Bildvila

Trogna marker

Jag fick en kommentar på min bild Trogna marker, där Mirka frågar sig - Visar vi dem tillräcklig uppskattning? det drog igång mina tankar.

Detta med förtrogenhet, närhet, delande. Sånt vi i bästa fall har runt omkring oss. I sämsta fall... ter det sig som något ouppnåligt. Det vardagliga, som lätt faller oss ur händerna eller inte ens anländer. det vi saknar mest om vi till exempel blir strandsatta på ett resmål utan att kunna ta oss hem som planerat, eller blir sjuka, skiljer oss, eller när katastrofen ligger på lur. Då är det köer på ICA, tvätthögen i fåtöljen, bruna bönor med fläsk, veckosamtalet till moster, kyssen på pannan och "ses sen" från den vi älskar, som ringer i öronen. Resan till vanligheten. Det är nog den resan som är av störst betydelse in the long run. Och den hittar vi inte i charterkatalogerna. Oftast har vi svårt att hitta den också runt hörnet. Det är bedrövligt. Jag undrar - som en utveckling av Mirkas kommentar - Vad är det som går förlorat på vägen? Kommer vi någonsin att komma ikapp varandra och oss själva?

Läste en text igår kväll om en existentiell kamp. Den slutade med författarens frågeställning till sig själv om det är värt det. Det gjorde mig betryckt. För om vi inte tar kampen för ett bättre liv lär vi sitta kvar med frågorna obesvarade hur som helst. Och huvudet fullt av hägringar. Det är, tror jag, motsatsen till att ta vara på Trogna marker.

//Me

Dela:

Att vara sig själv

Nytt år. Nya tankar. Nya intryck. Insikter. De bubblar upp från den gryta vi kallar det omedvetna. När som helst. En signal från yttervärlden och swisch så är den där. En aha-upplevelse. Något som vänder frågetecken till utropstecken. Ofta sjunker pulsen då. Oron lägger sig och tar en välförtjänt vila efter att ha rullat runt och malt allt det där sega stoffet innen i hjärnan som knastrar. Ofta kommer sånt till mig i tystnaden. Det är sällan man tänker kloka tankar, får kontakt med sin intuition när man babblar på. Nej, det mesta av vikt sker i tystnad. I reflektionens bleka ljus. Jag fick en sån igår. En insikt alltså. Det handlar om det här med att kliva in i någon annans skor. Det är nåt vi ofta säger att vi behöver göra. Det är nåt vi tycker att vi gör ganska ofta. Men det som slog mig var att det är ganska sällan vi har den möjligheten. Vi har det inte, eftersom vi inte har så mycket tillgång till den andres tankar och känslor eller vet så mycket om en annans nuläge. För det är först när vi har såna pusselbitar som vi kan kliva i de där skorna. Nå, så det är det upp till var och en att lämna ut sig då, för att bli förstådd? Nej, självklart inte. Ingen har rätt att göra anspråk på någon annans inre liv. "Man ska inte lägga dig i andras liv, mamma", sa min dotter häromdagen när vi pratade om något väsentligt. Jag hoppade till lite. För hon är åtta, inte femton, och det lät så moget:)) Nej, tänkte jag, det har du rätt i. Och någon har väl influerat dig till den där formuleringen, kanske.

Så vad gör vi då, med den där empatiska responsen? Om vi inte har tillgång till en annans skor får vi helt enkelt fortsätta trampa på i de egna, följa med på vägen om vi blir inbjudna. Och bästa sättet för att få den möjligheten tror jag är att våga vara sig själv. Att gå barfota så mycket som möjligt på de stigar vi vill dela.

/Me

Dela:

Hitta sin historia

Då och då bläddrar jag i Agneta Pleijels diktsamling Mostrarna. Jag tycker om den av flera skäl. Ett av dem är att hon utgått från fotografier när hon skrivit.

" Vad är det för en man?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

De höll nog mycket av varandra, sa min faster lite sorgset sen hon berättat."

Ur dikten Nittio år sedan av Agneta Pleijel.

Och så väver hon historier av det hon ser, blandar med faktiska minnen (gissar jag) och fyller i luckor med fantasi och andras minnen. Bygger band till sin historia. Och ibland andras. Att falla in i  och hänge sig till poesin i detta sammanhang innebär att hon möjliggör att hitta trådar inom sig som länkar till sin släkthistoria  men också till den samtid bilderna utspelar sig i. Jag tror att man kan bli rikare av ett sådant tvinnande. Och att man kan berika andra med sin berättelse. För även om mycket av det man skriver hämtas, inte från faktiska händelser utan de vi skapar utifrån ett givet sammanhang kan vi aldrig gå förbi våra inre referensramar. Det är därför olka människor skulle berätta olika historier utifrån samma bild.

Om några veckor ska jag ha en Work shop i kreativt skrivande på en festival för Hållbart liv. Min tanke är att låta människor utgå från bilder och bygga en liten berättelse som för dem själva skapar någon slags mening. Det ska bli spännande att se vad som träder fram.

/Me

Dela:

Tillit eller förnuft?

Ibland vågar man inte. Man ser spöken på ljusa dagen. Det som nyss verkade så lovande ter sig plötsligt helt overkligt och omöjligt. Ibland kommer alla dessa impulser från den egna insidan. Ibland reagerarar man på något så enkelt som ... tystnad. Frånvaro av bekräftelse. Ibland på dubbla budskap som inte går att reda ut. Double-bind, det historiska begreppet som myntades av Gregory Batesson någon gång på 50-talet och som fick stor betydelse för att förstå schitzofreni-patienters upplevelse av verkligheten, drabbar oss alla då och då. Det blir kaos. Vi vet varken ut eller in. Stanna - gå - stanna - gå. Var tyst men säg nåt! Var spontan - Nu!!! Omöjliga situationer som vi bryr vår hjärna med tills allt bara suddas ut i kanterna.

Och ibland vågar vi ändå. Trots allt tvivel. Det är väl knappast förnuft, men, som någon en gång sa till mig: "Nåt sånt har väl du ändå aldrig lyssnat på. Vad ska du med det?" Det kunde ju vara en förolämpning men jag tolkade det som en komplimang.

Ibland handlar allt om att lita på sig själv, sin egen förmåga, sin vilja att växa, sina möjligheter att från den punkt där man befinner sig ge sig ut i okänd mark och tänka att - det bär. Livet bär. Även om löften inte infrias, vilket kan vara nog så plågsamt, även om förluster sker som inte kunde förutsägas. även om ingenting blir precis som man hoppas, är det inte det som är det centrala i våra egna förändringsprocesser. Vi är inga rö för vinden. Vi styrs inte - om vi inte låter oss - av andras vilja. Vi handlar utifrån en inre drivkraft att ge oss iväg när det skaver tillräckligt mycket inombords. När tomheten fyller tillvaron. När längtan efter något mer pockar på. Men vi reser utan säkerhet och vi kan inte heller försäkra någon annan när vi väl påbörjat den där resan, var den kommer att sluta. Vi kan vara öppna för skeenden, möten, tillfällen som relaterar till det vi behöver. Men det är allt. Resten är oskrivna kort. Det är förfärligt skrämmande. Och underbart.

Dela:

I morgon snö

I Halland är vi inte bortskämda med snö. I år har vi fått så mycket att det verkar bli ett helt nytt landskap. Nyss var jag och vaccinerade min dotter på en vårdcentral som ligger på stranden. Genom de stora fönstren bredde ett fruset hav ut sig i vicksblåton med en klar sol som krävde solglasögon. Ingen kamera med. Man ser inte över snövallarna på gatorna. Bilen åker som en tvål. Men känslan i detta mjukt bäddade täcke är ro. Allt tystnar i snö. Man störs inte så mycket av det dagliga oljudet. Inte heller från tankarna. Hundarna kommer knappt fram och har snö upp till bringan där de väller fram. En av dem får stora snöklumpar mellan trampdynorna och vinglar fram innan hon sätter sig och tuggar bort det. När jag körde hem förut steg snödimma upp från fälten på några ställen. Enormt tilltalande, men solen har redan försvunnit. Det är för sent nu. Varje dag missas små ögonblick. Det är synd.

Det skulle kunna bli en perfekt fotodag imorgon. Jag tänker sikta in mig på det. Havet kanske och kanske en ekhage. Vi får se. I morgon är ju inte idag. Och jag hoppas att jag inte slarvar bort några dyrbara ögonblick om det går att undvika.

Dela: