Zorro – En maskerad hämnare

Romanfiguren Zorro känner de allra flesta till. Med sin värja och sin piska var han en folkets hämnare som kämpade mot den tyranniska guvernören i Kalifornien på den tiden staten tillhörde Mexico.

1919 skrev Johnston McCulley boken The Curse of Capistrano där rikemanssonen Don Diego de la Vega klädde ut sig till Zorro och kämpade för rättvisa. Det har gjorts många filmatiseringar av Zorro. Den första från 1920 var en stumfilm med Douglas Fairbanks i huvudrollen, filmen blev en storsuccé och sedan dess har Zorro behållt sin plats i rampljuset genom filmer, romaner, tecknade serier och olika TV-serier. Zorro blev också en föregångare till de superhjältar som dök upp i seriernas och filmernas värld på 1930-talet.

Även i Sverige har Zorro sin givna plats. På somrarna sätter han på sig sin mask och sin cape, plockar upp sin värja och sin piska och kämpar mot guvernörens tyranni i Old Mexico på High Chaparral mitt i de småländska skogarna. Det är förövrigt där som jag tog bilden för ett par år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Kan du gatufota i en småstad kan du göra det överallt

Den värsta hypen må ha lagt sig men gatufoto eller streetfoto som det också kallas är fortfarande stort bland fotografer. De flesta gatufotograferna har valt att röra sig i större städer, där det är lätt att hitta motiv och smälta in i miljön och folkvimlet.



Det händer att jag möter gatufotografer på mina vandringar. En del har valt att köra analogt och andra digitalt, en del kör med fasta objektiv och andra med zoom. Vad som är rätt eller fel är upp till fotografen själv. För min egen del är det viktigt att bilderna blir bra och täta, och att de inte har tagits i smyg med kameran på magen. Som jag sagt i tidigare artiklar tycker jag att det är viktigt att de som blir avbildade ser vad jag håller på med, för att ge dem chansen att opponera sig och därför jobbar jag med kameran mot ögat.



En del kanske kallar mina bilder för gatufoto och det får de gärna göra, men själv kallar jag dem för dokumentärbilder och tidsdokument. I grund och botten är jag en dokumentärfotograf som nyfiket antecknar det jag ser och upplever med min kamera oavsett vilket motiv eller situation som jag ställs inför. Målet är att bilderna efter gallring ska kunna visas upp på något sätt.



Tidigare har jag fotat mycket gatufoto. Då har jag ofta rört mig i storstäder där det är lätt att få till täta och händelserika bilder. Men så snart som jag har försökt fotografera i mindre städer har det blivit allt svårare att komma nära och få till den typen av bilder som jag vill ha. Men jag har ändå beslutat mig för att klara utmaningen! Jag tror att om man kan gatufota i en småstad eller i ett samhälle så kan man göra det överallt. De senaste åren har jag rört mig i mindre städer i Bulgarien, Serbien, Indien och i Sverige och försökt fånga folkvimlet med min kamera.



Utan att slå mig för bröstet tycker jag att jag har lyckats med mitt värv, och trots svårigheterna har jag lyckats ta en del täta bilder på gatan i städer och samhällen i de ovan räknade länderna. Jag räds inte heller att stanna till och ta en pratstund med människor och umgås fram gatuporträtt. Att försöka vara som en fluga på väggen är rent trams i mina ögon. Jag tror att bra bilder växer fram i mötet mellan människor och kulturer och då kan man inte smyga omkring som en strykrädd hund i gränderna.



Bilderna i inlägget togs i Huskvarna den 1 augusti 2021 och i de serbiska städerna Vranska Banja, Vranje och Surdulica i oktober 1999.




Text och foto: Mikael Good 

En lettisk mor och hennes son

Under en tioårsperiod åkte jag på många reportageresor till Lettland. Under den tiden lärde jag mig känna landet och dess människor ganska bra. För åtta år sedan träffade jag denna lettiska mamma, hennes son och deras hund i familjens hus som ligger i den södra delen av landet i närheten av den litauiska gränsen. Nu är det några år sedan jag senast var i Lettland men jag önskar att jag snart får möjlighet att åka dit igen.

Text och foto: Mikael Good

Första maj i motorsågsstaden – bildreportage

Förr i tiden marscherade stolta arbetare iklädda sina finkostymen genom gatorna i de flesta orterna runt om i landet. Första maj var arbetarnas dag och då gick de man ur huse för att fira dagen och demonstrera för sina rättigheter. Idag har leden glesnat och på många håll har demonstrationstågen antingen försvunnit helt eller ersatts med demonstrationsmöten.



I Jönköpingsområdet har första maj firats sedan 1889, det året arrangerade nykterhets- och frikyrkorörelsen i Jönköping en stor nykterhetsdemonstration som samlade 3000 deltagare. Samma år bildades Socialdemokraterna i Sverige, och den socialistiska internationalens kongress beslutade att göra första maj till arbetarnas demonstrationsdag. Men det var inte förrän 1890 som arbetarna firade första maj för första gången i Sverige. Det året firades första maj på 19 olika platser i landet och drygt 50 000 personer samlades på Gärdet i Stockholm. Nykterhetsdemonstrationerna som också spreds till flera orter pågick parallellt med det socialistiska första maj firande under hela 1890-talet.





I samband med att Socialdemokraterna organiserade sig i Huskvarna 1904 togs beslut om att söka tillstånd för ett demonstrationståg genom brukssamhället på första maj. Sedan dess har mycket vatten runnit i Huskvarnaån, brukssamhället har fått stadsrättigheter, arbetarnas rättigheter har stärkts, fri rösträtt för män och kvinnor har införts och har funnits i 100 år, och arbetsvillkoren har förbättrats avsevärt. I takt med förbättringarna och ökande ålder på deltagarna har demonstrationsleden glesnat betänkligt. Till sist beslutade Socialdemokraterna i Huskvarna att ersätta demonstrationståget med ett demonstrationsmöte i centrala Huskvarna.





Den 1 maj 2019 samlades drygt 80 personer under parollen "Trygghet, demokrati och sammanhållning" vid Alf Henrikssons plats på Esplanaden i centrala Huskvarna. Det bjöds på kaffe, korv och dricka och de församlade fick lyssna till årets första maj talare Anna Carlsson, ordförande för barn- och utbildningsnämnden samt ungdomstalaren Junie Ek, SSU. Huskvarnaprofilen Gunnar Andersson (översta bilden) tilldelades första majstipendiet ur Arbetarrörelsens minnesfond för sitt arbete för stadens kultur.




Tillsammans med en representant från lokalmedia fanns jag på plats med två tyska fotoapparater för att dokumentera demonstrationsmötet och framförallt samla på mig bilder till bildarkivet och kommande projekt. Föga visste vi då att detta var det sista demonstrationsmötet i Huskvarna på två år. På grund av coronapandemin ställdes demonstrationsmötet i Huskvarna in 2020 och nu även 2021 och har istället ersatts med ett digitalt firande på Facebook.







Text och foto: Mikael Good

Lata augustidagar i motorsågsstaden – bildreportage

Augusti 2018 var en av de varmaste augustimånaderna i mannaminne. Månaden var av olika orsaker mycket hektisk för mig och jag behövde ge mig ut på en hel del promenader för att rensa skallen. Min vana trogen hade jag med mig en kamera och passade på att dokumentera staden och dess invånare



Nyligen när jag gick igenom hårddiskarna på jakt efter bilder på prästen Carl-Erik Sahlberg hittade jag en hel del Huskvarnabilder från augusti 2018. Jag markerade mappen och gick igenom dem när jag hade tid för det. Efter att jag gjort ett första urval framkallade jag dem i ACR, och slog sedan om dem till svartvitt i Silver Efex Pro II enligt principen "less is more" och fick till sist fram dessa bilder som jag tänkte dela med mig av i det här bildreportaget.

Jag brukar göra mina bilder i svartvitt. Ibland händer det att jag får roliga kommentarer när jag delar dem i olika grupper. I en grupp för Huskvarnabilder fick jag följande kommentar:
– Det är alltid så kul att se dina gamla bilder från Huskvarna, det är något speciellt med svartvitt!
Vad han inte visste att bilderna som jag hade lagt upp var dagsfärska och när jag påpekade det skrev han att han trodde de var tagna på 60- och t0-talet i och med att de var svartvita, och han undrade förvånat varför man fotar i svartvitt när det finns färg? 



Jag svarade helt frankt att för mig är svartvitt fotografins sanna färg och det lämpar sig för reportage- och dokumentärfoto som jag föredrar. Svartvita bilder är även tidlösa på ett sätt som färgbilder aldrig riktigt kan bli så hans reaktion var kanske inte så konstig. Vid en första anblick skulle några av bilderna kunna var tagna för ett par decennier sedan, men om man tittar noga upptäcker man detaljerna som skvallrar om att de är färska.



Text och foto: Mikael Good