Plåtsjukans avarter

Katastroffilmernas förlaga

Alla som var lagom gamla för att ha någon form av medvetande och verklighetsuppfattning minns den 26:e april 1986. Forsmarks kärnkraftverk hade upptäckt förhöjda halter av radioaktiv strålning i luften men ingenting var fel vid Forsmark eller något närliggande kärnkraftverk heller för den delen. Till sist, efter att ha tigit som musslor, erkände Sovjetunionen att en olycka hade inträffat vid reaktor 4 i Tjernobyl. Hur illa det var tog det ett bra tag för Sovjetiska myndigheter att kläcka ur sig och istället uppdagades katastrofens omfattning via mätningar väster om Järnridån.

Några som verkligen hölls i skymundan för riktiga fakta var de boende i Pripyat, en stad med strax under 50 000 invånare (tänk er Sundsvall ungefär), grundad 1970 som det sovjetiska idealsamhället. Bilderna från det tidiga Pripyat visar leende barn, välmående arbetare, solsken och prydliga gator med all samhällsservice som en sovjetisk medborgare ansågs behöva. Blockhusen radades upp efter varandra i väl genomtänkta mönster som skapade en logisk stadsplan och ett smidigt mönster av större och mindre lägenheter. Dessa delades ut beroende på hur många barn som ingick i familjen och naturligtvis vilken relation man hade till Partiet genom sin ställning vid kärnkraftverket. Kärnkraftverket var i detta fall den enda anledningen till att man byggde staden. Det skulle på sikt byggas tolv reaktorer och då behövdes det gott om bostäder åt alla de som skulle arbeta runt omkring. Man skulle bygga en del av den sovjetiska drömmen!

Natten till den 26:e april låg de flesta och sov i Pripyat. Många såg fram emot 1:a maj som skulle innebära en av årets största dagar. Staden skulle fira arbetarna och dessutom skulle det nya nöjesfältet invigas! Några vaknade dock av ett konstigt ljud denna natt. En av dessa var en fyra år gammal flicka som liksom andra märkte på sina föräldrar att något var konstigt. Många av grannarna begav sig iväg ut för att titta närmare på det konstiga som hände. Den lilla fyraåriga flickan förstod inte riktigt vad det var och dagen efter skulle det bli ännu konstigare. Massor med folk från myndigheterna dök upp och sa åt dem att följa med men att bara ta med sig det allra viktigaste eftersom de skulle evakueras endast tre dagar. Med det mesta kvar i lägenheten gick de ut och låste efter sig.

Drygt 20 år senare bor den lilla flickan i Sverige och har aldrig återsett sin födelsestad. Hon talar inte gärna om de där dagarna men en kompis till mig fick höra en del av hennes berättelse och kunde inte släppa tanken på det. Jag hade hört om det hela från andra håll då jag är allmänt fascinerad av förfall och övergivna platser. I den aspekten är Pripyat något av det extremaste man kan tänka sig. Där var det verkligen tal om att släppa allt och dra! Man kan lätt få intrycket av att det var just vad som hänt i många miljöer man har besökt. Lunchboxar, kläder, papper med pennor liggande kvar ovanpå halvskrivna meningar etc tyder på att man verkligen drog med kort varsel och aldrig brydde sig om att sätta punkt. Skillnaden blir dock väldigt markant när man betänker att man tömde en hel stad på folk!

Sådär 20 år efter katastrofen lärde jag känna Roger som kände flickan från Pripyat. Vi hade inte kännt varandra mer än några månader när Tjernobyl och framförallt Pripyat kom på tal. Han hade förstått att jag var fotografiskt intresserad och att förfall och ruiner var fascinerande platser för mig. Vi började diskutera att besöka "Zonen" för att få grepp om det hela. Det skulle ta tre år men sen bestämde vi oss. En resa till Kiev med rundtur i Tjernobyl var inbokad!

Kiev var inte någon plats jag direkt föll för. De flesta gick omkring och såg deprimerade ut och den hjärtlighet som jag har mött bland många i Bulgarien, Rumänien, Tjeckien, Slovakien, Serbien och gud vet var mer i forna Öst jag har varit fanns liksom inte i Kiev. 2001 besökte jag Sevastopol längst ut på Krim-halvön och fick en helt annan uppfattning av Ukrainas folk. Kanske är det som med delar av Sverige, att det finns väldigt olika kynnen beroende på landsdel?

Efter att ha slagit ihjäl ett och ett halvt dygn i Kiev var det så dags. Vi blev hämtade med personbil utanför vårat vandrarhem. Killen som körde kunde ingen engelska och våra lokala språkkunskaper var i stort sett helt obefintliga. Färden gick genom lantliga landskap, pinjeskogar och lövskogar. Efter ett tag börajde dock vägarna att bli något mindre men fortfarande asfalterade. Så dök så den första vägspärren upp, 30-kilometersgränsen. Vår chaufför klev ur, lämnade över ett sexpack vattenflaskor till vaktstyrkan som sedan ledde in honom i vaktkuren, förmodligen för att i bästa fall titta på våra papper men mer sannolikt för att bjuda på en vodka. Han kom ut efter kanske tre minuter, en vakt lyfte bommen och så var vi plötsligt inne i "Zonen". Även om det mesta vi såg bara var skog så insåg vi snart att kroppen fylldes med en konstig känsla. Öde hus syntes lite här och var och snart insåg man att det var en död del av världen man kommit till. Den prunkande grönskan kändes förrädisk på något vis och man var medveten om att växtlighet också innebar förhöjd strålning.

Vi kom snart till Tjernobyl stad där besökscentret var beläget. Vi mötte en guide som förklarade en del saker för oss och berättade lite grundläggande om katastrofen. En strålningskarta visade med all oönskvärd tydlighet vilka områden som var "heta" och vilka som inte var så farliga, något som är ett ganska relativt begrepp trots allt...

Efter att ha fått veta lite om allt eländet var det dags att se det med egna ögon. In i bilen igen och vidare in i 10-kilometerszonen. Ganska snart såg vi det säregna kyltornet sticka upp över trädtopparna och då började man fatta vart det var man egentligen var på väg. Vi rullade snart in längs kylvattendammen, återigen längs en påfallande prunkande grönska i form av en gräsmatta, och hade god utsikt mot både reaktor 3 och 4 som de ej färdigställda reaktorerna 5 och 6. Vi stannade med bilen och klev ur. Vår guide sa lite lakoniskt "Stay on the asfalt, the grass is no good..."

Så här uppe på vägräcket visade dosimetern inga jättenivåer (bara runt tio gånger normala nivåer i en storstad) men när han lade ner den i gräset blev det andra tongångar. Runt 400 på skalan snarare. Bilfärden fortsatte strax fram mot reaktor 4 och på vägen dit hann vi möta ett hundratal arbetare som strömmade iväg ut på lunch. De kom gåendes från sina arbetsplatser i samma byggnad som den havererade reaktorn vilket kändes smått bisarrt. Väl framme vid monumentet över de som deltog i släckningsarbetet tog vi de obligatoriska bilderna med dosimeter och reaktorn i bakgrunden. Det kändes väldigt kluvet (no pun intended) att stå där och ta en turistbild men å andra sidan tar folk turistbilder i Auschwitz också. Det som däremot inte finns i Auschwitz är ett osynligt gift i luften. Dosimetern visar siffror strax över 400.

Därefter for vi iväg mot Pripyat, det som väl egentligen var det vi hade kommit dit för. På vägen dit passerade vi "Dödens bro", en bro där landsvägen passerade över järnvägen och som gav en fri vy över reaktor 4 då den brann. Problemet var bara att alla som ställde sig där också ställde sig rätt i de mest radioaktiva stoftmolnen och följaktligen dömde sig själva till en plågsam död.

Pripyat innehöll som sagt allt som ett idealsamhälle i Sovjet skulle ha. Det stora torget som vi kom till ganska snart efter att vi rullade in i staden hade både restaurang och kulturellt utbud. Ett hotell som låg granne med en byggnad med ett radioaktivitetsmärke på entrén utgjorde en annan del av inramningen. Guiden rekommenderade ett besök på gamla hotellet. Känslan av att kliva in i tragedi var påtaglig då vi såg receptionen i spillror, gamla festsalen helt avröjd och hissdörrarna skeva och utslagna. Vi tog trapporna upp ett antal våningar tills vi kom upp till det som hade varit de lyxigaste sviterna. Plundrare hade hunnit ta ungefär allt av värde. Några stolar stod kvar på den flådiga balkongen med utsikt mot torget men i övrigt gick allt i en öde ton.

Åter nere på torget gick vi sedan förbi staden högsta byggnad som naturligtvis bar en stor kommunistisk symbol på sitt tak. Väl uppe insåg vi hur stor denna stad hade varit och hur otroligt mycket folk och liv som bara hade ryckts upp ur sin tillvaro. Utsikten dominerades av hus efter hus de närmaste kilometrarna framför oss och alla var de dödstysta. Konstigt nog hördes inte heller några fåglar, trots att djurlivet har återvänt med råge sedan katastrofen.

Så många intryck fick man av den civila katastrofen att man nästan hörde spöken röra sig i trappuppgångarna. Värre skulle det dock bli. Vår guide visade oss in bland diverse snår och buskar till det som hade varit en av småskolorna i stan. Överallt låg det gamla barnskor, enstaka leksaker och inte minst en massa barnsängar. Känslan av att kliva in i en kvarglömd del av sextiotalet fanns där och jag antar att standarden inom sovjetisk barnomsorg var ungefär på den nivån kring 1986. Det kändes extra mycket i hjärtat när man såg vissa saker, som dockor och gasmasker t ex.

Efter småskolan åkte vi iväg till det nöjesfält som verkligen skulle bygga upp den sista delen av idealsamhället Pripyat. Tanken på att ingen av attraktionerna hade burit en enda betalande passagerare gör en lite brydd och radiobilar som är så radioaktiva att man inte ens borde gå i närheten ska vi bara inte tala om!

Därmed var vår tid i den döda staden ute. Vi åkte iväg till besökscentret och åt en mycket god måltid, tillagad av en av de gladaste kvinnor jag någonsin sprungit på. På något sätt så verkade all levnadsglädje i hela Ukraina ha samlats i ett kök i Tjernobyl stad. Mellan ljudet av slamrande kastruller och dörrar som smällde hörde man ett glatt samspråk med många skratt. Maten var som sagt mycket god också, vilket jag tror att man kan tacka den goda stämningen för.

Intrycken var dock ganska tunga på det stora hela. För en som jag som trots allt har sett en hel del misär och ruiner så var detta ändå något av det starkaste jag har upplevt. Just vetskapen om att generation efter generation kommer att ha detta som ett problem som bara går i arv utan att egentligen bli mindre. Inte bara Ukraina har detta som en mångtusenårig rest av Sovjet, även Vitryssland har en stor del av sin landmassa avlyst för människor eftersom Tjernobyl låg ganska nära det som sedermera blev nationsgränserna efter Sovjetunionens fall. Man har åtminstone kompletterat den sarkofag som smälldes upp i all hast kring den havererade reaktorn men utan internationella insatser hade det aldrig gått. Hur utvecklingen kommer att vara i den här frågan för Ukraina och Vitryssland är extremt svårt att säga. Man bara hoppas att det inte blir de båda nationernas bromsklots för all framtid...

Dela: