Redaktör'n

Tankar om fotografi från Fotosidans redaktör Magnus Fröderberg.

Jag gillar Canons och Nikons remmar

Under 20 år har jag letat efter den perfekta kameraväskan och kameraremmen. Jag kommer nog aldrig bli nöjd. Dessa remmar är de bästa jag hittat hittills.

Nyligen köpte jag en Leica M6 som det satt en originalrem på. Remmen är oskön för nacken och när jag två gånger upptäckt att remmen hakat av sig så var måttet rågat. Jag grävde mig in i mitt kameraskafferi och hittade påsen med remmar. Jag var lite sugen att sätta på en Canon F-1N-rem som är grå och inte så bred. Canon T90-remmen är samma sorts rem, men snyggare med mörkare grå toner. Tyvärr har min T90-rem försvunnit.

Canon F1-remmen kändes lite för ljus så jag tog fram en helsvart Nikon-rem som jag köpte på Kameradoktorn för några år sedan. Den är väl tänkt att sitta på en FM2:a eller liknande men passar fint till Leica M6 också. Remmen är kort och smal, men fransar sig tyvärr. Den sitter bättre kvar på min axel än originalremmen, men kunde ändå ha bättre friktion. Å andra sidan är den väldigt skön för nacken.

Till mina canonkameror vill ha en bredare rem som sitter som limmad på axel. Jag brukar bära en kamera på vardera axel.  Canons originalremmar är bra med sin breda gummiyta. Efter ett tag blir gummit mjukare och fäster bättre tills det slits sönder. Tyvärr är canonremmarna alltför iögonfallande.

När jag köpte mitt 300/2,8 IS följde det med en utmärkt rem. Jag skaffade en till och satte på min Eos 1D Mark IV och förutom Canon-loggorna är väldigt bra och diskret. Remmen andas kvalitet och sitter bra på axeln.

Nyligen beställde jag fler för att fästa på min 500/4 och min 5D Mark II. För att få i remmen i öglorna på Mark II:an krävdes hjälp av tången på min Letherman. Jag upptäckte att de nya remmarna inte är identiska med de gamla. Istället för en slags filtmatta som friktionsyta sitter det nu gummi. Det känns inte lika lyxigt, men är fäster antagligen bättre när gummit mjuknat efter lite användning.

Remmen heter Canon Lens Wide Strap och jag borde ha beställt fler. Min 200:a får nöja sig med en rejäl, men indiskret, nikonrem.

Postat 2011-04-19 19:57 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Positiv överraskning vid framkallningen

Nyligen framkallade jag tretton rullar varav tio nytagna med min nya Leica M6. Två var tagna för ett år sedan med en annan M6:a. Och en satt i min Ricoh GR1v, så den fick jag ta slut på innan framkallningen.

Jag visste ungefär vad som fanns på de två gamla M6-rullarna, men jag kunde inte för mitt liv komma på vad jag fotograferat på den halva exponerade rullen som satt i Ricohn.

Bengt Björkbom bloggade nyligen om att han fått framkallat sina filmer i kylen, de äldsta från 2006. Riktigt så gammal visade sig inte min film vara, men väl från maj 2008 då jag åkte till New York för att gatufotografera. Jag hade med mig min Eos 5D och tre objektiv: 24/1,4 - 35/1,4 och 85/1,8. Och så Ricohn för situationer då den stora systemkameran skulle vara för uppseendeväckande. Några sådana situationer upptod inte och därför blev det bara taget en halv rulle med kameran.

På två av rutorna syns den svenske New York-fotografen Thomas Nilsson som är en duktig och flitig bloggare. Han är en av de bästa bloggskribenterna inom fotografi. Det kan jag utan tvekan utnämna honom till.

Fotograf Thomas Nilsson i New York

Thomas håller på med gatufoto precis som jag, men det var inte därför jag hade intervjuat honom för Kamera & Bild ett halvår innan. Han jobbar nämligen som fotograf för norska VG i USA. Tidigare har han jobbat för Expressen.

