Plåtsjukans avarter

Going monumental!

Att komma till en ort med en massa världsberömd arkitektur ger en periodvis pretentiös kvasikonstnär som jag vissa grubblerier. "Ska jag verkligen sjunka ner till de andra turisternas nivå och bara höja kameran och fota samma vinkel som alla andra?" dyker upp i huvudet. Att fota strikt dokumenterande har liksom aldrig varit min grej. Jag märker på något sätt att jag direkt tycker illa om bilden jag tar, ibland redan när jag står och komponerar. Alltså skriker något inombords när man till fots närmar sig Lincoln Memorial i västra änden av The National Mall i Washington DC.

Jag hade snackat ett tag om att besöka en polare som har flyttat till DC med sin amerikanska fru och dessutom så hade jag haft en märklig förmåga att lyckas hamna i New York flera gånger men aldrig sett mer än så av USAs östkust. Sagt och gjort. 4174 kronor senare hade jag en biljett och ett bestämt datum, bokad plats i polarens lägenhet och en hjärna som började måla upp sin bild av vad resan skulle bjuda på! DC? Vad är det för ställe egentligen?

Man har ju sett hundratals bilder och tv-inslag från DC i sina dagar, de allra flesta påtagligt lika varandra. En tv-bild som visar något monument eller någon viktig byggnad och på det en allvarlig berättarröst som rapporterar någon stor händelse inom amerikansk utrikespolitik. Därefter intervjuas en slipsnisse/slipsnissa som uttrycker sin väl avvägda och försiktiga åsikt och på detta följer en bild av reportern som står framför Vita Huset och ger sin avslutande analys, komplett med cliffhanger och avlämning till studion i Stockholm. Känns det bekant?

Nu stod jag plötsligt där själv, undrandes om jag betalat för att se en gammal repris på tv eller om jag kanske var regissör och hade fått ett parti begagnade kulisser som enda scenografi. Antar att det bara är att skapa sin egna vinkling på det hela och uppfinna hjulet på nytt!

Lincoln Memorial, komplett med ostadigt väder och hög luftfuktighet!

Lincoln Memorial, första patienten på operationsbordet, bara väntade på mig. Det rådde naturligtvis uselt fotoväder, närmare bestämt ett ganska intetsägande gråväder som inte direkt flirtade med histogrammen. Läge för kreativa vinklar med andra ord och bara att vänja sig vid alla konstiga blickar jag skulle få av de förbipasserande turisterna. Särskilt när man plockar fram kamerahuset och ett objektiv ur väskan blev blickarna fler och längre. Nu ser iofs min vidvinkel (Nikkor 14-24 2,8) ut som ett objektivmässigt UFO men å andra sidan så är det också lite grövre dimensioner som drar till sig blickar. Centrala Washington DC finns det iofs massor av poliser i men det är inte alltid angenämt med bra grejer eftersom man stundtals känner sig som ett vandrande tillfälle för rånare. Nåväl, grejerna i behåll ännu och en del bilder blev det.

Det fanns visioner och så fanns det motståndare... Hur mycket fina ord och aktivism det krävs för att få slut på rättvisorna vet ingen. Förmodligen för att lagom till en orättvisa är utrotad har en annan uppstått.

Det blev faktiskt enstaka bilder som jag gillar och därefter bar det av vidare mot andra objekt. T ex vietnammonumentet strax nordost om Lincoln Memorial. Massor med namn på en vägg, en del kransar och blommor och en staty föreställande tre soldater. Just i fallet med statyn av soldaterna valde alla turisterna att ta en bild framifrån i ögonhöjd, förutom kärringen mot strömmen, det vill säga jag... Ner på huk och försöka få till något djupsinnigt, lek med skärpedjup, komposition och gud vet allt. Japanerna som stod som en halvcirkel runt om började diskutera och stirra (reflektionen av åskådare i kamerans display är alltid rolig att snegla i när den är släckt och man håller på att fota, testa nån gång! ;-) ) då jag höll på. Bara att bjuda på och hoppas att man inte drog åt sig blickar för att brallorna hasade ner från midjan till ocharmiga nivåer då man hukade sig...

Med "1000-yard eyes" och ett uppgivet uttryck avporträtteras de som får representera Vietnamkrigets soldater. Några minnesmärken över alla civila som satte livet till syntes inte.

Lyckligtvis är inte allt som fångar en besökares blick monument. Ibland dyker de mindre, men ack så lokala, attraktionerna upp. Överallt där det finns turister finns det djur som äter av turisternas rester och Washington DC är inget undantag. Duvor brukar vara vanliga i Europa men både i New York och Washington DC finns det gott om ekorrar också. Säkerligen är de lika vanliga i övriga städer i USA men jag får utgå från mina egna kända exempel. Ekorrarna ifråga är inte alls skygga och dessutom är de väldigt orädda då de ger sig ner i soptunnor och ut bland folk. Jag och polaren hann ta ett antal bilder av denna då den härjade runt i en del av parken och glufsade i sig en massa olika saker. Antar att det var gott om tomma förpackningar med jordnötssmör och liknande. Söta djur men ganska tragiskt att de lever som de gör...

Förmodligen fanns det matrester i pappret. Jag vill tro det iaf eftersom ekorrarna förhoppningsvis inte är så desperata att de smaskar i sig gamla snytpapper.

Ett annat objekt som man ju "bara måste fota" är Washingtonmonumentet. Det ser inte så speciellt ut men det imponerar onekligen när man väl närmar sig det. Kort sagt är det stort! En rejäl bas, femtio flaggor i cirkel runt om och en prominent plats i staden med utsikt både mot Vita Huset, Lincoln Memorial och Capitolium. Första dagen var det trist väder och endast enstaka bilder knäpptes. Några dagar senare var det däremot riktigt vykortsväder och mitt bland diverse folk som satt och hade picknick på gräsmattan kunde jag knäppa några bilder. Att slänga in lite skräp i förgrunden brukar funka så det fick bli lite blast som ram. Att man inte fick gå upp till utsiksplanet efter jordbävningen gjorde inte så mycket ärligt talat. Säkerligen är utsikten fantastisk men å andra sidan är det nerifrån som monumentet är imposant!

Tydligen skiftade finansiärerna efter ungefär en tredjedel av bygget och i och med det även stenkvaliteten. Därav ser man en färgskiftning en bit upp på tornet och så har guiderna fått ytterligare en bra anekdot att berätta för turisterna.

En mindre upplyftande turistattraktion i Washington DC är Arlington Cemetary. I ett flertal filmer har man sett de oändliga raderna av gravstenar i bakgrunden då en hjälte begravs, saluter skjuts och en flagga viks ihop i triangelveck och slutligen sträcks över till en änka. Stenarna är många milt uttryckt. Närmare bestämt ligger det runt 400 000 begravda på Arlington Cemetary och det är lätt att känna en viss avsky för allt vad krig heter då man ser alla vita, uniforma och opersonliga gravstenar med en formell inskription. Känslan av att alla som begravs bara är en i mängden förstärks av hur deras gravplats markeras. Det var inte svårt att finna sitt motiv om man letade efter en vinkel som beskrev det hav av stenar det var.

Hade kyrkogården varit platt hade det sannolikt varit som att blicka ut över isiga vidder i Patagonien eller något liknande. Det är förmodligen ofattbara mängder tårar som har gråtits över soldater som vilar här. Förmodligen visste många av dem inte varför de kämpade och ännu mindre varför de dog.

Ett sista storslaget byggnadsverk som bara måste beses på plats är The Capitol. Här inne samlas de folkvalda framförallt men inte helt sällan också lobbyister, intresseorganisationer och opinionsbildande medborgargrupper. Just som jag fotade bilden nedan började en kvinna tala med mig. Hon undrade om jag var där och fotade för någon tidning och verkade vilja att jag skulle fota det gäng kristna som hade samlats framför byggnaden. De skulle tydligen skulle läsa hela skapelseberättelsen för vem som nu ville lyssna men jag tackade vänligt nej och sa att jag inte var troende.

Hon skiftade då fokus och letade istället efter mitt medhåll om att Obama var en skurk som försökte lura hela det amerikanska folket. Hon ville gärna dra paralleller till svenska förhållande, som hon ansåg sig veta mycket om, men avbröt mig så fort som jag antingen korrigerade vad hon hävdade eller svarade på det hon frågade mig. Frågan dök då upp: Hur blir man av med en republikansk pastor enklast? Jo, skyll på att du måste med tunnelbanan tillbaka till den rika förorten och dina demokratiska vänner därstädes. Lyssnade hon? Nej!

Folkvalda och självutnämnda samlas här. Denna dag var det främst de senare...

Till sist fick jag min frihet åter och kunde summera några dagars fotograferande som turist. Med lite tur hade jag fotat på ett helt nytt sätt och kunde titulera mig sann konstnär! Nu hade jag inte så mycket tur (eller kapacitet att lura mig själv) men kunde iaf se tillbaka på några trevliga dagar med kameran i hand och en massa trevliga upplevelser.

Får ni chansen att åka till DC - ta den! Tack för ordet!

Dela: