Fotograf Inga Björk
Ett litet Per-Albintorp
Ibland kommer man till en plats där tiden verkar ha stått still och just i det här Per Albintorpet skulle jag vilja att det förblev så. Fotograferade det här lilla Per Albin torpet häromdagen, det kändes som jag gått in ett vänligt museum. På väggen hängde bilder av en gammal man och en gammal kvinna, de såg ut att tycka om varandra.
När jag fotograferar hus känner jag mig som en etnolog som undersöker spåren av människors liv. Ibland är det helt nya hus, ibland hus från 70-talet ibland hus som det här, där ingen verkar ha förändrat mycket sedan 60-talet.
Ibland kliver jag in i ett hus, där någon jag känner hänger som ett inramat fotografi på väggen. Jag får en pusselbit till en avlägsen bekants liv och han eller hon blir något mer och kanske någon annan.
Jag hoppas att någon ska ta hand om det här huset och låta den fina själ finnas kvar som jag tyckte mig hitta här.
Dela:
Vinst i Professional Women Photographers!
Det är ok att skriva sånt här på facebook och dela med sina vänner och bekanta i stundens glädjeyra. Att skriva att man har vunnit en internationell tävling här är jag däremot lite mer tveksam till. Det är väl det där att man ska visa sig ödmjuk och inte skryta. Nå, nu är det i varje fall så att jag haft den stora lyckan att ta hem första pris i en av deltävlingarna i Professional Women Photographers öppna tävling. Först och främst är jag stolt över att det var Mary Ellen Mark som var domare i Juryn som utsåg min bild bland många andras. Bilden kommer att visas tillsammans med de andra pristagarnas på Manhattan i NY i maj.
Bilden "Moving reindeers to the summerlands" tog hem förstapris i deltävlingen Our Earth i Professional Women Photographers öppna tävling.
Som många bra bilder har den här bilden blivit till i ett lyckat ögonblick. Jag var på rätt plats vid rätt tillfälle, med mig i bagaget hade jag erfarenheten av att vara fotograf och erfarenheten av en hel massa snö. Allt vi gör blir ju till i en kombination av ögonblick och erfarenhet. Vi ser på världen på det sätt vi gör genom våra tidigare erfarenheter.
Eller ska jag skriva under en lyckad dag. Utan de förutsättningarna hade ju just denna bild aldrig blivit till. Jag och två kollegor jobbad på vad som skulle bli ett bildspel för Funäsdalens Fjällmuseum om vad det innebar att vara same i södra Sápmi. Vi följde under ett år arbetet i renskogen, samtidigt som vi också försökte förstå mer av vad det innebar att vara samisk i vårt svenska samhälle. Mycket av det som hade med den samiska självförståelsen att göra hängde ihop med renen, men långt ifrån allt.
Tillbaka till dagen då bilden togs. Den här dagen hängde molnen tungt, som vanligt när det handlar om renar satt jag vid telefonen och väntade på att Glenn skulle ringa för att tala om om det blev flytt och om vädret på fjället var ok. "Renar är inte som kor" brukar Glenn säga, man kan inte styra dem på samma sätt utan får rätta sig efter dem på ett annat sätt. Det var lite brått för renarna måste enligt lag vara uppe vid sitt sommarbete innan den 1 maj och det här var i slutet av april.
Vi fick instruktioner att de befann sig någonstans i närheten av Lövhatten. När vi kommit upp på fjället såg vi dem ingenstans, fjället låg ödsligt och oändligt, ett ensamt skoterspår i den sörjiga snön pekade ut en riktning över ett vad i Härjeån. Bäst vi stor där och såg villrådiga ut såg jag en fjällskog som kom vajande mot oss. Tio minuter senare drev Glenn, Veiko och Micke renarna över vadet och vi hängde på.
Att renarna springer på skoterspåret beror på att snön är så lös utanför spåret att till och med dessa djur med klövar för snö föll ner till bogen i snösörjan. Om det inte varit för snösörjan hade denna bild inte blivit till.
Dela:
Har den digitala tekniken förändrat vårt sätt att ta bröllopsbilder?
Jag håller på att skriva en uppsats om bröllopsfotografer i etnologi - därför funderar jag mycket runt detta ämne. Kanske kan den av er som läser det här komma med fler goda infallsvinklar eller sådant jag inte tänkt på. Min uppsats handlar om hur den övergången från analog till digitala tekniken påverkat arbetet som bröllopsfotograf. I mina intervjuer har jag både fått svara att det inte är och att det är tekniken som påverkat bilderna. Själv upplever jag det som om tekniken verkligen påverkat vårt sätt att förhålla oss till bilder och därför också vårt sätt se och ta bilderna. Bilderna har dels i större utsträckning blivit en förbrukningsvara. Dels har bröllopsfotografierna samtidigt gått från att ha varit mer uppställda - mycket på grund av tekniken, till att ha blivit mer lekfulla men framför allt fler. Från att ha tagit tre rullar 120 film a 9 till 16 bilder per rulle till att ta 300 exponeringar på 1 timme. 
Men också den dokumentära grenen av bröllopsgenren har mångfaldigats och breddats i teknikskiftet från småbildsfilm till digital teknik. Dokumentär bröllopsfotografi blev populärt på 90-talet. Bröllopsfotograferna har blivit fler - fotograferingarna stora och kostsamma eller? Här går åsikterna i sär. De som jag talat med som är gamla i gården, klagar på att konkurrensen blivit så hård och allt för många tar för billiga bilder. Att allt för många halvproffs/amatörer givit sig in i leken, att bilderna är likriktade att den professionella blicken gått förlorad, att brudparen kommer att ångra sig som valt bort att ta traditionella bilder för det är dom som håller, att det är för mycket hopp och skutt. Medan andra säger att bilderna nu har högre kvalitet att mångfalden är större. Själv tycker jag att det är lättare, mindre nervöst att ta bröllopsbilder nu när man kan se vad man gör. Även om bröllopsfotografering fortfarande är förknippat med prestationsångest - det här är ju Den stora dagen, för brudparet och inget får gå fel.
Om man tittar i ett längre perspektiv finns det inga bröllopsbilder som inte färgats av sin samtid. Tidens rådande mode/normer för vad bra intressant bild är präglar bilderna. Vad är då en traditionell bild egentligen? Vem eller vad bestämmer det? (Svara gärna)
Det är intressant att vi tänker så olika runt bröllopsbilder. Jag vet inte men jag undrar om det med den digitala tekniken skapats en större medvetenhet runt bild hos den yngre generationen? (Hos en äldre generation som jag ofta har som fotoelever ser jag det inte) Eller har vårt förhållningssätt till bild helt förändrats? Har det som förut varit något bestående - ett minne, blivit något tillfälligt en presentation av nuet. Vad händer med bröllopsbilderna idag, vad gör brudparet med bilderna?
Antag att de får bilderna av sig själva som de önskar sig. (Det är alltid min ambition när jag fotograferar, att bilderna ska leva upp till deras föreställning om sig själva, något som jag tror samtidigt går hand i hand med rådande ideal) Blir de till en bok? Till ett album, till något man bevarar och tar fram och tittar på då och då? En bild på väggen eller i bokhyllan? Blir det till bilder som man pratar om och visat för sina barn? Eller försvinner bilderna i den ständiga strömmen av representationer av det liv man lever till som bilder i datorn, eller i byrålådan? Är att ta dessa bilder bara en del av riten - eller är det ett bestående minne? En del av berättelsen av det gemensamma livet som man berättar för varandra för att bekräfta de gemensamma banden?
Dela:
Går det att leva på att vara fotograf här?
Jag får ofta den frågan ställd till mig med en viss misstro i rösten. Jag bor på ett litet ställe i Södra Norrlands inland och jo visst kan man ställa den frågan, men jag blir alltid lite matt när jag hör den. Jag undrar vilka föreställningar folk bär på i sina huvuden och om de inte lägger märke till att de/vi är omgivna av bilder. Har bilder blivit så självklara att vi inte ser dem? Vem tror de tar alla de bilderna? Någon avlägsen fotograf i Stockholm? Eller blir de till i tomma intet - ser vi dem inte längre? De - bilderna- har blivit en så självklar del av vår verklighet att vi inte ser dem. Kanske är det så.
När man som jag bor på ett litet ställe fotograferar man dessutom allt. Från mäklarbilder, till bröllop, till bokbilder, till etnologiska bildspel, till prylar - listan kan göras lång. Det är omväxlande, men kanske skulle det vara bra om jag kunde få bli riktit bra på en sak. Eller så skulle jag bli uttråkad - vad vet jag. Kanske är det såhär också för en del fotografer som bor i storstadområden - jag vet inte. Kanske det är där frågan uppstår de som frågar föreställer sig kanske att en fotograf håller på med en viss slags fotografier - till exempel porträtt och inget annat. Vad vet jag - det är inte alltid lätt att förstå hur andra tänker. Många av ser som läser detta känner säkert igen sig. Och visst är det lite så här för alla yrkeskategorier - vi har föreställningar om vad andra gör, samtidigt som vi har stora luckor inför vad de faktiskt gör. Vi tror vi vet - men egentligen har vi bara en föreställning eller en förutfattad mening.
Från bildspel
till bröllop
eller något helt annat...
Dela:
Bad Assed Bob
Hittar ett fotografi av min vän Troy när jag städar upp i min hylla och minns den dag då den togs i början av nittiotalet. Letar upp negativen från då för att se om jag kan hitta igen känslan från den där dagen. Troy och jag följde en tredje vän Ben till det där stället i Dixon, där vi tillbringade hela dagen. Jag förstod inte riktigt, eller minns inte, om alla de där killarna bodde där eller om det bara var Bad Assed Bob som bodde där. Jo, han presenterade sig så, som Bad Assed Bob. Stämningen på det här stället var spänd, det låg en obehaglig aggressivitet i luften. Jag och Troy tyckte att det var obehagligt, Ben som var ganska hög verkade inte märka av stämningen, eller gav i varje fall inte uttryck för det.
Det var ju dessutom honom vi följt hit och jag antar att det var för att köpa droger som han åkt till Dixon den här dagen. Bob som var den som verkade ha makten på den här platsen, var den som främst spred de aggressiva vibrationerna. Dagens fortskred och vi väntade på något som skulle bli färdigt, men vad vi väntade på vet jag som sagt inte. Det som skulle ske skedde i någon slags ultrarapidfart, vi väntade, killarna på gården kastade hästsko, vi väntade, alla satt och hängde, vi väntade, gick en vända runt huset, väntade, klev in i huset (när förtroendet för oss ökat) och väntade, allt medan solen flyttade sig över himlen. Förmiddag blev sen eftermiddag.
Vad jag så här långt efteråt kan reflektera över är bilderna jag tog, men främst bilderna jag inte tog. De flesta bilder är av den person jag känner bäst och känner mig trygg med Troy. Han är nästan uteslutande den som möter kameran med blicken, eller vars blick jag söker. Bob som när jag tittar på bilderna fortfarande kan känna obehag inför tittar aldrig in i kameran, han tittar inte heller på någon i bilderna jag tagit. Människor som fotograferas utan att se in i kameran kan signalerar makt, de kan också signalera det omvända vanmakt. När Bob inte tittar på någon tolkar jag det som ett maktspel, men inte en trygg makt, en som tar i hand är myndig ser och ser dig ögonen, utan en makt som är opålitlig och farlig. En person som är farlig för att han själv inte litar på någon. En man som plötsligt kan hugga som en skallerorm, med ett humör som är helt oberäkneligt för en utomstående. Så småningom hittade han dock förmildrande omständigheter för mig och Troy. Han associerade mig och Troy med the Vikings (hockeylag) vi var ok efter ett par timmar. Tittade oss i ögonen eller såg in i kameran gjorde han dock aldrig. Vi kände oss heller inte trygga även om vi åtnjöt hans gunst i ett par timmar.
Titta på bilden med Troy och Bob där de står framför en öppen bilhuv. Titta på Troys blick, lägg också märke till att han tagit av sig solglasögonen. Blicken är bevekande, snäll, en -titta på mig jag är ofarlig-blick. En ung man som vet hur man inte hamnar i konflikt, när man inte behöver. Och det här var definitivt en plats där vi inte ville hamna på konflikt på, varken jag eller Troy, ingen av oss vill utmana den nerviga maktstruktur som rådde där.
När jag efteråt tittade på kontaktkartorna var jag besviken, jag tyckte inte jag fångat det jag ville fånga – att jag varit feg och inte vågat ta plats, men så här långt efteråt ser jag ändå det jag minns av dagen. Prestigen* att berätta om en händelse har försvunnit – men bilderna hjälper mig ändå att minnas.
*Jag var i New Mexico för att genomföra ett skolprojekt.
Dela:
