Redaktionen spanar kommande kamerafunktioner

På lunchen idag spanade vi fram följande mer eller mindre revolutionerande funktioner i framtida kameror:

- kompositionshjälp. Dvs kameran hjälper till med att styra upp kompositionen enligt klassisk kompositionslära. Kommer kanske först i enklare modeller och med mer avancerade varianter i systemkameror.
- inbyggda wifi. Dvs du kan direkt skicka till din dator utan minneskort
- hela bildbanken i kameran. Stor hårddisk gör att du kan ha allt där.
- rund sensor så man kan välja format själv
- fokuspunkter över hela sökaren (spanat av Magnus Fröderberg)
- histogrammet presenteras direkt i sökaren
- LiveView är ingen fluga utan här för att stanna.
- ett enda objektiv (10 - 500 / 2.8). Att byta objektiv kommer vara historia.
- Justering av skärpa i efterhand (då skall Jim sluta fotografera).

Att bli dömd

Det är uppenbart att alla tar åt sig mycket över att få en bild refuserad, och alla reagerar olika. Fullt förståeligt. Dock kan man uttyda ett par olika kategorier (här kommer jag raljera lite så var med på det):

(1) Skriver genast ett blogginlägg och visar upp bilden och säger att det svider, att man blir ledsen men verkar också acceptera själva förfarandet.

(2) Skriver genast ett blogginlägg men berättar också hur fel det är med refuseringsvalen, vilka fällor juryn fallit i och hur inkompentena de är att ta refuseringsbeslutet. Gärna någon som anser sig extra kompetent och därmed har tolkningsföreträde om vad som är bra och dåligt både gällande juryförfarande och bildkvalitet.

(3) De som inte heller accepterar anledningen till refuseringen och skriver om detta i forumet.

(4) De som blir refuserade här och genast berättar att det finns andra sajter där det är mycket bättre jury och rekommenderar att lägga upp bilden där. (Jag vet inte om de slår dem som rekommenderar det att även på andra sajter blir folk refuserade och blir sura!?). 

(5) Det som skriver ett inlägg (blogg eller forum) och säger att det är dåligt att deras bild blev refuserad här men accepterad på annan sajt (vilket då ses som ett bevis för att andra sajter har högre kvalitet).

(5) (Borde vara 6) De som blir refuserade, skriver ett blogginlägg, och försöker teoretisera kring refuseringen och försöker låta smart och eftertänksam. 

(6)(Borde vara 7) De som man inte läser om, men som antaglingen blir lika besvikna men som inte publikt uttrycker det. 

(7) (Borde vara 8) De som skriver blogginlägg om hur folk beter sig i samband med refusering och börjar kategorisera upp människor (som om de hade tolkningsföreträde och är mycket mer klarsynta). 

Man får självklart göra vad man vill, men är med i leken får man leken tåla, tycker jag. Det är ju underförstått att man kan få en snyting, och en snyting gör alltid ont, men hjälper det verkligen att gnälla publikt? Vissa respekterar jag mer, tex de som känner att det verkligen var den bästa mest noggrant utvalda bilden och vill ha lite stöd. Däremot erfarna yrkesfotografer som mer på slentrian slänger in en bild, där vete f-n.

Förresten, ni som inte förstår någonting. Allt handar om Galleri FS.

Nåväl. Ikväll blir det pepparkakor och glögg. Lätt.

Resultatet eller vägen dit!?

Jag la upp en bild på en annan bildkritiksajt för någon månad sen. Jag valde självklart en av de bilderna jag kände skulle ha stor chans att komma med. Det var ett porträtt som jag kände mycket för och som jag uppfattade som bra.

Porträttet var taget med mellanformat och på sv/v film. Jag hade inte fotograferat mycket med den kameran, men jag minns hur jag imponerades av de korta skärpedjupet, svårigheten med spegelvänd sökare och känslan av den tunga kameran. Fotograferingen var viktig och jag hade gjort rejält med research. Det var 30 mil dit med bil i tidig morgon. Jag hade flera bildidéer i huvudet. Dagen blev lång med modellen. Jag körde blandat småbild digitalt och den mäktiga mellanformataren. Jag var nöjd med många bilder, inte minst på grund av hur bra modellen blev på bild. Dessutom var hon en imponerande atlet. Man kan säga att hon gjorde starkt intryck på mig. När jag åkte hem på kvällen så var jag rikigt trött, men nöjd. Ett par dagar senare var filmen framkallad. Kontaktkartorna visade flera bilder som jag gillade. Bildredaktören och redaktören var också nöjda. Mina bilder publicerades stort i det flersidiga reportaget (det blev ett omslag också) och jag kände mig mycket nöjd. En av bilderna som publicerades i tidningen var den jag skickade till bildkritiksajten.

Svaret på bildkritiksajten dröjde någon vecka. Det blev refusering - kompositionen kunde förbättras! Det sved såklart och jag min första tanke var så klart, hur kan de refusera den bra bilden!? Den har ju blivit publicerad och jag har ju lagt ner en massa arbete.

Jag funderar på det hela mycket under ett par dagar. Efter ett tag så slår det mig. Var kanske bilden inte så märkvärdig egentligen!? Kanske var det så att slitet under dagen och hur jag imponerades av modellen som grumlade min bedömning av bildens kvaliteter!? Adderade jag in dessa känslor i bilden medan andra bara såg ett klassiskt porträtt? Lite det som ofta barn- och kattbilder kritiseras för.

Jag tycker bildkritiksajten kan ha gjort något bra. De fick mig att kliva tillbaka och vara mer självkritisk, samtidigt som de bedömde bilden och inte vägen dit.