Hemmakväll

Äntligen en kväll med solchanser.

Jag hade fotoabstinens efter att ha tillbringat alltför många timmar framför datorn med bilderna från Norgeresan och gick ut i trädgården.

Jag hittade 'bara' en liten gransångare (tror jag), som genast flög iväg, när jag kom med kameran.

Trots, att jag bjudit hem en av sönerna på middag, gav jag mig iväg.

Det första jag såg när jag kom fram var en grönbena, som skyndade iväg med långa steg.

Jag hörde andra vadare men lyckades inte identifiera dem.

Sedan fick  jag syn på en häger.

Lite långt bort, så jag vek ihop mig och kröp försiktigt närmre.

När jag kommit fram till en liten kulle och försiktigt reste mig upp igen, var hägern givetvis borta.

Jag fortsatte och på min väg skrämde jag upp ett rådjur.

När jag kom fram till det ställe, där  jag tänkt slå mig ner, visade det sig, att det vuxit igen ordentligt sedan jag var där senast.

Jag la ifrån mig stativ och ryggsäck, för att se hur det såg ut längre fram.

En havsörn kom rakt mot mig men såg mig och ändrade riktning innan jag fått upp kameran.

Därpå kom en häger rakt över mig och flög upp i ett träd.

Tyvärr behagade han sätta sig så, att huvudet doldes av en gren men ljuset var i alla fall fint...

Nåja, den kanske skulle kunna flyga ner till vattnet så småningom....

Jag satte mig ner och väntade.

Gräsänder och sothönor hördes men från min position kunde jag inte se dem.

En brun kärrhök svepte förbi.

Roligt, för det var det längesedan jag såg.

Kikade lite efter fler rådjur eller hjortar.

 Och efter en stund kunde jag ana, att något rörde sig i det höga gräset.

En dovhjortshind

och i hennes släptåg ytterligare två hindar och några kid.

Fast jag var ganska långt från dem, höll jag andan och njöt.

Så verkade den ena hinden lukta eller höra något.

Stannade, lyfte på huvudet, vädrade och spelade med öronen.

De andra hindarna anslöt, medan kiden var som uppslukade av vegetationen.

Jag undrade om det var mig, som de hade fått nys på men de stod hela tiden med baken mot mig, så jag tror, att det var något annat, som oroade dem.

De verkade i alla fall tycka, att det var var säkrast att dra sig in i skogen igen.

När jag tittade upp mot hägern, var den borta.

Jag gick tillbaka till det ställe där jag trodde, att jag släppt mina saker men kunde inte hitta dem.

Det hade börjat bli skymma och jag kände mig irriterad över att jag bara lagt ifrån mig ryggsäcken med mer kamerautrustning så vårdslöst.

Till sist hittade jag den och kunde andas ut.

När jag tagit på mig ryggan och svept upp stativet (som jag inte använt) på axeln, såg jag hägern närma sig trädet igen.

Men då var det defininitivt dags att åka hem till middagen, som ändå nästan blev 'nattamad'.

De flesta bilderna blev kanske inte så lyckade men jag lovar, att jag ändå tyckte, att det var en osedvanligt härlig kväll.

Och fast jag har en lång lista på platser jag vill besöka, så känner jag, att det finns så mycket fint 'hemmavid' att jag eg. inte behöver åka så långt, för få fina naturupplevelser.

3 möten 3 bildskapare 5 porträtt

Nyss skrev jag ett inlägg om porträtt och i en kommentar uttryckte jag min önskan om att utveckla detta för egen del.

Om jag söker på porträtt i mina, arkiv hittar jag förutom en del självporträtt nästan bara fågelporträtt.

Min närmaste omgivning är inte överdrivet intresserad av mitt fotograferande och vill framför allt inte  bli avporträtterade. Detta påverkar givetvis mitt förhållande till människor jag möter och som jag skulle vilja fotogafera.

Några få porträtt finns dock.

Som detta av Terje Hellesö.

Taget en ödesdiger kväll i augusti 2011.

Vi befann oss på Christinehof, där Terje skulle hålla en workshop, som jag tänkt delta i.

I sista stund fick jag kalla fötter och hoppade av.

Trodde inte, att jag kunde tillräckligt mycket.

Istället deltog jag i en soppkväll med bildvisning av Terje och tänkte återkomma framåt hösten.

Jag tog mig samman och frågade om jag fick ta några bilder.

Tänkte mig en rubrik i stil med 'Sanningens ögonblick' utan att inse, att denna dag var den, som  för alltid skulle ändra Terjes liv och andra människors syn på honom.

Jag hade länge beundrat hans bilder, som jag tyckte var 'osannolikt' bra.

Jag tillhörde dem, som hejade och troligen bidrog till att han gick de där stegen för långt.

I efterhand undrar jag, om han just där och då anade, att avslöjandet var nära förestående.

Det avgörande blogginlägg, som öppet ifrågasatte Terjes lodjursprojekt publicerades samma dag och inom kort skulle bomben brisera.

Ovetande om detta åkte jag hem och redan på hemvägen ångrade jag mitt beslut.

Det alternativ vi pratade om blev aldrig av.

Och jag ångrar mig ännu.

Ser fortfarande Terjes bilder som en inspirationskälla.

Förutom hans kvaliteter som nyskapande och skicklig fotograf, vittnar många om hans skicklighet som lärare och inspiratör.

(Bilden är tagen från ett blogginlägg på min nu insomnade trädgårdsblogg.)

......

Näste man är en bildkonstnär av mer klassiskt snitt.

Lars Jonsson, ornitolog och konstnär och ibland jämförd med Bruno Liljefors.

I både akvarell, olja och grafik skapar han framför allt fågelbilder, som får mig att rysa av välbehag.

Han förmår att göra ett porträtt av den aktuella arten men samtidigt förmedla en stark känsla av närvaro.
Av det skimrande ljuset och fåglarnas personlighet.

Hans skicklighet och känsla för och kunskap om fåglarna är odiskutabel.

(En kort smakprov av en film om honom av Anders Hanser.)

Som målare kan han (kanske) kosta på sig, att avstå från att avbilda det där fula eller 'spetsa' ljuset på ett sätt som fotografen har svårt för.

Nu tror jag mig veta, att Lars fotograferar också och det skulle vara väldigt roligt, att ta del av hans foton.

Jag mötte honom i fjor på den gamla prästgården i Vamlingbo på Gotland, där har ett eget galleri.

.....

Den siste personen, är en ung fotograf vid namn Sander Broström.

Jag hittade honom, sedan han vunnit en ungdomstävling och uppmärksammats internationellt.

Hans bilder var tekniskt bra men framför allt hade de en känsla, som tilltalade mig och jag blev nyfiken och följde hans väg.

Något senare blev han som 15-åring den yngste någonsin invald i både Photonatura och Naturfotograferna.

Möjligen tycker han, att det är tröttsamt, att ständigt bli påmind om sin ålder men det är svårt att bortse från den och det lär ju vara ett övergående problem.

Bilderna är tagna, när jag besökte ett litet galleri i Lund i höstas, där han ställde ut.

Han visade sig vara lika ödmjukt lågmäld som sina bilder.

Bilder, som ursprungligen ofta hade fåglar i fokus men som mer och mer har utvecklats till att avbilda det landskap vi lever i.

Ett landskap, som har tydliga avtryck av vår mänskliga närvaro.

Utan pekpinnar visar han upp sina eftertänksamma bilder och det är upp till var och en att tolka dem.

Utan att lägga någon press på hans fortfarande unga axlar hoppas jag, att vi får se mycket av honom framöver.

Runde

I åratal har jag drömt om och önskat att få komma till Runde, den norska fågelön.

När vi nu till slut bestämde oss för att åka till Norge var det Runde, som för mig var resans mål och absoluta höjdpunkt.

Det var DIT vi skulle.

Allt annat var bara stopp på vägen och en möjlighet att få se lite av Norge som bonus.

(Denna uppfattning har jag, som ni nog förstår, definitivt reviderat.)

Från början var det lunnefåglarna som hägrade men ju mer jag läste om ön, desto mer ville jag dit och desto mindre viktiga blev lunnefåglarna.

Jag hade tidvis tvekat inför resan, eftersom jag hört, att man för att kunna se och komma lunnefåglarna nära, först måste  traska upp för ett brant berg och därpå klättra upp för en ännu brantare klippa. Det lät oroväckande, eftersom jag får svindel bara jag står på en pall, har dålig balans (som jag kan tappa helt även på alldeles plan mark) och dessutom allt sämre styrka i benen.

Men med den info jag efterhand tog in, bestämde jag mig för att avstå från den för mig troligen livsfarliga sista klättringen och njuta av det jag kunde. Hade jag tur kunde lunnarna ses även på andra ställen än det berömda Lundeura, stället dit man tydligen måste klättra.

I annat fall fanns det massor av andra fåglar att se och man kunde dessutom åka båt runt ön, vilket tilltalade mig betydligt mer än att klättra i berg.

Havsörn, toppskarv och havssula var bara några av de arter jag hoppades på att få se.

Vädret skulle vidare oftast vara dåligt.

Kallt, blåsigt och/eller regnigt.

Med tanke på den kalla försommaren hade jag följaktligen packat ner vad som närmast var vinterkläder med flera varma underställ, tjocka byxor och tröjor och regntåliga ytterplagg.

Vi kom till en ö, där solen sken, det var vindstilla och ungefär 25 grader och shorts hade varit att föredra!

Berget var förvisso brant men fullt möjligt att ta sig upp för även för mig, om jag bara fick gå i min egen takt och stanna och hämta andan lite då och då.

Jag återkommer med fler bilder därifrån och från båtturen runt ön.

Vi bodde på campingen nedanför berget och alldeles intill Atlantkusten.

I vattenbrynet nedanför oss kunde jag njuta av ejderhonorna och deras ungar.

Strandskator fanns överallt på ön, så ock här.

En familj med unge huserade i närheten.

En ensam trutunge höll sig för sig själv

men delade gärna med sig av sin lila pöl till strandskateungen.

Om än på behörigt avstånd.

Trutarna var nog vana vid att bli matade och den här surnade till när vi inte fattade det.

På kvällen kunde vi se solen gå ner över Atlanten.

Vad mer kunde man önska?

Mer än att få stanna lite längre, förstås.....

Nu har jag påbörjat Operation Övertalning, att åka tillbaka med löfte om en längre vistelse.

Återstår att se om jag lyckas en gång till.

Det blev många bilder och på andra arter än de jag visat här.

Fler bilder från berget och båtturen kommer i senare inlägg.

Porträtt i Hilleröd

Igår tog jag en paus från bilderna från Norge och åkte till Danmark, som i motsats till Norge känns som hemma.

Vi hade ärende till Hilleröd

och tänkte kombinera det med ett besök på Frederiksborgs slott.

Dit åker vi regelbundet för att beundra och njuta av den fina rekonstruerade barockträdgården och strosa omkring i parken.

(Bilden ovan är från ett tidigare besök.)

Men själva slottet, som är det största renässansslottet i Skandinavien är i sig värt ett besök.

Får dock erkänna, att jag nog bara varit inne i slottet en gång tidigare.

I våras berättade Gun-Inger på sin blogg om en sevärd porträttutställning där som frestade, så nu prioriterade vi den efter en kort promenad i parken och trädgården.

Jag började med att fotografera turister på borggården

och fortsatte med besökarna inne på utställningen.

Det blev förstås också en del bilder på de utställda porträtten.

Porträtt, som gav både mersmak och inspiration.

 Förutom nordiska bidrag var kinesiska, vitryska, kazakstanska, ryska och ukrainska porträttkonstnärer inbjudna att delta, representerande olika konstformer.

De senare visade prov på såväl traditionellt måleri som mera moderna och västerländskt inspirerade verk.

Bilden nedan, som är en kombination av två verk i form av en spegling av en målning i en annan, får representera detta.

Istället för rena avbildningar av de utställda verken valde jag, att använda de motiv 'hängningen' gav upphov till 

i form av kombinationer med lokalen, speglingar av andra verk

 och besökare.

Det blev förstås en selfie också.

Ett bidrag till temat 'Konsten att spegla sig i andras konst....'

Själva slottet hann vi inte med denna gång men i motsats till Norge har jag goda förhoppningar om att återvända.

Den aktuella utställningen visas dock tyvärr bara juli ut.

Avslutar med en spegelbild av ett av tornen i en vallgrav. 

Vykort från Norge

Norge.

Vårt grannland, som jag aldrig hade besökt.

Trodde mig veta, att det skulle vara vackert men blev ändå överväldigad.

Jag blev be(rg)tagen redan när jag satte fötterna på norsk mark första gången.

Vi hade sett berg på avstånd och kommit till Rondane.

Stannade för att rasta hunden och sträcka på de egna benen och för att fika.

Medan maken fixade maten, tog jag en promenad med hunden.

Vi gick upp för en höjd och runt om oss reste sig mäktiga svarta berg krönta med snökransar ur dimmolnen.

När molnen försvann stod vi i mitt på scenen omgivna av ett panoramalandskap, så hisnande att jag blev stående och inte kunde få nog.

Och det var bara början.

Mjukt skulpterade och gröna eller spetsiga och karga, ofta snötäckta reste sig bergen runt oss och bjöd på ständigt nya vyer efter hand som vi körde vidare.

Berg flankerade av djupa dalar och vatten.

Vatten, vatten och åter vatten.

Sjöar, älvar och så småningom fjordar kantade vår väg.

Vägarna var en upplevelse i sig.

Slingrande och vänligt gröna, där får med bjällrande klockor var det enda, som bröt tystnaden eller svindlande branta och kurviga med det forsande vattnet som ständigt ackompanjemang .

På vertikalen vattenfall, som  avlöste varandra.

(Vartenda ett skulle ha varit en sevärdhet i min del av Sverige.)

Men också mindre flöden av smältvatten, som mötte upp i de forsande vattenkaskaderna i dalsänkorna.

Lägg till svarta, blanka vatten (och gröna dito),

 som trollband mig på samma sätt som bergen.

Och så molnen.

Moln, som fick mig att känna det som om jag var ett med och hade kontakt med himlen.

Moln, som bäddade in landskapet i mjuk bomull och fick oss att undra hur det egentligen såg ut.

Men så lättade de på sitt täcke och lät oss på nytt falla för det, som uppenbarade sig.

Moln, som kompletterade bergen bildmässigt.

Ibland små lätta molntussar, som raskt ändrade karaktär till dramatiska svarta skyar.

(Att de också stundtals bjöd på skyfall och obefintlig sikt lämnar vi därhän.) 

Vår färd bjöd också på en resa årstidsmässigt genom vita vinterlandskap

via vårkänslor med smältande isar och snö i kombination med nyutslagna björkar

till grönskande sommarlandskap

och högsommarvärme vid atlantkusten.

Några korta satser om den lilla del av Norge vi såg men som fick mitt skånska hjärta att bulta.

Istället för att prata sönder upplevelsen, är här några löst hopfogade bilder, som varken gör anspråk på att göra landskapet rättvisa eller att dokumentera resan.

En sorts vykort, som jag inte brukar ägna mig åt att ta men som det var fullständigt omöjligt att  inte försöka sig på när tillfället gavs.

Bilder, som får mig att redan längta tillbaka.