Bildvila

Om bilder, skrivande, läkande och kontakt med omvärlden.

Nya kapitel

"Hur gick det med din roman, Anneli?"

Jag fick frågan för en tid sedan på en författarträff med gamla skrivarkollegor från tiden på LUFS (Lunds universitets författarskola). De menade mitt examensarbete. Ett tungt arbete - på mer än en nivå - som inget förlag ansåg var tillräckligt kommersiellt om än språkligt begåvat, tror jag någon uttryckte det...

"Nej, jag har tänkt om. Det är ingen roman egentligen. Jag tror att det möjligen går att göra om till dramatik", svarade jag.

Men nu har det börjat klarna. Det finns helt klart en viktig, samhällsmässigt sätt, berättelse om en verklighet som få har inblick i. Och det fanns helt klart en sån berättarambition när jag började, men sedan blev jag hög på språkliga experiment och fokus flyttades från innehåll till form, vilket naturligtvis handlade om min skrivklåda och ingenting annat. Nu har jag trillat ner på jorden igen. Och plötsligt tror jag mig ha hittat en annan ingång i den där 350 sidor långa berättelsen som trots allt kan få bygget att bli en traditionellt berättad historia. Jag är glad för det. Jag är glad för hur tiden gör det möjligt att se saker ur nya perspektiv. Jag är glad att få tillgång till prosaskrivandet igen, vilket inte varit möjligt under lång tid. Jag ska ge den där berättelsen en ny röst. Stryka ner, skiva om, skriva nya kapitel. Och det får ta tid...

Och tack, Anna, för att du satte fart på den slumrande processen igen :)))

/Anneli

Postat 2010-06-26 15:53 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Hitta sin historia

Då och då bläddrar jag i Agneta Pleijels diktsamling Mostrarna. Jag tycker om den av flera skäl. Ett av dem är att hon utgått från fotografier när hon skrivit.

" Vad är det för en man?

Ingen vet. Ingen kommer att veta.

De höll nog mycket av varandra, sa min faster lite sorgset sen hon berättat."

Ur dikten Nittio år sedan av Agneta Pleijel.

Och så väver hon historier av det hon ser, blandar med faktiska minnen (gissar jag) och fyller i luckor med fantasi och andras minnen. Bygger band till sin historia. Och ibland andras. Att falla in i och hänge sig till poesin i detta sammanhang innebär att hon möjliggör att hitta trådar inom sig som länkar till sin släkthistoria men också till den samtid bilderna utspelar sig i. Jag tror att man kan bli rikare av ett sådant tvinnande. Och att man kan berika andra med sin berättelse. För även om mycket av det man skriver hämtas, inte från faktiska händelser utan de vi skapar utifrån ett givet sammanhang kan vi aldrig gå förbi våra inre referensramar. Det är därför olka människor skulle berätta olika historier utifrån samma bild.

Om några veckor ska jag ha en Work shop i kreativt skrivande på en festival för Hållbart liv. Min tanke är att låta människor utgå från bilder och bygga en liten berättelse som för dem själva skapar någon slags mening. Det ska bli spännande att se vad som träder fram.

/Me

Postat 2010-06-07 08:09 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

poesi

Efteråt

Jag visste, vet allt om mönstret

i din vänstra iris.

Kunde rita av det ur minnet

med fotografisk likhet.

Det var bättre.

Minnet av dig var bättre, mer hanterbart.

Då, när inga fler detaljer fick rum

och allt måste smältas ner

som små glaspärlor.

Avtrycket var som en mandala,

reflekterande ljuset,

så att det inte längre bländade.

Efteråt var bättre.

Det skavde mer, men andningen var lugnare,

skakningarna upphörde.

Din röst gjorde ett säreget intryck

på mig.

Så som när man lägger handen

på en violin,

fortplantade din röst sig genom min kropp,

byggde en resonanslåda

djupt inne i mig.

Så varje gång du talade

flöt ljudvågor dit

och jag svarade med varje synaps,

varje dendrit som vaknade till liv

och stal all min kraft. Jag blev alltid så trött.

I mötena med dig skrek min kropp på avlösning,

vila och starkt opium

för att det kändes som skavsår

på insidan av huden tills allt var över.

Efter våra möten hade allt

en annan färg,

belystes av ett ljus som från samma plats

föll åt ett annat håll.

Platserna vi passerat var förändrade.

En viss förskjutning.

Inte helt i samma läge som förut

och aldrig i samma riktning.

Inte bara tiden har en rörelse.

Det har också rummet.

Inte alla ser det men det gör jag.

Kanske gör du det också.

Vissa rum lämnar en och rör sig från.

Andra närmar sig och kommer en till mötes.

Horisonten skiftar utgångspunkt.

Ibland händer det att ett rum vrider sig

runt sin axel.

Du fick rum att gå baklänges.

Postat 2009-08-23 10:38 | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Ord ur bilder

Dovt tuggande. Ristandet i huden, som elektricitet för att jaga flygfän på drift. Suckar. Det är tryggt. En mule i ryggen. Som sammet. Puffar på kameraväskan. Frustande. Fis. Fjärt. Suck igen. Tysta hovtramp. Slaskandet av di. Havsvågorna i kulissen. Vinden i mina öron.