Bildvila

Stalkandet

För lite mer än ett år sedan skrev jag några inlägg om en stalker. Inbrott hette det första, om någon vill uppdatera sig. Jag tycker att livet varit ganska drägligt i det avseendet under en längre tid. Mitt livsutrymme är dock fortsatt begränsat eftersom jag hela tiden tänker mig för kring vad jag gör och inte gör, reagerar på sånt jag får höra beträffande den här personen osv. T ex har jag nästan helt slutat blogga eftrsom jag inte vill trigga igång nåt. Men ibland tror jag att det är mer strategiskt att berätta. Som just nu.

För en tid sedan beslutade jag mig för att uppdatera mina adressuppgifter på Hitta.se. Jag hade medvetet låtit de gamla ligga kvar. Inte för att det är särskilt svårt att ta reda på i den transparanta värld vi lever i, men jag ville väl inte annonsera. Hur som helst, jag uppdaterade. Samma vecka, lördag kväll. Jag gick och la mig vid halv elva. Släckte ner i huset och la mig. Sekunderna efter jag släckt sänglampan hör jag 3 knackningar. Jag satte mig upp. Det tar inte lång tid att aktivera det inre larmsystemet och jag minns att jag tänkte att varför väntar man att knacka tills allt är släckt. Jag lyssnade, försökte bestämma varifrån ljudet kom för det var inte så påtagligt att det var självklart att någon faktiskt knackade på, som man gör när man vill in. Jag har rekonstruerat situationen, lagt mig i sängen och låtit andra knacka på olika ställen. Det skulle kunnat komma från grannen, men hon jobbar i Norge och var inte hemma den helgen.

Jag tog på mig och smög nerför trappan. Eller smög, den knakar så förbannat, men jag försökte , tände inte ljuset, gick ner med dånande puls, jag blir faktsikt mer skrämd av hur jag reagerar än det som faktiskt sker, för det står inte i proportion till vartannat utan hänger ihop med historien.

   Inga skuggor, inga ljud mer utanför dörren. Vet inte hur länge jag står där och jag vågade inte öppna. Till slut gick jag och la mig. Vaknade med svettbrytningar och mardrömmar. Igen. Det är lättväckt som sagt.

Det här eländet ligger inte längre så långt fram i medvetandet i vardagen. Tänker nästan inte på det. Men när jag kom ner en morgon och fick se det här på min ruta fick jag hjärtklappning. Solen strålade in genom glaset. Det syns knappt inte annars. (Den här bilden är tagen idag i inte särskilt avslöjande ljus) Om inte solen lyst så starkt den där morgonen hade jag säkert inte märkt nåt på ännu en tid. Det kan ha kommit dit när som helst. Samma kväll som knackningarna? Vet inte...

Det måste ha gjorts när rutan varit blöt eftersom det blivit spår som ser ut så här. Fingrarna har dragit mönster neråt, ungefär som när man plockar något. En aktiv handling, så där som barn inte kan låta bli att göra på bilrutan. Men den här handen är inget barns. Den är större än min. Och jag har svårt att se någon som jag känner stå och rita märken på min fönsterruta eftersom det är vansinnigt irriterande med den slags kladdiga märken. Inget vuxet beteende.

Tillfälligheter? Ja, det är möjligt. Jag hoppas det. Jag hoppas att det bara är min överlarmade hjärna som hittar långsökta kopplingar till någon som jag tror är rejält screwd up och som har haft en lika screwd hang up på mig.

Som sagt, jag hoppas verkligen att det är tillfälligheter...

Dela: