Det har varit en intensiv men rolig rocksommar

Ingen sommar utan musik brukar jag säga, men i år har jag nästan överdoserat på musik, och bitvis har det varit varmt, intensivt men samtidigt väldigt roligt. Jag har träffat många gamla vänner, och fått en del nya bekantskaper. Men framförallt har jag fått höra mycket bra musik och tagit mängder av bilder.

Många band och artister av olika storlek och dignitet har rört sig framför kameran, och jag har upptäckt nya band och ny musik att lyssna på. Att gå igenom och redigera alla tusentals bilder är ett gediget arbete, men för min del är det lite av terapi att gå igenom och redigera bilder när höstmörkret sänker sig över landet, och så är det ett bra sätt att återuppleva sommaren på.

Det är framförallt musiken som lockar mig till att fotografera och recensera konserter. För mig finns det bara en plats att se en konsert från och det är längst fram, och då är det en fördel att vara rockfotograf! Står det ett riktigt bra band eller en artist på scenen som bjuder på sig själv är det lätt att få ”feeling” vilket avspeglar sig i bilderna. Jag har svårt att förstå rockfotografer som inte har något musikintresse, och som bara trängs i diket för att få lite speciella bilder att lägga i sin portfolio eller tävla med. Det är lika märkligt som en naturfotograf utan naturintresse (om det nu finns någon sådan).

De få slantarna som jag drar in går till utrustning och kanske en och annan resa. Men vill man bli rik ska man göra något annat, timlönen är direkt usel! Idag är det inte ovanligt att artister och arrangörer kräver fri tillgång till fotografernas bilder om de vill ha en ackreditering, vilket har lett till att många jobbar gratis, och på så vis undermineras arbetsmarknaden för dem som försöker leva på sitt jobb eller har det som ett extraknäck. 

Det händer att jag jobbar ideellt, men då handlar det om artister som jag har lärt känna, och som jag vet har en obefintlig budget. Många mindre och mellanstora band har det tufft ekonomiskt, få av dem kan leva på musiken, och pengarna som de drar in räcker i bästa fall till instrument och replokal. Men band och arrangörer som har gott om pengar skulle gott kunna betala för sig!

När jag fotar konserter är verktygen viktiga, kamerorna måste klara minst 12600 ASA. I år har jag primärt arbetat med en Sony A9 med ett Tamron 28-75/2.8 och ett Tamron 70-180/2.8 samt en Leica M10 med ett 35/2. Med sin stora ljusstarka mätsökare är Leica M som gjord för att fota konserter i dåligt ljus. På filmtiden var det inte allt för ovanligt att jag träffade på M-fotografer på konserter, men nu är det många år sedan jag senast träffade någon med Leica i diket.

Text och foto: Mikael Good

Yrkesfotografens kameraval

För en yrkesfotograf är kameravalet viktigt, det är bra att ha en kamera som är som en förläggning av det man ser och upplever, och som inte ställer sig i vägen i fotograferingsögonblicket. För mig är Leica M10 en sådan kamera. 

Jag föredrar att jobba med M10:an för att den är lätthanterlig, överskådlig, och inte har en massa inställningsmöjligheter som jag drunknar i. Sökaren som är föredömligt stor har bara information om exponeringskompensation och inget mer. Slutaren är tyst och diskret, och framförallt väcker inte kameran lika mycket uppmärksamhet som när jag jobbar med min japanare med teleobjektiv. Det kan hända att en och annan lite äldre fotograf hajar till och reagerar på kameran, men i det stora hela är det färre som reagerar när jag jobbar med Leican. Bilderna i inlägget har tidigare publicerats i färg i olika tidningar. Men här har jag valt att göra dem i svartvitt som i mitt tycke är fotografins sanna färg.




Text och foto: Mikael Good

DreamHack Summer 2022 är över

Under pandemin var det mesta inställt eller nedstängt så även världens största digitala event – DreamHack Summer på Elmia i Jönköping. Men tidigare i år hävdes restriktionerna och DreamHack kunde återvända med full kraft.



Tusentals lanare har dygnat framför sina datorer på LAN-partyt som pågått mellan den 18 och 21 juni. Nu vänder de hemåt med trötta steg, men många av dem har redan bokat upp sig och ser framemot DreamHack Winter som arrangeras i slutet av november.




Många lanare hade redan packat ihop och lämnat festen när jag svängde förbi festivalområdet i morse. Men det fanns några eftersläntare kvar, som vandrande till mötande bilar och bussar som skulle ta dem hem. De flesta utställarna packade ihop redan i går kväll och snart är det åter tomt på det stora mässområdet.




Text och foto: Mikael Good

It’s Only Rock ’n’ Roll (but I Like It)

I år är det 40 år sedan som jag började fotografera på lite mer allvar, och redan från början fastnade jag för rockfoto. Många kända och okända band och artister har passerat framför min kamera sedan dess. Många bilder har hamnat i tidningar, magasin och en hel del av bilderna har använts av banden på skivor, webben, posters und so weiter.

Det är framförallt mitt stora musikintresse som gjort mig intresserad av rockfoto, och tack vare kameran har jag oftast kunnat stå längst fram, där man förövrigt ska stå på en konsert! När jag fotade det amerikanska metalbandet Disciple (bilderna) hade jag tillgång till hela scenen, och kunde på så vis även fotografera bakifrån scenen.

Bandet var mycket nöjda med bilderna och de har använt många av dem i sin marknadsföring, två av bilderna var även posterbilder för deras USA-turné. Från början var bilderna i färg men jag var nyfiken på hur de skulle se ut i svartvitt (som jag föredrar) och bestämde mig för att göra dem i svartvitt.




Trots att det är 40 år sedan jag började, tänker jag inte pensionera mig som rockfotograf. I sommar är jag återigen festivalfotograf på Gullbrannafestivalen, och jag ser fram emot att träffa gamla vänner och knyta nya kontakter med band.

Text och foto: Mikael Good

Supporterbråken förstör fotbollen

Förra året under våren och sommaren passade jag på att fotografer en hel del fotboll under våren och sommaren. Vapenvallen i Huskvarna gästades av superettalaget Jönköpings Södra IF under tiden som deras hemmaplan Stadsparksvallen byggdes om. Det bjöds på mycket bra fotboll, men tyvärr spelades det mesta inför tomma läktare på grund av pandemin.




I juni lättades restriktionerna upp lagom till att det klassiska Göteborgslaget GAIS skulle gästa Vapenvallen. 500 J-Södra supportrar släpptes in på arenan och vi andra fick stå utanför och heja på våra lag. Jag hade inte biljett och parkerade min stege jämte en J-Södra supporter, och trots att vi höll på olika lag hade vi en vänlig ton mot varandra genom matchen.



Matchen var tuff, hård och tät, spelarna gick in med dobbarna före i duellerna, och det var en hel del avblåsningar och ett par gula kort delades ut. Men efter 90+9 minuter stod Jönköpings Södra IF som segrare. I god Fair Play-anda kramade spelarna från de båda lagen om varandra och tackade för en god match. Även om jag var besviken på slutresultatet gratulerade jag min granne till segern.

Tyvärr var inte alla supportrar lika vänliga. Några J-Södra supportrar blev provocerade över att en GAIS-supporter hade lyckats komma över en liten J-Södra flagga som han viftade med, och det blev den tändande gnistan till ett supporterbråk, med blodvite och plåtskador på en bil som följd. Men tack vare att det var många poliser på plats kunde bråket snabbt kuvas. Jag lyckades dokumentera en del av bråket. De flesta av bilderna har förblivit opublicerade, men jag väljer nu att publicera ett par som inte visar själva bråket. Jag har valt att maskera en av slagkämparna som greps av polisen.



Jag tycker att det är tråkigt att det finns supportrar som förstör för laget genom att bråka, supporterbråk förstör fotbollen. Fotboll handlar om att älska sitt lag och att lyfta det till seger, inte om att hata motståndarlaget och deras supportrar.

Text och foto: Mikael Good