Plåtsjukans avarter

Det tar faktiskt sex år att ta sig till Alingsås!

För ett bra tag sedan hörde jag talas om ett årligen återkommande konstjippo i Alingsås. Folk som kände mig och visste att jag gillade att fota på natten tyckte att jag borde åka till den för mig relativt okända staden och fota de ljusarrangemang som sätts upp varje år. Det kom att dröja bra länge utan att jag fick bese skådespelet men tack vare att jag nyligen har börjat befinna mig i Göteborg varannan vecka så blev det till sist av gångna kvällen, efter blott sex år!

Jag fick sällskap av min kompis Roger som bor i trakten och alltid är ett glatt och entusiastiskt sällskap när man som mest behöver det! Vi bunkrade kaffe, korv och läsk på Pressbyrån och följde sedan en karta genom samhället, ömsom i uppehållsväder, ömsom i regn så som det anstår västra Sverige ungefär jämt. En mossbevuxen stol och någons nytvättade lakan som hängde på tork i Lillån utgjorde några av de första attraktionerna under promenaden men jag lyckades inte få till någon bild som jag behagar visa här. Jag hoppar hellre raskt vidare till nästa installation - ett slags fluorescerande inferno i UV-ljus som nog närmast kan liknas vid en korsning mellan ljushastighet i Star Wars och ett raveparty. Någon slags blinkning till universum och en massa annat antar jag var tanken.

Det var väldigt svårt att få till vettiga bilder av vissa av installationerna eftersom det var så väldigt kraftiga kontraster mellan ljust och mörkt. Visst, man kan ta en massa olika exponeringar och sitta i tre timmar per bild och måla sig fram genom lager efter lager till olika resultat eller använda HDR-program, men nu var jag inte sugen på det. Istället fick det bli lite improvisation kring de mindre tippade motiven. Denna ljusinstallation är jag inte ens säker på att den är speciell ditsatt för detta tillfället utan jag skulle snarare gissa på att det är en permanent belysning för att ljusa upp parken lite.

Min vana trogen blev det ett självporträtt också. Med väldigt enkla grepp hade bänkarna fått rymdskeppsaktiga utseenden. Kanske något man skulle behålla?

Bilden är iaf tagen under devisen "Allt för konsten!", åtminstone vad jag inbillar mig själv. Bänken var blöt efter tidigare regn och det var med den svårligen bibehållna torrheten som offer som jag satte mig. Nåväl, nu hänger jeansen på tork och en ganska fräck bild fick jag med mig hem, i alla fall i mitt tycke!

Så, nu har jag skrivit av mig lite! That's all folks!

Dela:

Hata inte hösten - omfamna den istället!

Jag tillhör kategorin människor som inte är så rädd för att säga vad jag tycker. Det gäller stort som smått, viktigt som oviktigt, och till mindre viktigt hör i mitt fall snack om vädret. Trots att vädret anses vara oviktigt av mig så väljer jag ändå att blogga om bland annat det denna höstkväll. Jag var nämligen allmänt rastlös tidigare under aftonen vilket gjorde att lusten att fota lite så som jag gjorde för ungefär tio år sedan smög sig på, trots duggregn och inte alltför hög temperatur.

Tio år sedan är en otroligt lång tid förstår ni! På den tiden var allting svartvitt, bilarna körde så långt åt vänster att de alla krockade med husfasaderna (som var av renskinn) och dinosaurierna hade precis dött ut. Någon enstaka läsare kanske har listat ut vid det här laget att jag brer på lite men det känns på något vis som att det var väldigt länge sedan jag började fota på en lite mer ambitiös nivå. Då var det naturligtvis analogt som gällde, i mitt fall en Nikon F75 med det mycket plastiga kitobjektivet 28-80 på, och filmen som ofta hamnade i kameran var Kodaks porträttfilm 160 VC.

De pengar jag tjänade gick mest åt till att framkalla mängder av filmrullar, dricka pilsner och köpa gitarrer. Ett konstnärligt liv kanske man kan kalla det och onekligen var det då, i början på tjugoårsåldern, som den människa jag är idag kom att falla på plats och stabilisera sin personlighet. Jag hade ofta fotoprylarna liggandes i skåpet på jobbet och så fort som jag gick av mitt pass någonstans på kvällskvisten så gav jag mig ut och vandrade runt i innerstan, fotade i mörkret och fångade stadens ljus och vinklar. Jag blev också snabbt bekant med personalen på framkallningsstället och efter ett tag började de till och med ge mig feedback på mina bilder. Bollen var i rullning!

Ståendes på tunnelbaneplattformen ute i mina hemtrakter såg jag denna syn och tyckte att det kunde vara värt en bild. Fotbollsplanen är påtagligt påkostad och kommer för en gång skull nästan lika ofta till glädje för tjejer som av killar, något som inte alltid är fallet vad jag märker när det är tal om vilka som drar nytta av investeringar i sport.

Min fotografering har ändrat sig markant sedan de där åren. Jag hade väl börjat tänka komposition lite lätt på den tiden, knappt reflekterat över bländare och väldigt lång slutartid var nästintill standard. Jag älskade att se hur en bil i rörelse ritade en gulaktig ljusstrimma tvärs över en bild och strålar av ljus som bredde ut sig över bilden som ett resultat av bländarlamellernas närvaro var häftiga effekter för en nybörjare inom bildmediet. Jag har aldrig varit speciellt tekniskt intresserad så då som nu blev det mest på känsla jag tog mig fram. "Varför blev det så?" ledde inte till något djupare eftertanke när väl bilderna landade i min hand. För mig var det viktigaste nästan att jaga rätt på ett nytt motiv snarare än att gråta över missade bilder.

Liksom för tio år sedan hoppas man att man är den med den fulländade synen för motiv som alla andra missar. En form av överdriven optimism eller hybris kanske till och med. Här har jag i alla fall tagit på mig prettokepsen och satt mig på huk på Mariatorget på Söder i Stockholm. Ett ormlikt mönster och ett skärpeplan valt lite av bekvämlighet fick bli min avbildning av denna ganska fräcka men konstigt ljussatta fontän. Några halogenspotlights kastar ett väldigt kallt ljus på detaljer i skulpturerna men huvuddelen av figuren i mitten är becksvart efter mörkrets inbrott vilket är synd.

En klar fördel med att gå omkring helt planlöst är att man lätt snubblar över saker som man annars skulle missat om man låtit sitt sedvanliga målinriktade rörelsemönster styra! Två väldigt mysiga kaféer med sköna människor på, diverse härliga miljöer bland gamla träkåkar, nya vyer och inspirationer inför kommande bilder, allt kom mig till skänks under bara någon halvtimme. Kombinationen av lite regn mot den bara huden på mina händer, tonerna av Led Zeppelins väldigt vackra "Thank You" i mina öron och en nästintill total frånvaro av folk gjorde att jag verkligen njöt av tillvaron. Stockholm är och förblir en fantastisk stad på så många vis, även när den inramas av brittisk rock'n'roll!

Den här bilden är jag helt säker på att jag inte hade kommit på tanken att ta för tio år sedan. Paret verkade vara tyska turister och när jag såg dem stå där flög paparazzo-fan i mig. Jag riktade kameran åt deras håll, vred upp ISO-talet till nästan skadligt höga nivåer för att vara på en D800, vred till en så lång slutartid jag vågade mig på. Det blev några skott innan jag lyckades få en bild utan störande rörelseoskärpa (denna har lite i paraplyet men jag tycker snarast att det bara tillför bilden något) och jag bara väntade på att de skulle bli störda av mitt fotograferande. Lyckligtvis fascinerade utsikten dem mer än något skäggigt i bakgrunden med en kamera och ett stativ. Jag hann ta några bilder innan de strosade iväg mot Slussen.

Myskänslan i kroppen blev inte mindre när jag närmade mig ett bekant hörn av Södermalm. The Bishops Arms' söderfilial ligger väldigt mysigt inrymt i en liten låg byggnad som mer påminner om en gammaldags veranda dekorerad med hängande krukväxter. "Klart grabben ska ha en pilsner!" tänkte jag och steg in i stugvärmen. Efter att ha fått in en Samuel Adams Octoberfest och sedan kannibaliserat servettförrådet slog jag mig ner och började torka av kameran från regnvatten. Med tanke på vädret utanför dörren och värmen i lokalen så kom snart känslan av att ha förtjänat ölet jag stod i begrepp att konsumera. Jag har konstaterat det förr och vet med ytterligare lite mer eftertryck efter denna kväll: Jag älskar verkligen hösten!

Denna bild är inte mästerlig eller speciellt uttrycksfull på något vis. För mig innebär den dock ett trevligt minne från kvällen så den får vara med som visuell slutkläm!

Klä er varmt, ta med musik ni verkligen gillar och investera tiden i att se det härliga i en årstid som handlar om skiftningar! Gillar ni inte att vara ute så är det så här års som kaféer verkligen kommer till sin rätt så det kan vara värt promenaden fram till dessa om inte annat. Framförallt, våga vara käringen mot strömmen och lås inte in er bara för att det är höst! Svenskar är så förbannat duktiga på att deppa ihop över något så förutsägbart som att det kommer en mörkare årstid och jag tycker det är att vara lite väl klyschig ibland. Det finns mycket bra med alla årstider!

Trevlig höst på er!

Dela:

Den "glamorösa" vardagen som lokförare.

Detta inlägg handlar bara delvis om foto och mest om mitt arbete och den miljö det utspelar sig i. Är du ute efter fotoinlägg vet du härmed vad som väntar.

I dessa dagar är det många som håller ögonen på järnvägen, eller kanske rättare sagt SJ (eller SJ AB ännu rättare sagt) som påfallande många tror är de som sköter allt på svenska järnvägen. Detta oavsett om det står Veolia, Arriva, Arlanda Express eller Liselotte Lööf (jo, de kör faktiskt tåg också, inte bara sopor! De har ett antal förare på uthyrningsbasis) på den som utför trafiken. Resonemanget SJ är ansvarigt för växlar, signaler, trafikledning och gud vet allt är egentligen lika logiskt som att Swebus skulle vara ansvariga för att en motorvägsbro har rasat men eftersom det var SJ som skötte det mesta på järnvägen för snart 25 år sedan så borde det ju fortfarande vara så, eller hur?

Att dessutom journalister helt utan ådra för research gång efter annan vinklar alla sina artiklar som att allt var SJ:s fel (i regel återvänder journalister av, förmodligen, lättja till att gnälla på SJ för en braskande rubrik om SJ verkar sälja) gör inte saken bättre. Ett tydligt utslag på detta är att när man säger att man jobbar som lokförare så är det nästan alltid det givna svaret hos folk "Jaha, på SJ?". Det verkar liksom vara det enda folk utanför branschen lärt sig om järnväg, om man får vara lite elak. Detta slentrianmässiga gnällande på SJ har å andra sidan bjudit mig och mina kollegor på järnvägen på ett skämtsamt mantra som vi alla kan slänga in lite varstans. Är man ute ett gäng järnvägare och tar en öl så är det ju givet att man, när en ölsort är slut, lyset inte funkar på muggen, bussen inte kommer, man fryser stående i en kö etc konstaterar "Jävla SJ!".

Bilden visar två tåg varav endast det ena är ett SJ-tåg. Alltså bevis för att det finns fler operatörer än SJ! ;-)

För oss som INTE jobbar åt SJ är det samtidigt ganska bekvämt att SJ får all skit men man vet också hur upprörda människor med alldeles för förenklad världsbild har gett sig på vänner och kollegor på SJ med diverse påhopp och anklagelser. Vi gör alla vårt bästa, det kan jag garantera, men det är inte alltid vi har medlen! Att bedriva järnvägstrafik är en bisarrt dyr verksamhet. Svenska järnvägen är eftersatt sedan massor med år och först de sista åren har man insett detta. Personal finns oftast bara till precis det man planerat för och antalet jourhavande reparatörer, lokförare, tågvärdar, växlare, trafikledare, störningshanterare etc är mycket begränsat. I anbuden som operatörer lägger till de som upphandlar trafiken fokuseras ofta det mesta på kostnaderna, inte den faktiska trafikens avvecklande/utförande. Alltså, den som bjuder lägst kan få ett anbud trots att ingen egentligen förstår hur de ska få det att gå ihop sig rent praktiskt och ekonomiskt. Det är inte regel, men vanligt.

Jag jobbar åt det som i dagsläget är landets största bemanningsföretag inom järnväg. Vi kör i dagsläget tåg över halva landet ungefär och våra anställda är en salig blandning av yngre och äldre män och kvinnor från "all walks of life". Våra lokförare kör allt från skrottransporter i godstågshastigheter till passagerartåg i 200 km/h så vi har minst sagt en färggrann palett som vi målar vårt företags färger med. Det är en välkommen utveckling för mig som tidigare satt och körde samma fyra mil fram och tillbaka upp till sex gånger per dag. Man kan ju säga att man lärde sig linjen minst sagt... Dessutom jobbar vi 8/6, dvs vi jobbar åtta dagar och är lediga sex dagar sammanhängande därefter. Det är otroligt skönt även om det inte är jätteroligt när det är måndag varannan vecka och man vet att man ska ut i landet någonstans och jobba en vecka i sträck. Måndagen därefter å andra sidan känns som när man jobbar sista dagen innan semester. Man jobbar sina timmar, sätter sig sedan på tåget hemåt och vet att man inte behöver jobba på en vecka!

Gårdagens, eller rättare sagt nattens jobb, var ett hastigt uppkommet jobb. Jag skulle egentligen haft semester hela den här veckan men de frågade mig om jag kunde köra ett extratåg åt en ganska ny kund. Loket som skulle dra var ett fordon som jag fick utbildning på ganska nyligen (på järnvägen har man fordonsutbildning per fordonstyp man kör eftersom olika lok och motorvagnar kan vara ganska olika utöver de grundprinciper som är branschstandard) och jag hann bara övningsköra tretton mil under utbildningen. Lite mer övning skulle inte skada med andra ord. Anledningen till den magra praktiken var f ö att det blev 39 minusgrader där loket befann sig dygnet innan vi skulle ta över det för utbildning. Sådana temperaturer är det inte mycket som tål utan vidare så allt blev försenat...

Denna körning gällde ett godståg och skulle börja i Norrköping en bit efter kl 23 på söndagkvällen. För att komma på plats åkte jag hemifrån Stockholm vid åttatiden efter några halvdana försök att sova på eftermiddagen. Att sova i förebyggande syfte funkar ibland men inte alltid. En klar nackdel med nattjobb.

På vägen ner passade jag på att bläddra igenom fordonsmanualen för loktypen, läsa igenom beskrivningen av banorna och bangårdarna jag skulle köra på och kolla lite uppgifter om tåget. Det är en hel del man måste veta innan man kan ge sig iväg, särskilt om man skall köra godståg. Få godståg är varandra lika och det finns inte två bangårdar som har samma regler utan alla har sina lokala föreskrifter. Olika bansträckningar har sina individuella tekniska standarder och förutsättningar vilket innebär att lokföraren måste köra efter vissa parametrar såsom tågvikt, bromsförmåga, axeltryck, längd etc. Innan man puttrar iväg är det alltså en hel del man måste gå igenom så att man inte kör sönder något hiskeligt dyrt eller t o m skadar eller har ihjäl någon.

På plats i Norrköping kunde jag passa på att sträcka ut någon timme innan tåget kom. Godståg har tidtabell precis som alla andra tåg på järnvägen men eftersom godstågs framfart mer handlar om var de får plats på banan så kan de vara timmar tidiga men naturligtvis också väldigt försenade. Just detta tåg var dock i stort sett i tid som det såg ut. Jag hade ringt och snackat ihop mig lite med föraren tidigare under kvällen, en glad skåning som hade kört från Trelleborg. Man ber ibland varandra att ringa när man är en viss tid ifrån avbytespunkten så att ingen behöver gå ut i kylan onödigt tidigt, i detta fall när han passerade Linköping ungefär en halvtimme bort.

Tåget rullade in ungefär enligt tabell och det första jag får höra är att de har haft en hel del problem med huvudbrytarfrånslag. Huvudbrytaren är som lokets motsvarighet till hemmets jordfelsbrytare. För att skydda både lok och kontaktledning så finns det en anordning på loket som slår ifrån om det blir fel spännings- eller strömnivåer någonstans i högspänningskretsen. Just de problem de hade haft hängde ihop med att spänningen i ledningen var/är väldigt ojämn runt Norrköping. Ju modernare lok desto känsligare mot oregelmässigheter i spänningen kan man säga generellt och detta lok var tillverkat 2008. Alltså fick jag bråka lite med loket, typiskt nog i några av de brantare backarna jag skulle köra genom på väg upp till Älvsjö, resans mål.

Riktigt så här ser det inte ut mitt i natten för en lokförare men det ger förhoppningsvis någon slags känsla av vår arbetsmiljö.

Efter ca tjugo minuter började det lyckligtvis stabilisera sig och en lugn lunk inträdde. Att sitta och skumpa fram i 100 km/h i natten är ganska behagligt faktiskt och man vet att man har kontrollen över 1200 ton god och ett lok för en bunt miljoner. Att loket har ett gäng tusen hästkrafter är inte helt fel heller, om man nu vill snacka prestanda alltså...

Ibland avbryts dock lugnet. I Skebokvarn, öster om Flen, mötte jag ett godståg och strax därefter ringde mobilen och i mitt avslappnade tillstånd ryckte jag till rejält. God morgon!!! Det visade sig att det var en kompis från lokförarskolan som körde det mötande tåget och han visste sedan tidigare att jag skulle ut och köra i området under natten. Tiden går ganska fort när man snackar lite i telefon och det är ett skönt socialt avbrott i den ensamhet man befinner sig i när man är vaken mitt i natten och sitter på ett lok.

Många av ljusen man ser nattetid brukar vara från järnvägens egna anläggningar. "Midnatt råder, tyst det är i husen..."

Väl framme, ca 20 minuter sen, skulle jag in på den godsbangård som ligger mellan Västberga och Årsta, benämnd Älvsjö Godsbangård. Det var ganska bekant mark för mig eftersom jag praktiserade där sommaren 2006 under lokförarutbildningen. Att lära sig hur man sätter ihop ett godståg, bromsprovar, sammanställer uppgifterna till föraren, synar och funktionskontrollerar är minst lika viktigt som körningen. Naturligtvis var det ett bekant ansikte som klev ombord när växlaren hoppade ombord. "Dig känner jag igen!" sade han och det var bara att erkänna att han var bättre på att känna igen folk än jag för utseendet ringde bara en lite klocka och namnet var helt förlorat. Å andra sidan är antalet långhåriga killar som kör tåg ganska lätträknat så jag får väl axla rollen som "apan känner ingen"...

Lagom till det var dags att rulla in på bangården började ATC:n att bråka. ATC står för Automatic Train Control och är ett datorsystem av äldre snitt som övervakar körningen så att vi inte missar signaler i stopp, hastighetsnedsättningar eller annat vitalt för ett säkert framförande av tåget. Just ikväll ville den inte samarbeta alls och innan jag, i min oerfarenhet med loktypen, hade lyckats få stil på problemet hade ytterligare tid förflutit. En hjälpsam förare från samma bolag coachade mig lite över telefon och ingen av oss förstod egentligen varför den betedde sig som den gjorde. Naturligtvis var allt förlåtet och bortglömt så snart som jag startade lokets andra förarhytt och hela systemet betedde sig som om ingenting hade hänt! Datorer...

På en bangård är det mycket liv och rörelse som kan verka väldigt konstig för det oinvigda ögat. Det hela är ett gigantiskt pussel av olika vagnar som tillsammans ska bilda olika tåg. Växlarpersonalen är dessutom ett släkte för sig vilket jag och flera kollegor med mig är ganska överens om. Många av dem har ett väldigt bra sinne för vilka alla vagnar är och vart de ska och med vilket tåg. När man rullar in på en bangård är det m a o ganska uppenbart vem som är på hemmaplan och vem som är besökare...

Detta klipp är inte jag upphovsmannen bakom men det visar hur en större bangård kan se ut när man rangerar.

Vi hängde av vagnarna och dessa togs snabbt in för att lastas av. Älvsjö Godsbangård är Stockholms nav för combitrafik, dvs containrar och trailers på järnväg så det är många laster som anländer på natten, körs ut till grossister på morgonen, lastas av hos detaljister på dagen och i vissa fall konsumeras redan på eftermiddagen. Logistik är minst sagt ett spännande flöde och man märker hur många det är som har insett det lönsamma i "rullande lager".

För min del innebar vändtiden i Älvsjö att jag avvaktade att växla fram loket till mina vagnar jag skulle ha med mig tillbaka till Norrköping, därefter rast. Fick en möjlighet att "blunda" någon timme innan det var dags för en morgonfika och lite frukost. Därefter var det dags för en viktig procedur: bromsprov! Bromsprovet i detta fall går till så att man kontrollerar att alla vagnars bromssystem fungerar som det är tänkt och att det inte läcker för mycket luft. Bromssystemet är tryckluftsbaserat och bygger på en genomgående ledning med ett referenstryck som föraren varierar med hjälp av bromsventilen på loket. Bryts ledningen går bromsarna till och därför stannar eventuella vagnar som skulle "slita sig" automatiskt.

Efter bromsprovet gav jag mig iväg mot Norrköping igen, denna gång med ett olastat tåg med god bromsförmåga. Färden bar ut mot Järna där jag svänge ut på Nyköpingsbanan, en trevlig enkelspårig bana av det lite kurvigare slaget. Generellt ligger hastigheterna mellan 100 och 140 hela vägen från Järna via Nyköping fram till Åby där banan ansluter till den betydligt snabbare Södra Stambanan. Att rulla fram i morgonljuset mellan ladugårdar och små röda stugor är inte helt fel. Det är sådana dagar man verkligen njuter av sitt yrkesval!

För att föra in detta lite på fotospåret (pun intended) så tänkte jag visa en bild på det lok jag körde denna morgon. Jag stannade för att möta ett SJ-tåg i Vagnhärad och kunde inte motstå att kliva ut i den underbara vinterluften och solen. Hade jag haft möjlighet hade jag suttit kvar en timme och bara njutit men då misstänker jag att jag hade fått "arga samtalet" från tågtrafikledningen...

Inte världens tjusigaste bild av ett tåg på något vis men det är stunder som dessa då man stiger ut ur hytten en stund som kan få en att piggna till rejält när man jobbar knäppa tider. Solen är ju lite efterlängtad också och så gillar jag snö, trots att jag jobbar på järnvägen!

En stund senare hade jag tagit mig ner till världsmetropolen Ålberga där det återigen var dags att möta ett SJ-tåg. Samtidigt ringde kollegan som skulle ta över i Norrköping för att meddela att han var vaken och på fötterna och för att kolla om jag var på G enligt tidtabellen. Lite uppgifter om tåget, annat bra att veta och en tillönskan om god hotellfrukost senare så var det dags för ytterligare en liten sväng ut i friska luften kring tåget. Har aldrig "gjort stan" i Ålberga så jag tänkte att det kunde väl vara värt två minuter av mitt liv...

Mötande tåget dök strax upp och så var det bara sista biten in mot Norrköping kvar. Denna sträcka är mycket uppskattad men också fruktad. Mellan Krokeks samhälle (den station som numera heter just Kolmården) och Getå klänger järnvägen på bergsidan medan den sakta tar sig ner till strandkanten och sedermera Åby. Det kan vara en riktig pärs att ta sig upp för denna backe om hösten eller när det är frost. Blandskog med en del lövskog och närheten till Bråviken i kombination med att hastighetsbegränsningen är 60 km/h större delen kan göra det till en lite väl spännande utmaning. Har själv haft mina duster med den backen men det har gått ganska bra generellt sett. Andra har haft värre upplevelser... Nu skulle jag nerför backen så jag hade något bättre förutsättningar.

Utsikten är väldigt vacker men tyvärr inget jag kunde ägna någon större uppmärksamhet denna gång eftersom jag hade ett godståg att försöka hålla i schack i utförslutet. Det gick utan några incidenter och sista biten in mot Norrköping flöt på fint. Passet var nu i stort sett slut och i Norrköping väntade kollegan och hans elev. En mild tvärnit med tåget, en snabb avlämning av fordonsstatus och ett konstaterande att spänningen fladdrade lika mycket som kvällen innan sedan klev jag av och styrde stegen hemåt.

Med telefonen mot örat och SJs bokning på tråden styrde jag halvjoggande stegen mot spår 7 där ett snabbtåg strax skulle ta mig till Stockholm. Hann precis med efter att ha sprungit hela plattformen fram med en blytung ryggsäck. Naturligtvis sprang jag på tre bekanta kollegor till innan dagen var över och det är bara att konstatera att vi som utgör den svenska järnvägen är ett litet, lite udda, men väldigt härligt gäng i mångt och mycket!

Det var ett kort utdrag ur mitt yrkesliv som jag hoppas var intressant läsning. Fotoblogg vet jag inte om det kan räknas som riktigt men några bilder blev det iaf! Innan jag slutar tar vi det en gång till: Allt är inte SJ:s fel! ;-)

Dela:

Turist i min egen stad

Kameran ligger och skräpar i sin väska alldeles för mycket sedan ett tag tillbaka och det gör mig frustrerad. Det är inte så att jag aldrig har tid, jag har bara ingen större inspiration! De flesta har nog haft sina perioder av dålig eller obefintlig inspiration och i mitt fall är det en långvarig svacka. Iofs så har jag inte haft någon större inspiration till nånting de senaste åren men att det också skulle drabba sådant som man faktiskt tycker är kul är ju själva fasen... Nåväl, det är bara att försöka sätta sig i sadeln igen så gott det går och hoppas att den där känslan infinner sig igen.

För att hålla lite liv i kameran valde jag att klä mig varmt och hänga på mig fotoryggsäcken och stativet. Grejerna väger inte speciellt mycket så jag tänkte väl snarare att jag tar först och främst en promenad och så får vi väl se om det blir några bilder. Häromdagen hade jag  f ö samma opretentiösa ambition. En promenad skulle avklaras och jag hade grejerna med mig men sprang på en kollega som hade några timmar att slå ihjäl så vi tog en promenad och snackade skit i största allmänhet. Trevligt absolut men kameran agerade endast barlast den gången. Ikväll blev det däremot mindre flanerat och desto mer fotograferat!

Likt Biggles gav jag mig ut på planlösa äventyr och märkte efter ett tag att benen hade börjat föra mig mot Gamla Stan. Gamla Stan utanför turistsäsongen är en ganska trivsam plats och för en gång skull så är många av de som är ute och rör sig boende i området, något man märker på allt spring i portar och en stor mängd hundägare. Några enstaka par hade letat sig ut från fiken och fick erfara hur 5 plusgrader utomhus kontrasterar mot dryga 20 grader inomhus i ett källarvalv. För mig som redan hade flirtat med förkylningen i en dryg halvtimme kändes det inte lika kallt men bara för det kommer jag säkert att vara tokförkyld imorgon. Jag slentrianplåtade lite kring Stortorget men kände inte att det blev något speciellt och gick istället till Tyska Kyrkan och dess häftiga torn. Fick syn på ett snyggt motiv då porten till kyrkan stod öppen och ett ljus strömmade ut i snygg vinkel. Kände t o m något likt inspiration, sökte den rätta vinkeln och skulle precis fälla ut stativets ben då någon av kyrkans anställda klev ut, släckte ljuset och drog igen dörren efter sig. SUCK!

Jag vände därmed de "gudomliga" markerna ryggen och letade mig iväg till en personlig favorit, Brända Tomten, inte bara för att det har ett festligt namn om man betonar lite fritt utan också för att det är en mycket speciell miljö. Ett så pass litet torg där det ändå passerar så mycket folk dagarna i ända. T o m runt niotiden på kvällen var det gott om folk. Ni vet sådana där som man tror ska passera så att man snart kan få trycka av sin bild men så måste de stanna till och kolla i skyltfönstret... Särskilt besvärande är sånt när man plåtar fisheye. Man får ju nästan med sig själv i allt det vidvinkliga där man står bakom kameran och ännu lättare är det att få med någon annan. T ex en som bränner av en blixt med sin kompaktkamera (hur många stadsbilder blir bra på fri hand och med blixt förresten?).

I ena änden av det lilla torget finns en helt underbar klätterväxt som t o m har klängt över till grannhuset på andra sidan gatan. Får lite medelhavsvibb av sådant och som inramning till torget är det perfekt. Bara så jäkla bökigt att fota i stort sett rakt uppåt med stativ. Hur folk som passerar förbi reagerar ska vi bara inte tala om... :-)

Trots att jag inte fick till den där inspirerade känslan riktigt så var det iaf skönt att lufta kameran litegrann. Det blev en kortare sväng ner mot Stadsgården men där togs knappast några vinnarbilder. Snarare blev jag totalt uttittad av två alkisar som bevisligen tyckte att det var helt hjärnskadat att gå omkring och fota men att det var helt i sin ordning att vingla omkring påverkad av allt möjligt som förvränger verkligheten. Det får mig lite att fundera på en formulering kring begreppet "manipulerad" bild. Om tanken är att bilden skall avspegla det fotografen såg vid tillfället, finns det då någon hejd på hur mycket en fotograf får dra i reglagen i efterbehandlingen om han/hon tog en bild under påverkan av starka hallucinogener? :-P

Imorgon blir det lite ljussättningsövningar i studion. Ingen aning om utfallet men det är alltid kul att testa. Kanske ska pröva att bygga en striplight också. Fridens!

Dela: