Bildvila

Viktigt datum

Idag träder en ny lag i kraft. Den lag som kriminaliserar Stalking. I Sverige har det fram till idag inte varit olagligt att förfölja och trakassera någon, vilket är helt obegripligt men så är det. Jag skrev om mina erfarenheter om det här i våras i mitt inlägg Inbrott. Jag har inte ångrat det en minut, även om det blivit ett och annat efterspel. Men det har jag mobiliserat inför. Inte minst har det blivit möjligt på grund av allt stöd jag fått. Jag anade inte.... Och det har haft effekt. Inte minst för min egen självkänsla, vilket kanske trots allt var det viktigaste. Jag vänder inte bort huvudet när jag går genom stan. För det mesta känner jag mig trygg. Ibland händer nåt som får mig ur balans, men det lägger sig fortare. Och jag har slutat lägga skulden på mig själv. Fast mitt livsutrymme är fortfrande begränsat. Jag skriver nästan ingenting här längre. Jag gör inte det eftersom oavsett vad jag får för idé, som inte är totalt trivial, så vänder jag och vrider på allting inne i mitt huvud för att försöka förutse hur det skulle kunna tolkas och vad som kan bli en eventuell konsekvens av det och jag blir då lika spontan som någon som försöker bestämma när hon ska få orgasm. Det GÅR inte, helt enkelt. Man går inte obemärkt förbi den typen av händelser i livet. Så är det helt enkelt.

Kriminaliseringen är i sig viktig eftersom de flesta, dock inte alla, men de flesta tänker sig för en och två gånger innan de tar risken att åka dit. Till och med psykopater kalkylerar med risk i högre utsträckning än vi tror. Men de flesta förövare bträffande förföljelse har helt andra störningar som blir mer problematiska och jag tror att de ofta, precis som de flesta våldsbrott, sker i nära relationer eller iaf i relationer som har någon slags affektinslag. Och stark affekt - inte så mycket rationalitet. Men det blir hur som helst mer rimligt för oss som utsätts att låta bli att skuldbelägga oss och inse att att vi har lagen på vår sida och därmed blir det mindre tabubelagt att tala om. Och det vi talar om blir enklare att förstå. Och det vi förstår blir efter hand enklare att hantera på olika sätt. Samhället är på väg att skapa nya normer kring ett beteende som hittills ramlat mellan stolarna på myndigheterna. Sen är det bara att inse att det tar tid innan prejudikat och rättspraxis gör det möjligt att komma åt det här...

Ja, jag är glad att jag skrev. Många hörde av sig, berättade om egna erfarnheter, erbjöd sitt stöd på olika sätt. Gav mig hopp och visade förståelse. Tack till er alla...

Och det är som sagt inte bara jag som har liknande erfarenheter. Häromdagen träffade jag en kvinna, vars man åkte förbi titt som tätt med sin bil och dök upp på platser där hon var. Hon kände sig påpassad och kontrollerad. En annan berättade att hon blivit avlyssnad i hemmet av en bandspelare.

Jag hoppas på debatten kring det här. Jag inser att det inte vare sig är lätt eller ens riskfritt att ta bladet från mun och berätta, eftersom det självklart alltid finns ett potentiellt våld hos den här slags förövare. Men jag hoppas att vi som tar oss ur det och såsmåningom kan känna att vi lever fria liv igen, har möjlighet att nå ut och att debattörerna i samhället sätter ämnet under lupp. För ärligt talat tror jag, precis som med så mycket annat som inte ifrågasätts, att många lever i förtryckande relationer och anpassar sig till det som att det vore normalt eller deras eget fel.

Sam Keen, som är författare och freds och konfliktforskare säger "Love is a choice" Det ligger mycket i det. Vi måste välja kärleken. Den kan inte betvingas. Ägande, manipulationer och kontroll är något helt annat. Och ärligt talat: Vem i herrans namn blir lyckligare av att ha, ta, kräva något som inte ges/delas frivilligt? Och vilken triumf som erövras genom hämnd och skadeglädje ger annat än sura uppstötningar i medvetandet förr eller senare? Vem vill bli föraktad för det han eller hon ställer till med? För tro mig, det är vad som blir den verkliga konsekvensen av det här beteendet.

En checklista till dig som kanske befinner sig i en situation där ditt livsutrymme begränsas av någon. Känner du igen dig?

- Kan du ha en öppen kontakt med vem du vill?

- Oroar du dig för att spara sms eller mail om någon skulle läsa dem?

- Blir det konsekvenser om du inte redovisar allt du gör?

- Får du upprepade oönskade telefonsamtal ?

- Lever du med någon som kringskär ditt umgänge med andra?

- Läser någon din post, kontrollerar dina bankkonton el dyl?

- Har någon kopierat en nyckel till din bostad utan din vetskap?

- Blir du orolig om du inte varit tillgänglig för kontakt under en viss tid?

- Är du föremål för omsorg som känns kvävande ibland?

- Har du känslan av att du inte skulle klara dig utan den här relationen eller att han/hon inte kommer att klara sig utan dig?

- Blir dina vänner intervjuade om dina förehavanden?

- Dyker någon upp i din närhet, som följer ett visst mönster, på ett sätt som oroar dig?

- Försöker någon upprätta sitt eget anseende på bekostnad av dig?

- Blir du förnedrad om du inte anpassar dig till någons vilja?

- Försöker någon hindra dig från att inleda en ny relation?

- Märker du att någon har "koll" på dig, på ett sätt som känns obehagligt och annorlunda?

- Kan du fritt använda sociala medier utan att känna dig kontrollerad?

- Byter du ofta lösenord på dina platser där du loggar in på datorn?

- Känner du dig förföljd, trakasserad, kontrollerad av en person på ett sätt som skiljer sig från hur du upplever andra relationer?

- Blir du baktalad inför dina vänner?

- Är du rädd för någon?

Om du känner igen dig, börja prata om hur du upplever det med någon du litar på och dokumentera allt som händer. Och förbered dig på att ge upp relationen. Det är inte kärlek. Det är en riskzon.

Take care

//Anneli

Dela: