Behöver jag den senaste kameran?

Titt som tätt dyker frågan i rubriken upp på olika fotosidor runt om i världen. Det finns egentligen inte något bra svar på frågan utan allt handlar om vilka behov som man har. Själv vill jag ha renodlade kameror med få inställningsmöjligheter, medan en annan vill ha extra allt.

Personligen behöver jag inte den senaste kameran. Även om jag skulle har råd att köpa nytt har jag i princip alltid köpt begagnade kameror och objektiv. Precis som med bilar är värdminskningen på nya kameror brutal, och kan man klara sig utan de senaste inovationerna och finesserna går det att fynda bra grejer begagnat, och samtidigt göra miljön en tjänst genom att återvinna. Kamerorna som jag använder idag har jag bara betalat 30-40 procent av nypris för, och de är fortfarande bra redskap för professionellt fotograferande.

För tillfället använder jag en Leica M10 och en Sony A9 när jag jobbar. Men i ärlighetens namn skulle jag vilja ha en mer renodlad kamera än Sonyn, även om den är snabb och exakt har den för många knappar och inställningsmöjligheter och ställer lätt om sig, vilket är irriterande, och kameror som jag blir irriterad på brukar jag sälja! Leican är föredömlig med få inställningsmöjligheter och tydliga och rejäla rattar. En Sony A9 som var uppbyggd på liknande sätt vore mumma, men tyvärr finns det inte någon sådan kamera, och jag får leva vidare med en kompromiss och en dröm om en kamera med EVF som inte flödar över av onödiga finesser och inställningsmöjligheter.

Hade det analoga fortfarande varit rådande hade det varit enklare att välja! Då skulle jag jobbat med en Konica Hexar RF och en Canon EOS 3, med 21, 35, 85 och 135mm. Vidvinklarna på Konican och teleobjektiven på Canon. Men det allra viktigaste är inte vilken kamera som man har, det viktigaste är att man lär sig se motiven och kan hantera sin kamera och sina objektiv för att fånga dem på film eller på ett minneskort. En skicklig fotograf kan skapa riktigt bra bilder även med en förhållandevis enkel utrustning, och som sagt var har man inte behov av det senaste, finns det många riktigt bra kameror att välja bland på begagnatmarknaden.

Text och foto: Mikael Good

A Bunda bjöd på karnevalstämning i Huskvarna

I lördags anordnade det lokala fastighetsbolaget Vätterhem Öxnehagadagen i Huskvarna. De två senaste åren har dagen ställts in på grund av pandemin. Och det var en rejält festsugen publik som var på plats. 



Precis som för tre år sedan gästades Öxnehagadagen av sambaskolan A Bunda från Göteborg, och de höjde karnevalstemperaturen rejält med sina färgsprakande och glödheta sambarytmer. A Bunda är en av Europas främsta sambaskolor och de uppträder på festivaler och karnevaler i Sverige och runt om i Europa under sommarhalvåret. Ett sådant festtillfälle får man inte missa om man bor i Huskvarna och jag fanns på plats för att dokumentera händelsen och resultatet kan du ta del av i det här bildreportaget.

Text och foto: Mikael Good

En Leica är ett verktyg och ingenting annat

Det är mycket tjôt om Leica i bloggarna just nu. Den ene säger att det är en överklasskamera som ska bäras som ett smycke runt halsen, den andra säger att analoga Leica M är de enda sanna Leicorna och att de digitala förlorat sin själ, och så går snacket runt, runt och runt.




För mig är en Leica ett verktyg, ett redskap för bildskapande och ingenting annat. Jag använder ofta en digital Leica M i jobbet. Mest för att jag älskar att fotografera med en mätsökarkamera, och för att Leicas kameror har få knappar, stor ljusstark sökare utan en massa extrainformation samt lättnavigerade menyer vilket jag föredrar. Behöver jag göra exakta kompositioner har jag en EVF att ta till som tillåter mig att se motivet genom objektivet.

Analoga Leicor har helt klart sin charm, trots att de är svårladdade (vilket är en orsak till att M-fotografer ofta hushåller med bilderna) men det finns analoga M-kameror från Zeiss, Voigtländer och Konica som är lättladdade. Personligen tycker jag att det är dyrt och omständigt att framkalla film som jag ändå ska scanna in. Väljer man att plocka fram bilderna i mörkrum är det en annan femma. Personligen föredrar jag att ha scannern inbyggd i kameran och att spara bilderna på ett minneskort.

Bilderna som illustrerar inlägget tog jag på Teaterstickornas uppsättning av Alice i Underlandet på kulturhuset Spira i Jönköping. Jag använde en Leica M10 med ett 35mm samt ett 90mm objektiv. Genom att fotografera teater har många spirande dokumentärfotografer lärt sig att hantera ljus och fånga ögonblicken i precis rätt tid. En av dem var Josef Koudelka. Nu är det länge sedan jag var en spirande dokumentärfotograf, men det är ändå kul att fota teater lite då och då. 




Om du har vägarna förbi Jönköping får du gärna följa med på Alice spännande och smått galna resa tillsammans med Teaterstickornas Musikteatergrupp. Biljetter till de tre kvarvarande föreställningarna köper du här.

Text och foto: Mikael Good

Leica är inte någon gubbkamera

Det finns en del som anser att Leica är en gubbakamera för medelålders män med allt för stor plånbok. Jag bryr mig inte om vad tyckarna tänker utan fortsätter att använda min digitala Leica som yrkes- och som walkaround-kamera.

Jag började att fota med en enkel mätsökarkamera för 40 år sedan, och har haft en hel del olika modeller sedan dess. Men det var inte förrän på 2000-talet som jag hade råd att köpa min första mätsökarkamera med utbytbara objektiv en Voigtländer Bessa-R. Ytterligare några år senare köpte jag en M3:a. Och för elva år sedan kunde jag köpa min första digitala Leica M8:a. Sedan dess har jag haft ett antal olika digitala M-kameror.



För mig är det befriande med en kamera som inte kräver en ingenjörsexamen för att kunna ställa in den rätt. Menyerna är lättöverskådliga, man gör en grundinställning och sedan är det bara att tuta och köra. Den stora ljusstarka sökaren ger mig kontroll över bilden och jag ser även det som sker utanför bildfältet och kan sätta exponeringen i precis rätt ögonblick. Nackdelen är priset, men köper man begagnat går det att hitta Leicor för riktigt rimliga pengar. En fördel är att andra handsvärdet är högt, när jag bytt modell har jag alltid fått tillbaka pengarna!



För min del är inte märket viktigt, om det hade funnits vettiga alternativ till Leica med sensor i småbildsformat hade jag övervägt dem. Men för dem som nöjer sig med en sensor i APS-C format finns det faktiskt ett vettigt alternativ till Leica M redan idag. Den franska mätsökarkameran Pixii är enligt en del tester ett riktigt bra alternativ till en digital Leica. Kommer den med en större sensor kan den helt klart bli högintressant för mig!



Bilderna i inlägget kommer från ett reportage som jag gjorde i Sinai, Egypten för tio år sedan.

Text och foto: Mikael Good

Sökaren på Leica M10 är helt fantastisk

När man har foto som en inkomstkälla är det viktigt att verktygen fungerar som de ska för att man inte ska missa några bilder. Det gör att det ställs lite högre krav på utrustningen, vilket gör att kamerorna ofta kostar lite mer. Men genom att köpa begagnat kan man komma ned till rimliga nivåer.

När jag jobbar använder jag oftast två kameror, en med fast vidvinkel och en med telezoom för att slippa byta objektiv. Andrakameran som jag primärt använt med vidvinkel har varit en enklare kamera. Nyligen bestämde jag mig för att skaffa mig en bättre andrakamera, för att slippa kompromissa. Kamerorna i Sonys A7-serie lider av rolling shutter och bandning, de fenomenen har tyvärr förstört allt för många bilder för mig genom åren. A1 och A9 kamerorna lider inte av rolling shutter. I och med att jag redan har en Sony A9 bestämde jag mig för att försöka få tag på en bättre begagnad A9 II som komplement.

Jag satte ett pris som jag var beredd att betala för en begagnad A9 II och satte bevakning på några olika annonssajter, utan att få napp. Men efter ett par månader dök det istället upp ett erbjudande på en bättre begagnad Leica M10 med extra batteri och handgrepp till samma pris som jag kunde tänka mig att betala för en A9 II, jag funderade en halv sekund innan jag slog till. Nu har jag jobbat parallellt med min A9:a och M10:a i ett par månader och kamerorna kompletterar varandra väl. Det är lite klassisk reportagekänsla över att köra med mätsökare och "spegelreflex"!



På 1960-, 1970- och 1980-talen var det inte ovanligt att fotografer använde en spegelreflexkamera för telebilder och en Leica M för reportagebilder med vidvinkel. Den stora ljusa mätsökaren och pressad Tri-X gjorde kameran lämplig för fotografering utan blixt i lite skummare miljöer. De digitala Leicorna fram till M10 har tyvärr inte kunnat förvalta det arvet och har varit dåliga på höga ASA och har behövt mycket ljus för att kunna leverera bra bilder. Men sedan M10:an introducerades har Leica åter en mätsökarkamera som är som klippt och skuren för reportagefoto!

Bldkvaliteten mellan kamerorna är snarlik, precis som Sony A9 är M10:an användbar upp till 12600 ASA och lite till med lite extra handpåläggning i Topaz DeNoise. Men framförallt lider ingen av kamerorna av rolling slutter eller bandning. Även om Sonyn på pappret är en mycket bättre kamera, är det M10:an som är mitt förstaval, den är välbyggd, mer lättjobbad, och inställningsmöjligheterna är få och lättöverskådliga vilket jag föredrar. Sökaren på M10 helt fantastisk, det är nog den bästa sökaren i någon kamera som jag har jobbat med! M10:an gör inte bort sig som arbetsredskap, och borde få hamna i fler yrkesmäns och kvinnors kameraväskor, särskilt som begagnatpriset har gått ned till rimliga nivåer.

Text och foto: Mikael Good