Stressa inte – låt bilderna mogna färdigt

I dagens samhälle är det bråttom med allt, mobilbilder ska upp på sociala medier direkt. Levererar man bilder till tidningar vill de helst ha dem igår. Som motvikt mot bildstressen kan det vara bra att låta bilderna ligga till sig och få mogna färdigt.



När jag började sälja bilder i mitten av 1990-talet hade jag ofta en leveranstid på en vecka för en framkallad och digitaliserad bild. Om det var snabba ryck kunde jag fixa fram bilder på ett par timmar. Idag ska helst bilden levereras redan innan den är tagen och det kan vara tufft att hinna med orimliga deadlines. När jag fotar privat låter jag ofta bilderna ligga och mogna ett par månader eller till och med ett par år, för att sedan gå igenom dem och framkalla dem när de mognat färdigt.



För ett par dagar sedan letade jag efter en bild som jag hade tagit i juli 2018 till en artikel. När jag letade efter bilden, hittade jag fler konsert- och festivalbilder från Fallens dagar i Trollhättan som fått ligga och mogna på backuphårddisken. När jag var klar med bilden till artikeln började jag att gå igenom och sortera upp bilderna från Fallens dagar.



Konsertbilderna på The Sounds framkallade jag i helgen, och jag delade med mig av dem i bloggen i måndags. Festivalbilderna från Trollhättan håller jag fortfarande på att bearbeta. Tanken är att jag ska lägga upp ett mastigt bildreportage från Fallens Dagar 2018 framöver, men redan idag bjuder jag på ett par smakprov. Bilderna i inlägget har jag tagit med en Fujifilm X-T2, ett Fuji 18-135mm, samt en X-Pro2 med Fuji 23mm.

Text och foto: Mikael Good

Jönköpings marknad 2005 – bildreportage

Sedan covid-19-pandemin drabbade Sverige med full kraft har det mesta ställts in. I Jönköping hålls vanligtvis en välbesökt vårmarknad i slutet av maj men i år ställdes den in. Men när saker och ting ställs in kan man dyka i minnenas bildarkiv. När jag så gjorde hittade jag flera bilder från Jönköpings marknad som inte har visats tidigare.





Den 27 maj 2005 cyklade jag från mitt hus i motorsågsstaden till grannstaden för att titta på Jönköpings marknad. Sockervaddsdoften låg tung över staden och det var fullt av liv och rörelse vilket gjorde det lätt att hitta motiv bland alla marknadsstånd, lyckohjul och andra attraktioner som hör en marknad till. Som vanligt var det folkfest och mängder av folk var ute på stan, vilket gjorde att det bitvis var svårt att ta sig fram i trängseln utmed det mest trafikerade marknadsstråket.  



Det är tvära kontraster mot idag, de rådande restriktioner har ett till att vår-, höst- och julmarknaderna ställts in. Jag vill inte vara en dysterkvist men om jag ska vara helt ärlig tror jag inte att Jönköpings marknad åter kommer att bli vad den varit. I år har många näringsidkare fått slå igen sina butiker och flera går på knäna. De nya restriktionerna slår hårt mot julhandeln och för restaurangerna kan uteblivna julbord leda till en än mer ansträngd ekonomi. Om inget drastiskt sker med pandemin kommer vi säkerligen att få se fler konkurser och tomma butikslokaler under nästa år. Jönköpings marknad kommer säkerligen att leva vidare i någon form, men det blir nog mer i form av en stadsfestival än en marknad där man kan fynda i butiker och bland marknadsstånd.




I och med att det här är en blogg på en fotosida kommer nu lite information om tekniken bakom bilderna. Du som är ointresserad av det kan hoppa över de nästföljande styckena och lugnt titta vidare på bilderna. När jag besökte marknaden hade jag med mig en Canon EOS 300D och ett 28-70mm. Det var min första digitala systemkamera, men jag var inte riktigt nöjd med handhavandet. Ofta missade jag bilder för att kameran gått i strömsparläge, eller för att den höll på att spara ned bilder till minneskortet och inte gick att använda under tiden. 




De flesta bilderna är tagna på 400 ASA och jämfört med moderna kameror är bruset ganska så högt, men det påminner en del om kornet från en 100 ASA film, och ett år tidigare när jag fotade analogt var det ok. Men det dröjde inte så lång tid innan jag sålde 300D och köpte en bättre begagnad EOS 20D istället. Den senare var en kamera som var före sin tid och den var vida överlägsen på alla områden. Bilderna som jag tog med EOS 20D står sig fortfarande ganska så bra såvida man inte förstorar dem allt för mycket.



Idag är 300D hopplöst föråldrad. CMOS sensorn bränner lätt ut i högdagrarna och uppstartstiden är extremt långsam. 6 megapixel är i knappaste laget och det går inte att dra på bilderna utan att de spricker. Men tiden har inte sprungit ifrån alla digitalkameror från den tiden. Canon EOS 20D, 30D och framförallt 1D MK IIn, är fortfarande tillräckligt bra för att man fortfarande kan göra en del jobb med dem. Jag tror faktiskt att jag ska försöka få tag på en billig begagnad 30D och köra några "rullar" med den bara för att det är roligt och för att visa att det fortfarande går utmärkt att jobba med en gammal digitalkamera.

Text och foto: Mikael Good

Bildreportage – Fotografera som en monark med hyperfokal

Autofokus i all ära, men det finns en gammal välbeprövad fokuseringsform som heter hyperfokal. Trots att den funnits med i många år är den fortfarande blixtrande snabb och ställer skärpan snabbare än de snabbaste autofokuskamerorna. Bäst fungerar hyperfokal med analoga kameror och vidvinkelobjektiv.





Jag såg nyligen en bild på drottning Elizabeth II där hon fotograferar hästkapplöpning med en Leica M. På bilden håller drottningen kamerahuset med bägge händerna, utan att ha ett finger på objektivets fokuseringsspak. Bilden lades upp i Leica M Series User Group på Facebook. Några yngre fotografer började raljera över drottning Elizabeth i kommentarsfältet och skrev kommentar i stil med: "Hon vet ju inte ens hur man ställer in skärpan! :)" .

Jag såg direkt att drottning Elizabeth II visste precis vad hon gjorde. Oftast håller jag själv min Leica på samma sätt när jag fotar med hyperfokal. Det gör jag för att inte oavsiktligt ändra avståndet på objektivet. De flesta bilderna som jag tar med min Leica tar jag med hyperfokal. Bäst fungerar hyperfokal med vidvinkelobjektiv upp till 35mm.





Med ett 35mm objektiv ställer jag avståndet på 5 meter, bländaren på 8 och tiden på 1/250. Det betyder att allt från 2.5 meter till oändligt blir skarpt. Det är bara att titta i sökaren, komponera bilden och trycka av när motivet är inom hyperfokalavståndet. När jag rör mig in i folksamlingar ändrar jag avståndet till 2 eller 3 meter, och om ljuset tillåter bländaren till 11 och tiden till 1/500.





Oftast kör jag med auto-iso med 1600 i topp. Förr när jag körde med film var jag oftast begränsad till 400 ASA, men nu kör jag digitalt med de fördelar som det för med sig, auto-iso är en av dem och möjligheten att förhandsvisa bilden är en annan. Men det finns en stor nackdel med digitala Leicor gentemot analoga och det är att de kan ha en viss fördröjning vid uppstart, vilket gör att man kan missa avgörande ögonblick för att kameran inte var redo.





För att motverka detta har jag valt att stänga av "snåljåpen" eller strömspararen som den även kallas. Leica M240 har ett riktigt kraftigt batteri som räcker för en hel dags måttligt fotograferande utan snåljåp. Äldre Leicor såsom M8 och M9 suger ur batteriet snabbt om man stänger av strömspararen och då kan det vara bra att ha ett par färska batterier i fickan. Nyare Leicor ska enligt uppgift vara snabbare i uppstarten.




Jag brukar uppmuntra dokumentärfotografer att gå ett steg närmare. Några av bilderna i artikeln skulle helt klart mått bättre av att vara fotograferade på lite närmare avstånd. Om det inte vore för corona-pandemin hade jag gärna gått närmare. Denna gången valde  jag att ställa hyperfokalen på 5 meter och respektera Folkhälsomyndighetens riktlinjer gällande säkerhetsavstånd. Nästa år hoppas jag åter att jag åter kan "dyka" in i folksamlingar med ett 21mm objektiv!




Bilderna i inlägget har jag tagit under juli månad med en Leica M240 och ett Summircron M 35mm ASPH. Mätsökarkameror är som gjorda för hyperfokalfotografering. Givetvis går det lika bra att fokusera hyperfokalt med andra kameror och objektiv men det är viktigt att objektivet har en avståndsskala. 






Text och foto: Mikael Good

Bildreportagens tid är inte över

Det gläder mig att två bildreportage toppar listan över de mest lästa inläggen på Fotosidans blogg just nu. De som har följt med i min blogg genom åren vet att jag brinner för bildreportage. En del av dem har jag publicerat i bloggen. Men jag har även fått med en hel del bild- och textreportage i olika tidningar.

Bildreportagens tid är inte över, och jag hoppas att jag kan inspirera fler fotografer till att göra sammanhängande reportage från resor eller från sin hembygd. Det kan vara svårt att få med bildreportage i tidningar, men bloggen är ett utmärkt forum att publicera dem på.

Ett av de mest populära bildreportagen som jag gjorde förra året handlade om sambaskolan A Bunda från Göteborg. Jag passade på att dokumentera dem när de deltog i karnevalen på Öxnehagadagen i Huskvarna i maj förra året. Bilderna publicerade jag i bloggen. Sedan dess har de fått ordentlig spridning i sociala media. Jag fick inget betalt för mitt jobb, men ibland är det minst lika viktigt att få vara med och göra andra människor glada.

I följande länk kan du ta del av hela reportaget om A Bunda som jag publicerade i bloggen förra året. Jag måste redan nu varna för att det innehåller väldigt mycket bilder: La Vida Es Un Carnaval



Text och foto: Mikael Good

New Delhi efter mörkrets inbrott – Bildreportage

Det är något speciellt med nattliv. På nyårsaftonens kväll passade jag på att dokumentera människorna som lever och arbetar i närheten av Indiens mest ökända gata – Garstin Bastion Road (GB) i New Delhi.



Jag tycker om att fotografera människor och miljöer. När jag är på resa dokumenterar jag mycket. Ibland hamnar jag i skumma miljöer och bland människor som andra ser ner på. Jag vet inte varför det är så, men jag dras ofta till det som anses fult och annorlunda, och har lätt att komma i kontakt med människor som på olika sätt står utanför samhället. Något som är lite märkligt är att de miljöerna och människorna ofta blir vackra när de hamnar på bild.

I december var familjen och jag i nordöstra Indien och hälsade på släktingar över julen. Den 1 januari skulle vi resa hem till Sverige via Polen, men först skulle vi tillbringa nyåret i en av världens största städer New Delhi. Hotellet som vi bodde på låg i anslutning till flygplatsen och i närheten av den ökända gatan GB Road som är centrum för sexhandeln i Indien. Utanför vårt hotell satt en bister man med mustasch och vaktade. Han var gammal soldat och hade full koll på läget.

Efter att vi ätit middag på hotellets restaurang bestämde jag mig för att ta en promenad och dokumentera människor och miljöer i området. För att undvika påflugna hallickar och prostituerade, bad jag min hustru att följa med. Barnen fick stanna kvar på hotellet tillsammans med sin äldre kusin. Någon romantisk nyårspromenad i månskenet var det i tal om, men trots att vi stundtals rörde oss i skumma områden kände vi oss aldrig hotade.

När vi kommit ett par hundra meter från hotellet gick vi förbi en massageinrättning. "Here you can get massage form a beautiful Indian women" sa en leende inkastare till mig när min fru och jag gick förbi. Det var uppenbart att erbjudandet inte gällde någon vanlig massage, och jag tackade bestämt nej och vi styrde raskt stegen därifrån!

Ju närmre GB Road som vi kom desto sunkigare blev bostäderna och miljön. Att hala fram en systemkamera med objektiv i den här miljön hade varit som att be om trubbel, därför hade jag bara med mig en liten diskret men kompetent kompaktkamera om jag kunde bära i handen. Det var ovanligt kallt i New Delhi för årstiden och överallt såg vi människor som trängde ihop sig runt eldar för att värma sig från kylan. 




Min vana trogen smygfotograferade jag inte utan var jag öppen med vad jag gjorde, och hälsade glatt på människor som jag mötte. Men i och med den lilla kameran sågs jag inte som ett hot, och det var till och med en del som kom fram och ville ta bild tillsammans med mig, och som glatt ställde upp på bild. Förutom att dokumentera människor och miljöer passade jag även på att ta bilder till några kommande artiklar om trafficking och sexhandel som jag jobbar med (ingen av de bilderna är med i det här inlägget).

Vi valde att inte gå in i på GB Road utan höll oss i utkanten. På kvällar och nätter är GB Road en mycket farlig plats där grova rån och misshandel är vanligt, och det händer att människor mördas. Trots farorna kände jag mig aldrig otrygg, vis av erfarenhet vet jag att om man visar respekt får man respekt tillbaka. Jag är ganska orädd av mig, men det beror på att jag är bra på att försvara mig om så skulle behövas. Samtidigt är det viktigt att agera vist och inte göra något dåraktigt.

Vi var ute i drygt en timma innan vi var mätta på alla intryck, färger och dofter, vi styrde stegen tillbaka till hotellet. Väl tillbaka hälsade vakten oss välkomna tillbaka och höll upp dörren åt oss. Resten av tiden tillbringade familjen inne på hotellet, där vi umgicks fram till tolvslaget. Jag passade på gå ut en sväng i närområdet vid tolvslaget, men i och med att de flesta packade ihop och gick hem, valde jag att gå tillbaka till hotellet igen.




Bilderna i inlägget tog jag med en Ricoh GR II som har ett fast objektiv motsvarande 28mm, jag har uteslutande använt bländare 2.8, och haft ett ASA-tal mellan 1600–10000.

Text och foto: Mikael Good