Bildvila

Härlig är jorden

Hur fort kan det gå? För ett antal veckor sedan var marken vintrigt trött och risig. Och nu befinner vi oss i försommaren. Det brukar heta att tiden mellan Hägg och Syrén är vackrast. Men när båda blommar samtidigt då? I alla fall nästan. I Halland. Syrenknopparna slår snart ut. Träden är friskt gröna och de stackars tulpanerna som blivit kvarlämnade av rådjuren prunkar i en ganska tovig rabatt. Hundarna fick sig ett längre havsbad idag. De drog ut och simmade helt självmant. För någon månad sedan låg frosten över tången.

Kallt så det biter är det visserligen i vinden ibland och varmt så svetten sipprar i solen. Jag påminns om att jag är ljuskänslig och får lätt huvudvärk av detn starka solen, vilket funkar dåligt om man gillar att plåta i motljus. Men jag ligger lite lågt. Tar en dag i sänder och tänker att under tiden man blinkar lite och kisar så är midsommarn här.

Jag hittade en dagbok jag påbörjade förra sommaren. Den kom bort och hade åkt in under en byrå. Jag läste lite anteckningar jag gjorde förra sommaren på stranden. Tiden är så märklig. Var allt det där bara ett år sedan? Var allt det där inte också helt nyss? Pågår det inte också just nu? Jag menar, många av de där tankarna hade jag säkert kunnat skriva idag också. De är kvar. Men det har också kommit så mycket nya. Det blir en väv av medvetandet som, märker jag, trots diverse bakslag, hur som helst verkar lite mer förnöjt, lite mer hoppfullt, lite mer stillsamt efter året som gått. Och det är verkligen en konstig upplevelse eftersom jag tycker att jag allt som oftast är uppe i varv. Hur hänger det ihop? Det jag tänker är att medan jaget jagar på i nuet finns en slags betraktare, ett själv som observerar, lägger till och drar ifrån, hittar nya insikter och stoppar dem åt sidan. Men vid stillhet och kontemplation radas de upp och går till mötes. Livet är fantastiskt. Och gåtfullt.

Dela:

Det kunde ha blivit en helt annan morgon.

Dimman rullade bort, drog sig undan från havet, Den första röda solen tittade upp över den vindpinade strandtallen. Frostiga snäckor och tång låg och väntade på att tinas upp i solen. Havet var stilla. Sandreven hade gjort en ny form i vattnet. Det var så vackert. Helt still och vänligt. Inte en männsika inom synhåll. Hundarna sprang och jagade varandra. Dagen låg bokstavligen för mina fötter. Jag hade precis lämnat min dotter i skolan, funderade på om jag skulla ägna dagen till skrivande eller åka hem och hämta kameran. Allt var lugnt och intrycken flöt stilla in i medvetandet. Hundarna rusade fram och tillbaka. Jag gick i tankar.

Sen låg jag där. En luftfärd och platt fall med huvudet först ner i den frusna sanden. Nersprungen av mina drulliga hundar. Det gjorde så vansinnigt ont i huvudet att jag först inte kunde resa mig. Vi var långt hemifrån. Långt från bilen. Långt från människor. Och det var kallt. Jag fortsatte först att gå i fel riktning, antagligen var jag lite chockad, men när det gungade under fötterna insåg jag att det nog var bäst att ta mig hem.

Det gick bra. Ingen hjärnskakning. Ingen hjärnblödning. Bara ont. Överallt.

"Du måste ta det lugnt idag", sa sköterksan på vårdcentralen dit jag ringde. "Dricka mycket och inga värktabletter på några timmar. Och du får inte somna."

På vägen till dotterns skola låg en opålitlig och vinglig lastbil i hasorna och försökte först köra om på utsidan och sedan på insidan. Sikten var minimal på grund av dimma och det var halt. Jag tyckte det kändes obehagligt och var spänd. Man ska inte vara ute på vägarna en sån här dag, tänkte jag. Vissa faror är vi så mentalt instälda på att vi förväntar oss olyckor och katastrofer. Jag undviker att flyga om det går. Jag kör helst inte på natten eller i ösregn. Jag går inte var som helst när det är mörkt. Och jag oroar mig för både det ena och det andra. Som om oron per se kan förhindra att något förfärligt inträffar.

Statestik brukar visa att det är större chans att dö i förtid i sitt eget hem än att omkomma i en flygolycka till exempel. Men det har vi svårt att tro på. Vi måste helt enkelt lita på vardagen. Jag kände ingen rädsla vare sig före eller under tiden olyckan på stranden. Knappt efter heller. Men jag slogs av att det kunde ha slutat mycket värre, utan att någon hade en aning om var jag befann mig. Om jag fallit på en av alla pinnar som spolats upp på stranden i stormen och sedan frusit fast. En sten, kanske en iskant i sandkanten som spruckit på sina ställen.

Men det var något med allt det vackra och trygga runt omkring som gjorde hela upplevelsen till ett slags uppvaknande istället. Det fanns en trygghet med allt det välbekanta jag befann mig i. Det berättar något om hur stor betydelse det har, det vi känner igen. Om jag blivit nersprungen av någon annans hund hade jag förmodligen blivit betydligt mer skakad. Om jag varit någonstans där jag varit otrygg likaså. Jag tänker på hur mycket hemkänsla betyder för om vi ska uppleva något som skrämmande eller något vi kan skaka av oss ganska enkelt. Att igenkännandet, det bekanta har större betydelse för oss än vi anar.

Dela:

In Mind

Hur kommer det sig att ett våra grundantaganden kring oss levande varelser är att djuren inte har ett medvetande? I alla fall har den idén varit den mest förekommande inom vetenskapen, tills för inte så länge sedan, när olika former av vårt relativt begränsade sätt att utveckla kunskap om oss själva och vår omvärld, tog några skutt framåt. I National Geographics tredje nummer 2008, finns en lång artikel med härliga porträtt av olika personligheter från djurlivet.

Papegojan Alex som inte bara har en förmåga att imitera, utan i dialog visar sin kreativitet för att hitta nya uttryck för sina smakupplevelser. Han kallar äpplen för "ban-erry", innan han lär sig ordet äpple. Och han FÖRKLARAR att det beror på att det smakar som en blandning av banan och körsbär. Fantastiskt! Men jag blir inte förvånad. Det som förvånar mig är att det tagit så lång tid för oss att inse. Bordercollin Betsy fixar att para ihop bilder foto med de verkliga objekten.

Här hemma har vi två hundar. Det var en dyr historia. Inte för det att de har långa stamtavlor. Snarare breda. Vi brukar kalla dem Rondellhundar, när någon frågar vad det är för sort. De är syskon, vilket inte vare sig syns eller märks i deras personligheter. Morris och Dinah, efter Jim Morrison och Dinah Washington. Dyrt blev det därför att de tuggat sönder allt, nästan från elsystemet i bilen till Prästostar på frukostbordet. Han får skulden för allt. Eftersom han är glupskast, hanne och låter mest. Är på fel plats, vid fel tidpunkt. Eller, nej, det var så. Tills vi kom på att det är han som är mest lojal och hon som är slugast om nu detta behöver innebära en motsägelse.

Häromdagen blev det ännu ett utlägg. De gnagde på var sitt märgben och Morris lyckades kränga till sitt så att det rundade hörntänderna. Och fastnade som en slags inverterad munkorg!

Det gick inte att ta loss och han började efter en stund få smått panik. Fyrtio kilo hund är svårt att hålla still, ska jag säga och vi bestämde oss för att åka till veterinären. I samma stund vi reslout gick ut i hallen för att hämta koppel och kläder fick HON en slags panikattack! Han lugnade ner sig men hon blev som tokig, darrade och pep och visade helt tydligt sin ängslighet.

Det blev dyrt och bökigt eftersom veterinären inte lyckades med sina egna verktyg, fick fixa fram en bultsax från en mekanisk verkstad, Morris vägrade underkasta sig narkos och tiden gick ...

När vi kom hem var Dinah överlycklig och totalt upptagen av: Hans mun! Hon undersökte noga och länge. Jag är säker på att hon förstod att det kunde gått helt galet!

Dela: