Bildvila

Om någon bara sågat upp en ränna i isen den där gången...

I januari varje år, återkommer minnet av den där tragiska dagen nere i skåne. Sju Shirehästar gick genom isen på en damm. Jag kan inte bli av med ljudet. Av isen när den brast under dem. Alla media lyfte fram händelsen. Bilder på kämpande hästar i en liten damm med slocknade blickar. Om jag bara inte planerat den där plåtningen. Om jag bara inte valt den hagen. Om jag bara inte varit så ... Tankarna plågade mig länge. Jag tog skulden på mig, hade svårt att se att jag faktiskt också gjorde en insats som med milt våld fick in den höggravida förfrusna ägaren i huset. Och ringde ambulans. Hon började få värkar efter kampen i vaken. Då såg jag det handlandet som feghet över att det var jag som lämnade platsen.Lämnade kölden för stugvärmen med en kvinna som vägrade låta sina hästar dö.

Dagen började så vackert, milt solljus och orörd snö. Tanken var att släppa flocken i snön och ge tillfälle att plåta deras ystra galopp i en backe upp till där jag stod. Jag hade fått veta hur de brukade röra sig i hagen och hade  placerat mig på ett ställe, dit vi förväntade oss att de skulle komma rusande. Men de gjorde inte det den här dagen. Istället fick en av dem för sig att trava bort till dammen. Och gick ut. I sakta mak lommade de andra efter, ut på den ganska lilla ytan. Alla 800 -kilos hästarna. En nordsvensk kompis gjorde det inte. Han anade genast oråd och började nervöst gnägga och springa runt i cirklar, men de lyssnade inte. Inte på sina ägare och skötare heller. Så brast det. Jag sprang. Jag var så långt bort och jag insåg att det det kommer inte att gå. Det skulle ine gå att rätta till.

Den gravida kvinnan hoppade i i vaken, manade på, skrek och slog för att hästarna som blivit paralyserade av kylan skulle börja röra sig. Det blev panik. Någon av hästarna vaknade till började trampa på de andra för att ta sig upp. Någon hamnade under ytan. Jag tror att jag skrek FÖRLÅÅÅÅT!!! Sen minns jag att jag bad någon ringa efter brandkåren.

Man tappar tidsperspektivet när man befinner sig i nödläge. Det tog en enorm tid för räddningstjänsten att ta sig fram och de fick köra ner staket för att komma fram. Men de blev handlingsförlamade av synen. Ingen var rationell längre och snön tilltog. Det vräkte ner och blåsten ökade i styrka. Några tog sig upp. Den lille svarte Nordsvensken jagade de blöta domnade djuren och fick dem att springa sig varma. En makalös syn. Men några var kvar. De kom inte upp. Iskanten var för hög och de hade ingen kraft.

Ett sto bar ett föl i magen. Jag försökte hålla henne. Jag försökte dra henne i pannluggen och halkade ner med fötterna i sörjan. Jag kunde ha hamnat under henne. Men hon avbröt sin kraftansträngning att ta sig upp och backade . Ögonen blev alltmer tomma. Backade hon för att inte ta sig över mig?

Brandkåren föreslog att slå en vajer om bakdelen på en häst och dra upp den. Veterinären stoppade. Den skulle ha klyvts på mitten. 

Varör sågade ingen i isen? Varför kom inte någon på den tanken? Min man kom på det i bilen hem. Då var det för sent för det havadne stoet. Hon dog frysande medan vi gned henne med halmbalar och förtvivlat försökte droppet att rinna snabbare. Eller det är så jag minns det. Kanske dog hon på djursjukhuset. Jag minns inte längre. De andra klarade sig. Efteråt var det min enda mottanke till skulden. Eftersom det var så kallt rann inte droppet. Jag kom på att man kunde springa upp i boningshuset och värma det i micron. Kanske räddade det någon.

Jag läser en bok just nu där ett avsnitt heter Isskörd. Där beskrivs det hur man i alla tider före kylskåpets inträde har skördat is och lagt i kylrum. Man har skördat med såg. Vad hände med räddningskåren den här dagen? Jag har funderat på den nästan totala förlamning de uppvisade i situationen. Många stod och stirrade. Det såg fruktansvärt ut, men de är ju tränade för katastrofer? Varför fungerade inte deras kreativitet? Varför rådfrågade de ingen som hade huvudet kallt någon annanstans? Jag känner inte längre skuld över det som inträffade, men jag minns och det gör fortfarande ont att tänka på.

Många små faktorer kan styra om ett helt händelseförlopp. Det finns sällan tydlig orsak-verkan i våra liv. Vi befinner oss ständigt i samexistens av olika sammanträffanden. Och mycket av det kan vi bara begrunda. Och till slut acceptera vår egen ofullkomlighet.

Dela:

Work in progress

Den vithåriga damen på kalkad balkong med pergolan som brätte, för sikten över Fuerto Ventura. Hennes timmar där. Ibland med kudde för ryggen. Ibland med bara fötter lojt uppslängda på en stol.

   Hon blickar ut över vyn som hela tiden skiftar, hela tiden är densamma.

Hon var vacker en gång. Hon levde ett ansträngande liv.

   Som du.

   Bara då kan man hitta meningen på en vitkalkad balkong med pergola och Bouganvilla när timme efter timme av det sinande livet lägger till.

   Som jag unnade dig det.

   I sällskap med en rastlös herre i vit skepparkrans och jeansartad blick.

Andetag läggs till andetag.

Med blicken mot de flimrande ljusen en vinterkväll, under palmer och  julrosträd. Utan bjällerklang. Utan skinka och krimskrams. Utan det du ville och inte ville. Utan grepp om andras ideal.

Palmen, den som har rostat i bladspetsarna. Den som rasslar med vissnandet i vinden. Den döda bladväven lyser starkare i månljuset och jag blir inte klok på det. I natten har det trädet som dagtid är mest nedbrutet den största uppmärksamheten från himlen. Jag ser det. Det är ingen villa. Men förstår det gör jag inte. Det gör inget. Tvärtom.

Dela:

Hästmysteriet fortsätter

För en tid sedan skrev jag om min fantasifulla dotters egenhändigt komponerade hästmysterie. Nu har TV hört av sig!

Så här var det: Hon såg på Bolibompa och där uppmanade man killar och tjejer att skicka in manus för en film. Hon ville prova.

"Jag tror du är för liten", sa jag.

"Snälla mamma."

"Ja, men då får vi först skriva klart den. Jag måste hjälpa dig och jag vet inte om de går med på det, eller om de tycker att det är fusk."

Ok, vi skrev till slutet på den där berättelsen och jag mailade SVT och sa som det var att min 7 åriga flicka skrivit ett mysterie och att hon ville ansöka i manustävlingen. Jag skrev att jag hjälpt till och undrade om vi höll oss till reglerna.

Två producenter hörde av sig och sa att de gärna läser hennes berättelse även om det ligger utanför tävlingen. De sa att hjälp tar alla manusförfattare till så det var helt i sin ordning.

Hon kommer att gå i taket! Jag med. Spännande. Tur man är van vid refuseringar av olika bokmanus. För henne med. Hon vet att mamma bara suckar och lägger de längre refuseringsbreven och lektörsutlåtanden i en mapp på samma sätt som det hjälpte Steven King att hålla modet uppe. (Hans essä Om Writing är för övrigt vansinnigt läsvärd även för icke-skribenter!). "Nästa gång vill dom ha det, mamma", säger hon tröstande.

Thats all folks! 

Dela:

Släng (inte) skiten!

