Plåtsjukans avarter

En fika i Laxå och en solbadande bro utanför Hallsberg, bland annat...

Igår var en dag med väldigt fint väder i Mellansverige. En dag som var alldeles perfekt för att samla ihop lite polare och fota! Jag och två kompisar som också är lokförare till yrket utnyttjade att vi var lediga udda tider och gav oss ut en fredag. Vårväder, behagliga temperaturer och ljus! Ingen av oss är mindre skadad än att vi gärna fotar det vi jobbar med, dvs tåg. Även om det inte blir så mycket bra bilder  alltid brukar det iaf vara ganska trevligt att bara glida omkring och snacka skit.

"Va? Fota tåg?!?" är det säkert flera som tänker. Det är en sysselsättning med typisk nördstämpel och det finns mycket nedlåtande tankar om dess utövare. Jag undrar varför det behöver vara så... Är det Stig Helmers fel?  Det är ju egentligen ganska fascinerande att det ska heta tåg- och datanörd när det samtidigt heter att man är fotbollsintresserad. "Sportfåne" är iaf inte det första folk kommer att tänka på när någon säger att de är väldigt fotbollsintresserade...

Det är tydligen vettigare att sitta och skrika åt teven under en fotbollsmatch än att ta med sig kamerautrustningen ut i naturen och försöka ta snygga bilder på ett transportmedel. "Men fotboll är ju spännande!" kanske någon skulle vilja säga. Nej, det är skittråkigt om du frågar mig! Dessutom, hur många har tagit hem en massa tusenlappar på sitt fotbollsintresse? Kanske några stycken som har tretton rätt ibland.

"SJ Snabbtåg" som de ska kallas i dagsläget kommer här farandes i 200 km/h mellan Hallsberg och Laxå. En ständig utmaning med sådana här vinklar är att man inte vill stå så nära att man oroar kollegan som sitter bakom spakarna men samtidigt vill man få fri vy mellan stolparna trots att kurvan har stor radie vilket innebär flack vinkel mellan stolparna. Mycket tele är en bra hjälp men idag klarade jag mig på 200 mm. Behöver jag tillägga att diken är skitirriterande ibland?

Jag däremot vet att jag plockar upp en Nikon D3s ur kameraväskan och monterar ett proffsobjektiv just tack vare mitt järnvägsfotograferande. Att sälja bilder till järnvägsföretag har givit mig inkomster som vida överstiger ett antal tretton rätt på Stryktipset. Med andra ord, om någon vill kalla mig nördig så kan jag bjuda på det. Det är förmodligen så att de som klankar ner på oss tågfotografer har problem med svagt ego snarare. Kan nog vara mycket därför som fotbollsintresse är så stort. Fotbollsintresse är ett bekvämt gruppbeteende där (huvudsakligen) vuxna män slipper snacka om sig själva och istället kan finna gemenskap kring något opersonligt.

Nog om fotboll och attityder, åter till gårdagens runda och hur det går till vid tågfotografering! Vi sammanstrålade i det mest givna navet av alla, Hallsberg. Det var mer av geografiska anledningar även om de flesta kanske förutsätter att det borde finnas hur mycket som helst för en tågfotograf att fånga just i denna järnvägsknutarnas järnvägsknut. Sanning att säga så är stället inte speciellt fotogenique, det är närmare bestämt ganska hopplöst! Istället for vi iväg västerut mot Närkes västra gränstrakter. Något tåg fångades mer eller mindre i förbigående när vi ändå var i knutarna men det var som sagt att ses och snacka lite skit som var det centrala i dagens utflykt.

Ett gammalt fotoställe som vi ännu inte hade testat fullt ut var den lilla byn Hasselfors. Där korsar järnvägen ett vattendrag på en bro och vi misstänkte att ljuset borde ligga rätt. De lämpliga vinklarna fanns ute på en udde så det var bara att snava fram genom skogen, uppsöka den lätt vattensjuka strandkanten och sedan försöka låta bli att dratta på ändan på den högblanka vårisen. Risken för att sänka sin kamerautrustning i sjön bidrog också i hög grad till att man var lite försiktig. Vi kollade lite i vissa yrkesrelaterade datasystem för att få lite bättre koll på vilka tåg som var på gång. Polarna har betydligt bättre känsla för sånt så jag jamsar glatt med och litar på deras omdöme. Jakten på vinkeln, kompositionen och effekten i bilden tilltalar mig nämligen mer än fordonstypen. Därmed inte sagt att polarna är fordonsfetischister, de är väl bara mer intresserade av fordon helt enkelt.

SJ har medvetet valt en färgsättning som mer eller mindre kamouflerar deras tåg i naturen. I det här fallet var iofs förgrunden mer det jag fokuserade på än tåget i sig men hade det varit en annan färg hade SJ fått bättre PR antar jag.

Polarna föredrar också i mångt och mycket godståg så de hade ringat in ett tåg som skulle dyka upp någon timme senare. Rätt fordonstyp som drog och gods i kroken! Medan vi väntade på att tåget skulle dyka upp blev det mycket blajande om allt möjligt och lägsta möjliga nivå på ordvitsar tangerades ett antal gånger. Järnvägsmannahumor är kanske lite speciell och blir lätt väldigt intern och knäpp, iaf när vi utövar den. Förmodligen hade vi låtit helt hjärnskadade om en utomstående hade hört oss. Kanske var det just därför vi hade isolerat oss ute på en öde udde? Frigång liksom...

En annan sak som ska vara "in Ordnung" innan objektet kommer farande är kamerans inställningar. Manuella inställningar är det som gäller och något slags läge där man kan avlossa flera bilder i snabb följd underlättar. Man vet i regel inte riktigt hur motivet kommer att te sig och som med fotografering av sport, barn och djur kan det lätt bli så att när du väl ser bilden med stort B i sökaren är det redan för sent. Smattrandet från en D3s som fyller minneskortet med många bilder är en bra garanti för att man iaf borde fått bilden!

Speglingar, röda stugor och solljus brukar vara positivt för porträtteringen av den miljövänliga järnvägen. Det känns svenskt och genuint! Bara funderar på var jag ska klippa in en Dalahäst...

En annan klassiker vid tågfotografering är också att man tenderar att hamna på små otippade mat- och boställen. Dagens förmiddagsfika t ex skedde i Laxå vilket i mitt tycke är en ort med något begränsad karisma. Laxå, för de som har åkt på E4:an genom Närke, är i bästa fall en klump med företag och några snabbmatsställen vid vägen men det riktiga Laxå ligger bakom tallarna, närmare järnvägen. Som järnvägsknut har Laxå alltid varit betydelsefull även om dagens järnväg inte längre motiverar vare sig bemanning eller lokaler. Industrin har också lidit av både nedläggningar och nedskärningar genom åren. Hela Laxå andas därför avfolkningsbygd och föga förvånande rev man ett flertal hyreshus i orten för ett antal år sedan.

Något som däremot verkar leva och ha hälsan är konditoriet intill stationen. Kondis är för mig som storstadsbo något lite exotiskt. Att komma till ett ställe som har kaffe, thé, läsk, småkakor, bakelser och smörgåsar men inga "Broccachino", "Cookies" eller "Smoothies" beskrivs bäst som befriande! Deras mackor fick förresten fullt betyg av polarna, något ni kan ta med er nästa gång magen kurrar när ni ska passera Laxå. ;-)

Efter att vi hade flängt runt lite allmänt i olika hörn av Närke tog vi så en sista sväng ner mot Hallsberg för att fånga lite solnedgång. Solnedgång kan vara flip eller flopp och ibland är det enda bestående intrycket man får med sig en envis grön fläck i synfältet. Den här gången blev det dock helt ok. En bro blev fotoplatsen och bara minuten efter att jag tog bilden gick solen slutligen ner och ljuset blev fruktansvärt platt och tråkigt. Vi övergav fotograferandet för den dagen och åkte istället hem till en av polarna, sänkte några öl, lirade lite gitarr, käkade gott och drog ännu fler usla ordvitsar. Skallen säger mig att jag måste tagit även den sista ölen...

Hallsberg brukar inte heller hamna på listan över världsarvskandidatstäder men som bakgrund gör det sig helt ok. Jag pluggade i Hallsberg när jag utbildade mig till lokförare och kommer väl alltid att ha någon slags länk till stället, hur konstigt det än kan låta. Jag sa väl att järnvägare är speciella?

Dela: