Bildvila

Fotorehab

Härom dagen gick jag igenom gamla blogginlägg här. Det väckte minnen. Jag hittade några som jag skrev i samband med att jag fick lunginflammation. Jag blev berörd av värmen hos er här på fotosidan, omtanke och vänliga rader. Det var väl den tid jag nog var som mest fotoaktiv för jag kom ihåg hur mycket plåtandet betydde när jag väl vår på bättringsvägen. Jag minns att jag släpade mig ut med kameran efter sjukhusvistelsen, bara för att känna att jag levde. Att jag tänkte att om jag orkar vara ute och fota kommer jag inte att dö i allafall. Jag hade gruvlig ångest och det blev så dramatiskt med den där inflammationen. Det skrev jag dock inte då.

Antibiotikan jag fått bet inte. Efter tre dagar började febern stiga igen. Till över 40 grader. Jag hade ett järnband över bröstkorgen och kunde knappt stå när jag åkte tillbaka till vårdcentralen. Väl där, säger doktorn att han skulle byta medicin. Hela systemet slog bakut. Jag tillhör oftast den kategorin människor som inte vill vara till besvär, som inte krånglar, hellre backar undan, som inte alltid sätter mig själv i främsta rummet. Men i vissa stunder händer något som gör att jag bara går på magkänslan och inte ger mig för något alls. Och om det är något jag är bra på så är det att känna skillnad på andras tvärsäkerhet som är djupt förankrad och andras osäkerhet eller ogenomtänkthet eller vad man ska säga. Jag tänkte inte gå hem med ett nytt recept som jag mådde. Så jag frågade om han kunde utesluta lungemboli utifrån symptomen. Det kunde han förstås inte och jag fick en remiss till lungröntgen. Det blev stort pådrag. Jag blev inlagd. Dropp och rynkade pannor. Det är inte lätt att ha mig på sjukhus. Eller någon annanstans när jag inte vet vad som pågår. Dels har jag sjukhusskräck och dels höjs ångestnivån generellt av att vara sjuk. Somatiskt. När det drabbar andningen ligger paniken på lut konstant. Så jag ser till att få svar också på frågor det inte finns några svar på. Vägrar överlåta på någon annan att ta över besluten, litar nästan bara på mig själv. Ingen drömpatient, kanske, men ingen kan säga att jag inte tar del i min egen tillfriskningsprocess i allafall. Får jag bara svar istället för svepande försök att "lugna", vilket inte har någon annan effekt än att göra mig vansinnig, så samarbetar jag bra. Gör som jag blir tillsagd. Men bara om jag är övertygad. De var bekymrade eftersom de inte kunde avgöra om den slags bakterier jag hade ådragit mig gått över på hjärtklaffarna, vilket enbart kunde fastställas med ultraljud och huruvida jag svarade på de tre olika antibiotikakurer man satte in. Paniken växte och jag kunde till slut inte avgöra om det skulle göra mig sjukare eller friskare att stanna på sjukhuset på grund av ångestnivån. Inte de heller. Efter tre dagar skrev jag ut mig, trots visst motstånd från doktorn, med överenskommelse att vid minsta feberstigning återvända.

Det tog tid, men det gick bra även om det tog lång tid att bli av med alla bakterier och få tillbaka krafterna.

Jag tänker inte på det där särskillt ofta, men som sagt när jag gick igenom mina gamla inlägg spelades scenariot upp. Jag tänkte på hur sårbart det är, livet. Hur fort allting kan vända utan förvarning. Vad som är viktigt egentligen och vad som inte är det.

Kroppen minns dock på ett mer klarsynt sätt eller vad man ska säga. I veckan som gick var jag på en lättare undersökning på samma sjukhus. Vad jag vet var jag inte nervös inför det. Jag kände mig inte orolig, men jag var skakig i kroppen. Tänkte att det nog var brist på mat, stress, druckit för lite etc. Efter undersökningen när jag kom ut i väntrummet blev jag kallsvettig och kände att jag var på väg att svimma. Jag satte mig och drack en ramlösa, lyssnade på hjärtslagen och och lät tiden gå lite. Det slog mig att jag inte varit där sedan den där dramatiska lunginflammationsepisoden. Lite eftersläpande krisreaktioner m a o. Jag började tänka på hur jag eftersatt mig själv ganska länge, hur jag t ex inte unnat mig så mycket fotande, inte tagit vara på vare sig mina vänner eller tagit någon plats alls nästan. Jag tänkte att det är dags att göra det. Att se livet i vitögat, att lita på mig själv och säga ifrån när det behövs, att glädjas åt det vackra som kommer i min väg när det gör så.

Inte minst genom kameran. Den här helgen har jag plåtat frusna orkidéer och höjt serotoninnivån några snäpp under tiden. Märkligt så lite som behövs för att må lite lite bättre, få lite mer ork, se lite ljusare på tillvaron. Och det behövs för att orka ta itu med svårigheter, oavsett sort.

Som sagt, jag blev rörd av att läsa era gamla kommentarer från ett antal år tillbaka, bildsurfa bland alla duktiga fotografer här och jag är glad att jag dammat av kameran igen. Fotorehab:))

Dela:

Utflykt och ut-tryck

Majblåsten var inte helt snäll igår på västkusten. Solen inbjöd dock till utomhussittningar och jag och en väninna packade en picnickorg och åkte till ett naturreservat där stora ekar skyddade. Vi satte oss, bredde ut en filt som fortfarande hade sand på sig sedan förra sommaren. Tiden går. Vi slängde av oss jackorna och pratade om jobb, livet, processer och hemsidor. Hon har nyligen startat en hemsida och valt ett antal av mina bilder i sin layout. Hon blir glad av mina blommor säger hon. Det gör mig glad också. Jag har snålat på det där. Med att visa upp mig. Här la jag ut några bilder häromdagen men det är säkert ett år sedan sist. Dels beror det på att jag tycker att bildtrafiken är så snabb här att ganska få stannar upp inför en och annan bild. Det krävs en del aktivitet för att få igång tittarna och det är väl som det ska vara men jag har inte haft så mycket tid och ork till det. Sen är det ju den där andra följetongen som jag skrivit om här. Min kompis tog upp det igår. Vi har inte pratat om det där på länge.

"Det går bra för honom tror jag och det bekymrar mig för att så många bara köper allting han gör och säger. Jag märker också att han liksom poppar upp över allt och jag känner ju inte honom, vill inte heller men han liksom nästlar sig in över allt och alla pratar om hur begåvad han är hela tiden och jag blir ställd för jag kan inte säga nåt så jag blir bara tyst. Han tar stor plats och det gör dig liten".

Va? Vad sa hon?

"Men jag tänker verkligen inte så mycket på det där längre. Han kommer inte åt mig längre."

"Men du gömmer dig".

Gömmer jag mig? Ja, det gör jag ju på ett sätt. Jag flyger lågt och är inte längre så transparant med vad jag känner, tänker gör och så vidare, men det kanske också är lite sunt. Jag argumenterade lite kring det där.

"Men bilderna då? När ska du ge dem lite mer plats igen. Många tycker verkligen om dem. Jag tycker du ska göra en bok".

Jo visst det skulle vara roligt. Men det tar tid och kostar pengar och jag vet inte hur jag ska nå ut till nån marknad heller.

"Nä, som sagt du gör dig liten."

Nej, jag har inte tid. Veckorna går åt till en massa uppdrag som ställer mat på bordet och kvällarna fylls med... allt möjligt. Mest sånt som sker i det tysta. Mest sånt som sker innanför väggarna. Inte mycket synlighet. Inte mycket nätverkande eller sociala medier precis. Nej.

"Nej, du har väl rätt i att jag så att säga undviker en del arenor. Jag bloggar till exempel inte så mycket längre. Men det är dels eftersom jag kommit av mig, jag tycker inte att jag har så mycket intressant att säga längre. Vardagen är som den är och mitt inre liv har jag ingen lust att dela med hela världen. Längre."

"Du gömmer dig."

Envis människa!

"Du ska ta plats! Du har visst en massa att säga och framförallt så blir människor glada av dina bilder. Du har ju inte slutat fota väl?"

"Nej, men... ja, du har väl rätt i det. Det är roligt att dela med sig av sina bilder. Jag får väl skärpa mig lite då."

"Bra! Den där boken kommer ska du se. Du hittar en form och ett sammanhang som passar dig."

Ja, vem vet. Jag har upptäckt att målstyrt arbete och väl avvägda strategier "inte passar min hjärna", som min dotter säger när hon klår mig i strategispel. Jag är mycket bättre på att fånga upp olika kopplingar som tillsammans bildar nåt slags sammanhang jag inte kunnat förutsäga men förstår precis när jag ser.

Och det här med delandet. Ja, jag kanske ska flytta mig från skuggan iaf för det drar så förbannat!

Dela:

Att vara sig själv

Nytt år. Nya tankar. Nya intryck. Insikter. De bubblar upp från den gryta vi kallar det omedvetna. När som helst. En signal från yttervärlden och swisch så är den där. En aha-upplevelse. Något som vänder frågetecken till utropstecken. Ofta sjunker pulsen då. Oron lägger sig och tar en välförtjänt vila efter att ha rullat runt och malt allt det där sega stoffet innen i hjärnan som knastrar. Ofta kommer sånt till mig i tystnaden. Det är sällan man tänker kloka tankar, får kontakt med sin intuition när man babblar på. Nej, det mesta av vikt sker i tystnad. I reflektionens bleka ljus. Jag fick en sån igår. En insikt alltså. Det handlar om det här med att kliva in i någon annans skor. Det är nåt vi ofta säger att vi behöver göra. Det är nåt vi tycker att vi gör ganska ofta. Men det som slog mig var att det är ganska sällan vi har den möjligheten. Vi har det inte, eftersom vi inte har så mycket tillgång till den andres tankar och känslor eller vet så mycket om en annans nuläge. För det är först när vi har såna pusselbitar som vi kan kliva i de där skorna. Nå, så det är det upp till var och en att lämna ut sig då, för att bli förstådd? Nej, självklart inte. Ingen har rätt att göra anspråk på någon annans inre liv. "Man ska inte lägga dig i andras liv, mamma", sa min dotter häromdagen när vi pratade om något väsentligt. Jag hoppade till lite. För hon är åtta, inte femton, och det lät så moget:)) Nej, tänkte jag, det har du rätt i. Och någon har väl influerat dig till den där formuleringen, kanske.

Så vad gör vi då, med den där empatiska responsen? Om vi inte har tillgång till en annans skor får vi helt enkelt fortsätta trampa på i de egna, följa med på vägen om vi blir inbjudna. Och bästa sättet för att få den möjligheten tror jag är att våga vara sig själv. Att gå barfota så mycket som möjligt på de stigar vi vill dela.

/Me

Dela:

Hitta sin historia

Då och då bläddrar jag i Agneta Pleijels diktsamling Mostrarna. Jag tycker om den av flera skäl. Ett av dem är att hon utgått från fotografier när hon skrivit.

" Vad är det för en man?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

De höll nog mycket av varandra, sa min faster lite sorgset sen hon berättat."

Ur dikten Nittio år sedan av Agneta Pleijel.

Och så väver hon historier av det hon ser, blandar med faktiska minnen (gissar jag) och fyller i luckor med fantasi och andras minnen. Bygger band till sin historia. Och ibland andras. Att falla in i  och hänge sig till poesin i detta sammanhang innebär att hon möjliggör att hitta trådar inom sig som länkar till sin släkthistoria  men också till den samtid bilderna utspelar sig i. Jag tror att man kan bli rikare av ett sådant tvinnande. Och att man kan berika andra med sin berättelse. För även om mycket av det man skriver hämtas, inte från faktiska händelser utan de vi skapar utifrån ett givet sammanhang kan vi aldrig gå förbi våra inre referensramar. Det är därför olka människor skulle berätta olika historier utifrån samma bild.

Om några veckor ska jag ha en Work shop i kreativt skrivande på en festival för Hållbart liv. Min tanke är att låta människor utgå från bilder och bygga en liten berättelse som för dem själva skapar någon slags mening. Det ska bli spännande att se vad som träder fram.

/Me

Dela:

Tillit eller förnuft?

Ibland vågar man inte. Man ser spöken på ljusa dagen. Det som nyss verkade så lovande ter sig plötsligt helt overkligt och omöjligt. Ibland kommer alla dessa impulser från den egna insidan. Ibland reagerarar man på något så enkelt som ... tystnad. Frånvaro av bekräftelse. Ibland på dubbla budskap som inte går att reda ut. Double-bind, det historiska begreppet som myntades av Gregory Batesson någon gång på 50-talet och som fick stor betydelse för att förstå schitzofreni-patienters upplevelse av verkligheten, drabbar oss alla då och då. Det blir kaos. Vi vet varken ut eller in. Stanna - gå - stanna - gå. Var tyst men säg nåt! Var spontan - Nu!!! Omöjliga situationer som vi bryr vår hjärna med tills allt bara suddas ut i kanterna.

Och ibland vågar vi ändå. Trots allt tvivel. Det är väl knappast förnuft, men, som någon en gång sa till mig: "Nåt sånt har väl du ändå aldrig lyssnat på. Vad ska du med det?" Det kunde ju vara en förolämpning men jag tolkade det som en komplimang.

Ibland handlar allt om att lita på sig själv, sin egen förmåga, sin vilja att växa, sina möjligheter att från den punkt där man befinner sig ge sig ut i okänd mark och tänka att - det bär. Livet bär. Även om löften inte infrias, vilket kan vara nog så plågsamt, även om förluster sker som inte kunde förutsägas. även om ingenting blir precis som man hoppas, är det inte det som är det centrala i våra egna förändringsprocesser. Vi är inga rö för vinden. Vi styrs inte - om vi inte låter oss - av andras vilja. Vi handlar utifrån en inre drivkraft att ge oss iväg när det skaver tillräckligt mycket inombords. När tomheten fyller tillvaron. När längtan efter något mer pockar på. Men vi reser utan säkerhet och vi kan inte heller försäkra någon annan när vi väl påbörjat den där resan, var den kommer att sluta. Vi kan vara öppna för skeenden, möten, tillfällen som relaterar till det vi behöver. Men det är allt. Resten är oskrivna kort. Det är förfärligt skrämmande. Och underbart.

Dela: