Plåtsjukans avarter

Det tar faktiskt sex år att ta sig till Alingsås!

För ett bra tag sedan hörde jag talas om ett årligen återkommande konstjippo i Alingsås. Folk som kände mig och visste att jag gillade att fota på natten tyckte att jag borde åka till den för mig relativt okända staden och fota de ljusarrangemang som sätts upp varje år. Det kom att dröja bra länge utan att jag fick bese skådespelet men tack vare att jag nyligen har börjat befinna mig i Göteborg varannan vecka så blev det till sist av gångna kvällen, efter blott sex år!

Jag fick sällskap av min kompis Roger som bor i trakten och alltid är ett glatt och entusiastiskt sällskap när man som mest behöver det! Vi bunkrade kaffe, korv och läsk på Pressbyrån och följde sedan en karta genom samhället, ömsom i uppehållsväder, ömsom i regn så som det anstår västra Sverige ungefär jämt. En mossbevuxen stol och någons nytvättade lakan som hängde på tork i Lillån utgjorde några av de första attraktionerna under promenaden men jag lyckades inte få till någon bild som jag behagar visa här. Jag hoppar hellre raskt vidare till nästa installation - ett slags fluorescerande inferno i UV-ljus som nog närmast kan liknas vid en korsning mellan ljushastighet i Star Wars och ett raveparty. Någon slags blinkning till universum och en massa annat antar jag var tanken.

Det var väldigt svårt att få till vettiga bilder av vissa av installationerna eftersom det var så väldigt kraftiga kontraster mellan ljust och mörkt. Visst, man kan ta en massa olika exponeringar och sitta i tre timmar per bild och måla sig fram genom lager efter lager till olika resultat eller använda HDR-program, men nu var jag inte sugen på det. Istället fick det bli lite improvisation kring de mindre tippade motiven. Denna ljusinstallation är jag inte ens säker på att den är speciell ditsatt för detta tillfället utan jag skulle snarare gissa på att det är en permanent belysning för att ljusa upp parken lite.

Min vana trogen blev det ett självporträtt också. Med väldigt enkla grepp hade bänkarna fått rymdskeppsaktiga utseenden. Kanske något man skulle behålla?

Bilden är iaf tagen under devisen "Allt för konsten!", åtminstone vad jag inbillar mig själv. Bänken var blöt efter tidigare regn och det var med den svårligen bibehållna torrheten som offer som jag satte mig. Nåväl, nu hänger jeansen på tork och en ganska fräck bild fick jag med mig hem, i alla fall i mitt tycke!

Så, nu har jag skrivit av mig lite! That's all folks!

Dela:

Jag borde väl egentligen inte skriva eftersom jag inte har något vettigt att dela med mig av...

...men jag gör det ändå! Det kan sladda lite åt höger och åt vänster med det mentala tillståndet för idag är en "på sniskandag" så att säga. Orsakerna till det är egentligen inte superkomplicerade men att reda ut eländet innanför skallbenet är desto besvärligare. En vagt formulerad plan är att ta en promenad med en kompis som brukar vara ett bra lyssnande öra och sedan hyra någon riktigt tankeväckande rulle som kvällsunderhållning. Tips på bra filmer, gärna med verklighetsbas, mottages tacksamt!

Jag varnade för att jag var lite splittrad va? Därför kommer nästa stycke verka lite ovidkommande men det får bli så idag!

Eftersom mitt jobb tar mig till diverse olika platser där jag inte hör hemma så har jag ofta möjlighet att strosa runt på okänd mark. Ett exempel är Borås som jag besökte i förra veckan. Jag har sett Borås från förarplatsen på loket och från en bil på riksväg 40 ett antal gånger men denna gång var första gången jag rörde mig in i stadens hjärta. Borås som ortsnamn har för mig ungefär samma karisma som skattedeklarationen så jag var minst sagt ganska förutsättningslös i mitt utforskande! Något förvånande var det att finna att man sänker ner sina statyer i vattendragen i Borås men ett ganska speciellt motiv blev det åtminstone! Upptäcksfärden förde mig tyvärr inte längre bort än till några hundra meter in i gamla stadskärnan men jag började i alla fall inse att det fanns lite mer än bara ett ortsnamn bakom Borås!

Nordstans köpcentrum i Göteborg har jag upptäckt är en speciell plats på kvällarna. Det är mycket folk i rörelse trots att endast någon enstaka pub, kaffebar och snabbmatsrestaurang är öppen. Mitt i detta hittade jag en kväll denna lite speciella herre som med stor passion och en bards säregna hållning (?) spelade klassisk musik för förbipasserande. Det var nära att jag lät min trötthet styra stegen i snabb riktning hemåt men jag insåg att det var en speciell vy jag skulle tackat nej till om jag inte fotade! Rent tekniskt är bilden skräp eftersom jag inte fick många sekunder på mig att fixa och dona innan några åhörare dök upp och förstörde min tilltänkta bild. Det fick bli till att rädda detta felexponerade höftskott istället. Några "jättetuffa" grabbar som förmodligen aldrig kommer bli något som samhället respekterar satt intill och försökte håna mig när jag höll på och fotade. Tack vare teflonkavajen man dagligen hänger på sig i tjänsten så rann deras puckade kommentarer av mig direkt men jag frågar mig ändå allt oftare: Varifrån kom egentligen denna flodvåg av attityd som dominerar?

Ett annat exempel på konstig attityd som man ofta möter i dagsläget om man liksom jag gillar att fota bland folk är den med att folk ska vara så himla fientliga till att hamna på kort. Visst, jag hinner inte fråga folk om det gör något att jag fotar dem oftast men å andra sidan så är det väldigt sällan som jag ens fotar på så nära håll att folk ens märker att jag är där. Bilden ovan är tagen i en av uppgångarna från tunnelbanans blåa linje vid Rådhuset i Stockholm och jag bara allmänt experimenterade lite med slutartider. Där fick jag uppleva både positivt och negativt.

Strax innan satt jag mitt i den flacka rampen mellan rullbanden där gående, rullstolsburna eller andra kan åka som inte vill åka rullband av någon anledning. Jag är hukad vid mitt stativ och tittar in i kamerans sökare då jag märker någon som har stannat till alldeles bredvid mig. Jag tittar upp och där står en skateare med tatueringar, piercingar och en massa andra attribut som samhället fortfarande inte riktigt accepterar. Han frågar artigt om det var ok att åka utan att riskera förstöra för mig i mitt fotande. "Tackar som frågar, kör på bara!" säger jag tacksamt och konstaterar att det finns ett visst hopp kvar!

Strax efteråt däremot, då jag tar en bild som är tekniskt identisk med den ovan, kommer en medelålders man i propra kläder gåendes. Medan han närmar sig knäpper jag av en sekundlång exponering och flyttar sedan på mig och mitt stativ så att han lätt kan kliva av rullbandet. När han passerar mig så verkar han påtagligt stött och frågar om jag fotade honom. Jag svarar ja men säger direkt att det var en så pass lång exponering att han inte ens går att identifiera och visar honom den bild jag har tagit. Han får se en uppförstoring av ett väldigt suddigt huvud utan minsta likhet med honom men säger ändå irriterat att "Mina vänner kan identifiera mig!". Jag frågar mig om det inte är så att man behöver skaffa nya vänner om den "prekära" situation jag orsakade honom kan anses vara så hemsk... Kort sagt så ville han bara göra sig märkvärdig. 

En sista sådan där hemsk smygtagen bild hinns med och nu är vi också i tunnelbanan. Jag hade ingen som helst målsättning utan hade bara med mig kameran en dag. I väntan på fikasällskap vid Slussen så började experimentera och denna bild uppstod ur tomma intet. Kanske känner sig de båda kvinnorna väldigt kränkta av detta och jag är möjligtvis en hemsk människa. Det är ändå en dag då jag inte är det minsta nöjd med vem eller vad jag är idag så jag kan lika gärna försöka vara en pretentiös fotograf som tror att han kommer förändra världen med lite gatufoto. Nä, nu struntar jag i det här, tar lunch och den där promenaden!

Ha det allesammans!

Dela:

När man ändå släpar på en massa skit kan man väl lika gärna fylla ryggsäcken med ännu mer?

Några av er som läser nu vet kanske sedan tidigare att jag jobbar som lokförare men för er som inte redan vet så berättar jag det nu: Jag jobbar som lokförare. Efter den väldigt pedagogiska beskrivningen av min profession kan jag tillägga att det är ett jobb som oftast innebär att man också kånkar omkring på en ryggsäck med diverse grejer som man kan behöva när man som mest eller minst anar det. Oftast försöker man att bara fylla ryggsäcken med nödtorften men om man som jag är road av att fota även på jobbet så åker naturligtvis kameran med i packningen den med. Får man dessutom sin nya älskling levererad, en sprillans Nikon D800, så är det verkligen inget snack längre. Den åker kort sagt med mig land och rike runt, eller åtminstone runt Småland och delar av Halland!

Sommarmorgon i Halmstad - Endast lokföraren är vaken...

Tidiga morgnar är ingenting man slipper ifrån när man jobbar på järnvägen. Det har faktiskt sina positiva sidor, t ex som när jag höll på med klargöring (en fastslagen procedur där man testar komfort- och säkerhetsfunktioner på fordonet) och solen började lysa upp himlen i söder. Klockan var plötsligt förlåten... D800 levererar riktigt fina färger och sätter man skärpan rätt blir man allmänt lycklig när man tittar på datorn. Har ni funderingar på att skaffa en så är det bara att slå till, det är värt varenda krona!

Länge körde jag i stockholmsförorterna men där kunde man bara drömma om sådana här syner. Den ljusa "slöjan" i nederkant är en fläck som vindrutetorkaren inte kommit åt men jag har inte haft energi att ta bort den. Frid vare över de påkörda insekternas själar!

När man väl tagit sig ut på linjen möts man av andra skådespel. Dimma, solljus och underbara färger avlöser varandra. Varvade med doften av en kopp kaffe och ljudet av en dieselmotors dova mullrande under hyttgolvet gör att tillvaron är mycket trivsam och man kommer på sig själv med att undra om man verkligen förtjänar att få betalt för det man gör. Piloter brukar säga att de har världens finaste utsikt från kontoret men vi lokförare är inte så långt efter alla gånger.

Yrket lokaltågklarerare (eller "Stins" som det folkligt heter, en förkortning av flydda tiders "Staionsinspektor") är på utdöende men än så länge finns de kvar! En dag då jag stannade till för tågmöte på den lilla stationen i Hjältevad så såg jag en sällsam syn. Tågklarerens fem hundar innebar ett väldigt mysigt avbrott i vardagen där de låg och latade sig på trappan.

Utsikten när man kör in på en station i Småland brukar vara enstaka passagerare och ett stationshus som inte längre är i järnvägens tjänst, i övrigt är det stillsamt. Ibland kan man däremot få sig en överraskning som synes ovan. Det visade sig att det var den glada stinsen som utnyttjade möjligheterna ett lugnt jobb medförde genom att hon brukade ta med sina hundar och träna dem på gräsplanen intill stationshuset mellan tågmötena. Både jag och tågvärden log med hela ansiktet efter att ha upplevt både de fina djuren och stinsens glada humör!

Den sista bilden representerar inget fotografiskt storverk men ger en bra hint om hur man kan fördriva tiden i Vetlanda mellan ankomst och avgång. Min tågvärd och jag snackade lite foto och då han testade min kamera var det bara att sträcka på sig och se så seriös ut som möjligt.

Kollegorna brukar ha stor förståelse för att man ibland höjer en kamera för att föreviga sin vardag och så länge de är snälla mot mig får ju jag bjuda igen. Bilden ovan är något bildbehandlad men minen är helt genuin, man blir sådan av att köra rälsbuss. Vet inte om det är någon slags skogstokighet som drabbade mig den dagen men tallar, granar och björkar hinner man onekligen med att se mycket av! Det finns en hel del obebyggda trakter i Småland...

Så, nu kan jag vänta ytterligare fyra månader med att skriva ett inlägg som ingen orkar läsa! Ha det allesammans!

Dela:

Going monumental!

Att komma till en ort med en massa världsberömd arkitektur ger en periodvis pretentiös kvasikonstnär som jag vissa grubblerier. "Ska jag verkligen sjunka ner till de andra turisternas nivå och bara höja kameran och fota samma vinkel som alla andra?" dyker upp i huvudet. Att fota strikt dokumenterande har liksom aldrig varit min grej. Jag märker på något sätt att jag direkt tycker illa om bilden jag tar, ibland redan när jag står och komponerar. Alltså skriker något inombords när man till fots närmar sig Lincoln Memorial i västra änden av The National Mall i Washington DC.

Jag hade snackat ett tag om att besöka en polare som har flyttat till DC med sin amerikanska fru och dessutom så hade jag haft en märklig förmåga att lyckas hamna i New York flera gånger men aldrig sett mer än så av USAs östkust. Sagt och gjort. 4174 kronor senare hade jag en biljett och ett bestämt datum, bokad plats i polarens lägenhet och en hjärna som började måla upp sin bild av vad resan skulle bjuda på! DC? Vad är det för ställe egentligen?

Man har ju sett hundratals bilder och tv-inslag från DC i sina dagar, de allra flesta påtagligt lika varandra. En tv-bild som visar något monument eller någon viktig byggnad och på det en allvarlig berättarröst som rapporterar någon stor händelse inom amerikansk utrikespolitik. Därefter intervjuas en slipsnisse/slipsnissa som uttrycker sin väl avvägda och försiktiga åsikt och på detta följer en bild av reportern som står framför Vita Huset och ger sin avslutande analys, komplett med cliffhanger och avlämning till studion i Stockholm. Känns det bekant?

Nu stod jag plötsligt där själv, undrandes om jag betalat för att se en gammal repris på tv eller om jag kanske var regissör och hade fått ett parti begagnade kulisser som enda scenografi. Antar att det bara är att skapa sin egna vinkling på det hela och uppfinna hjulet på nytt!

Lincoln Memorial, komplett med ostadigt väder och hög luftfuktighet!

Lincoln Memorial, första patienten på operationsbordet, bara väntade på mig. Det rådde naturligtvis uselt fotoväder, närmare bestämt ett ganska intetsägande gråväder som inte direkt flirtade med histogrammen. Läge för kreativa vinklar med andra ord och bara att vänja sig vid alla konstiga blickar jag skulle få av de förbipasserande turisterna. Särskilt när man plockar fram kamerahuset och ett objektiv ur väskan blev blickarna fler och längre. Nu ser iofs min vidvinkel (Nikkor 14-24 2,8) ut som ett objektivmässigt UFO men å andra sidan så är det också lite grövre dimensioner som drar till sig blickar. Centrala Washington DC finns det iofs massor av poliser i men det är inte alltid angenämt med bra grejer eftersom man stundtals känner sig som ett vandrande tillfälle för rånare. Nåväl, grejerna i behåll ännu och en del bilder blev det.

Det fanns visioner och så fanns det motståndare... Hur mycket fina ord och aktivism det krävs för att få slut på rättvisorna vet ingen. Förmodligen för att lagom till en orättvisa är utrotad har en annan uppstått.

Det blev faktiskt enstaka bilder som jag gillar och därefter bar det av vidare mot andra objekt. T ex vietnammonumentet strax nordost om Lincoln Memorial. Massor med namn på en vägg, en del kransar och blommor och en staty föreställande tre soldater. Just i fallet med statyn av soldaterna valde alla turisterna att ta en bild framifrån i ögonhöjd, förutom kärringen mot strömmen, det vill säga jag... Ner på huk och försöka få till något djupsinnigt, lek med skärpedjup, komposition och gud vet allt. Japanerna som stod som en halvcirkel runt om började diskutera och stirra (reflektionen av åskådare i kamerans display är alltid rolig att snegla i när den är släckt och man håller på att fota, testa nån gång! ;-) ) då jag höll på. Bara att bjuda på och hoppas att man inte drog åt sig blickar för att brallorna hasade ner från midjan till ocharmiga nivåer då man hukade sig...

Med "1000-yard eyes" och ett uppgivet uttryck avporträtteras de som får representera Vietnamkrigets soldater. Några minnesmärken över alla civila som satte livet till syntes inte.

Lyckligtvis är inte allt som fångar en besökares blick monument. Ibland dyker de mindre, men ack så lokala, attraktionerna upp. Överallt där det finns turister finns det djur som äter av turisternas rester och Washington DC är inget undantag. Duvor brukar vara vanliga i Europa men både i New York och Washington DC finns det gott om ekorrar också. Säkerligen är de lika vanliga i övriga städer i USA men jag får utgå från mina egna kända exempel. Ekorrarna ifråga är inte alls skygga och dessutom är de väldigt orädda då de ger sig ner i soptunnor och ut bland folk. Jag och polaren hann ta ett antal bilder av denna då den härjade runt i en del av parken och glufsade i sig en massa olika saker. Antar att det var gott om tomma förpackningar med jordnötssmör och liknande. Söta djur men ganska tragiskt att de lever som de gör...

Förmodligen fanns det matrester i pappret. Jag vill tro det iaf eftersom ekorrarna förhoppningsvis inte är så desperata att de smaskar i sig gamla snytpapper.

Ett annat objekt som man ju "bara måste fota" är Washingtonmonumentet. Det ser inte så speciellt ut men det imponerar onekligen när man väl närmar sig det. Kort sagt är det stort! En rejäl bas, femtio flaggor i cirkel runt om och en prominent plats i staden med utsikt både mot Vita Huset, Lincoln Memorial och Capitolium. Första dagen var det trist väder och endast enstaka bilder knäpptes. Några dagar senare var det däremot riktigt vykortsväder och mitt bland diverse folk som satt och hade picknick på gräsmattan kunde jag knäppa några bilder. Att slänga in lite skräp i förgrunden brukar funka så det fick bli lite blast som ram. Att man inte fick gå upp till utsiksplanet efter jordbävningen gjorde inte så mycket ärligt talat. Säkerligen är utsikten fantastisk men å andra sidan är det nerifrån som monumentet är imposant!

Tydligen skiftade finansiärerna efter ungefär en tredjedel av bygget och i och med det även stenkvaliteten. Därav ser man en färgskiftning en bit upp på tornet och så har guiderna fått ytterligare en bra anekdot att berätta för turisterna.

En mindre upplyftande turistattraktion i Washington DC är Arlington Cemetary. I ett flertal filmer har man sett de oändliga raderna av gravstenar i bakgrunden då en hjälte begravs, saluter skjuts och en flagga viks ihop i triangelveck och slutligen sträcks över till en änka. Stenarna är många milt uttryckt. Närmare bestämt ligger det runt 400 000 begravda på Arlington Cemetary och det är lätt att känna en viss avsky för allt vad krig heter då man ser alla vita, uniforma och opersonliga gravstenar med en formell inskription. Känslan av att alla som begravs bara är en i mängden förstärks av hur deras gravplats markeras. Det var inte svårt att finna sitt motiv om man letade efter en vinkel som beskrev det hav av stenar det var.

Hade kyrkogården varit platt hade det sannolikt varit som att blicka ut över isiga vidder i Patagonien eller något liknande. Det är förmodligen ofattbara mängder tårar som har gråtits över soldater som vilar här. Förmodligen visste många av dem inte varför de kämpade och ännu mindre varför de dog.

Ett sista storslaget byggnadsverk som bara måste beses på plats är The Capitol. Här inne samlas de folkvalda framförallt men inte helt sällan också lobbyister, intresseorganisationer och opinionsbildande medborgargrupper. Just som jag fotade bilden nedan började en kvinna tala med mig. Hon undrade om jag var där och fotade för någon tidning och verkade vilja att jag skulle fota det gäng kristna som hade samlats framför byggnaden. De skulle tydligen skulle läsa hela skapelseberättelsen för vem som nu ville lyssna men jag tackade vänligt nej och sa att jag inte var troende.

Hon skiftade då fokus och letade istället efter mitt medhåll om att Obama var en skurk som försökte lura hela det amerikanska folket. Hon ville gärna dra paralleller till svenska förhållande, som hon ansåg sig veta mycket om, men avbröt mig så fort som jag antingen korrigerade vad hon hävdade eller svarade på det hon frågade mig. Frågan dök då upp: Hur blir man av med en republikansk pastor enklast? Jo, skyll på att du måste med tunnelbanan tillbaka till den rika förorten och dina demokratiska vänner därstädes. Lyssnade hon? Nej!

Folkvalda och självutnämnda samlas här. Denna dag var det främst de senare...

Till sist fick jag min frihet åter och kunde summera några dagars fotograferande som turist. Med lite tur hade jag fotat på ett helt nytt sätt och kunde titulera mig sann konstnär! Nu hade jag inte så mycket tur (eller kapacitet att lura mig själv) men kunde iaf se tillbaka på några trevliga dagar med kameran i hand och en massa trevliga upplevelser.

Får ni chansen att åka till DC - ta den! Tack för ordet!

Dela:

En fika i Laxå och en solbadande bro utanför Hallsberg, bland annat...

Igår var en dag med väldigt fint väder i Mellansverige. En dag som var alldeles perfekt för att samla ihop lite polare och fota! Jag och två kompisar som också är lokförare till yrket utnyttjade att vi var lediga udda tider och gav oss ut en fredag. Vårväder, behagliga temperaturer och ljus! Ingen av oss är mindre skadad än att vi gärna fotar det vi jobbar med, dvs tåg. Även om det inte blir så mycket bra bilder  alltid brukar det iaf vara ganska trevligt att bara glida omkring och snacka skit.

"Va? Fota tåg?!?" är det säkert flera som tänker. Det är en sysselsättning med typisk nördstämpel och det finns mycket nedlåtande tankar om dess utövare. Jag undrar varför det behöver vara så... Är det Stig Helmers fel?  Det är ju egentligen ganska fascinerande att det ska heta tåg- och datanörd när det samtidigt heter att man är fotbollsintresserad. "Sportfåne" är iaf inte det första folk kommer att tänka på när någon säger att de är väldigt fotbollsintresserade...

Det är tydligen vettigare att sitta och skrika åt teven under en fotbollsmatch än att ta med sig kamerautrustningen ut i naturen och försöka ta snygga bilder på ett transportmedel. "Men fotboll är ju spännande!" kanske någon skulle vilja säga. Nej, det är skittråkigt om du frågar mig! Dessutom, hur många har tagit hem en massa tusenlappar på sitt fotbollsintresse? Kanske några stycken som har tretton rätt ibland.

"SJ Snabbtåg" som de ska kallas i dagsläget kommer här farandes i 200 km/h mellan Hallsberg och Laxå. En ständig utmaning med sådana här vinklar är att man inte vill stå så nära att man oroar kollegan som sitter bakom spakarna men samtidigt vill man få fri vy mellan stolparna trots att kurvan har stor radie vilket innebär flack vinkel mellan stolparna. Mycket tele är en bra hjälp men idag klarade jag mig på 200 mm. Behöver jag tillägga att diken är skitirriterande ibland?

Jag däremot vet att jag plockar upp en Nikon D3s ur kameraväskan och monterar ett proffsobjektiv just tack vare mitt järnvägsfotograferande. Att sälja bilder till järnvägsföretag har givit mig inkomster som vida överstiger ett antal tretton rätt på Stryktipset. Med andra ord, om någon vill kalla mig nördig så kan jag bjuda på det. Det är förmodligen så att de som klankar ner på oss tågfotografer har problem med svagt ego snarare. Kan nog vara mycket därför som fotbollsintresse är så stort. Fotbollsintresse är ett bekvämt gruppbeteende där (huvudsakligen) vuxna män slipper snacka om sig själva och istället kan finna gemenskap kring något opersonligt.

Nog om fotboll och attityder, åter till gårdagens runda och hur det går till vid tågfotografering! Vi sammanstrålade i det mest givna navet av alla, Hallsberg. Det var mer av geografiska anledningar även om de flesta kanske förutsätter att det borde finnas hur mycket som helst för en tågfotograf att fånga just i denna järnvägsknutarnas järnvägsknut. Sanning att säga så är stället inte speciellt fotogenique, det är närmare bestämt ganska hopplöst! Istället for vi iväg västerut mot Närkes västra gränstrakter. Något tåg fångades mer eller mindre i förbigående när vi ändå var i knutarna men det var som sagt att ses och snacka lite skit som var det centrala i dagens utflykt.

Ett gammalt fotoställe som vi ännu inte hade testat fullt ut var den lilla byn Hasselfors. Där korsar järnvägen ett vattendrag på en bro och vi misstänkte att ljuset borde ligga rätt. De lämpliga vinklarna fanns ute på en udde så det var bara att snava fram genom skogen, uppsöka den lätt vattensjuka strandkanten och sedan försöka låta bli att dratta på ändan på den högblanka vårisen. Risken för att sänka sin kamerautrustning i sjön bidrog också i hög grad till att man var lite försiktig. Vi kollade lite i vissa yrkesrelaterade datasystem för att få lite bättre koll på vilka tåg som var på gång. Polarna har betydligt bättre känsla för sånt så jag jamsar glatt med och litar på deras omdöme. Jakten på vinkeln, kompositionen och effekten i bilden tilltalar mig nämligen mer än fordonstypen. Därmed inte sagt att polarna är fordonsfetischister, de är väl bara mer intresserade av fordon helt enkelt.

SJ har medvetet valt en färgsättning som mer eller mindre kamouflerar deras tåg i naturen. I det här fallet var iofs förgrunden mer det jag fokuserade på än tåget i sig men hade det varit en annan färg hade SJ fått bättre PR antar jag.

Polarna föredrar också i mångt och mycket godståg så de hade ringat in ett tåg som skulle dyka upp någon timme senare. Rätt fordonstyp som drog och gods i kroken! Medan vi väntade på att tåget skulle dyka upp blev det mycket blajande om allt möjligt och lägsta möjliga nivå på ordvitsar tangerades ett antal gånger. Järnvägsmannahumor är kanske lite speciell och blir lätt väldigt intern och knäpp, iaf när vi utövar den. Förmodligen hade vi låtit helt hjärnskadade om en utomstående hade hört oss. Kanske var det just därför vi hade isolerat oss ute på en öde udde? Frigång liksom...

En annan sak som ska vara "in Ordnung" innan objektet kommer farande är kamerans inställningar. Manuella inställningar är det som gäller och något slags läge där man kan avlossa flera bilder i snabb följd underlättar. Man vet i regel inte riktigt hur motivet kommer att te sig och som med fotografering av sport, barn och djur kan det lätt bli så att när du väl ser bilden med stort B i sökaren är det redan för sent. Smattrandet från en D3s som fyller minneskortet med många bilder är en bra garanti för att man iaf borde fått bilden!

Speglingar, röda stugor och solljus brukar vara positivt för porträtteringen av den miljövänliga järnvägen. Det känns svenskt och genuint! Bara funderar på var jag ska klippa in en Dalahäst...

En annan klassiker vid tågfotografering är också att man tenderar att hamna på små otippade mat- och boställen. Dagens förmiddagsfika t ex skedde i Laxå vilket i mitt tycke är en ort med något begränsad karisma. Laxå, för de som har åkt på E4:an genom Närke, är i bästa fall en klump med företag och några snabbmatsställen vid vägen men det riktiga Laxå ligger bakom tallarna, närmare järnvägen. Som järnvägsknut har Laxå alltid varit betydelsefull även om dagens järnväg inte längre motiverar vare sig bemanning eller lokaler. Industrin har också lidit av både nedläggningar och nedskärningar genom åren. Hela Laxå andas därför avfolkningsbygd och föga förvånande rev man ett flertal hyreshus i orten för ett antal år sedan.

Något som däremot verkar leva och ha hälsan är konditoriet intill stationen. Kondis är för mig som storstadsbo något lite exotiskt. Att komma till ett ställe som har kaffe, thé, läsk, småkakor, bakelser och smörgåsar men inga "Broccachino", "Cookies" eller "Smoothies" beskrivs bäst som befriande! Deras mackor fick förresten fullt betyg av polarna, något ni kan ta med er nästa gång magen kurrar när ni ska passera Laxå. ;-)

Efter att vi hade flängt runt lite allmänt i olika hörn av Närke tog vi så en sista sväng ner mot Hallsberg för att fånga lite solnedgång. Solnedgång kan vara flip eller flopp och ibland är det enda bestående intrycket man får med sig en envis grön fläck i synfältet. Den här gången blev det dock helt ok. En bro blev fotoplatsen och bara minuten efter att jag tog bilden gick solen slutligen ner och ljuset blev fruktansvärt platt och tråkigt. Vi övergav fotograferandet för den dagen och åkte istället hem till en av polarna, sänkte några öl, lirade lite gitarr, käkade gott och drog ännu fler usla ordvitsar. Skallen säger mig att jag måste tagit även den sista ölen...

Hallsberg brukar inte heller hamna på listan över världsarvskandidatstäder men som bakgrund gör det sig helt ok. Jag pluggade i Hallsberg när jag utbildade mig till lokförare och kommer väl alltid att ha någon slags länk till stället, hur konstigt det än kan låta. Jag sa väl att järnvägare är speciella?

Dela: