Johanna Sivertsdotters tankar och bilder

Här har ni min berättelse: att förlora ett barn

   Att förlora ett barn

Sommaren 2003 förlorade vi vår son Leopold. Det var nu jag skulle börja förstå att mitt första missfall inte tillhörde de 15 normala procenten. Graviditeten hade gått helt normalt fram till vecka 26, jag mådde bra och barnet hade utvecklats normalt och verkade efter vad man kunde veta då må bra. Barnet togs för givet och inte trodde jag att jag skulle kunna få ett missfall igen, och inte så sent i graviditeten.

Inga hjärtljud

Allting började med att vi skulle lämna hästarna på sommarbete ute vid Ronnies morföräldrars gård ute i Vrångfall. Det skulle flyttas på hästar och trailers och fyllas på med vatten i badkaret, hinkarna var ganska tunga, men det var ett arbete som var tvunget att göras. Min dotter Olivia lekte med Ronnies lillebror Albin, svärfar och hans fru lagade middag och allt var då frid och fröjd. Äntligen var allting klart och det var dags att äta middag. Det bjöds på härligt grillat med potatis och bearnaisesås. Det var då jag plötsligt fick kraftiga smärtor i magen. Jag fick sätta mig på backen och jag kallsvettades rejält. Magen var stenhård och den slappnade inte av en sekund. Jag trodde först att det var gallan som spökade, men blev snart så orolig att det kändes bäst att besöka sjukhus. Inte kunde vi i vår vildaste fantasi ana vad som senare skulle inträffa. Vi lämnade Olivia i Vrångfall och begav oss till Västervikssjukhus som ligger beläget cirka sex mil från Vrångfall. Det blev en mycket jobbig resa med starka smärtor och en stigande oro. Väl framme på sjukhuset trodde de att det var njurarna och det tog ett tag innan de förstod att det var barnet som de då trodde ”ville ut”. Förlossningsstoppande medicin och lugnande hjälpte föga. Min mage var stenhård och i kronisk sammandragning, nu så här i efterhand är det svårt att fatta att de inte förstod vad som egentligen hade hänt. På sjukhuset sa de att de inte hade resurser att rädda ett barn som föds i vecka 26 där, så de ville skicka oss till Linköping, men dit var vi inte välkommen för det var fullbelagt. Läkaren talade då om för oss att det rörde sig om två veckor så hade de haft resurserna även där. Vi lyssnade under perioder på barnets hjärtljud och till en början var allt helt normalt. Plötsligt blev hjärtljuden lägre men jag fattade inte då vad det innebar, kanske sov barnet? Efter ytterligare en stund kunde de inte längre hitta några hjärtljud. På ultraljudsbilden var barnet helt orörligt och läkaren sa: Tyvärr, jag kan inte längre hitta några livstecken. Vårat barn i min mage var alltså dött, overklighetskänslan och tomheten går inte att beskriva. Men det kändes nästan som att hjärnan separerade från kroppen, medvetandet tittade ner på den gravida kvinnan och tänkte: är det där verkligen jag? Allt kändes upp och ner, läkarna var trötta, jag och Ronnie var trötta, vi bestämde att jag skulle föda barnet under morgondagen. Vi diskuterade en stund hur vi skulle gå till väga, jag ville göra kejsarsnitt, min läkare vägrade. Jag skulle alltså föda vårt döda barn den vanliga vägen. Nu såhär i efterhand förstår jag att det var det ända rätta. Vi fick ett rum att sova i under natten, det ingen visste då, var att eftersom moderkakan lossnat blödde jag invärtes. Blodet hade lagt sig i fickor inne i min kropp. Som tur var förblödde jag inte under natten, för morgondagen, den 28 juni 2003 blev den dagen jag födde vår döda son Leo.

Omtumlande förlossning

Förlossningen var helt smärtfri eftersom jag fått ryggbedövning, men den blev ändock mycket komplicerad eftersom det blod som lagrats i fickorna under natten plötsligt kom ut och jag förlorade över två liter blod. Förlossningen var en fasansfull upplevelse för stackars Ronnie som stod hjälplös bredvid. Han trodde verkligen att min sista stund var kommen och tanken på förlusten av både mig och barnet kändes oerhört smärtsamt för honom. Jag drabbades av andnöd, troligtvis någon form av ångest attacker. Sköterskorna sprang med sina sprutor och skulle ta diverse prover. De stack och missade, jag trodde jag skulle bli tokig, det gick ju knappt att få tag på nått blod, blodkärlen drog ihop sig och det kändes som om jag inte hade så mycket blod kvar i kroppen. Jag var i detta läge riktigt omtumlad, om jag hade slutat andas hade jag nog aldrig uppfattat situationens allvar. Jag minns att jag just då helst ville bli lämnad i fred.

När Leo väl var född och blödningarna upphört fick vi hålla våran son i famnen. Han var så otroligt lik Ronnie. Han vägde ett kilo och var ca trettio centimeter lång. Han var så otroligt fin och han såg så färdig ut. Vi bad sköterskorna ta kort på honom som vi tänkte använda oss av i sorgarbetet, för vi förstod att det skulle bli ett långt förevigt farväl. Nu i efterhand kan vi inte låta bli att fundera över vad som hänt om de begripit att det rörde sig om en avlossning och plockat ut Leo med kejsarsnitt, hade han överlevt? Han var ju faktiskt lika stor som ett barn i vecka 28. Jag känner också att chansen aldrig togs, sjukhuset gjorde ett misstag och lät honom kvävas till döds i min mage.

Efter att vi tagit farväl av vår son och jag fått dropp samt blodtransfusion och läkarna bedömt läget under kontroll fick jag lämna intensiven och flyttades till BB avdelningen. Jag minns att flyttningen dit var som ett skämt. Nere i kulvertarna rasade blodpåsen ner och träffade mig på bröstet, oj då sa en sköterska och plockade upp den. Efter ytterligare ett ras, hängde hon droppet över blodpåsen och då trillade det tunga droppet ner i stället och satte ett rejält märke i bröstkorgen på mig. Kulvertresan har blivit som ett internt skämt om sjukvården för Ronnie och mig, likt en ironisk film med Robert Gustavsson ser man den stackars patienten få saker i huvudet och läkaren (Robert) muttrar: Oj oj oj då, här rasar det visst.

Sorg arbete

Väl på BB, fick vi träffa kurator Iris. Vi diskuterade sorgen, förlossningen, dödsannonsen och begravningen. Herregud! Är det verkligen mitt liv jag upplever tänkte jag, ingen människa ska behöva uppleva sitt barns begravning. Det kändes trots allt helt ok att vara på en BB avdelning, Det kändes faktiskt skönt att höra barnskrik, det gjorde mig lite gladare i sorgen och hjälpte mig med tanken att livet går faktiskt vidare, även om inte våran pojke fick chansen.

Någon dag senare hade vi en avskeds andakt för Leo i sjukhusets kapell. Han var nerbäddad i en BB vagn som var fint inrättad. Iris hade varnat oss för att titta på honom igen, han skulle inte se ut som vi mindes honom, men jag kan säga att det var svårt för oss att inte titta under täcket. Iris hade fixat med rosor som vi lag bredvid honom. Vi är mycket tacksamma för denna andaktstund tillsammans med Leo.

Efter ytterligare någon dag fick vi lämna sjukhuset. Både Ronnie och jag blev sjukskrivna, Ronnie i två veckor och jag i sex, sedan förväntas man vara som vanligt igen, antagligen. För oss blir livet aldrig mer detsamma, tankesättet och förändringen man gör som människa efter en sådan här upplevelse är enormt stor. Ronnie och jag kom varandra närmare än någonsin, våra band kommer alltid vara enormt starka.

Nu hade vi ytterligare en svår uppgift framför oss, det var dags för att berätta för Olivia som tillbringat tiden hos sin pappa att hennes lillebror inte klarat sig. Hon hade sett fram så enormt mycket inför att få ett syskon, detta kändes verkligen tungt. Vi ville göra sorgen så vacker som möjligt, så vi ställde ett kort på ett litet bord, där låg det blommor, vi spelade vacker panflöjtmusik och ett ljus lyste för Leo. Jag berättade för Olivia när hon kom vad som hänt, hon fick blommor att lägga vid kortet och vi satt alla där framför och grät en stund.

Panflöjtmusiken spelades, och ljuset lyste i flera dagar, vi tänder fortfarande ett då och då till minne av vår son. Vi är så tacksamma över att vi tagit kort på Leo, det har gjort vår sorg lättare att handskas med, men i våra hjärtan kommer han att saknas så länge vi lever.

På hösten 2003 begravdes Leo på Vimmerbys kyrkogård. Det var bara jag, Ronnie, Olivia och prästen som var närvarande vid sermonin. Vi sjöng tryggare kan ingen vara, uttalade dikten Fader vår och prästen höll ett kort tal. Vi är glada över att ha denna plats till Leos minne.

TANKAR KRING LEOPOLD

Vårt möte blev till avsked, men du min älskade son kommer att finnas i mitt hjärta förevigt.

Jag har upplevt dig, jag kan aldrig förlora dig.

Ibland föreställer jag mig att du är en fri fågel, kanske är du en av sädesärlorna i vår trädgård?

Ibland är du en liten ängel som sitter på regnbågen och ler ner mot oss.

I mina drömmar kan jag vagga dig till sömn i min famn.

I mina drömmar är du vår levande lilla pojke som vi aldrig behöver släppa.

I min stora sorg har jag fått lära mig så oerhört mycket, jag har fått lära mig att sorgen bearbetas bäst när man inte är rädd för den.

Att jag tog dig i min famn och tillät mig att sörja och gråta tillsammans med dig, har lärt mig att prioritera livet.

Mitt i sorgen har du gjort mitt liv rikare, jag kan idag se ljuset.

I minnet du lever förevigt.

Lycka till på färden, Farväl /Mamma

Dela:

I Morgon blir albumet klart :)

Nu går vi mot refrängen, så ni som ännu inte röstat passa på att göra det nu för i morgon gör jag albumet klart, och i samband med det har jag oxå bestämt mig för att publicera min historia.att förlora ett barn som blev publicerad i tidningen hennes i mars 2004...

Som jag tidigare sagt va inte mitt händelselopp som bilderna i albumet,,,min historia ser annorlunda ut, om den är mer eller mindre tragisk får ni avgöra när ni läst min berättelse...men jag vill gärna att ni som deltagit med värme och medkänsla tar del av min historia...

nu måste jag tyvärr gå och jobba..men missa inte mitt blogginlägg i morgon :))

Ha det bäst...vi höres

MVH/J

Dela:

Äntligen Befriad :))

 Nu är det dax för den sista bilden i serien du försvann....nämligen den härliga och efterlängtade befrielsen som får oss att släppa taget från smärtan och vi kan andas lungt igen efter att sorgen släppt taget och våra sinnen blir i balans och vi kan på nytt känna harmoni ....förhoppningsvis drabbar det de flesta som gått igenom en stor förlust..

.Det blev ett gäng bilder som jag känner mig nöjd med..så nu är det upp till er att avgöra vilken av dem som ska representera befrielsen..och som vanligt är det helt ok att kommentera flera bilder om man har svårt att bestämma sig, skulle omständigheterna bli som sådana att några bilder får lika många kommentarer, jaaaa då är det bara att göra en omröstning :)))

Sedan är det dags för en utställning här på fotosidan, då får ni gärna kommentera flera bilder och hemskt gärna lägga en kommenter om albumet i sin helhet,,det vore kul :))

Och till alla er som valt favoriter i serien, bilder som sedan försvunnit och hamnat i ett dolt album, kan jag upplysa om att bilderna kommer snart tillbaka...då min egen valda serie och alla de bilder som tillfälligt plockats bort kommer att publiceras på nytt :))

 Så nu kör vi :)) Skulle bli jätteglad om så många som möjligt vill delta, även ni som inte röstat innan är givetvis välkommna :))

 MVH/J

Dela:

Nu börjar vi bearbeta :)

Vill börja med att säga att erat deltagande i sorgen varit väldigt uppskattad...om man nu kan säga så, men era kommentarer har berört mig och erat arrengemang har kännts stort och mycket tillfredställande, erat val blev två fina bilder som gör serien rättvisa. Och som sagt så blev det två bilder, ville gärna ha det så...

Men nu är det dax att börja bearbeta allt tragiskt och försöka gå vidare i livet...vissa lyckas bra, andra sämre, några bearbetar sin sorg genom att skriva, andra genom att tala eller yoga och nån kanske...fotograferar och skriver, som jag till exempel ..

Hur som helst så känner jag mig nöjd med de bilder som presenteras i bearbetningen,...hoppas ni tycker detsamma och deltar med lika stort arrengemange som i de andra bilderna...

Må så gott,,,nu går vi bara mot bättre tider och kan snart känna oss befriade :)))

 MVH/J

Dela:

Favorit dag :)))

Idag har jag vatt på topp och haft lust med en favorit dag, det har hittills blivit en hel del fina bilder och så har jag hittat lite nya fotografer som imponerat på mig...det är roligt det här med favoriter och så kan man ju samtidigt göra någon annan glad och det är alltid kul :)) 

 Nu ska jag fortsätta att leta favoriter, sedan ska gubben och jag sätta upp en massa trevliga bilder på väggen hemma som jag tagit,  tanken är att pryda en hel vägg med mina foton, alla såklart i svartvitt :)    Det här är det första av mina bilder som jag sätter upp på väggen, det har liksom inte blivit av innan, men just nu känns det mest kul att få börja visa upp lite av vad jag själv gör och inte bara visa upp andras verk :)))

 Ha det bäst,,vi höres :))

 MVH/J

Dela: