Bildvila

Stranden fuktig

Sanden har börjat släppa sin värme. Redan i juli börjar det gå mot höst, känns det som. Dagarna skyndar iväg och det verkar avlägset med att svettigt skruva sig på badlakan och guppa runt i dotterns gummihjul. Jag vill inte. Jag vill stanna kvar i den stilla lunken, dåsig och oföretagsam i värmen. Sandkornen skaver mer när de är fuktiga och kalla än när de är torra. På kylskåpet radar diverse åtaganden upp sig. Besök på ögonkliniken. Tennisläger för lillan, någon utflykt som ännu inte blivit inskriven i kalendern. Kalendern! Vem vill bläddra i den? Och alla husprojekten som är påbörjade, men inte avslutade. Då kanske det trots allt är tur att det blir lite molnigt. För att få till ett och annat penseldrag. Jag vill ha huvudet fullt av slöa vågor ett bra tag till. Göra sånt som händerna sköter själv, avstå från bedömningar och avväganden. Sånt är resten av året späckat av. Sommaren bör förbli en medvetandets flyttank!

Dela:

Orkar inte upp i dimman

Så där halv fem på morgonen ser jag dimman breda ut sig genom mitt toafönster. Ner mot havet. Ljuset är lagom då också, innan allt bara blir för vitt. Jag inser att jag missar världens fotomöjligheter genom att istället för att dra på mig och gå ut till bilen med kameraväskan, kryper ner i fuktiga lakan som klibbar mot huden. Man är amatör, helt enkelt. Eller snarare inte. För det är amatörerna som anstränger sig, som brinner av entusiasm, drivs av febrig berusning och rent nöje. Så skall livet levas. Då blir det som bäst.

Nej, jag orkar mig knappt utanför trädgården i värmen och nöjer mig med därför med Liljornas kaskader vid trappan.

Lite senare  på dagen då alltså...

Dela:

Jag sjunger

Den lilla elefanten på mitt bröst börjar bli magrare. Jag kan sjunga igen. (Kanske inte bättre än vanligt, men i alla fall.) Andningen är förstås grundläggande. Man borde fatta vad det betyder, innan man blir helt lamslagen av bakterier i lungorna. Så vansinnigt skrämmande! Första dagen efter sjukhuset stapplade jag ut i trädgården i morgondiset med kameran. Inte så muntert och helt genomsvettig.

Den underbara våren är svår att betrakta från insidan. Att bli så fysiskt begränsad känns helt onaturligt. Jag tvivlar på min kropp, på läkarna, medicinen. På det mesta faktiskt, men allt går framåt. Det går åt rätt håll. Jag orkar lite mer varje dag.

Och våren är svår att tvivla på. Igår satt jag på verandan så länge jag orkade. Det går lättare att andas utomhus. Är det bara syret? Eller är det också ett mentalt utbrott? Alltså från instängdheten. Man lär sig mycket om livet och sig själv från sjukbädden. Hoppas insikterna sätter sig på rätt ställe. Och håller sig där.

 Musiken hittar in. Till livet. Min dotter fick ett Singstar i födelsedagspresent. Vi ska ta ett varv med ledmotiven till Disney-filmerna i eftermiddag.  

Dela:

Vård av mig

Idag skulle jag tagit tag i utmaningen jag tidigare berättat om. Att hålla en föreläsning om arbetsmiljö, konflikter och ledarskap för ett gäng garvade journalister.

Det går inte, för jag har dragit på mig lunginflammation. Aha! säger nu säkert somliga. Psykogent. Med tanke på hur jag förut vojnade mig så mycket om prestationsångest och så vidare. Det skulle vara betydligt roligare att anta denna utmaning än att hosta bort lungorna och få sväljkramp. Nu får jag istället dåligt samvete för att jag ställer in. För att jag sätter stopp och faktiskt inte gör mycket mer än lyssnar på ljudböcker och halvslumrar. Mycket feberdrömmar har det blivit. Det är alltid lika färgsprakande. Hemliga nycklar och gömda lådor i sand som blåser. Siffror i små kuber som hänger i tråd. Ansikten jag aldrig förut mött. Febern sjunker stadigt nu när antibiotikan kickar in, på både mig och min man. Så jag tror inte drömmarna fortsätter i samma format så länge til. Böckerna återstår då alltså. Smuts av Katarina Wennstam har jag precis lyssnat klart på. Grisigt och välskrivet, dessutom oerhört viktig samtidsskildring, tycker jag. Längre än så sträcker sig inte vokabulären just nu. Eller orken.

Jo, det finns ju en sak till som är ganska kravlöst, vilket väl är en förutsättning för tillfrisknandet. Bildsurfa! Som tur är kan man ju alltid hitta massor av spännande ögonblick här på FS för att få lite fägring.

Over and out.

A

Dela:

Oavbrutet avsked

Jag försökte andas så små klunkar som möjligt

av det vaxgula svavlet som fortfarande klibbar

som skämd honung i näsan. Så små klunkar som möjligt så länge.

Så länge att lungorna blev fuktiga på insidan.

Jag försökte att låta intrycken rinna av näthinnan

som regnet på fönstret.

För att slippa bära dom.

Att skrikande ben med vax omkring kan bli så tunga. Bara rösten var kvar.

Den förmådde knappt riva hål på oset.

Det grågula oset.

Rösten var kvar, annars hade det kanske gått

att göra om henne till någon annan.

Har ni hört ett samtal med döden?

Hon argumenterade om tiden. Om att inte kunna flyga. Om att låta bli. Och hon talade ett okänt språk.

Jag försökte andas i mycket små klunkar.

Jag vet inte när jag gick mamma, men jag tror inte du var kvar.

Dom sa det. Att du var det.

Att dom inte ville droga ner det sista av livet för dig.

Om detta var definitionen på liv tror jag inte att de som fann det så, befann sig i sitt eget.

Jag ville att du skulle drunkna i Vallmohavet.

Dom sa att jag var grym. Dom höll mig i axlarna.

Dom sa att jag skulle ångra att jag lämnade dig.

Jag sa att det var för sent. Att döden fick komma medan jag andades.

Jag sa att jag behövde det.

Att tre dagar tre timmar         eller sju månader till,

var för lång tid att fortsätta

hålla andan.

Dom tyckte jag var självisk.

Jag gick mamma, ut i sommarkylan för att få luft.

Himlen var lila tror jag. En helig färg. Ljuset dunstade sakta.

Kanske blev det något fel på mina lungor?

Kanske var det röken.

Du bad mig aldrig sluta så jag höll dig sällskap i många år.

Sen gick jag.

Jag tror kanske att det var därför du kunde göra det också.

Dela: