Bildvila

Nya kapitel

"Hur gick det med din roman, Anneli?"

Jag fick frågan för en tid sedan på en författarträff med gamla skrivarkollegor från tiden på LUFS (Lunds universitets författarskola). De menade mitt examensarbete. Ett tungt arbete - på mer än en nivå - som inget förlag ansåg var tillräckligt kommersiellt om än språkligt begåvat, tror jag någon uttryckte det...

"Nej, jag har tänkt om. Det är ingen roman egentligen. Jag tror att det möjligen går att göra om till dramatik", svarade jag.

Men nu har det börjat klarna. Det finns helt klart en viktig, samhällsmässigt sätt, berättelse om en verklighet som få har inblick i. Och det fanns helt klart en sån berättarambition när jag började, men sedan blev jag hög på språkliga experiment och fokus flyttades från innehåll till form, vilket naturligtvis handlade om min skrivklåda och ingenting annat. Nu har jag trillat ner på jorden igen. Och plötsligt tror jag mig ha hittat en annan ingång i den där 350 sidor långa berättelsen som trots allt kan få bygget att bli en traditionellt berättad historia. Jag är glad för det. Jag är glad för hur tiden gör det möjligt att se saker ur nya perspektiv. Jag är glad att få tillgång till prosaskrivandet igen, vilket inte varit möjligt under lång tid. Jag ska ge den där berättelsen en ny röst. Stryka ner, skiva om, skriva nya kapitel. Och det får ta tid...

Och tack, Anna, för att du satte fart på den slumrande processen igen :)))

/Anneli

Dela:

Hitta sin historia

Då och då bläddrar jag i Agneta Pleijels diktsamling Mostrarna. Jag tycker om den av flera skäl. Ett av dem är att hon utgått från fotografier när hon skrivit.

" Vad är det för en man?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

De höll nog mycket av varandra, sa min faster lite sorgset sen hon berättat."

Ur dikten Nittio år sedan av Agneta Pleijel.

Och så väver hon historier av det hon ser, blandar med faktiska minnen (gissar jag) och fyller i luckor med fantasi och andras minnen. Bygger band till sin historia. Och ibland andras. Att falla in i  och hänge sig till poesin i detta sammanhang innebär att hon möjliggör att hitta trådar inom sig som länkar till sin släkthistoria  men också till den samtid bilderna utspelar sig i. Jag tror att man kan bli rikare av ett sådant tvinnande. Och att man kan berika andra med sin berättelse. För även om mycket av det man skriver hämtas, inte från faktiska händelser utan de vi skapar utifrån ett givet sammanhang kan vi aldrig gå förbi våra inre referensramar. Det är därför olka människor skulle berätta olika historier utifrån samma bild.

Om några veckor ska jag ha en Work shop i kreativt skrivande på en festival för Hållbart liv. Min tanke är att låta människor utgå från bilder och bygga en liten berättelse som för dem själva skapar någon slags mening. Det ska bli spännande att se vad som träder fram.

/Me

Dela:

poesi

Dela:

Oavbrutet avsked

Jag försökte andas så små klunkar som möjligt

av det vaxgula svavlet som fortfarande klibbar

som skämd honung i näsan. Så små klunkar som möjligt så länge.

Så länge att lungorna blev fuktiga på insidan.

Jag försökte att låta intrycken rinna av näthinnan

som regnet på fönstret.

För att slippa bära dom.

Att skrikande ben med vax omkring kan bli så tunga. Bara rösten var kvar.

Den förmådde knappt riva hål på oset.

Det grågula oset.

Rösten var kvar, annars hade det kanske gått

att göra om henne till någon annan.

Har ni hört ett samtal med döden?

Hon argumenterade om tiden. Om att inte kunna flyga. Om att låta bli. Och hon talade ett okänt språk.

Jag försökte andas i mycket små klunkar.

Jag vet inte när jag gick mamma, men jag tror inte du var kvar.

Dom sa det. Att du var det.

Att dom inte ville droga ner det sista av livet för dig.

Om detta var definitionen på liv tror jag inte att de som fann det så, befann sig i sitt eget.

Jag ville att du skulle drunkna i Vallmohavet.

Dom sa att jag var grym. Dom höll mig i axlarna.

Dom sa att jag skulle ångra att jag lämnade dig.

Jag sa att det var för sent. Att döden fick komma medan jag andades.

Jag sa att jag behövde det.

Att tre dagar tre timmar         eller sju månader till,

var för lång tid att fortsätta

hålla andan.

Dom tyckte jag var självisk.

Jag gick mamma, ut i sommarkylan för att få luft.

Himlen var lila tror jag. En helig färg. Ljuset dunstade sakta.

Kanske blev det något fel på mina lungor?

Kanske var det röken.

Du bad mig aldrig sluta så jag höll dig sällskap i många år.

Sen gick jag.

Jag tror kanske att det var därför du kunde göra det också.

Dela:

Det där med upphovsrätt och det digitala rummet

I grunden är jag ganska glad för webben. Jag gillar avsaknad av hierarki Jag tror att samarbete vinner framför konkurrens. Jag vill gilla det här med fri fildelning. Men jag är inte säker på att jag kan. Eller förstår. Hur det ska gå att försörja sig på att vara fotograf, låtskrivare eller poet? Pirate Bay-rättegången. Vänster mot höger. Alla verkar så säkra på sin sak. Hur har denna säkerhet blivit så självklar? Independent-rörelsen förstår jag. Mot etablissemanget, för frihet. Javisst, det köper jag. Att kunna få utrymme för sin konstnärliga frihet utan att styras av marknadskrafter. Inte så svårt för min ibland trötta hjärna. Men att någon laddar ner mina bilder från facebook, om jag nu väljer att lägga dem där, eller härifrån och sedan använder den för att "ha" i sin lilla verksamhetsbroschyr .... Eller bara skicka in bilden till extrafilm och beställa en canvas att hänga på väggen. Är det vänstervingat? Hur då?

Jag skickade ett digitalt vykort till några vänner och bekanta, varav en av dem tackade så mycket och sa att det var väl OK att printa ut den för den skulle göra sig så bra i den nyinredda bostaden! Vet inte om jag är snål eller bara dum, men jag kände samma sak som när man lånar ut en bok ur hyllan och inte får tillbaka den. Är det högervingat? Hur då?

Nåja, poeter och konstnärer har väl aldrig haft en vettig möjlighet att förörja sig så kanske är detta en vändpunkt för detta skrå. Det skulle vara fantastiskt. Om världen blev mer fylld med poesi och digital konst menar jag! Jag bidrar gärna, om jag bara kommer på hur.Man vill ju, ska ju tänka nytt och positivt. Man lägger en presenning över det surmulna morrandet och hoppas att man snart blir positivt överraskad av alla nya öppningar mot välden som öppnar sig.

 Häromdagen var jag på bibilioteket. Jag gick mot lyrikavdelningen. Där stod fler hyllor med deckare. Jag har inget emot deckare och lånar ofta ur dessa hyllor, men nu ville jag ha lyrik. Hittade ingen. Så jag frågade i informationen och då visade de mig ner i källaren, in i läsrummet med alla gamla klassiker och släktforskningshörnan. Den daterade avdelningen om man så vill.

Jaha.

Jag undrar om det har med orken att göra. Den vi saknar så mycket? Det finns inte ord att plöja poesi innan sömnen segrar. Ve tittar hellre på Beck. Jag också, oftast.

Nej det är kanske förlegat, med den gamla upphovsrätten. Det blir för krångligt. Det kanske är så att bilder och ord får fladdra ut där i open space och så får man hitta ett slugare sätt att sätta bröd på bordet. Undrar om det är politiskt korrekt då?

Dela: