Plåtsjukans avarter

Going monumental!

Att komma till en ort med en massa världsberömd arkitektur ger en periodvis pretentiös kvasikonstnär som jag vissa grubblerier. "Ska jag verkligen sjunka ner till de andra turisternas nivå och bara höja kameran och fota samma vinkel som alla andra?" dyker upp i huvudet. Att fota strikt dokumenterande har liksom aldrig varit min grej. Jag märker på något sätt att jag direkt tycker illa om bilden jag tar, ibland redan när jag står och komponerar. Alltså skriker något inombords när man till fots närmar sig Lincoln Memorial i västra änden av The National Mall i Washington DC.

Jag hade snackat ett tag om att besöka en polare som har flyttat till DC med sin amerikanska fru och dessutom så hade jag haft en märklig förmåga att lyckas hamna i New York flera gånger men aldrig sett mer än så av USAs östkust. Sagt och gjort. 4174 kronor senare hade jag en biljett och ett bestämt datum, bokad plats i polarens lägenhet och en hjärna som började måla upp sin bild av vad resan skulle bjuda på! DC? Vad är det för ställe egentligen?

Man har ju sett hundratals bilder och tv-inslag från DC i sina dagar, de allra flesta påtagligt lika varandra. En tv-bild som visar något monument eller någon viktig byggnad och på det en allvarlig berättarröst som rapporterar någon stor händelse inom amerikansk utrikespolitik. Därefter intervjuas en slipsnisse/slipsnissa som uttrycker sin väl avvägda och försiktiga åsikt och på detta följer en bild av reportern som står framför Vita Huset och ger sin avslutande analys, komplett med cliffhanger och avlämning till studion i Stockholm. Känns det bekant?

Nu stod jag plötsligt där själv, undrandes om jag betalat för att se en gammal repris på tv eller om jag kanske var regissör och hade fått ett parti begagnade kulisser som enda scenografi. Antar att det bara är att skapa sin egna vinkling på det hela och uppfinna hjulet på nytt!

Lincoln Memorial, komplett med ostadigt väder och hög luftfuktighet!

Lincoln Memorial, första patienten på operationsbordet, bara väntade på mig. Det rådde naturligtvis uselt fotoväder, närmare bestämt ett ganska intetsägande gråväder som inte direkt flirtade med histogrammen. Läge för kreativa vinklar med andra ord och bara att vänja sig vid alla konstiga blickar jag skulle få av de förbipasserande turisterna. Särskilt när man plockar fram kamerahuset och ett objektiv ur väskan blev blickarna fler och längre. Nu ser iofs min vidvinkel (Nikkor 14-24 2,8) ut som ett objektivmässigt UFO men å andra sidan så är det också lite grövre dimensioner som drar till sig blickar. Centrala Washington DC finns det iofs massor av poliser i men det är inte alltid angenämt med bra grejer eftersom man stundtals känner sig som ett vandrande tillfälle för rånare. Nåväl, grejerna i behåll ännu och en del bilder blev det.

Det fanns visioner och så fanns det motståndare... Hur mycket fina ord och aktivism det krävs för att få slut på rättvisorna vet ingen. Förmodligen för att lagom till en orättvisa är utrotad har en annan uppstått.

Det blev faktiskt enstaka bilder som jag gillar och därefter bar det av vidare mot andra objekt. T ex vietnammonumentet strax nordost om Lincoln Memorial. Massor med namn på en vägg, en del kransar och blommor och en staty föreställande tre soldater. Just i fallet med statyn av soldaterna valde alla turisterna att ta en bild framifrån i ögonhöjd, förutom kärringen mot strömmen, det vill säga jag... Ner på huk och försöka få till något djupsinnigt, lek med skärpedjup, komposition och gud vet allt. Japanerna som stod som en halvcirkel runt om började diskutera och stirra (reflektionen av åskådare i kamerans display är alltid rolig att snegla i när den är släckt och man håller på att fota, testa nån gång! ;-) ) då jag höll på. Bara att bjuda på och hoppas att man inte drog åt sig blickar för att brallorna hasade ner från midjan till ocharmiga nivåer då man hukade sig...

Med "1000-yard eyes" och ett uppgivet uttryck avporträtteras de som får representera Vietnamkrigets soldater. Några minnesmärken över alla civila som satte livet till syntes inte.

Lyckligtvis är inte allt som fångar en besökares blick monument. Ibland dyker de mindre, men ack så lokala, attraktionerna upp. Överallt där det finns turister finns det djur som äter av turisternas rester och Washington DC är inget undantag. Duvor brukar vara vanliga i Europa men både i New York och Washington DC finns det gott om ekorrar också. Säkerligen är de lika vanliga i övriga städer i USA men jag får utgå från mina egna kända exempel. Ekorrarna ifråga är inte alls skygga och dessutom är de väldigt orädda då de ger sig ner i soptunnor och ut bland folk. Jag och polaren hann ta ett antal bilder av denna då den härjade runt i en del av parken och glufsade i sig en massa olika saker. Antar att det var gott om tomma förpackningar med jordnötssmör och liknande. Söta djur men ganska tragiskt att de lever som de gör...

Förmodligen fanns det matrester i pappret. Jag vill tro det iaf eftersom ekorrarna förhoppningsvis inte är så desperata att de smaskar i sig gamla snytpapper.

Ett annat objekt som man ju "bara måste fota" är Washingtonmonumentet. Det ser inte så speciellt ut men det imponerar onekligen när man väl närmar sig det. Kort sagt är det stort! En rejäl bas, femtio flaggor i cirkel runt om och en prominent plats i staden med utsikt både mot Vita Huset, Lincoln Memorial och Capitolium. Första dagen var det trist väder och endast enstaka bilder knäpptes. Några dagar senare var det däremot riktigt vykortsväder och mitt bland diverse folk som satt och hade picknick på gräsmattan kunde jag knäppa några bilder. Att slänga in lite skräp i förgrunden brukar funka så det fick bli lite blast som ram. Att man inte fick gå upp till utsiksplanet efter jordbävningen gjorde inte så mycket ärligt talat. Säkerligen är utsikten fantastisk men å andra sidan är det nerifrån som monumentet är imposant!

Tydligen skiftade finansiärerna efter ungefär en tredjedel av bygget och i och med det även stenkvaliteten. Därav ser man en färgskiftning en bit upp på tornet och så har guiderna fått ytterligare en bra anekdot att berätta för turisterna.

En mindre upplyftande turistattraktion i Washington DC är Arlington Cemetary. I ett flertal filmer har man sett de oändliga raderna av gravstenar i bakgrunden då en hjälte begravs, saluter skjuts och en flagga viks ihop i triangelveck och slutligen sträcks över till en änka. Stenarna är många milt uttryckt. Närmare bestämt ligger det runt 400 000 begravda på Arlington Cemetary och det är lätt att känna en viss avsky för allt vad krig heter då man ser alla vita, uniforma och opersonliga gravstenar med en formell inskription. Känslan av att alla som begravs bara är en i mängden förstärks av hur deras gravplats markeras. Det var inte svårt att finna sitt motiv om man letade efter en vinkel som beskrev det hav av stenar det var.

Hade kyrkogården varit platt hade det sannolikt varit som att blicka ut över isiga vidder i Patagonien eller något liknande. Det är förmodligen ofattbara mängder tårar som har gråtits över soldater som vilar här. Förmodligen visste många av dem inte varför de kämpade och ännu mindre varför de dog.

Ett sista storslaget byggnadsverk som bara måste beses på plats är The Capitol. Här inne samlas de folkvalda framförallt men inte helt sällan också lobbyister, intresseorganisationer och opinionsbildande medborgargrupper. Just som jag fotade bilden nedan började en kvinna tala med mig. Hon undrade om jag var där och fotade för någon tidning och verkade vilja att jag skulle fota det gäng kristna som hade samlats framför byggnaden. De skulle tydligen skulle läsa hela skapelseberättelsen för vem som nu ville lyssna men jag tackade vänligt nej och sa att jag inte var troende.

Hon skiftade då fokus och letade istället efter mitt medhåll om att Obama var en skurk som försökte lura hela det amerikanska folket. Hon ville gärna dra paralleller till svenska förhållande, som hon ansåg sig veta mycket om, men avbröt mig så fort som jag antingen korrigerade vad hon hävdade eller svarade på det hon frågade mig. Frågan dök då upp: Hur blir man av med en republikansk pastor enklast? Jo, skyll på att du måste med tunnelbanan tillbaka till den rika förorten och dina demokratiska vänner därstädes. Lyssnade hon? Nej!

Folkvalda och självutnämnda samlas här. Denna dag var det främst de senare...

Till sist fick jag min frihet åter och kunde summera några dagars fotograferande som turist. Med lite tur hade jag fotat på ett helt nytt sätt och kunde titulera mig sann konstnär! Nu hade jag inte så mycket tur (eller kapacitet att lura mig själv) men kunde iaf se tillbaka på några trevliga dagar med kameran i hand och en massa trevliga upplevelser.

Får ni chansen att åka till DC - ta den! Tack för ordet!

Dela:

En fika i Laxå och en solbadande bro utanför Hallsberg, bland annat...

Igår var en dag med väldigt fint väder i Mellansverige. En dag som var alldeles perfekt för att samla ihop lite polare och fota! Jag och två kompisar som också är lokförare till yrket utnyttjade att vi var lediga udda tider och gav oss ut en fredag. Vårväder, behagliga temperaturer och ljus! Ingen av oss är mindre skadad än att vi gärna fotar det vi jobbar med, dvs tåg. Även om det inte blir så mycket bra bilder  alltid brukar det iaf vara ganska trevligt att bara glida omkring och snacka skit.

"Va? Fota tåg?!?" är det säkert flera som tänker. Det är en sysselsättning med typisk nördstämpel och det finns mycket nedlåtande tankar om dess utövare. Jag undrar varför det behöver vara så... Är det Stig Helmers fel?  Det är ju egentligen ganska fascinerande att det ska heta tåg- och datanörd när det samtidigt heter att man är fotbollsintresserad. "Sportfåne" är iaf inte det första folk kommer att tänka på när någon säger att de är väldigt fotbollsintresserade...

Det är tydligen vettigare att sitta och skrika åt teven under en fotbollsmatch än att ta med sig kamerautrustningen ut i naturen och försöka ta snygga bilder på ett transportmedel. "Men fotboll är ju spännande!" kanske någon skulle vilja säga. Nej, det är skittråkigt om du frågar mig! Dessutom, hur många har tagit hem en massa tusenlappar på sitt fotbollsintresse? Kanske några stycken som har tretton rätt ibland.

"SJ Snabbtåg" som de ska kallas i dagsläget kommer här farandes i 200 km/h mellan Hallsberg och Laxå. En ständig utmaning med sådana här vinklar är att man inte vill stå så nära att man oroar kollegan som sitter bakom spakarna men samtidigt vill man få fri vy mellan stolparna trots att kurvan har stor radie vilket innebär flack vinkel mellan stolparna. Mycket tele är en bra hjälp men idag klarade jag mig på 200 mm. Behöver jag tillägga att diken är skitirriterande ibland?

Jag däremot vet att jag plockar upp en Nikon D3s ur kameraväskan och monterar ett proffsobjektiv just tack vare mitt järnvägsfotograferande. Att sälja bilder till järnvägsföretag har givit mig inkomster som vida överstiger ett antal tretton rätt på Stryktipset. Med andra ord, om någon vill kalla mig nördig så kan jag bjuda på det. Det är förmodligen så att de som klankar ner på oss tågfotografer har problem med svagt ego snarare. Kan nog vara mycket därför som fotbollsintresse är så stort. Fotbollsintresse är ett bekvämt gruppbeteende där (huvudsakligen) vuxna män slipper snacka om sig själva och istället kan finna gemenskap kring något opersonligt.

Nog om fotboll och attityder, åter till gårdagens runda och hur det går till vid tågfotografering! Vi sammanstrålade i det mest givna navet av alla, Hallsberg. Det var mer av geografiska anledningar även om de flesta kanske förutsätter att det borde finnas hur mycket som helst för en tågfotograf att fånga just i denna järnvägsknutarnas järnvägsknut. Sanning att säga så är stället inte speciellt fotogenique, det är närmare bestämt ganska hopplöst! Istället for vi iväg västerut mot Närkes västra gränstrakter. Något tåg fångades mer eller mindre i förbigående när vi ändå var i knutarna men det var som sagt att ses och snacka lite skit som var det centrala i dagens utflykt.

Ett gammalt fotoställe som vi ännu inte hade testat fullt ut var den lilla byn Hasselfors. Där korsar järnvägen ett vattendrag på en bro och vi misstänkte att ljuset borde ligga rätt. De lämpliga vinklarna fanns ute på en udde så det var bara att snava fram genom skogen, uppsöka den lätt vattensjuka strandkanten och sedan försöka låta bli att dratta på ändan på den högblanka vårisen. Risken för att sänka sin kamerautrustning i sjön bidrog också i hög grad till att man var lite försiktig. Vi kollade lite i vissa yrkesrelaterade datasystem för att få lite bättre koll på vilka tåg som var på gång. Polarna har betydligt bättre känsla för sånt så jag jamsar glatt med och litar på deras omdöme. Jakten på vinkeln, kompositionen och effekten i bilden tilltalar mig nämligen mer än fordonstypen. Därmed inte sagt att polarna är fordonsfetischister, de är väl bara mer intresserade av fordon helt enkelt.

SJ har medvetet valt en färgsättning som mer eller mindre kamouflerar deras tåg i naturen. I det här fallet var iofs förgrunden mer det jag fokuserade på än tåget i sig men hade det varit en annan färg hade SJ fått bättre PR antar jag.

Polarna föredrar också i mångt och mycket godståg så de hade ringat in ett tåg som skulle dyka upp någon timme senare. Rätt fordonstyp som drog och gods i kroken! Medan vi väntade på att tåget skulle dyka upp blev det mycket blajande om allt möjligt och lägsta möjliga nivå på ordvitsar tangerades ett antal gånger. Järnvägsmannahumor är kanske lite speciell och blir lätt väldigt intern och knäpp, iaf när vi utövar den. Förmodligen hade vi låtit helt hjärnskadade om en utomstående hade hört oss. Kanske var det just därför vi hade isolerat oss ute på en öde udde? Frigång liksom...

En annan sak som ska vara "in Ordnung" innan objektet kommer farande är kamerans inställningar. Manuella inställningar är det som gäller och något slags läge där man kan avlossa flera bilder i snabb följd underlättar. Man vet i regel inte riktigt hur motivet kommer att te sig och som med fotografering av sport, barn och djur kan det lätt bli så att när du väl ser bilden med stort B i sökaren är det redan för sent. Smattrandet från en D3s som fyller minneskortet med många bilder är en bra garanti för att man iaf borde fått bilden!

Speglingar, röda stugor och solljus brukar vara positivt för porträtteringen av den miljövänliga järnvägen. Det känns svenskt och genuint! Bara funderar på var jag ska klippa in en Dalahäst...

En annan klassiker vid tågfotografering är också att man tenderar att hamna på små otippade mat- och boställen. Dagens förmiddagsfika t ex skedde i Laxå vilket i mitt tycke är en ort med något begränsad karisma. Laxå, för de som har åkt på E4:an genom Närke, är i bästa fall en klump med företag och några snabbmatsställen vid vägen men det riktiga Laxå ligger bakom tallarna, närmare järnvägen. Som järnvägsknut har Laxå alltid varit betydelsefull även om dagens järnväg inte längre motiverar vare sig bemanning eller lokaler. Industrin har också lidit av både nedläggningar och nedskärningar genom åren. Hela Laxå andas därför avfolkningsbygd och föga förvånande rev man ett flertal hyreshus i orten för ett antal år sedan.

Något som däremot verkar leva och ha hälsan är konditoriet intill stationen. Kondis är för mig som storstadsbo något lite exotiskt. Att komma till ett ställe som har kaffe, thé, läsk, småkakor, bakelser och smörgåsar men inga "Broccachino", "Cookies" eller "Smoothies" beskrivs bäst som befriande! Deras mackor fick förresten fullt betyg av polarna, något ni kan ta med er nästa gång magen kurrar när ni ska passera Laxå. ;-)

Efter att vi hade flängt runt lite allmänt i olika hörn av Närke tog vi så en sista sväng ner mot Hallsberg för att fånga lite solnedgång. Solnedgång kan vara flip eller flopp och ibland är det enda bestående intrycket man får med sig en envis grön fläck i synfältet. Den här gången blev det dock helt ok. En bro blev fotoplatsen och bara minuten efter att jag tog bilden gick solen slutligen ner och ljuset blev fruktansvärt platt och tråkigt. Vi övergav fotograferandet för den dagen och åkte istället hem till en av polarna, sänkte några öl, lirade lite gitarr, käkade gott och drog ännu fler usla ordvitsar. Skallen säger mig att jag måste tagit även den sista ölen...

Hallsberg brukar inte heller hamna på listan över världsarvskandidatstäder men som bakgrund gör det sig helt ok. Jag pluggade i Hallsberg när jag utbildade mig till lokförare och kommer väl alltid att ha någon slags länk till stället, hur konstigt det än kan låta. Jag sa väl att järnvägare är speciella?

Dela:

Den "glamorösa" vardagen som lokförare.

Detta inlägg handlar bara delvis om foto och mest om mitt arbete och den miljö det utspelar sig i. Är du ute efter fotoinlägg vet du härmed vad som väntar.

I dessa dagar är det många som håller ögonen på järnvägen, eller kanske rättare sagt SJ (eller SJ AB ännu rättare sagt) som påfallande många tror är de som sköter allt på svenska järnvägen. Detta oavsett om det står Veolia, Arriva, Arlanda Express eller Liselotte Lööf (jo, de kör faktiskt tåg också, inte bara sopor! De har ett antal förare på uthyrningsbasis) på den som utför trafiken. Resonemanget SJ är ansvarigt för växlar, signaler, trafikledning och gud vet allt är egentligen lika logiskt som att Swebus skulle vara ansvariga för att en motorvägsbro har rasat men eftersom det var SJ som skötte det mesta på järnvägen för snart 25 år sedan så borde det ju fortfarande vara så, eller hur?

Att dessutom journalister helt utan ådra för research gång efter annan vinklar alla sina artiklar som att allt var SJ:s fel (i regel återvänder journalister av, förmodligen, lättja till att gnälla på SJ för en braskande rubrik om SJ verkar sälja) gör inte saken bättre. Ett tydligt utslag på detta är att när man säger att man jobbar som lokförare så är det nästan alltid det givna svaret hos folk "Jaha, på SJ?". Det verkar liksom vara det enda folk utanför branschen lärt sig om järnväg, om man får vara lite elak. Detta slentrianmässiga gnällande på SJ har å andra sidan bjudit mig och mina kollegor på järnvägen på ett skämtsamt mantra som vi alla kan slänga in lite varstans. Är man ute ett gäng järnvägare och tar en öl så är det ju givet att man, när en ölsort är slut, lyset inte funkar på muggen, bussen inte kommer, man fryser stående i en kö etc konstaterar "Jävla SJ!".

Bilden visar två tåg varav endast det ena är ett SJ-tåg. Alltså bevis för att det finns fler operatörer än SJ! ;-)

För oss som INTE jobbar åt SJ är det samtidigt ganska bekvämt att SJ får all skit men man vet också hur upprörda människor med alldeles för förenklad världsbild har gett sig på vänner och kollegor på SJ med diverse påhopp och anklagelser. Vi gör alla vårt bästa, det kan jag garantera, men det är inte alltid vi har medlen! Att bedriva järnvägstrafik är en bisarrt dyr verksamhet. Svenska järnvägen är eftersatt sedan massor med år och först de sista åren har man insett detta. Personal finns oftast bara till precis det man planerat för och antalet jourhavande reparatörer, lokförare, tågvärdar, växlare, trafikledare, störningshanterare etc är mycket begränsat. I anbuden som operatörer lägger till de som upphandlar trafiken fokuseras ofta det mesta på kostnaderna, inte den faktiska trafikens avvecklande/utförande. Alltså, den som bjuder lägst kan få ett anbud trots att ingen egentligen förstår hur de ska få det att gå ihop sig rent praktiskt och ekonomiskt. Det är inte regel, men vanligt.

Jag jobbar åt det som i dagsläget är landets största bemanningsföretag inom järnväg. Vi kör i dagsläget tåg över halva landet ungefär och våra anställda är en salig blandning av yngre och äldre män och kvinnor från "all walks of life". Våra lokförare kör allt från skrottransporter i godstågshastigheter till passagerartåg i 200 km/h så vi har minst sagt en färggrann palett som vi målar vårt företags färger med. Det är en välkommen utveckling för mig som tidigare satt och körde samma fyra mil fram och tillbaka upp till sex gånger per dag. Man kan ju säga att man lärde sig linjen minst sagt... Dessutom jobbar vi 8/6, dvs vi jobbar åtta dagar och är lediga sex dagar sammanhängande därefter. Det är otroligt skönt även om det inte är jätteroligt när det är måndag varannan vecka och man vet att man ska ut i landet någonstans och jobba en vecka i sträck. Måndagen därefter å andra sidan känns som när man jobbar sista dagen innan semester. Man jobbar sina timmar, sätter sig sedan på tåget hemåt och vet att man inte behöver jobba på en vecka!

Gårdagens, eller rättare sagt nattens jobb, var ett hastigt uppkommet jobb. Jag skulle egentligen haft semester hela den här veckan men de frågade mig om jag kunde köra ett extratåg åt en ganska ny kund. Loket som skulle dra var ett fordon som jag fick utbildning på ganska nyligen (på järnvägen har man fordonsutbildning per fordonstyp man kör eftersom olika lok och motorvagnar kan vara ganska olika utöver de grundprinciper som är branschstandard) och jag hann bara övningsköra tretton mil under utbildningen. Lite mer övning skulle inte skada med andra ord. Anledningen till den magra praktiken var f ö att det blev 39 minusgrader där loket befann sig dygnet innan vi skulle ta över det för utbildning. Sådana temperaturer är det inte mycket som tål utan vidare så allt blev försenat...

Denna körning gällde ett godståg och skulle börja i Norrköping en bit efter kl 23 på söndagkvällen. För att komma på plats åkte jag hemifrån Stockholm vid åttatiden efter några halvdana försök att sova på eftermiddagen. Att sova i förebyggande syfte funkar ibland men inte alltid. En klar nackdel med nattjobb.

På vägen ner passade jag på att bläddra igenom fordonsmanualen för loktypen, läsa igenom beskrivningen av banorna och bangårdarna jag skulle köra på och kolla lite uppgifter om tåget. Det är en hel del man måste veta innan man kan ge sig iväg, särskilt om man skall köra godståg. Få godståg är varandra lika och det finns inte två bangårdar som har samma regler utan alla har sina lokala föreskrifter. Olika bansträckningar har sina individuella tekniska standarder och förutsättningar vilket innebär att lokföraren måste köra efter vissa parametrar såsom tågvikt, bromsförmåga, axeltryck, längd etc. Innan man puttrar iväg är det alltså en hel del man måste gå igenom så att man inte kör sönder något hiskeligt dyrt eller t o m skadar eller har ihjäl någon.

På plats i Norrköping kunde jag passa på att sträcka ut någon timme innan tåget kom. Godståg har tidtabell precis som alla andra tåg på järnvägen men eftersom godstågs framfart mer handlar om var de får plats på banan så kan de vara timmar tidiga men naturligtvis också väldigt försenade. Just detta tåg var dock i stort sett i tid som det såg ut. Jag hade ringt och snackat ihop mig lite med föraren tidigare under kvällen, en glad skåning som hade kört från Trelleborg. Man ber ibland varandra att ringa när man är en viss tid ifrån avbytespunkten så att ingen behöver gå ut i kylan onödigt tidigt, i detta fall när han passerade Linköping ungefär en halvtimme bort.

Tåget rullade in ungefär enligt tabell och det första jag får höra är att de har haft en hel del problem med huvudbrytarfrånslag. Huvudbrytaren är som lokets motsvarighet till hemmets jordfelsbrytare. För att skydda både lok och kontaktledning så finns det en anordning på loket som slår ifrån om det blir fel spännings- eller strömnivåer någonstans i högspänningskretsen. Just de problem de hade haft hängde ihop med att spänningen i ledningen var/är väldigt ojämn runt Norrköping. Ju modernare lok desto känsligare mot oregelmässigheter i spänningen kan man säga generellt och detta lok var tillverkat 2008. Alltså fick jag bråka lite med loket, typiskt nog i några av de brantare backarna jag skulle köra genom på väg upp till Älvsjö, resans mål.

Riktigt så här ser det inte ut mitt i natten för en lokförare men det ger förhoppningsvis någon slags känsla av vår arbetsmiljö.

Efter ca tjugo minuter började det lyckligtvis stabilisera sig och en lugn lunk inträdde. Att sitta och skumpa fram i 100 km/h i natten är ganska behagligt faktiskt och man vet att man har kontrollen över 1200 ton god och ett lok för en bunt miljoner. Att loket har ett gäng tusen hästkrafter är inte helt fel heller, om man nu vill snacka prestanda alltså...

Ibland avbryts dock lugnet. I Skebokvarn, öster om Flen, mötte jag ett godståg och strax därefter ringde mobilen och i mitt avslappnade tillstånd ryckte jag till rejält. God morgon!!! Det visade sig att det var en kompis från lokförarskolan som körde det mötande tåget och han visste sedan tidigare att jag skulle ut och köra i området under natten. Tiden går ganska fort när man snackar lite i telefon och det är ett skönt socialt avbrott i den ensamhet man befinner sig i när man är vaken mitt i natten och sitter på ett lok.

Många av ljusen man ser nattetid brukar vara från järnvägens egna anläggningar. "Midnatt råder, tyst det är i husen..."

Väl framme, ca 20 minuter sen, skulle jag in på den godsbangård som ligger mellan Västberga och Årsta, benämnd Älvsjö Godsbangård. Det var ganska bekant mark för mig eftersom jag praktiserade där sommaren 2006 under lokförarutbildningen. Att lära sig hur man sätter ihop ett godståg, bromsprovar, sammanställer uppgifterna till föraren, synar och funktionskontrollerar är minst lika viktigt som körningen. Naturligtvis var det ett bekant ansikte som klev ombord när växlaren hoppade ombord. "Dig känner jag igen!" sade han och det var bara att erkänna att han var bättre på att känna igen folk än jag för utseendet ringde bara en lite klocka och namnet var helt förlorat. Å andra sidan är antalet långhåriga killar som kör tåg ganska lätträknat så jag får väl axla rollen som "apan känner ingen"...

Lagom till det var dags att rulla in på bangården började ATC:n att bråka. ATC står för Automatic Train Control och är ett datorsystem av äldre snitt som övervakar körningen så att vi inte missar signaler i stopp, hastighetsnedsättningar eller annat vitalt för ett säkert framförande av tåget. Just ikväll ville den inte samarbeta alls och innan jag, i min oerfarenhet med loktypen, hade lyckats få stil på problemet hade ytterligare tid förflutit. En hjälpsam förare från samma bolag coachade mig lite över telefon och ingen av oss förstod egentligen varför den betedde sig som den gjorde. Naturligtvis var allt förlåtet och bortglömt så snart som jag startade lokets andra förarhytt och hela systemet betedde sig som om ingenting hade hänt! Datorer...

På en bangård är det mycket liv och rörelse som kan verka väldigt konstig för det oinvigda ögat. Det hela är ett gigantiskt pussel av olika vagnar som tillsammans ska bilda olika tåg. Växlarpersonalen är dessutom ett släkte för sig vilket jag och flera kollegor med mig är ganska överens om. Många av dem har ett väldigt bra sinne för vilka alla vagnar är och vart de ska och med vilket tåg. När man rullar in på en bangård är det m a o ganska uppenbart vem som är på hemmaplan och vem som är besökare...

Detta klipp är inte jag upphovsmannen bakom men det visar hur en större bangård kan se ut när man rangerar.

Vi hängde av vagnarna och dessa togs snabbt in för att lastas av. Älvsjö Godsbangård är Stockholms nav för combitrafik, dvs containrar och trailers på järnväg så det är många laster som anländer på natten, körs ut till grossister på morgonen, lastas av hos detaljister på dagen och i vissa fall konsumeras redan på eftermiddagen. Logistik är minst sagt ett spännande flöde och man märker hur många det är som har insett det lönsamma i "rullande lager".

För min del innebar vändtiden i Älvsjö att jag avvaktade att växla fram loket till mina vagnar jag skulle ha med mig tillbaka till Norrköping, därefter rast. Fick en möjlighet att "blunda" någon timme innan det var dags för en morgonfika och lite frukost. Därefter var det dags för en viktig procedur: bromsprov! Bromsprovet i detta fall går till så att man kontrollerar att alla vagnars bromssystem fungerar som det är tänkt och att det inte läcker för mycket luft. Bromssystemet är tryckluftsbaserat och bygger på en genomgående ledning med ett referenstryck som föraren varierar med hjälp av bromsventilen på loket. Bryts ledningen går bromsarna till och därför stannar eventuella vagnar som skulle "slita sig" automatiskt.

Efter bromsprovet gav jag mig iväg mot Norrköping igen, denna gång med ett olastat tåg med god bromsförmåga. Färden bar ut mot Järna där jag svänge ut på Nyköpingsbanan, en trevlig enkelspårig bana av det lite kurvigare slaget. Generellt ligger hastigheterna mellan 100 och 140 hela vägen från Järna via Nyköping fram till Åby där banan ansluter till den betydligt snabbare Södra Stambanan. Att rulla fram i morgonljuset mellan ladugårdar och små röda stugor är inte helt fel. Det är sådana dagar man verkligen njuter av sitt yrkesval!

För att föra in detta lite på fotospåret (pun intended) så tänkte jag visa en bild på det lok jag körde denna morgon. Jag stannade för att möta ett SJ-tåg i Vagnhärad och kunde inte motstå att kliva ut i den underbara vinterluften och solen. Hade jag haft möjlighet hade jag suttit kvar en timme och bara njutit men då misstänker jag att jag hade fått "arga samtalet" från tågtrafikledningen...

Inte världens tjusigaste bild av ett tåg på något vis men det är stunder som dessa då man stiger ut ur hytten en stund som kan få en att piggna till rejält när man jobbar knäppa tider. Solen är ju lite efterlängtad också och så gillar jag snö, trots att jag jobbar på järnvägen!

En stund senare hade jag tagit mig ner till världsmetropolen Ålberga där det återigen var dags att möta ett SJ-tåg. Samtidigt ringde kollegan som skulle ta över i Norrköping för att meddela att han var vaken och på fötterna och för att kolla om jag var på G enligt tidtabellen. Lite uppgifter om tåget, annat bra att veta och en tillönskan om god hotellfrukost senare så var det dags för ytterligare en liten sväng ut i friska luften kring tåget. Har aldrig "gjort stan" i Ålberga så jag tänkte att det kunde väl vara värt två minuter av mitt liv...

Mötande tåget dök strax upp och så var det bara sista biten in mot Norrköping kvar. Denna sträcka är mycket uppskattad men också fruktad. Mellan Krokeks samhälle (den station som numera heter just Kolmården) och Getå klänger järnvägen på bergsidan medan den sakta tar sig ner till strandkanten och sedermera Åby. Det kan vara en riktig pärs att ta sig upp för denna backe om hösten eller när det är frost. Blandskog med en del lövskog och närheten till Bråviken i kombination med att hastighetsbegränsningen är 60 km/h större delen kan göra det till en lite väl spännande utmaning. Har själv haft mina duster med den backen men det har gått ganska bra generellt sett. Andra har haft värre upplevelser... Nu skulle jag nerför backen så jag hade något bättre förutsättningar.

Utsikten är väldigt vacker men tyvärr inget jag kunde ägna någon större uppmärksamhet denna gång eftersom jag hade ett godståg att försöka hålla i schack i utförslutet. Det gick utan några incidenter och sista biten in mot Norrköping flöt på fint. Passet var nu i stort sett slut och i Norrköping väntade kollegan och hans elev. En mild tvärnit med tåget, en snabb avlämning av fordonsstatus och ett konstaterande att spänningen fladdrade lika mycket som kvällen innan sedan klev jag av och styrde stegen hemåt.

Med telefonen mot örat och SJs bokning på tråden styrde jag halvjoggande stegen mot spår 7 där ett snabbtåg strax skulle ta mig till Stockholm. Hann precis med efter att ha sprungit hela plattformen fram med en blytung ryggsäck. Naturligtvis sprang jag på tre bekanta kollegor till innan dagen var över och det är bara att konstatera att vi som utgör den svenska järnvägen är ett litet, lite udda, men väldigt härligt gäng i mångt och mycket!

Det var ett kort utdrag ur mitt yrkesliv som jag hoppas var intressant läsning. Fotoblogg vet jag inte om det kan räknas som riktigt men några bilder blev det iaf! Innan jag slutar tar vi det en gång till: Allt är inte SJ:s fel! ;-)

Dela:

När man är bakfull och rödögd är det bra att det finns Photoshop!

Idag vaknade jag med en alltför bekant känsla innanför pannbenet. Nyårsdagssyndromet hade slagit till och det fanns som vanligt ingen annan att skylla på än jag själv. Varför jag tyckte att det verkade vara en bra idé att beställa in en tia sprit när det redan var runt under fötterna vet jag inte, trots att jag har gedigen erfarenhet sedan tidigare tillfällen då exakt samma sak har hänt...

Efter att ha avklarat en frukost med starkt kaffe var det dags att ta upp ett projekt jag började med igår, innan Bachus slog till. Jag hade börjat rota igenom lite gamla bilder från i somras. Tanken att öva upp mig inom skönhetsretusch och andra modefotorelaterade saker i Photoshop har slagit mig flera gånger men det var först när jag skaffade mig bra skrift inom ämnet som jag äntligen fick den välbehövliga sparken i rätt riktning. Med tanke på att hela denna dag har "do not operate heavy machinery" skrivet över sig så tyckte jag att ytterligare en kopp starkt kaffe och en stund framför laptopen (light machinery) fick duga.

Jag valde ut en bild från i höstas som jag tyckte var lagom och eftersom latheten på bakfyllan är total så nöjde jag mig att utgå från den Jpeg som låg framme i mappen. Raw-bilder kan vi dra nytta av någon annan gång. Vitbalansen kanske var lite off med några Kelvin men det orkade jag inte bry mig om. Första projektet var att ta bort alla små ojämnheter huden har. Hårstrån, fräknar, skönhetsfläckar, gropar, ojämnheter, veck, rynkor etc satt jag och tog bort med viss möda och stort besvär under en knapp timmes tid. Inser att jag nog borde skaffa Wacom-platta men än så länge får det duga med vanlig pekråtta. Att vänja sig vid ritplatta sägs dessutom ta ett tag och jag är otålig av mig.

Jag skulle sedan ge mig på nästa steg av hudutjämning och testade en variant med högpassfilter. Kände dock att det inte riktigt gav de önskade resultaten, mycket p g a att det var bökigt att få fram den rätta hudmjukheten utan att man fick löjligt mycket att ta bort kring detaljerna. Ändrade därför inriktning till att jobba uteslutande med gaussisk oskärpa i ett separat lager som jag sedan maskade bort behövliga delar av. Blev vissa udda effekter lite här och var som jag fick trixa lite extra med men överlag blev jag mycket nöjd.

Det är stundtals lite spännande att försöka få fram lagom mycket hudstruktur i övergångarna runt ögonen och vid hårfästet men skam den som ger sig. Det går ju inte heller att nog prisa lagermasker, opacitetsinställningsmöjligheten och sist men inte minst den fumlige fotografens utväg nummer ett, ctrl/cmd+Z (för ni som inte är Photoshopnördar är det tangentbordskommandot för att ångra)! Jag vet att jag hade kunnat arbeta mer på detta men jag siktade huvudsakligen på att försöka få blicken och metodiken för det hela.

Jobbade sedan litegrann med enstaka hårstrån som var lite väl flygiga och ensamma. Ett ganska snabbt gjort pyssel där förhoppningsvis bara de mest nitiska pixeljägarna ger sig på att detaljstudera vad man har hållit på med så jag var inte överdrivet noggrann där heller. En sista touch fick bli att ljusa upp ögonen lite och förstärka färgen i hornhinnan. En viss uppskärpning via ljushetskanalen i lab-läget och sen nöjde jag mig.

Resultatet:

Antar att jag genom mitt tilltag har bidragit mer till debatten kring vad som är vackert och vilka krav man ställer på modeller etc. Denna tjej är tveklöst vacker och någon skönhetsretuschering behövs inte för att man skall se det. Hade jag varit riktig retuscherare i modebranschen hade jag förmodligen gjort hennes ansikte och hennes armar smalare men det är inget ideal jag stödjer. Den nuvarande Gina Tricot-reklamen t ex gör mig illa till mods för jag tycker att hon helt saknar de former som markerar en vacker kvinna. Även om jag vet att vissa har jättesvårt att gå upp i vikt vet jag också ungefär hur vanligt det är med modeller som har bantat hårt hela sina karriärer...

Det finns mycket man kan diskutera om skönhetsideal och ungefär lika mycket man kan diskutera kring retuschering och Photoshop. Detta var ett trevande försök att dyka lite djupare i en av grenarna inom digital bildbehandling. Säg gärna vad ni tycker om bilden, bra som dåligt både angående fotograferingsmässigt och efterarbetet, och glöm inte att förstora!

Adieu!

Dela:

Konsten att fota ingenting utan att få nånting.

Det finns de som kan plocka med sig kameran och ta en promenad vilken dag som helst och bara fota men jag är definitivt inte en av dessa människor. Jag tar ibland med mig kameran för att försöka bli en av dem men det går precis lika illa varje gång. När jag däremot får draghjälp att ge mig ut kan det bli att man flanerar omkring och snackar lite strunt om allt möjligt, som häromdagen då jag och kompisen Martin tog varsin lagom stor fotorygga med grejer och gav oss ut. Vi konstaterade redan under planeringsstadiet att ljuset var s k "ickeljus". Ickeljus är den sorts ljus som gör att det framträder extremt lite kontraster, färger och framförallt inspiration. Det är alltså riktigt odugligt. Det duger fanimig knappt till att tycka illa om när jag tänker efter, så dåligt är det!

Trots detta så är ju en fotorunda ett bra sätt att sätta sittfläsket i rörelse på allvar så mot bättre vetande stämde vi träff inne i stan. Stockholm har många fördelar men en klar fördel är blandningen. Inom loppet av bara några minuters promenerande kan man finna sig själv gå mellan hästhagar, hyreshus, oljecisterner och flera hundra år gamla ekar, iaf om man beger sig till området kring Gärdet. Att man sedan inte med säkerhet finner sina motiv bara för att man befinner sig i denna blandade omgivning är en helt annan sak.

Som jag nämnde tidigare fanns det ändå inget färggivande ljus att dra nytta av så då är det lika bra att sikta in sig på något färglöst. Lite lek med kort skärpedjup skadar aldrig, i detta fall f 2,8. Det ger vissa utmaningar och så lämnar de oskarpa partierna lite till fantasin att pyssla med.

Något jag märker nuförtiden när jag är ute och fotar kryptiska saker är att folk verkar mer vana vid att folk knallar omkring med systemkameror och fotar lite allt möjligt. Sannolikt har det allt större antalet fotoentusiaster gjort att det blivit lite "folkligare" att avvika från promenadvägen, trassla sig in i något suspekt buskage, lägga sig på mage, arrangera tio klöver och en maskros, skruva på en massa reglage på kameran, knäppa av en serie bilder och sedan helt ogenerat ge sig tillbaka ut på promenaden... Man kan ju hoppas iaf för annars lär våren innebära att man återigen gör sig skyldig till förundelseväckande beteende!

När jag tog denna bild bröts däremot trenden. Några förbipasserande tittade länge och väl men jag slapp iaf svara på den sedvanliga frågan som man brukar få av förbipasserande: "Vad fotar du för något?". Tja, om man står hukad framför ett nerhugget träd med kameran riktad mot detsamma så borde svaret förmodligen vara att jag fotar det nerhuggna trädet kan man tycka men jag antar att det kanske är en slutledningsförmåga som man måste vara fotograf för att besitta...

Som sagt så finns det en hel del ganska gamla träd runt Gärdet. Detta träd var säkert bara runt 100 år eller så och hade dessutom någon slags svårare Ågren verkade det som. Det spretiga kaoset grenarna avtecknade mot den allmänt jämngråa himlen fick mig iaf att avlossa en bild, kanske som tröst mest. Vi hade nämligen passerat en hästhage strax innan där två stolta springare stod och latade sig iklädda varsitt schabrak och måttligt muntra miner. Mitt fåfänga försök att fota dem var ungefär som att försöka få en katt att posera - hopplöst med precision. De vände sin mindre fotogeniska sida mot mig så kanske inte så konstigt att jag hemföll till tvärdöda träd...

Om man är funtad så som jag och Martin så finns det vissa saker man kan räkna med, t ex att de flesta fotorundorna kommer att sluta med att åtminstone en del av bilderna föreställer industriellt skrot eller annan misär. Alltså väcktes skrotsuget och vi begav oss till Fri- och Värtahamnarna. Väl på plats insåg jag att folk faktiskt har all rätt att undra vad man fotar ibland oavsett hur uppenbart det kan te sig för mig som fotograf. Denna bild av ett bananskal som gjort karriär och dragit sig tillbaka väckte vissa blickar bland förbipasserande. Alla verkade tänka "Men vad i hela friden är det med ett bananskal?!?". Antar att det var den vackra färgen (som man bäst kategoriserar som "brul") som avtecknade sig mot den gråa marken som tilltalade mig. Nu har jag iofs tagit bort färgen helt på underlaget men det var inte många nyanser bort ifrån gråskala.

Aldrig fel att röra på sig lite! Fick inget som jag kan kategorisera som "något" denna gång men vem vet? Man kanske kommer hem med årets bild en vacker dag, även om jag till viss del känner att det är en högoddsare. Ska försöka ta med mig kameran nu under våren när naturen går igång för säsongen och se om den blir liggande kvar i väskan. Ska dessutom kolla om systemkameror och fotograferande muppar ute i buskagen är så pass vanliga vid det laget att man t o m slipper svara på "vad fotograferar du för något?".

Dela: