Saknar ord

.

Storken kommer

I motsats till bronsibisen, som jag nyss visade, är det inte längre ovanligt, att se dess släkting den vita storken i Skåne.

Dock röner de fortfarande uppmärksamhet.

Står det en flock med storkar bredvid vägen är det många, som stannar till och för inte så många veckor sedan rapporterades det, att bussar stannade för att passagerarna skulle få tillfälle att fotografera.

Förr var den liksom gåsen en del av sinnebilden av Skåne

men de försvann när omfattande utdikning gjorde, att deras förutsättningar att hitta föda försvann.

Det sista storkparet häckade i Skåne på 50-talet.

I slutet av 80-talet drog storkprojekt igång drivna av hängivna entusiaster i avsikt att försöka få tillbaka storken i vår fauna.

Storkar föds upp i hägn och släpps ut framåt hösten i förhoppning om att de ska flytta söderut, för att sedan återkomma för att häcka när de blivit könsmogna.  

Nu finns det en handfull hägn i Skåne och storkarna börjar återvända.

Så här på höstkanten kan man i mina trakter se flockar följa traktorerna när åkrarna plöjs upp.

I sällskap med måsar och trutar har de hittat ett lätt sätt att förse sig med mat.

I motsats till hägern, som är skygg och undflyende behöver man inte krypa eller smyga för att komma nära stork.

De har ju en historia av att leva i närheten av människan och det faktum, att många av de som nu finns är uppfödda av människor gör, att deras säkerhetsavstånd är ett helt annat än hägerns.

Och om man ändå kommer lite för nära, nöjer de sig oftast med att lugnt traska iväg några meter.

Bilderna i inlägget är alla (utom de två vid hägnet) tagna på fält i min närhet de senaste veckorna men här är två lite äldre bilder på ett fritt och framgångsrikt häckande storkpar.

          Nu är det bara, att hoppas att fortsättningen blir lyckad.

Det känns så gott, inte bara att åter se storkar på skånska fält och tak utan också,

att det faktiskt finns något, som går åt rätt håll.

Twitching Bronsibis

Ännu en ny art....

En bronsibis höll under några veckor till på Skanörs strandängar.

Jag försökte under några dagar motstå frestelsen att åka dit, innan jag förstås föll till föga.

 Bronsibisen var långt hemifrån och även om det inte är alldeles ovanligt, att den ses i Sverige,

så var det något exceptionellt över dess närvaro.

Och Skanör ligger ju inte så långt hemifrån för  mig...

Eftersom jag dröjde med mitt besök, var jag inte säker på om den var kvar, när jag kom till platsen.

Jag såg genast två fågelskådare med tubkikare och gick fram och frågade om ibisen var kvar.

Det visade sig vara ett engelskt par, som inte hört talas om att den skulle vara där

och än mindre sett den.

 Något tändes för ett ögonblick något i deras ögon men förvånat och inte så lite misstroget undrade de, om det verkligen fanns ibisar i Sverige.

Jag förklarade, att det ju inte gör det normalt men att en ibis sedan någon vecka uppehållit sig just här.

Kvinnan tittade ut över ängarna hon nyss betraktat och plötsligt utbrast hon: Oh, there it is!

Ett huvud dök upp ett kort ögonblick för att snabbt försvinna igen.

Under tiden vi väntade på att den skulle dyka upp igen, lärde jag mig, att företeelsen att åka (rusa) iväg för att se en oväntad fågel på 'fel' plats kallas 'twiching' på engelska.

En sån här lättköpt observation, som de just upplevt, var en riktig  'armchair twich'.

Tacksamma, nöjda och belåtna gick de så småningom vidare, medan jag väntade på att gästen skulle behaga ta sig upp ur dikena, där den letade mat.

Det blev några snabba lyft på huvudet och så var den borta igen.

Det blev därmed ytterligare några besök och många bilder av det där slaget jag egentligen inte skulle ta

men det var ju ett strålande tillfälle, att få ett nytt kryss på min egen fotokrysslista, som jag rätt gärna inte kunde missa.....

Det är bara att inse, att jag är på väg att bli en liten 'twitcher', vilket har många fler fördelar än att 'bara' ev. se den där långväga hitblåsta fågeln. Man träffar till exempel många trevliga människor.

Och än så länge har jag inga avsikter, att ge mig iväg långa sträckor.....

Jag behöver inte gå över ån för att hämta vatten,

än finns det många arter hemmavid för mig att lära känna.

.

Gluttsnäppa?

Många av de fågelarter, som jag nu fotograferar var helt okända för mig för några år sedan.

Alla vadarna till exempel.

Vid en fototur till kusten för inte alltför länge sedan syntes några långbenta fåglar.

Vad är det?, frågade jag mitt sällskap, som vanligen kunde besvara mina frågor.

Gluttsnäppa kanske...,  sa hon.  

Gluttsnäppa?, tänkte jag och smakade på ordet.

Driver du med mig?
Tror du jag går på den?

Du kunde ju ha kallat den något lite mer fantasifullt....

Långt senare fotograferade jag en långbent fågel, som jag med hjälp av fågelboken identifierade som en

GLUTTSNÄPPA!

Den fanns!

På riktigt.

För den ännu inte vet:
Gluttsnäppan är en långbent vadare, som ( i mina ögon) mest påminner om en grönbena

men den är större och näbben är lätt uppåtböjd.

Dessutom har jag numera lärt mig, att den är tämligen allmän!

Även om den häckar långt norrut, kan den nog ses i hela landet i samband med flyttningen.

Varifrån det där märkliga namnet kommer är okänt.

.

.

Det var en kommentar till mitt inlägg om svärtan härförleden,

som påminde mig om ovanstående episod.

Författaren till kommentaren, som inte kände till svärta trodde först, att jag hittade på en ny art med namnet svärta.

Precis som jag gjorde när väninnan drog till med  gluttsnäppa...

Nu känner jag till den men känner den fortfarande inte.

Jag har många bilder av vad jag tror är 'gluttar' men alldeles säker är jag ännu inte.

..

.

Skäralid

Några bilder från söndagens promenad vid Kopparhatten. 

En promenad,

som fick mina tankar att vandra,

 långt bort från det vackra men kärva och dramatiska landskap bilderna visar.

Till dramatik av annat slag

och till helt andra landskap.

Andras landskap såväl som mina inre.

.