Bildvila

En raggig ponny

För någon vecka sedan, på väg utmed kusten till jobbet, såg jag att de släppt ut den lilla flocken islandsponnys på strandängarna igen. I helgen åkte jag ner till reservatet med kameran. Jag trodde nog inte det skulle bli några bra bilder. Det blir sällan det första gången. Inte nu heller. Men det spelar ingen roll. Jag ställde bilden och tog mig över gärdesgården. Det är stort, blåsigt och stenigt. Såg dem inte och började gå, följde upptrampade stigar, kryssade mellan vattenhålorna som bredde ut sig över stora områden, gick och gick. En skön promenad. Havsluft i lungorna, skingrade tankar. Jag såg dem efter en stund. De gick också så det tog lite tid att hinna ikapp. Ganska få. Fula, i sin raggiga, matta vinterpäls. Jag stod där och tänkte att det blir nog inte mycket plåtning idag. Ställde mig en bit ifrån dem, lät dem gå runt, kika på mig, slappna av och frustande fortsätta äta vintergräset eftersom det knappt kommit upp så mycket nytt. Plockade upp kameran mest för att ha nåt att göra. Gick närmare en av dem. Jag vet inte hur det gick till riktigt men till slut satt jag en halvmeter från ponnybenen, eller nej, halvlåg för att jag fick för mig att komma åt vinden i den raggiga pälsen under magen. Ljuden. Det händer nåt med mig när jag hör hästljud. Suckarna, tuggandet, frustandet. Ett och annat stampande med en hov. Det gör mig lugn. Så har det alltid varit. Jag suger i mig et hemtama från långt tillbaka i tiden när stallet var min tillflyktsort på många sätt. I närheten av dem blir jag den där flickan som vänder uppmärksamheten utåt snarare än inåt och fokuserar på nåt annat än nystan i magen eller snurret i huvudet. Livet rätar ut sig i de där ljuden. Så jag låg där och plåtade. Inget märkvärdigt, men det gav mig en anledning att vara så nära. Kom att tänka på en drömbild från i vintras. En vit raggig ponny som sprang vid min sida. Den hade ett uppdrag och ett budskap att förmedla. Det kändes som att den sprang mina önskningar. Jag skulle gärna vilja höra av den igen:)

Dela:

Dagvill

Man kan säga att det gått i ett. Sedan jag vaknade 04.10 igår natt. Kunde inte sova. Bråkiga tankar. Regn på rutan. Lillans Löprunda som skulle vara hela dagen. I regnet. Och hon ville inte ändå. Och tänk om hon blir sjuk igen? Halvfem gick jag upp, satte mig och skrev och sedan bestämde jag mig för att dagen börjat och vidare att jag skulle hjälpa Lillan att skolka... (va e man för förebild?) Okej, så alltså... Hon skulle vara hemma själv en timme eller två medans jag åkte och hade en patient för att sedan åka hem och skriva rapport hela dagen. Ringde skolan och meddelade att hon hade ont i magen. Regnet öste hela dagen, så det var ett bra beslut.

"Men då ljuger vi ju, det ska man ju nte och du gillar ju inte fusk?"

"Nä, det gör jag inte, men det betyder inte att jag inte gör det då och då iaf, fast det känns inte så bra."

 Men jag vill inte att du ska bli sjuk igen och man kan inte ta ledigt, så nu gör vi så."

Okej. Patienten avklarad. Hem och skriva. Hade precis slagit på datorn. Telefonen ringer. En kollega från högskolan där jag undervisar en del.

"Hej, hur är det?"

"Jo, det är väl.. stressigt. Jag ska precis motivera mig till att skriva en rapport och det ja, kunde väl vara roligare. Själv?"

"Ja... eh, vi sitter här och väntar på dig".

"Va? Idag? Det var väl imorrn?"

"Också." Han skrattar.

Nej, sånt här händer inte mig. Jag brukar inte missa mina åtaganden. Och studenterna och det var mitt huvudansvar och..."

"Nej men, åh...jag kommer."

"Ta med Nintendot eller nåt". säger jag och undrar när jag ska hinna skriva den där rapporten. Missar första handledningsgruppen och skäms. Möts av muntra skratt och lugnande ord. Det var inte så farligt. Shit happens.

Parkerar ungen vid en dator på kolllegans arbetsrum och så går den eftermiddagen.

Alltså hem och skriva rapport.

"Men skulle inte vi till glasögonaffären idag?"

H-e! Det hade jag glömt. Jo, visst. Både dottern och jag skulle kolla synen. Halv sex. Okej. In, går dit där jag tror att affären ligger, för det gjorde den sist. För nåt år sedan... Nej. Ingen glasögonaffär där.

Halvspringer och hittar den nya adressen och de kollar i datorn.

"Vad hette hon sa du?"

Hittade ingen bokning. Hon kollar på mig. Ingen bokning.

"Men vänta lite, här är nåt. Nästa onsdag halv sex."

Suck.

"Men mamma?" Hon ser nästan orolig ut.

"Ja, jag vet. Jag är inte klok. Idag har det inte varit... så mycket flyt.

"Men nu kanske du hinner skriva rapporten lite tidigare iaf"

Ja, vilken uppmuntran:)

Dela:

Reseri

"Ni kan hoppa av här".

Vi hade åkt i en taxi några mil mellan Limassol och Larnaka på Cypern. Luftkonditionering var det inte tal om och klockan var strax före tio lokal tid på Cypern. Redan 27 grader ute. Enda dagen jag planerat en utflykt under semestervistelsen på ett Allinclusivehotell med tioåriga dottern som bokstavligt talat höll till i poolen 7 timmar per dag. Jag hade frågat den lokala reseledaren i telefon vad hon rekommenderade för en dagsutflykt om man bara valde en.

"Jo, men då ska ni ta en tur till Niccosia."

"Ok, hon gillar (dottern) historia och vill gärna se lite från antiken," sa jag.

"Det blir perfekt. Och så hinner ni shoppa lite också på turkiska sidan."

Jaha, då fick det bli det då. Det var ingen annan på vårt hotell som skulle med på utflykten och det kom alltså en taxi för att hämta oss som skulle köra oss för att sluta an till bussen som skulle avgå från Larnaka.

Jag såg mig omkring där taxin stannat. En vägkorsning. Runt omkring for påfarter och avfarter åt olika håll. Ingen buss i sikte.

"Här?"

"Ja, ni kan gå över dit så kommer bussen snart", sa den leende taxichouffören och körde iväg.

Jaha. Jag hade ingen aning om var vi var men det här var ju charter så hur fel kunde det bli? En slags liten bar med kalla drycker, några plaststolar, vägarbete och ingen skugga i sikte.

Det gick närmare en halvtimme. Ingen buss.

"Mamma, kan du inte ringa nån och fråga?" Jag antar att det märktes på mig att jag inte heller var så bekväm i den här vägkorsningen.

"Jo, den är på väg", lugnade man oss på kontoret hos researrangören.

Vi väntade en stund till. Efter ca 40 minuter kommer en man med cypriotiskt ursprung gåendes utmed vägen med en liten skylt med researrangörens logga. Solglasögon och rosa pikétröja. Han tittade på oss och vi förstod att det gällde oss.

"Bussen kunde inte stanna här så den står en bit bort", sa han på bruten rikssvenska. Ingen presentation, ingen valkomstharad. Ingen ursäkt inte ett leende ens. OK, vi följde efter. Och jag tänkte att hur ansvarsfullt är det att släpa omkring sitt tioåriga barn på okända vägar i gassande sol utan att ha en aning om hur det här skulle sluta. Det hade i alla fall inte börjat särskilt kul. Mest hade jag lust att säga: ring taxin våker tillbaka till hotellet, men det gjorde jag inte. Man är ju svensk.

Ombord på bussen log en massa andra turister deltagande och lite roat när vi kom på. "Var hittade han er?" frågade någon och tyckte uppenbarligen att det var ett märkligt ställe att utgå från på en stadsutflykt till öns huvudstad.

Första stoppet var en ett hantverkshus där det också fanns ett café. Guiden i den rosa pike´tröjan (pikétröjor gör mig nervös) talade uttråkat och korrekt om allt man kunde passa på att köpa när vi var där, titta på i verkstäder, fika och hasplade ur sig nåt om när vi skulle åka igen. Det rörde sig om en halvtimme eller så.

Vi vandrade in i den lilla butiken, tittade och plockade, bestämde till slut att köpa en kopia av en gammal kopparpeng från bronsåldern som minne till dottern. Sen köade vi för att köpa lite fika oh gick ut och satte oss. Ingen pik´tröja i närheten. Efter en stund sa någon att det nog började dra ihop sig.

"Jag måste på toa". Självklart. Vi gick på toa och sedan ut till bussen. Eller, vänta... det var väl inte vår buss?

"Nej, nej, mamma de kör där!!!" Vi såg bakenden på vår blåa buss tuffa iväg en hundra meter bort. Nu började sötnosen gråta. "Vi kommer aldrig tillbaka till hotellet mamma!"

Men vad i h-e?! Upp med telefonen, ringde till kontoret igen. Samma finlandssvenska guide. I ögonvrån ser jag hur bussen nu svänger av och förefaller leta efter ett ställe att vända. Det är nu ca 32 grader i skuggan och vi hade ingen sån...

Jag förklarar upprört för reseledaren i telefon att det här går ju inte. Först står vi och väntar in the middle of nowhere och sedan blir vi frånkörda för att barnet ska på toa.

Hon ringer upp guiden på bussen som nu är på väg tillbaka. Ut kommer pikétröjan och har samma mimiklösa ansikte. Det har inte jag.

"Det här är inte okej, så kan det inte gå till", säger jag.

"Va? Varför det? Vi skulle bara vända bussen", säger han utan tillstymmelse till ursäkt eller ens något som antydde att det var kanske lite olyckligt. Nej, allt var i sin ordning. När vi kom ombord, berättar andra i bussen att de fått säga ifrån flera av dem att alla inte var med och han hade knappt reagerat.

Varm, settig och arg som ett bi med begynnande huvudvärk svarar jag i telefon, när människan från resbolaget ringer upp och frågar om bussen plockat upp oss. Jag mumlar något om att jag inte ville betala den här utflykten och hon säger pedagogiskt att vi kan väl prata mer när vi kommit tillbaka till hotellet."

"Ja, när du har lugnat ner dig, menar hon", skrattade en annan passagerare. Hon ringde aldrig tillbaka.

Min dotter har ett litet kontrollbehov skulle man kunna säga och hennes mamma är ibland lite vimsig, vilket hon vet och i kombination med en oförutsägbar reseguide, värmen och det faktum att vi inte talar samma språk som de som bor här, blir dagen ganska neurotisk. Hon har ett mål och det är att se till att vi är på plats när bussen ska lämna stan framåt kvällen igen och köra tillbaka till...

"Vi ska väl inte vänta på taxin i den där vägkorsningen då också?"

Jag suckar för jag är inte bra på att ljuga men jag vill inte säga att jag inte förväntar mig nåt annat så jag säger att hon kan lita på att vi kommer tillbaka till hotellet för i värsta fall tar vi och ringer upp researrangören igen som då kommer och hämtar oss eller tar en taxi själva och skickar räkningen till dem. Ja, nåt sånt tror hon att jag kan åstadkomma, ser det ut som. Vi är dock först på plats vid bussen för hemfärd.

"Men vi har i allafall ätit äkta kebab" säger hon när vi kliver in på hotellet och jag lovat henne att hon hinner ett dopp i poolen innan middagen.

Bilden är tagen vid checkpointen på gränsen mellan grekiska och turkiska sidan i Niccosia/Cypern. Jag tror den handlar om kommunikation:)

Dela:

Utflykt och ut-tryck

Majblåsten var inte helt snäll igår på västkusten. Solen inbjöd dock till utomhussittningar och jag och en väninna packade en picnickorg och åkte till ett naturreservat där stora ekar skyddade. Vi satte oss, bredde ut en filt som fortfarande hade sand på sig sedan förra sommaren. Tiden går. Vi slängde av oss jackorna och pratade om jobb, livet, processer och hemsidor. Hon har nyligen startat en hemsida och valt ett antal av mina bilder i sin layout. Hon blir glad av mina blommor säger hon. Det gör mig glad också. Jag har snålat på det där. Med att visa upp mig. Här la jag ut några bilder häromdagen men det är säkert ett år sedan sist. Dels beror det på att jag tycker att bildtrafiken är så snabb här att ganska få stannar upp inför en och annan bild. Det krävs en del aktivitet för att få igång tittarna och det är väl som det ska vara men jag har inte haft så mycket tid och ork till det. Sen är det ju den där andra följetongen som jag skrivit om här. Min kompis tog upp det igår. Vi har inte pratat om det där på länge.

"Det går bra för honom tror jag och det bekymrar mig för att så många bara köper allting han gör och säger. Jag märker också att han liksom poppar upp över allt och jag känner ju inte honom, vill inte heller men han liksom nästlar sig in över allt och alla pratar om hur begåvad han är hela tiden och jag blir ställd för jag kan inte säga nåt så jag blir bara tyst. Han tar stor plats och det gör dig liten".

Va? Vad sa hon?

"Men jag tänker verkligen inte så mycket på det där längre. Han kommer inte åt mig längre."

"Men du gömmer dig".

Gömmer jag mig? Ja, det gör jag ju på ett sätt. Jag flyger lågt och är inte längre så transparant med vad jag känner, tänker gör och så vidare, men det kanske också är lite sunt. Jag argumenterade lite kring det där.

"Men bilderna då? När ska du ge dem lite mer plats igen. Många tycker verkligen om dem. Jag tycker du ska göra en bok".

Jo visst det skulle vara roligt. Men det tar tid och kostar pengar och jag vet inte hur jag ska nå ut till nån marknad heller.

"Nä, som sagt du gör dig liten."

Nej, jag har inte tid. Veckorna går åt till en massa uppdrag som ställer mat på bordet och kvällarna fylls med... allt möjligt. Mest sånt som sker i det tysta. Mest sånt som sker innanför väggarna. Inte mycket synlighet. Inte mycket nätverkande eller sociala medier precis. Nej.

"Nej, du har väl rätt i att jag så att säga undviker en del arenor. Jag bloggar till exempel inte så mycket längre. Men det är dels eftersom jag kommit av mig, jag tycker inte att jag har så mycket intressant att säga längre. Vardagen är som den är och mitt inre liv har jag ingen lust att dela med hela världen. Längre."

"Du gömmer dig."

Envis människa!

"Du ska ta plats! Du har visst en massa att säga och framförallt så blir människor glada av dina bilder. Du har ju inte slutat fota väl?"

"Nej, men... ja, du har väl rätt i det. Det är roligt att dela med sig av sina bilder. Jag får väl skärpa mig lite då."

"Bra! Den där boken kommer ska du se. Du hittar en form och ett sammanhang som passar dig."

Ja, vem vet. Jag har upptäckt att målstyrt arbete och väl avvägda strategier "inte passar min hjärna", som min dotter säger när hon klår mig i strategispel. Jag är mycket bättre på att fånga upp olika kopplingar som tillsammans bildar nåt slags sammanhang jag inte kunnat förutsäga men förstår precis när jag ser.

Och det här med delandet. Ja, jag kanske ska flytta mig från skuggan iaf för det drar så förbannat!

Dela: