Bildvila

Tid för byte?

Ingen tid på året är väl så fylld av byten som tiden i början på det nya året. Jag hörde på radion att det nog skulle bli ett slags rekordår inom handeln beträffande byte av julklappar. När jag vaknade i morse såg jag de vackra snökristallerna som bildats på mitt dåligt isolerade fönster. Det behöver bytas. Det har det gjort länge. Är det tid för det nu? Jag hämtade kameran och gick loss lite genom rutan. Det ser ju vackert ut trots allt.

Igår blev jag uppringd av ett marknadsundersökningsföretag. De ringde på uppdrag av konjunkturinstitutet. Ville veta allt möjligt om hur jag förväntade mig att hushållets respektive landets ekonomi skulle se ut om tolv månader. Lite sämre, lite bättre, ungefär det samma, mycket sämre, mycket bättre. I förhållande till vad, tänkte jag? Så bra att det går att byta ut de gamla fönstren? De gnagda möblerna efter valptänder som nu blivit stora rejäla benkrossare.

Jag tänkte på det där med förväntningarna. Kanske är det dags att byta ut dem? Kanske är det just det förväntade läget som ställer till det. Om vi ropar på katastrofen så kommer den ju, det vet man numera på börsen, ganska väl. Ändå fortsätter man att tro att just man själv har möjlighet att förutsäga ett förlopp. Jag vet inte vad konjukturinstitutet ska göra med mina och andras förväntningar på framtiden, men jag fick en gnagande känsla av att pessimism har en tendens att sprida sig. Särskilt i läge av kris.

Och hur går det förresten ihop det här med byteshysterin och förväntningar på sämre tider? Är det just det som är hysterins kännetecken kanske? Borde man kanske vara lite nöjd med att det trots allt kunde vara betydligt värre men faktiskt inte ÄR det. Borde vi kanske byta ut förväntningarna på en ljusare eller dystrare framtid mot något så omodernt som förnöjsamhet? Jag säger inte att det vore enkelt. Kanske vore det också cyniskt i ett globalt perspektiv. Frågan är bara om min eviga uppgradering i livet gynnar världen, eller mig själv.

I alla fall tror jag att jag väntar med att byta ut mina dåliga fönster ett tag till. Det blir så fantastiska iskristaller när temperaturen droppar ner mot tio minus.

Dela:

Att (inte) lyssna på smärta

Bildtankandet har en baksida. Jag hade glömt det. Men mina muskler minns. För ett antal år sedan fick jag en ihållande muskelinflammation i samband med monotonin vid bildskärmen, för otränade muskler samt gamla bindvävsskador som gör det svårt att läka ut. Jag vet att jag blev överraskad av hur det från ena dagen till nästa kunde handla om en så offantlig skillnad av smärta och hur det sedan bara höll i sig.

De senaste månaderna har jag jobbat på att lägga upp mina bilder på webben, ordna i de egna albumen, flytta runt, radera. Hålla på. Det har varit en ventil i vintermörkret. Ett sätt att plocka in ljuset i tillvaron. Roligt. Så small det till igen, dagarna efter jul. Ett album till i den nyskapade portfolion bara, sen ska jag lämna datorn. Så tänkte jag och ignorerade signalerna från högeraxel, arm och skuldra. Och det förfärliga är att jag åter igen är förvånad. Hur kunde jag bara köra på? Varför kom jag inte ihåg?

Jag kan se att det finns något väldigt positivt i att ha glömt. Det betyder att jag inte möter min morgondag med oro som hänger ihop med gårdagen. Men det finns något dumdristigt i detta att sätta sig över sina erfarenheter också. Det berättar något om att vara ur kontakt med kroppen. Troligen för att upplevelsecentrat varit påkopplat på dess bekostnad.

Att det ska vara så svårt att hitta rätt balans i tillvaron?! Lyssna för mycket på orons och smärtans signaler och du blir dess fånge. Lyssna för lite och du blir dess offer.

Så jag säger till mig själv så här i början av året att vänta lite till med att dra på för fullt. Ställtiden behövs även åt det hållet.

Dela:

Behov av ställtid.

Första dagen på den nästan tre veckor långa ledigheten, i slutet på det här året. 2008. Redan en bit in i ett nytt millenium. Ogreppbart. Det där med tid, menar jag. Den både flyger och står still samtidigt verkar det som ibland. Jag kan inte påstå att det är vilat jag har gjort idag. Som alla andra plöjer jag runt och kommer hem med betydligt mer än jag avsett. Och mycket mindre frid i sinnet än jag föresatt mig. Detta året skall julen bli stillsam. Denna gången ska vi ta det lugnt. Ta vara på varandra och den fria tiden. Professor Bodil Jönsson talar om ställtid. När jag läste hennes bok I tid och otid fick jag en AHA-upplevelse. Inte så mycket av orden som av tomrummet. Hon har medvetet lagt in blanka sidor i boken. Utan att kommentera detta. Meningen framgår ändå. Stanna upp. Reflektera. Ta in. Andas ut.

Med ställtid menas det utrymme som vi behöver för att ställa om från aktivitet till vila. Från riktad uppmärksamhet till svävande, som man skulle säga inom psykoanalysen. I Kina planeras barnens (gjorde i allafall förut) dagar så att de börjar med en viss stillsam uppmjukning inför dagen och avslutar med långsam aktivitet. Inte av och på från noll till hundra. Jag brukar tänka på det.

Alla intryck där ute. Där inne. Tankar och känslor som slåss om uppmärksamhet. Både min och andras.

Just nu väntar jag in min dotters insomnande. Jag ska slå in hennes julklappar. Hennes pappa är på jakt efter en tomte, i sista minuten. Det ordnar sig. I år också.

Kroppen har helt klart för sig om vi missar det där med ställtid. Den protesterar. Går på högvarv trots att det "bara" är att sträcka ut sig på soffan och göra ingenting. Jag tror på detta med övergångar. Att passera från ett tillstånd till ett annat med viss ödmjukhet. Att glida in i ledigheten på tre fjärdedels fart. Ju snabbare marchfart. Desto längre bromssträcka. Det är ju bara det att ledigheten är så lång som den är, utan hänsyn till bromssträcka.

För min del har hösten varit snabbare än jag önskat. Och längre. Det vill säga tempot har varit extremt utan så mycket möjlighet till återhämtning. Jag ställer in mig på att ha varvat ner så där dagarna före nyårsafton i år tror jag. Det kan kännas pressande att ha som mål att ta emot julen avspänd och till freds när man stressar in i det sista. Om det nu inte går att få tiden att tänjas ut till den ideala längden före ledigheten, och då klämma in alla bestyr, är det bättre att tänka sig stillheten som en present i efterskott. En försenad julklapp. Bättre det än en slags perfektionistisk målbild av att ha en vilopuls på 49 lagom till julafton.

Nu släcker jag ner webben för det här året. Tror jag.

God jul och Gott nytt år.

Dela:

Plikttrauma

Så här inför julen när friheten står för dörren för många, vet jag att det också kan vara som ett fängelse. Jag skrev det här i en period av livet när jag var fånge på en destruktiv arbetsplats. Skrivandet och bildskapandet var mina kanaler då. Nu ser mitt liv betydligt ljusare ut, men jag vet att för många andra gör det inte det. Jag vill dela med mig lite av det jag upplevde och samtidigt förmedla lite ljus. Det går att komma vidare.

Lockas av tillhörighet.

Kostar den för mycket? Den är ordentligt inplastad.

Inget rum. Inget namn i den interna telefonkatalogen. För anknytningen står ett namn som påminner om en duva. (Blå. Eller Röd.). Eller kanske är det en medicin mot magkatarr. Blyerts låter nästan ingenting men den smetar över hela utsidan på handen    gnider på blankt papper som är oförmöget att ta emot.

Ansökan om friår. Avslås.

Om nedsatt tjänstgöring. Avslås.

Om friköp och utlösning. Avslås.

Om att finnas. Beviljas om det kan styrkas.

Lockas                                                                               inte.

 Landskapet utan ljus. Utelämnat för trötta ögon. En ryckning i ögonlock. Tic tac.

Jasså är hon tillbaka. Det trodde man knappast. Nej ingen räknade med det. Hade inte hon bestämt sig? Nej, nej man vet väl hur det är.

Så det passar nu.

Landskapet som bäckat igen. Där variationer av arter drunknat i surt vatten      givit upp      in    stämplat ut.

 Lukten kväljer rösten.

Men hon får väl ta det som det är då. Ja, man kan ju inte bara ramla in och kräva en massa. Nu har vi ju äntligen fått lite gooo stämning här igen. Det var ju så gnälligt alltid. En del är ju såna bara.

Landskapet med raka linjer. Dom finns inte naturligt. Artificiell intelligens känner ingenting.                          Så praktiskt.

Jasså hon är tillbaka. Var ska hon sitta då? Här finns väl inget rum. Nej där går inte för då är han här. På tisdagar. Nej, nej, det ändrar vi ju inte på. Och nej, man vill ju ha sitt eget.                Inte dela. Inte vill väl hon dela?

En motorväg över igenbäckat landskap. Snart minns ingen kippandet i utmattade lungor.

Om jag kör av vägen. Kejsaren blir lättad. Jo, jag är säker. Han är forcerad                    vred    ur led             på (grund av) mig. Vill att jag ska tro det.

Tror det själv.

Tjugo mil hit. Tjugo mil hem.

Han skulle bli lättad. Jag är så PROVOCERANDE. Bara en liten olycka, en liten sladd,                                           en liten sten under bromspedalen.

Mamma. Du säger väl inget argt?

Dela:

Uppstart och vila

Ord och bild hör ihop. Det gör också göra och vara. Mitt liv handlar mycket om att hitta balansen mellan olika parhästar, inre och yttre.

Mitt liv handlar mycket om utforskande också. Av det inre och det yttre. Just nu är jag väldigt upptagen med att försöka förstå funktionerna i det här bloggandet. Rent tekniskt men också formellt. Hur mycket av mig ska jag lägga ut här? Jag skriver också, både som krönikör men också fackböcker och då är min förhoppning att bloggandet ska ge mig lite ordning på mina röriga tankar och läsarna en chans att ta del av dem lite så där på smakbitsvis och gärna ge någon slags återkoppling, hur nu det funkar.

   I går började den långa uppförsbacken med att ta plats på Mostphotos för mig. Jag inser att det kommer att dröja ljusår att få tillbaka bråkdelen av all tid som satsas på att presentera mina bilder där, men ju fler forum ju fler kommer kanske att känna igen min bildröst. Den man talar om när man skriver, fast i plåtad form så att säga.

Over and out

AMW

Dela: