Bildvila

Förändringens rum

Vi lever i så många parallella rum. I vårt inre vistas vi i rum som stått länge igenbommade, kanske luktar där mögel, eller äpple från en jordkällare. Andra rum är välstädade och propra salonger där vi umgås med våra olika inre representationer av andra som har betydelse i våra liv. Eller kök som ställer krav på samarbete och det ska kokas någon soppa. Och så har vi den yttre verkligheten. Jobb, räkningar, hämta och lämna barn. Vaccinera sig, gå på teater. Älska, sova, skratta. Få kräksjuka. Kanske skiljer sig den inre och yttre emellanåt rejält från varandra och det blir som att leva i en lucka. Mellan världar. Emellanåt överlappas det inre och det yttre livet så mycket att vi inte märker någon skillnad. Men aldrig helt. Vi vet för lite om allt som rör sig, både runt oss och inom oss, för att med säkerhet kunna förutsäga särskilt mycket om vår egen framtid. Men vi kan drömma, ana, känna oro inför och förstå skeenden i ett slags ordlöshet som infinner sig när vi skruvar ner skvalandet från våra störiga tankar, rädslor och radioapparater, datorer och annat. Jag har märkt att jag har helt olika rytmer i förhållande till förändring. En rytm för hjärnan, en annan för kroppen, en tredje för viljan. Säkert fler också. "Jag vill inte!!!" Kan jag påminna mig många gånger, då jag satt klackarna i backen och envist vägrat inse något jag inser vara ofrånkomligt. Eller "Jag vill!!!!" Innan kroppen alls är med på tåget. Jag vet i mitt yrke, att förändringar bör gå ganska långsamt för att det inte ska bli allt för stora bakslag. Jag vet det genom min livserfarenhet också. Tiden är en bundsförvant, inte en fiende. Om vi lyssnar på de olika budskap som klingar omkring. Processer kan börja på ett ögonblick men det kan ta år för dem att landa i en verklig förändring. Det är det som gör livet till en resa.

Dela:

Advent igen

När jag var nere i källaren igår och plockade med adventsakerna, föll min blick på ett minneskort från en begravning. En vacker målad ängel drog uppmärksamheten till sig. Jag plockade upp det och borstade försiktigt av det.

En ung flicka, inte mer än femton år tog sitt liv för ett år sedan. I adventtiden. Jag bär det med mig på flera sätt, eftersom jag förstått hur stor risken var att det skulle sluta på det sättet. Hon hade haft det svårt så länge och även om jag anat insåg jag kanske inte allt hon gick igenom. Jag larmade. Lyssnade. Tog henne på allvar. Gjorde allt man ska, men hur jag än ropade, på olika sätt, gick det inte att stoppa. Jag minns samtalet sent en kväll från min chef som berättade att nu var det så det var. Adventsstjärnan brann i fönstret och jag grät.

Om bara ... Om inte ... Om ...

Där låg kortet på mitt källargolv nu och jag förstår inte hur det hamnat där eller hur det kommer sig att jag hittade det nästan på årsdagen av hennes död. Kanske en hälsning?

 Nuförtiden vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den slags sammanträffanden. Förut hade jag tagit emot det utan förbehåll, men alla akademiska poäng har kanske lagt sig över livets märkvärdigheter... För bara några dagar sedan berättade jag om denna händelse och jag blev oväntat berörd. Jag har berättat om det här förut, haft handledning, gråtit mig igenom en begravning, stöttat hennes förtvivlade kompisar. Gått vidare. Eller gör man någonsin det? Jo, det gör man självklart men inte på det sättet att man lämnar det bakom sig. Man väver in det i sin historia tror jag. Tillsammans med alla andra erfarenheter. Hon finns med där som en glänsande tråd och kanske var det där kortet ingen tillfällighet. Man behöver ju inte förstå allt. Bara förhålla sig till det man möter.

Dela:

Stranden fuktig

Sanden har börjat släppa sin värme. Redan i juli börjar det gå mot höst, känns det som. Dagarna skyndar iväg och det verkar avlägset med att svettigt skruva sig på badlakan och guppa runt i dotterns gummihjul. Jag vill inte. Jag vill stanna kvar i den stilla lunken, dåsig och oföretagsam i värmen. Sandkornen skaver mer när de är fuktiga och kalla än när de är torra. På kylskåpet radar diverse åtaganden upp sig. Besök på ögonkliniken. Tennisläger för lillan, någon utflykt som ännu inte blivit inskriven i kalendern. Kalendern! Vem vill bläddra i den? Och alla husprojekten som är påbörjade, men inte avslutade. Då kanske det trots allt är tur att det blir lite molnigt. För att få till ett och annat penseldrag. Jag vill ha huvudet fullt av slöa vågor ett bra tag till. Göra sånt som händerna sköter själv, avstå från bedömningar och avväganden. Sånt är resten av året späckat av. Sommaren bör förbli en medvetandets flyttank!

Dela:

Vård av mig

Idag skulle jag tagit tag i utmaningen jag tidigare berättat om. Att hålla en föreläsning om arbetsmiljö, konflikter och ledarskap för ett gäng garvade journalister.

Det går inte, för jag har dragit på mig lunginflammation. Aha! säger nu säkert somliga. Psykogent. Med tanke på hur jag förut vojnade mig så mycket om prestationsångest och så vidare. Det skulle vara betydligt roligare att anta denna utmaning än att hosta bort lungorna och få sväljkramp. Nu får jag istället dåligt samvete för att jag ställer in. För att jag sätter stopp och faktiskt inte gör mycket mer än lyssnar på ljudböcker och halvslumrar. Mycket feberdrömmar har det blivit. Det är alltid lika färgsprakande. Hemliga nycklar och gömda lådor i sand som blåser. Siffror i små kuber som hänger i tråd. Ansikten jag aldrig förut mött. Febern sjunker stadigt nu när antibiotikan kickar in, på både mig och min man. Så jag tror inte drömmarna fortsätter i samma format så länge til. Böckerna återstår då alltså. Smuts av Katarina Wennstam har jag precis lyssnat klart på. Grisigt och välskrivet, dessutom oerhört viktig samtidsskildring, tycker jag. Längre än så sträcker sig inte vokabulären just nu. Eller orken.

Jo, det finns ju en sak till som är ganska kravlöst, vilket väl är en förutsättning för tillfrisknandet. Bildsurfa! Som tur är kan man ju alltid hitta massor av spännande ögonblick här på FS för att få lite fägring.

Over and out.

A

Dela:

Vår trots allt

Jag är inte så glad i vår bostad. Den tar för mycket av min tid att hålla i ordning. Tid jag vill lägga på annat. Idag har jag nystat av julbelysningen från verandan och högtryckstvättat bräda för bräda. Ett dagsverke. En paus då och då för lite

fägring.

När händerna är sysselsatta med monotona sysslor, jag menar då tvättandet, inte fotandet, frikopplas hjärnan. Tankarna tumlar runt där inne som ett stillsamt tvättprogram. 

Efter min första bok, Konflikters liv och död, har jag skrivit på olika saker. Ingen fackbok dock, har lyckats ta sig längst fram i prioriteringscentrat. Trots att jag borde, eller möjligen trodde att jag skulle.

Men idag klickade det till. Barnen. Igen. Barnen och deras uppväxtvillkor. Om socialtjänstens lite förlegade syn på vilka familjer som behöver hjälp. Om skörden av utbrända föräldrar. Hur det ser ut. Och vad man kan spåra i vår närmaste idéhistoria. Ja, kanske är det tillräckligt viktigt att spendera dyrbar skrivtid på. Kanske finns det ett intresse av att läsa. Kanske kan det ändra något.

Nej, jag är inte så glad i vår bostad och all tid den äter av oss. Men den är trots allt vår, och omsorgen den begär kanske är rimlig. Kanske är det just det enahanda nötandet som ger resultat

Dela: