Freddes

Mitt paradis.

Det finns en plats dit jag brukar gå, när jag känner mig nere och blå.
Det är som tiden där står still, endast årstider finns till.

Strömstaren valsar fram från sten till sten, på flykt från mina steg.
Smyger jag fram riktigt tyst, en fotostund den kanske ger.

Nere i vattnet i skydd av stock och sten, öringen lurar på byte som strömmen för med.
För varje besök blir mina försök bättre, att lura upp en av bäckens väsen.

Jag följer spår från vildsvin, hjort och älg, i en tid som nästan inte längre finns.
Visst är det fantastiskt att i den takt vi skövlar och förstör, finns det fortfarande skönhet kvar.

Här finner jag ro för själen, här kan jag andas tillsammans med träden.

Höra korpen skrika högt där uppe, se räven komma ner till strömmen för att släcka törsten.

Jag är så glad att den finns, min tillflyktsort mitt paradis.

Dela: