K(C)anonkameror, MördarVivitar och världens trevligaste kameraservice

Att Canon är Ca-, ursäkta, Kanonkameror, det vet de flesta. Sedan jag fick min första Canon-produkt, visste jag att jag kommer att hålla mig till märket för gott. För att tala om hög kvalitet, så är väl möjligen Leica en av få produkter att nämna parallellt i sammanhanget.

Jag har Canon systemkameror för både kemibaserad film och den nya filmtypen som består av en kiselplatta som kan registrera massor av bilder utan att man behöver dra fram en ny ruta eller framkalla den. Fantastiskt! Min EOS300D och min EOS5D har sådan film. Mina gamla EOS600 och EOS100 fungerar fortfarande perfekt. De gjordes långt innan digitalerna kom. Min Canon A-1 är fortfarande fullt fungerande och den har ett fint 50 mm-objektiv av typen FD, som är mycket skarpt.

När jag köpt mitt EOS 5D-hus hände något underligt. Jag köpte den under en av mina perioder som “Research Professor” i USA. Jag hade min trogna 300D med mig. Det enda objektivet som jag hade som var avsett för fullformat var en billig gammal, men välfungerande, Vivitar 100-300 mm, f/4.5-5.6. Den har funkat perfekt på EOS 300, 600, 100, 650. Jag packade upp 5D ur paketet, satte på Vivitaren. Inget hände. Jag trodde 5D var sönder och sände tillbaka den. Företaget jag köpte den av, B&H i NYC, sände genast en ny. B&H är mycket pålitliga och seriösa. Jag visste då inget om Vivitarens mördande verkan. Jag hade en Sigma vidvinkelzoom avsedd för 1.6-sensorn på 300D. Den passade mekaniskt, men för att vara säker ringde jag Sigma i USA för att fråga om något kunde hända om jag satte på den på 5D. En kunnig och trevlig tjej sade att det går fint, men att den kommer att vignettera på en FF-kamera. Den vignetterade jättemycket på full vidvinkel, men det funkade annars bra. När jag skulle fota en ovanligt sexig amerikansk elinstallation i en hög stolpe satte jag Vivitaren på 5D. 5D tvärdog, icke bara med en sur datorkommentar typ “ERROR99, ta väck den där billiga skiten från min vackra kropp”, utan den verkligen dog. Och icke blev den mer levande av att ta ut batteriet och sätta in det igen. Nu fattade jag att jag hade en MördarVivitar i handen! Jag hade icke många dagar kvar i USA den gången, så jag tog hem den och gick till Canon i Mölndal. Jag kom med Vivitaren, 5D och lämnade in dem. Efter en tid skulle jag hämta ut dem och förväntade mig en saftig räkning. Deras ansvarige tekniker sade att jag icke kunde förvänta mig att Vivitaren skulle mörda 5D. Visserligen inget originaltillbehör, men att gå sönder, det tyckte han var lite oväntat. Canon tog kostnaden som “goodwill”. Han hade, för att vara säker på att min 5D icke var ett speciellt exemplar, kört Vivitaren på två 5D till! Båda gick sönder. Ett elektronikkort brann. Troligen ville han vara säker på att detta icke var en engångsföreteelse, för han tänkte meddela Canon på högre ort vad som hänt. Han hade även provat Vivitaren på flera andra digitalhus, och inget hände.

Jag behövde icke betala ett smack, men jag fick lova att Vivitaren icke kom i närheten av en 5D! Bemötandet och den tekniska hanteringen av det hela var mer än “med beröm godkänt”.

Väl hemma tog jag fram en blixt som var gjord för Canon, men icke original. Jag hejdade mig och vågade icke sätta dit den. Jag tog blixten och gick till Canon och frågade om jag vågade använda den. Samma trevliga och kunniga tekniker (jag tror han är den serviceansvarige på stället) tittade på mig, tog blixten och 5D och sade: “Nu är det jag som sätter på den, du är utan ansvar nu”. Han klämde dit blixten med ett leende, och det funkade.

Senaste gången gällde en adapter som jag köpt. En adapter "Canon EOS-till-M42x1" objektivgänga (Praktica, Pentax, etc.). De log lite när jag kom, för jag har väl ryktet nu som “5D-mördaren”. Han sade att han skulle kolla med ett av deras hus, för att vara säker på att det funkade. Han kom med ett delvis demonterat hus och v isade mig att det fanns gott om plats mellan adaptern och kontakterna i huset. Kontakterna kom icke nära metallen i adaptern. “Det skall funka”, sade han på sitt vanliga säkra och trevliga sätt. Jag satte dit adaptern och min ryska, alldeles utmärkta, МИР 20 mm vidvinkel. Med något förhöjd puls satte jag igång 5D. Det funkade! Jag drog av ett skott över disken, och på bilden kan ni se ett par av personalen på världens bästa serviceavdelning. En mycket god anledning, förutom produktkvaliteten, att välja Canon. <Disclaimer: Jag har icke fått betalt för detta. Det är ett reportage helt baserat på verkliga händelser>

 

En del av toppengänget på Canon i Mölndal (en stad utanför Göteborg)

Voooff!

Jag vill har mer korv! Jaha, Husse och Anton, min plasthusses man, har varit i Roskilde och fikat och servat sitt flygplan. Så lämnade han mig här. Hemskt, tänkte jag. Det hade varit roligare att sitta i baksätet och skälla på en och annan Cessna eller 767 i fjärran. Trodde jag.
När Anton och husse stack hade jag inget annat val än att nosa in min tillfällige husse, Robert, och kolla egendomen. Sniff... Första intrycket är okay. Han fattar tydligen att min nos är 1E6 gånger känsligare än hans egen. Inga parfymer, deodoranter eller annat kemiskt skit på honom. Skönt. Han har en svag doft av gammal bil, men det är okay. Bäst att kolla in huset också. Jaha, där står kylen. Det är bra att veta. Vattenskål har jag fått. Bra. Nu skall vi kolla vardagsrummet. En fin soffa att ligga i. En 37” TV. Då kan jag tydligt kan se alla hemska äckliga hästar eller klösiga katter som möjligen kan dyka upp. Det är nödvändigt att snabbt upptäcka dem så att jag kan skälla ut dem. En fin Mops vid namn Josef har suttit här och skällt på hästar, sade Robban. Hans husse hette visst något med initialerna “JPB”.  Nu har jag kollat in huset. Nu går jag till kylen och stirrar på den. Gör jag så brukar någon öppna den. Robban kom och gav mig en grillkorv. Mums! Det är bra efterrätt till min ordinarie Doggy Super Special. En slurk i vattenkålen med vatten från Härryda Kommun. Det näst bästa som finns efter en bra borrad brunn. Och så upp i soffan. En häst i TV:n! Vooff... Nä nu tror jag att jag somnar. Jag skiter i de där eländiga flugmagneterna. Zzzzz.....

Elmaskiner och rymdresor

Våren är här och jag labbar för fullt med mina sjöingenjörsstudenter. Förutom att labba med elkraftsystem, stora härliga trefasmotorer och läckert slamrande kontaktorer gör grupperna egna konstruktioner och experiment som tekniskt ibland ligger en bra bit ovanför kursens omfattning. Här har bl. a. en automatisk elektroniskt styrd samovar, en radiostyrd variant av Graf Zeppelin, en revolutionerande ny typ av 3-fas synkronmaskin och en minivariant av Stargate konstruerats.

Samovaren fungerade efter det att en grinig OP-förstärkare av typen uA741 tämjts med rätt spänningsmatning, och några kontaktorer fick sina kontakter putsade. Temperatursensorn funkade fint sedan vi jagat bort en ubåt som olovligt förtöjt vid anläggningens Wheatstone-brygga. Synkronmaskinen kunde gå på en svävningsfrekvens i frekvensomformarstyrsystemet, vilket ingen lyckats med tidigare.
Zeppelinaren flög visserligen, men glidtalet blev tyvärr ungefär som det för en Steinway-flyg-el. De använde de helium i stället för väte, så det pyrotekniska spektaklet uteblev tyvärr. Gruppen hade gjort ett jättefint jobb med hela elektroniken och fjärrstyrningen så den biten hade de lyckats riktigt bra med. Fast problemet är det vanliga när man vill flyga efter principen “lättare-än-luften”. Grejerna blev för tunga. Samma problem har de som gör ensitsiga fullskaleflygplan med elmotor, i stället för att sätta in en gammal hederlig rejäl Lycoming-maskin på 160-180 hästar. Elmotorerna är väldigt starka och lätta. Men lätta, det är inte batterierna...

Nu till Stargate-projektet. Vi beräknade att vi skulle kunna göra en liten Stargate som bara räckte till en planet i Proxima-Centauri. Om vi skulle komma ända till Alfa-kvadranten, skulle både Ringhals, Trollhättan, Harsprånget och Forsmark säcka ihop. Så vi nöjde oss med en liten variant som drog mindre ström. Eftersom det är svårt att mekaniskt bygga en Stargate med de tämligen taffliga mekaniska resurser vi har i ellabbet, så tog vi lite pre-fab-delar från befintlig begagnatmarknad. Electrolux får ursäkta att deras produkter används till annat än avsett ändamål.

När vi snott så många datorer vi kunde från Chalmers utan att skämmas för mycket, beställt kontaktorer, transistorer och elmotorer så att institutionen nästan gick bankrupt, så byggde vi för Kung, Prinsessan Victoria, Rektor Markides och fosterla.., öh..., ursäkta, Chalmers. Dags att koppla in systemet och sticka  käpprätt ut i universum. Gruppens kille aktiverade porten och gruppens tjej gjorde sig redo för hoppet mot Proxima Centauri. Huvudkraft till, Stargate aktiv. En styck modig student tar språnget. Huvudsäkringarna sticker med ett sprak, Göteborg blir mörkt och tyst. Nåja, det är ju dag, så stan behöver ingen ström. Vi behöver den. Ringhals sade puff och ryk, Trollhättan fick översvämning p.g.a. tvärnit i turbinerna, hela rasket stannade och en sur driftschef, före detta min sjöingenjörsstudent, ringde och klagade på oss och hotade med både utvisning till Stockholm och andra hemskheter. Min astronautstudent kom såhär långt, se bilden. Jag är i hemlighet glad att hon inte kom ända fram. Jag tycker om henne, hon är en väldigt härlig och trevlig person som lyser upp tillvaron på Hising Island Campus. Det vore synd om hon fastnade därborta i galaxen bara för att Ringhals och Trollhättan inte kan leverera lite ström.....
 

Graf Zeppelin planeras. Tyvärr finns ingen bild på underverket, filen försvann. Digitalt, BAH! Detta kunde inte hänt om jag kört med min Leica M4, en Summicron-optik och FILM!

Chalmerski Samovar Electronique testkörs

 

Gänget på Ringhals innan vi tog all strömmen från dem och blev förklarade "Gruppa Non Grata". 

 

Den unika svävningsfrekvensstyrda motorn inspekteras

 

Här slutade den avsedda resan till Proxima Centauri. Stargaten går inte längre ut i universum än såhär  om Ringhals och Trollhättan bangar ur!

 

Mordisk Boklåda

Böcker är farliga. Speciellt när de samlar ihop sig i en stor låda och sedan hoppar fram just när jag kommer. Jag kommer in genom dörren till mitt kontor och Den Elaka Boklådan anfaller. Jag trasslar in mina feta “Doc Martens”-kängor i den, störtar handlöst framstupa, fallet dämpas enbart av min högra, nyss opererade och likaledes utsträckta arm. Pang, dunk, -Jäävlar-Helvete-Faan-Ikkunan Puhdistusaine-Verdamte-God Verdomme-Merde och alla kraftfulla ord jag kan spydde jag ur mig. Armen gjorde ett brett spår i Linoleum-golvet och jag for in under skrivbordet med nosen i däck som en ivrig hund. Även om skelettet verkar rätt robust och jag inte bryter något så lätt, fanns det andra delar som inte var lika robusta. Axeln gjorde ont. Jag väger ungefär 85kg och är kraftigt topptung, så det mesta hamnade på axeln.

Jaha, dags att anlita min privata sjukförsäkring igen. Iväg till Göteborgs bästa ortoped, Dr. Björnum på läkarhuset +7 i Göteborg. Efter hans undersökning och en ultraljudsröntgen (läs: ekolod) på Carlanderska konstaterades att jag hade följande: “Partiell ruptur i supraspinalis laterala...” plus sex rader till med fina latinska ord. På enkel svenska: En sena i axeln var delvis av. Satan och perkele, nu var det sluttränat med tunga vikter i troligen ett halvår framåt. Tur nog får jag köra vidare tungt på triceps, biceps, ben och mage. Rygg, axlar, bänk måste jag gå ner till hälften i vikter. Nu blir jag både sur, grinig och jag får abstinens. Jag kan se min fina bystvidd rasa ner under 120cm. Det blir att se denna tiden som en naturlig period i träningen där man kör många repetitioner med lättare vikter. Det gör man ändå periodvis för att senorna skall hänga med i utvecklingen.
Usch, fy och bläh. Fast det finns värre öden i livet än att behöva träna med lättare vikter under något halvår. Nu skall den där elaka Boklådan åt helv.....

-Det finns en mörk sida av denna historien. En annan läkare påstod att jag troligen klarade Boklådeattacken, och att skadan berodde på att jag gått för djupt ner i hantelpress med tunka vikter, speciellt i startskedet när man pressar upp dem från bröstet. Då lär man kunna skada axlarna ungefär som att bänka för djupt. Det känns nästan lite mer surt att jag kanske själv är orsaken. Zut, Scheisse, Enfer!

 

En icke oväsentlig del av min armbåges hud utspridd på kontorsgolvet

 

 Den mordiska Boklåde-jää.....

 

 

 

EU förlorar glöden

Solen är på väg ner och jag halvligger i soffan och begrundar framtiden. Den försvinnande framtid, som icke längre vill låta mig få vara tillsammans med Boltzmann, Wien eller Stefan mer. Det finns de som vill sära mig från de andra grabbarna. Vi har levt med dem i över hundra år, men nu är det snart slut. Om ett par år kan jag icke längre njuta av deras strålande svarta kroppar, deras mjuka spektralkurvor och vackert kontinuerligt deriverbara funktioner. Icke längre tillåts jag uppleva skönheten i deras integraler som harmoniskt och mjukt går mot ett vackert tal, då frekvensen går mot oändligheten. EU har satt stopp, och Edison har satt sin sista potatis, ursäkta, sin sista glödlampa.
Det börjar med att matta 100-wattslampor förbjuds, men sedan blir det säkert totalstopp för allt som glöder och ger ljus. Ett nytt EU-direktiv är på gång. De drar för mycket energi i förhållande till ljuset de ger. Ja, gäller det Bella Italia och vackra Spanien, så stämmer det nog. Där är det varmt för jämnan. Men här i Norden då? Här sitter vi med eluppvärmda villor med pannor på flera kilowatt, och EU gnäller om glödlampor och den lågfrekventa delen av spektret, som bara ger värme och inget synligt ljus. Värmen från lamporna är, åtminstone på vintern, ett önskat energitillskott om man har effektiv reglering av värmen. De vill att vi skall ha lågenergilampor, fulla med kvicksilver och elektronik. Dyra är de, och alltför snabbt går de sönder. Miljökonsekvenserna av dessa lampor är icke alltid så trevliga. Återvinningen är mycket komplicerad jämfört med moderna lödskarvsfria glödlampor. Har någon sett de amerikanska instruktionerna man skall följa om en lampa går sönder hemma? Punkt ett: Lämna rummet omedelbart, håll er borta i minst en halvtimme. Resten av instruktionerna kunde lika gärna gälla saneringen av Tjernobyl-verket.
I många applikationer är de nya lamporna väldigt bra. Belysning i Chalmers lokaler, t.ex. Där står ljuset på hela dagarna, och värmen är icke alltid önskad. Fast när man kommer in på toaletten och skall tända är det oftast kört. Man hinner bli färdig innan lamp-f...n börjar lysa.
Jag kan bara i min vildaste fantasi och min inre syn föreställa mig hur farmors gamla böhmiska kristallkrona skulle se ut med lågenergilampor med sina igelkottsliknande kalla icke deriverbara spektralfunktioner...
Jag ligger på min soffa och ser på min IKEA-lampa som på sin fönsterbräda vackert lyser med granarna i bakgrunden. Jag kör den på 115V via en transformator istället för 230V. Ännu mer värme och mindre ljus, men ack så mysigt.

Här står den och vackert lyser upp en mörknande höstkväll. Kanske är det snart slut?