I och Ur Fokus
Idag är jag nervös!
Mårran ska bli kastrerad idag. En vanlig och realtivt enkel operation, men jag är fruktansvärt orolig att något ska gå fel med min följeslagerska.
Om Fröken Terrier är min lilla polare, alltid upplagt för lek och bus, så är Mårran min ständiga skugga som alltid är...där. Sällan mer än fem meter ifrån mig. I trygga miljöer med människor hon känner är hon öppen och utåtriktad, ute i "stora stygga världen" är det jag - och bara jag - som är hennes trygghet.
Fröken Terrier jobbar för lön. Hon väljer alltid det mest lukrativa erbjudandet, vilket gör henne väldgt enkel att umgås med - det är bara att se till att det är jag som har kontroll över alla hennes grejor och all mat.
Mårran jobbar för mig. När hon övervunnit sin rädsla och misstänksamhet så är det hennes vilja att vara mig till lags, att vi ska vara en liten flock på två som jobbar åt samma håll, som får henne att tex genomföra en tävling. Visst uppskattar hon - oftast - att få extra god mat som belöning, men det är inte den huvudsakliga drivkraften. Skulle jag verka missnöjd så rämnar hennes värld, hon blir djupt olycklig.
Jag älskar henne för det vackra väsen som hon är, hennes stora hjärta, hennes mod att dagligen övervinna sina hjärnspöken (för henne är de skrämmande verkliga), och hennes förmåga att alltid älska mig tillbaka.
Tanken på att något skulle hända henne är...otänkbar!
Så här ser det oftast ut någonstans i närheten av mig, här på den tomma platsen bredvid mig i soffan.
Nej, det är inte min skäggstubb :) Mårran och min man, som just kommit hem från jobbet.
Dela:
Du har fångat henens goa blick perfect!
Hälsar Agneta.