Jag kommer ihåg att Thomas sa att han var kär i ett objektiv i taget. Just då var det normalen som han plockat fram ur kameraskåpet. Thomas menade att det var ett sätt att variera sig och lära sig utnyttja varje objektiv optimalt. Jag kunde bara hålla med.

Vi pratade också om att Åkermyntans Centrum i Hässelby Villastad såg likadant ut idag som på 70-talet. Thomas är uppväxt i Hässelby där jag bor. Han sa att om Ansel Adams kan få ett berg i USA uppkallat efter sig kunde han väl få soptippsberget Vinstabacken omdöpt efter sig. Där hade han åkt mycket skidor som ung.

Nu när jag är igång med det analoga fotograferandet igen kanske det kan bli mer än en halv rulle på tre år i Ricohn. Fast det är ju en kul överraskning om man hinner glömma det man fotograferat. Hrmmm. Får fundera på det där.

Postat 2011-04-07 19:08 | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Testar Fujifilm X100 mot Leica M

Den stora frågan är om nya Fujifilm X100 är en "fattigmans-M9:a". Det ska jag reda ut se närmsta dagarna. Jag kan redan konstatera att X100 har flera uppenbara fördelar jämfört med Leica.

Testkameror kommer och går i mitt liv. Jag har testat åtskilliga under de senaste åren och kan nog återkalla något minne från alla, men vissa kameror är speciella. Det där extra intresset för en testkamera uppstår när kameran är först med något nytt. Som HD-filmning i Nikon D90, ISO 25.600 i Nikon D3, fullformat för folket i Canon Eos 5D eller det extra dynamiska omfånget i Fujifilm S5 Pro.

Nu ger sig Fujifilm in i bland de mer avancerade kameramodellerna. Även om Fujifilm X100 formellt är en kompaktkamera med sitt fasta objektiv så ska den jämföras med en systemkamera.

Det går inte att ta mista på var inspirationen till kameran kommit ifrån. Fujifilm har insett att de inte kan konkurrera på den vanliga systemkameramarknaden (S5 Pro var sista försöket) utan måste hitta sina egna vägar. De såg att det fanns en intresse för mätsökarkameror och tänkte att de kunde göra en modernare variant av konceptet.

X100 är ingen mätsökarkamera. Att göra en bra sådan kräver dyr mekanik. X100 är en elektronisk kamera med genomsiktssökare och retroutseende. Det går att välja mellan att använda genomsiktssökare med elektroniskt genererad sökarinformation eller att helt titta på en elektronisk LCD-skärm. Genomsiktssökare påminner om en Leica-M-sökare. Optiskt är den inte riktigt lika bra, men det finns betydligt mer information.

Jag gillar inte hur den manuella fokuseringen fungerar, det blir ett himla rattande utan mekanisk känsla. Men det fungerar väldigt bra att förinställa skärpan och vill man använda autofokus ställer kameran snabbt in skärpan. Överraskande snabbt är mitt första intryck.

Kameran är något mindre än en Leica M. Skillnaden i vikt är större än så, men kameran känns ändå inte för lätt. Känslan är bättre än hos Leica X1 som ska ses som den direkta konkurrenten.

Jag har provat att ändra lite inställningar och hoppa runt i menyerna och känner att X100 ska bli kul att få fotografera med. Som aktiv gatufotograf verkar kameran vara väldigt rätt för mig. För den som älskar Leica-kamerorna för sin mekanik kan glömma X100.

Ikväll tar jag med X100:an till fotoklubben. Jag antar att det är några nyfikna herrar där. I förra veckan var jag på besök hos Lidingö Fotoklubb där Hans Strand visade fantastiska bilder från Island. I kombination med hans berättarglädje och humor blev det verkligen en helkväll. Flygbilderna var fängslande och bilderna som han tagit innuti en vilkan är otroligt fascinerande.

Jag pratade med en herre på Lidingö Fotoklubb om att de lika gärna hade kunnat slå på stora trumman och bokat en större lokal och bjudit in Lidingöborna. Klubbarna har all rätt att vara lite kaxigare. Det finns så mycket bra verksamhet i landets klubbar.

– – –

Jag har köpt två begagnade objektiv till min Leica M6. Ett Voigtländer Color Skopar 35/2,5 och ett Color Heliar 75/2,5. De är helt i nyskick och kostade tillsammans ungefär hälften av vad en begagnad Leica Summicron 35/2 kostar.

Postat 2011-04-05 16:27 | Permalink | Kommentarer (36) | Kommentera

Ett försvarstal för Leicamannen

 Joakim K E Johansson har i sin blogg fångat upp negativa reaktioner mot den leicakultur som lever på Fotosidans blogg. Jag kan inte låta bli att skriva ett försvarstal för leicamännen.

För det första är leicakulturen allt annat än dominerande på Fotosidan. De flesta FS-medlemmarna rör sig i forumen och där är Nikon-Canon-snacket fullständigt dominerande, precis som på kameramarknaden.

Titt som tätt stöter man på personer som retar sig på vad andra människor gör eller har köpt. Mellan raderna kan man läsa att "han som tar så dåliga bilder är inte värd en så bra kamera". Men vi har alla olika ekonomiska förutsättningar. Väldigt många svenskar köper fina bilar som de förlorar massor av pengar på varje år. Inte sällan är bilen köpt för statusens skull. Vi gör våra val, ofta är de känslomässiga även om vi hävdar annorlunda.

Kanske retar kameror folk mer än andra mer uppenbara lyxprylar? Kanske beror det på just att vi ser kameravalen med rationella ögon? Ingen hävdar att de behöver en Porsche för att att de ska komma snabbare till jobbet. Och ingen kräver av en Porsche-ägare att han ska prestera vissa varvtider på racebanan för att vara värd sin bil.

Det är först när kameravalet går ut över någon annan. När man köper kamera till sig själv istället för att köpa en semesterresa till familjen som vi kan gå in och kritisera.

Jag håller hårt på att separera kameraintresset från fotointresset. Mitt intresse för kameror ska inte få påverka mitt fotograferande i negativ riktning. Jag ska använda det lämpligaste objektivet och inte nödvändigtvis det bästa eller häftigaste.

Även om jag kan se att en del låter tekniken styra deras fotograferande så kan jag inte tänka ont om det. Det är naturligtvis kul om så många som möjligt fotograferar och helt så bra som möjligt. Men en del av mänskligheten har under hela den moderna tiden varit intresserad av teknik och inte blir världen sämre för det. I min världsbild är utvecklingen i stort positiv. Idag hörde jag på radion att brottsligheten gått ner med tre procent från 2009 till 2010. Och även om det är krig i Libyen och på flera ställen i världen är vi bra mycket mer civiliserade idag än på 1700-talet.

Så låt folk hållas. Gnäll inte. Var inte avundsjuka. Och förtäck inte avundsjukan i kritik. Utan se till att inspirera istället.

– – –

Utan att känna något behov av att bevisa min duglighet och rättfärdiga mitt köp av en Leica M6 har jag varit hemma hos pappa och skannat idag. Jag har helt enkelt varit jäkligt nyfiken på bilderna jag tagit. Här kommer de fyra första jag hunnit skanna (skanning tar sin tid):


Motiven kan finnas på väg till ICA.


Svart–vitt på Götgatan.


Den här bilden är tagen med en kromad M6:a som min pappa köpte för ett år sedan. Jag tog två testrullar som legat i frysen fram tills nu. Jag har alltid föredragit svarta M-kameror men tänkt om. En kromad ser ännu mindre hotfull ut. I det här fallet var det mer slutarljudet som var en fördel.


Man behöver ju inte fota folk. Den här bilden tog jag vid Telefonplan efter att ha kollat på Bella Picturas och Svefos utställning i Medborgarhuset.

Postat 2011-03-31 17:12 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Tillbaka till film och Leica


Det är inte av nostalgi som jag börjar fotografera med film igen. Alla negativa sidor är fortfarande kvar i minnet. Men det finns också fördelar med den analoga tekniken som jag vill åt.

När jag köpte min Canon Eos 1D Mark II den 2 juni 2004 var det ett paradigmskifte. Den digitala tekniken passade mig perfekt. Att slippa springa till labbet flera gånger i veckan, att slippa vänta på den sega skannerna och att slippa slita med färgkontrollerna för att få bildfilerna rena var en befrielse.


Mitt sista fotouppdrag på film våren 2004. Författaren Manne Forssberg plåtad med Canon Eos 1V HS och Fujifilm Press 800.

Jag lovade mig själv att inte köpa några analoga kameror hur frestande läckra de än kunde vara. I mitt löfte gjorde jag bara ett undantag. Jag kunde tänka mig att köpa en storformatskamera med rullfilmsbakstycke eftersom det är den fullständiga kontrasten till en snabb presskamera. Ännu har det inte blivit någon sådan även om de hade en lämplig Arca begagnad på Kameradoktorn för något år sedan.

I mitt löfte låg tanken att känslan i bilderna inte kommer av vilken kamera jag har utan att kameran är helt neutral. Det är jag som ger bilderna känsla.

Den digitala världen innebär att det är samma kamera och samma minneskort som ska fånga bilderna, oavsett vilken känsla man vill få fram. Jag gillar det, men jag känner inte alltid att bilderna känns äkta när man efterliknar ett analogt resultat. Detta är en sak som jag funderar en hel del över just nu.

Jag har precis köpt en Leica M6 från 1986 och en Summicron 50/2 från 1991. Många års funderande som ligger bakom beslutet. Att fotografera med en spegelreflexkamera för småbild är uteslutet, det är alltför likt att fotografera med mina digitala kameror.

Någon särskild vurm ligger för Leica har inte påverkat valet. Jag började fotograferade med Leica som 13-åring och har växt upp med huset fullt av Leicor, så för mig är Leica inget speciellt. Jag testade en modern Zeiss Ikon för något år sedan, men den är ovanlig och dyrare begagnad. Leica M6 är en praktisk modell som kommit ner i pris så det blev en väl inkörd sådan.

Jag vill ha en vidvinkel också. Två objektiv räcker. Just nu lånar jag en Summicron 35/2 av min pappa. Efter tips från Johan Ericson överväger jag att köpa en billig Voigtländer Color Skopar 35/2,5 II. Begagnade Leica-35:or är löjligt dyra. Hellre ett 30-40 år nyare objektiv till halva priset.

Så varför köper jag en gammal analog kamera?
Jo. Jag har jobbat så länge med mina digitala systemkameror nu att jag känner att jag nästan använder dem fullt ut. Jag har också blivit lite slarvig och koncentrerar mig inte lika mycket för varje exponering som tidigare. Det är både på gott och ont beroende på motiv. För mycket kontroll kan hindra spontaniteten.

Med Leican hoppas jag skärpa koncentrationen och uppmärksamheten lite mer och kunna överföra den rytmen till mitt digitala fotograferingar. Kanske kan kamerans fysiska konstruktion också påverka bilderna. Kan kompositionerna bli annorlunda? Reagerar folk annorlunda på kameran? Blir jag mer spontan med en lättare och mindre kamera?

Nu har jag tagit några rullar som jag hittade längst ner i frysen. Fotokungen i Stockholm har billig C-41-framkallning så det får bli en lunchpromenad till Södermalm de närmsta dagarna. Filmförrådet måste också fyllas på. Precis som duktige Markus Jenemark tänkte jag köpa med negativ färgfilm trots att jag gör bilderna svartvita. Det praktiskt och billigt.


Jag har plockat fram min gamla Ricoh GR1v som får fungera som vidvinkelalternativ, eller när jag vill ha en ännu mindre kamera än M6:an.


En morgon på pendeltåget på väg till jobbet omkring 2002-2003. Taget med Ricoh GR1v och Fujifilm Press 400.


Jag är också sugen på att skaffa en Hasselblad Xpan. Filmformat med andra proportioner stimulerar bildseendet. Xpan använder småbildsfilm och kan ta negativ med storleken 24 x 65 mm.
Fujifilm Press 400.

Postat 2011-03-24 16:52 | Permalink | Kommentarer (55) | Kommentera
  • Intresse - Action / Äventyr
  • Intresse - Gatufoto
  • Intresse - Sport / Motorsport