Jo, som sagt. Datorn min har varit på rehabilitering. Jo, det finns faktiskt. Rehabilitering betyder att återställa funktionen föresten. Det kan göra att man blir fundersam till den mänskliga sektorn av detta arbete. Jag har spätt på med en hel del erfarenheter inifrån kan man säga, så jag tycker att jag kan ha fog för en viss kritik beträffande vilken människosyn som präglar denna återställande av funktionen.

Hur som helst nu var det datorn det skulle handla om. Jo, min man berättade att han hade kontakt med någon snubbe som kunde det mesta beträffande datorer. Eftersom jag själv är teknisk analfabet har jag inte många frågor att ställa eller svar att förhålla mig kritisk åt heller. Funkar det eller funkar det inte? Det är väl så långt jag kommer ungefär. Min dator är så gammal att tonåringar skäms för att nämna det, men den här snubben sa att det var inget stort fel på den. Ett nytt grafikkort. Byte av någon port. Ingångar hit och utgångar dit. Och dammsugning inuti. Den kunde inte andas självständigt längre, utan behövde respirator ett tag.

Min man sa att jag både skrev hyllmetrar och "håller på" med foto en del och vad skulle vi egentligen ha, tyckte snubben om vi skulle ligga i framkant. Mac kanske?

"Nej, jag skulle bygga den själv."

"Eh, bygga ja." ( ?! )

Det första jag tänker på är Cuba. Jag såg ett program på TV därifrån om de gamlaamerikanska femtiotalsbilarna som fortfarande rullar, trots att de varit avstängda från att handla reservdelar från USA sedan ja, länge kan man väl konstatera. De har blivit mästare på att uppfinna sina egna lösningar. Under motorhuven på engammal cheva hittar man där både medicinteknisk utrustning och Coca-colaflaskor. Och de rullar och går.

Nej, nej, försäkrar maken. Han köper originaldelar från leverantörerna och skräddarsyr lösningar åt kunderna efter behov.

Låter dyrt, tänker jag då.

"Det är halva priset mot om du köper i butik" säger han då och jag undrar då om hans kontakt på något sätt gör affärer från Kumla-trakten.

Hur som helst. Vi får se hur länge det här gamla skrället håller måttet. För visst låter det lockande med Pettson (Findus husse) möter Professor Kalkyl alias signor Vargas men är det verkligen möjligt?

Dela:

Nyttig vårlögn

Jag tror att mitt imunförsvar fick en liten kick igår. På besök i blomstervaruhuset. De här dagarna när gråa filtar täcker både insida och utsida för sinnet, är tröttheten en ständig följeslagare. efter klockan två på dagen är det dags att krypa till kojs, känns det som. Vi skulle ha gäster igår och jag åkte iväg för att skaffa några buntar tulpaner.

Väl där mötters jag av kaskaden av vårfärger. Allt julpynt var borta. Istället vibrerade hyllmeter efter hyllmeter i klara färger, spännande arrangemang och mitt behov av att skaffa nya krukor till växterna i fönsterkarmarna har sällan verkat större. Jo, jag inser att det är själva poängen från affärens sida. Konsumera mera!

Nu blev väl inte butiken så mycket rikare av mina små inköp, men trippen till affären berikade mig eftersom det satte fart på kemikaliefabriken i hjärnans vindlingar. Det blev vår inombords på någon minut. Jag antar att det är samma kur som sätter in när vi far på semester. Vi får en tillfällig timeout. I det här fallet microkort, men ändå. Fönstershopping kanske är mer hälsosamt så här års än man kan föreställa sig.

Nu sitter jag och tittar ut på gråvädret. Det är mjölkaktigt tjockt och långt ifrån färgsprakande inredningsdetaljer. Men kanske tycker jag att det är lite ljusare ute idag än för en vecka sedan. Kanske är det lite närmare den där tekoppen på verandan. Lite närmare krokusar och tulpaner som sticker upp.

Och vem vet, förkylningen kanske håller sig på avstånd som när man äter apelsiner och vitlök. Färg och glädje kan, tror jag, jaga bort virus och influensa lika bra.

Dela: