Johanna Sivertsdotters tankar och bilder

Dorian Greys Porträtt

ja..nu har jag gett mig på att gestalta en film som jag sett..nämligen Dorian Greys Porträtt, filmen bygger på Oscar Wilds Bok med samma titel.

Kort intro:

Den unge och vackre adelsmannen Dorian Grey kommer till London för att ta över ett arvegods, han dras snabbt in i stadens alla nöjen av en nära bekant.
Stadens kända konstnär blir facinerad av Dorians vackra ansikte och målar ett underbart porträtt av honom som Dorian placerar på en hedersplats i hemmet, men under tiden som Dorian dras allt längre ner i syndens näste förändras porträttet på honom och för att ingen ska kunna se det gömmer Dorian porträttet på Vinden.
Filmen lyckas verkligen gestalta synden tycker jag...glöm nöjen, det här är frosseri i synd på högsta nivå. Egentligen handlar ju filmen om att Dorian säljer sin själ till djävulen mot evig ungdom.


Jag fick mig en tankeställare av filmen och det är att om man kunde se in i en människas själ skulle man inte bli lurad av ett mjukt, skört och vackert yttre...den som verkar snäll och bedårande är inte alltid oskyldig. Hur som helst så var det extremt kul att göra. Jag är egentligen nybörjare på det här med digitalbildbehandling, men jag har försökt att andvända mig av min yttersta förmåga:))

Det finns ytterligare en anledning till att jag ville gestalta filmen och det har med min kristna livssyn att göra, jag var arton år första gången jag mötte en ängel, tro det eller ej..Som barn var jag rädd för mörkrets makter, men när jag flyttade hemifrån tog jag tag i min rädsla en gång för alla, det var vid ett såndant  tillfälle som jag mötte den....all rädsla bara försvann, har aldrig känt mig så lugn..å det blå skenet var underbart :))....så för mig finns det bara en väg, att göra som Dorian fungerar inte, det bara bryter ner och förtär en som människa, precis som hans porträtt!!!

Hoppas ni tar en titt på mitt album Dorian Greys Porträtt..

Enjoy :)

Kramis//J

Dela:

Mannen med trampbilen

jaa..det där med kommentarer och hur man uttrycker sig har ju diskuterats vida brett här på fotosidan å nu så tar jag upp ämnet igen .

Jag fick en sur kommentar på min bild skoputsarflickan idag..i kommentarer står det: spekulation: detta vet du inget som helst om är min känsla, ut å i verkligheten och rota i stället. Billigt känner jag

Samma person kommentar  mitt album klyftor där denna bild finns, där står det: Detta tycker jag är riktigt dåligt, jag funderar varför det rör mig på det viset, jag tycker det speglar en bekväm och självgod attityd. Du tycks sitta inne med alla svaren. Fotografi handlar för mig om motsatsen till detta, att se förbi roller och föreställningar, inte skapa sådana. Men det är jag det.

Jag blev naturligtvis ledsen för att någon anser att det jag gör är billigt och för att någon tycker att jag speglar en bekväm och självgod attityd, så det blev en vass kommentar tillbaka där jag berättade lite om min uppväxt och vad jag anser om uttalandet  ifråga och då anser kommenteraren att det är jag som gör ett personangrepp....intressant....

Jag är ett av åtta barn, min mamma var sjuk och min pappa  arbetade på industrigolvet, han  fick kämpa hårt för brödfödan, han hade inte råd att ta semester och han låg ofta vaken på nättern och grubblade över hur han skulle kunna trolla med knäna så att ekonomin gick ihop, vi hade ingen bil så min pappa blev kallad för mannen med trampbilen..tänk er, fyra stora ica kassar på styret, tre ungar på stången å en unge å en kasse på pakethållaren!! Vi var åtta syskon som kämpade i fattigdom, vi var smala som staket och vissa av oss blev kallade för bjaffrabarn. Så för mig blir det naturligt att tänka på de som har det svårt, jag tycker deffinitivt inte synd om mig själv för jag vet mycket väl att det finns dom som har det sämre än vad jag hade. Hur som helst...det var med tanke på barndomen som jag ville gestalta klyftorna och jag måste säga att jag kan inte förstå varför någon har nått emot att man skapar bilder, skulle själv ALDRIG fota ett utsatt fattigt barn i verkligheten å exploatera det här på nätet...ALDRIG! Men det är jag det...

Tack för ordet..

Dela: