Bildvila

Vågar jag?

Mina föräldrar skilde sig när jag var i tolvårsåldern. Jag minns nästan ingenting av det. Blanksvart. Inte hur jag fick veta. Inte vad som avgjorde. Inte ndagen när pappa inte längre bodde där med oss. Inga flyttlådor. inga husspekulanter. Inga tårar. Allt är uppsuget i ett svart hål tror jag. Implodering i minnesbanken. Jag tror att jag blundade och inte tittade igen förren mamma och jag bodde i en lägenhet på tredje våningen i stan. Men jag kommer ihåg innan. Åren. Skriken. Klumpen i magen när jag cyklade hem för man visste ju aldrig. Hur jag sprang runt kvarteret och föll i armarna på min nästan-syster som stod i hallen och dammsög. Vaknätter när samtalen övergick i gråt och nävar i borden. Hur jag petade sönder tapeterna på mitt rum. På den tiden hade ingen uppfunnit självskadebeteendet. Jag tror att jag rev sönder tapeten istället för min hud. Jag har nästan inte ett enda ärr på min kropp. Har alltid varit hysteriskt rädd för smärta. För att skada mig. Men... på ett område fanns inte det.

Hästarna.

"Mamma, sov du verkligen mellan hästens ben?"

   Min dotter har stora ögon när hon frågar. Jag nickar. Jag var kär i den där hästen. Det var besvarat. Rollo. ett halvblod. En skimmel med grå man. Lite nervig. Och det var helt uteslutet att jag skulle rida honom. Inte en chans. Temprament som en hingst och ganska otrevlig under sadel. Nej, rida fick jag inte. Då skulle han dra till skogs, sas det. Men sköta om, stå och drömma i ställgången, fodra. Värma mig. Hur mycket som helst. Jag var väl elva, tolv. Minns inte. Jag minns att jag kunde ställa mig vid staketet och titta på honom tills han uppmärksammade att jag var där. Då slutade han tugga, mullrade lite, inte gnäggade. Dova strupljud av igenkännande och långa skrittsteg, några kast med huvudet. Lång väg genom hagen fram till mitt hår. Där stannade han och snusade, buffade lite, lät sig ledas in i stallet.

Jag tror att det var en sån där drakhelg. Jag ville inte gå hem från stallet. Och jag vet inte hur det gick till men jag fick honom att lägga sig i den luftiga halmen och klippa med ögonlocken, dåsa till. Jag kröp ihop och la huvudet på hans mage med benen som en ram runt mig. Där låg vi och andades. Helt säker. Jag var helt säker.

   Djupt inom mig kan jag ibland få fatt i samma djupa känsla av tillit, samklang. Jag tänker på hur stor betydelse de där häståren faktiskt haft i mitt liv. Säkert har det givit mig något som gjorde den där svåra tiden uthärdlig. Och lite mindre vinglig än jag kunde blivit. Säkert har jag kvar något av det där....

Vågar jag sitta upp igen? Jag skulle så gärna sätta av i full galopp över sandstranden och låta vinden vina i kapp med leendet och glädjetårar. Lita på samspelet. På viljan. På livet.

Ja. Jag vågar. Och jag ska.

/Me

Dela:

Allt beror på vingar

För några veckor sedan skulle jag ha ett antal vänner över. Flera av dem har aldrig träffats. Några känner jag väl sedan många år. Andra är nyare bekantskaper. Som t ex I. Vi träffades första gången på en fest hos en gemensam vän till oss. Nästa gången jag träffade henne var på hennes vernissage, där jag också köpte en tavla. I övrigt har vår vänskap utvecklats på FB. Ibland har detta medie en fantastisk förmåga att bidra till social utveckling. Hur som helst. Några dagar före min lilla tillställning såg jag att I lagt ut en bild på FB och la märke till hennes kommentar. "Kom att tänka på Anneli", stod där. Det var ett foto på träänglar. Hm, så rart av henne, tänkte jag. Sen tänkte jag att det var lustigt att just den kvällen skulle jag till en annan vän som också var bjuden hem till mig den helgen. Vi kan kalla henne T. I och T känner inte varandra. De visste ingenting om att de skulle båda hem till mig heller. Anledningen att jag skulle hem till T den här kvällen var att jag tackat ja till en Änglameditation. Jag har aldrig varit på en sån. Inte hade jag berättat om det heller. Jag log och tänkte att det var ett speciellt sammanträffande jag skulle inviga dem båda i på festen. Under dagen poppade ett citat upp i tankarna. Av olika skäl, men det hängde väl ihop med bilden I lagt ut. "Allt beror på vingar". Så heter en diktsamilng som jag tycker mycket om, av Niklas Törnlund. Jag la ut citatet i min logg på FB. Han har så rätt i det där, tänkte jag. Vi kommer ingenstans utan vingar. Utan vår flygförmåga blir vi begränsade i vårt handlingsutrymme. Och utan rymd att flyga i blir vi sittandes i bur och där glömmer vi hur man gör... Det är på nåt sätt kärnan i själva livet som kommer till tals i de där orden.

Så blev det fredag och mina vänner kom. Vi åt, drack vin och pratade. Jag berättade om det där med bilden på träänglarna. Det där med meditationen. Det där med citatet.

"Mmm, det är inte allt", sa I. "När jag läste det där citatet tänkte jag att, ja... det var ju det. Jag tror att du ska öppna din present nu, Anneli."

Jag blev nyfiken. Hon hade köpt den där för en tid sedan sa hon. Jag blev ganska häpen. Och tårögd. Vi känner ju knappt varandra. "Det stod ditt namn på den", sa hon och log....

Tack 

/Anneli

Dela: