Skulle jag ha tagit bättre sportbilder på OS?

I dessa OS-dagar läser jag med avundsjuka flera svenska sportfotografers blogginlägg från OS.

Tänk att fotografera världens bästa idrottare.
Tänk att få fotografera i arenor utan reklam.
Tänk att kunna välja och vraka bland idrotter.
Tänk att få betalt för att göra något så kul som att plåta sport.

Sverige är ingen jättenation. Det blir tydligt på OS. Vi tar inte så värst många medaljer och ibland lyckas våra ännu mindre grannländer bättre. Att fotografera en svensk allsvensk fotbollsmatch kan vara rätt sömnigt trots att det är den högsta nationella serien. Jag påtar oftast mer udda sporter. Där utmärker sig ibland några få idrottare som håller internationell klass. Ibland är det vad som krävs för att få bilder med riktig dramatik.

(EM för Svävare)

(SM i Dragkamp)

Jag skulle verkligen vilja fotografera på OS. Att krama ut vad jag kan bildmässigt. Och för att döda min egen myt om OS.

Jag tror nämligen att en del av entusiasmen hos de bloggande yrkesfotograferna beror på att OS ett sällsynt avbrott i deras vardag. I Sverige bevakas främst fotboll och ishockey av tidningar och bildbyråer. Handboll kommer långt efter på en tredje plats misstänker jag. De flesta andra sporter bevakas möjligen av någon enstaka lokaltidning där den enskilda sporten är stor. Fotograferna på Länstidningen i Södertälje plåtar basket så ofta att det blir en veckorutin.

(Vardagen för svenska sportfotografer)

Även om jag är yrkesfotograf sedan 1994 så har jag gjort få sportuppdrag. Det finns inte mycket pengar i bra sportbilder. Med andra ord så är jag hobbyfotograf när det kommer till sport. Jag ser det som en kul hobby, som ett kul avbräck när jag behöver en paus i mitt andra fotograferande (reportage och porträtt på uppdrag och gatufoto som eget projekt).

Som hobbyfotograf kan jag välja och vraka bland alla sporter som existerar. Det kan en professionell sportfotograf nästan bara göra på OS. Annars är det mest  ishockey och fotboll som gäller.

Få av fotograferna på OS springer runt omkring på OS och fotograferar vad de vill (Lars Dareberg på Sydsvenskan är till viss del ett undantag när han tar Dagens OS-bild). Det är nyhetsvärderingen som styr. Men, på OS blir sporter som annars aldrig är i nyhetsflödet plötsligt stora nyheter. När hårdbevakas annars lerduveskytte? Det är medaljchanserna som styr nyhetsvärderingen och det tar fotograferna till en del udda sporter.

Det är inte bara att åka till OS för att få bra bilder. Visserligen är det bara ett fåtal fotografer som letar efter de udda bilderna. Men det kräver ofta förberedelser och hårt jobb för att ha en chans att ta bilder. Det går inte att släntra in och knäppa några bilder på 100 metersfinalen. Det finns en hierarki där killar som Bill Frakes på Sports Illustrated har första tjing på den bästa platsen under 100 metersfinalen och får sätta upp 9 fjärrstyrda kameror. Inte för att han är en bättre fotograf, utan för att han kommer från en större tidning. Bildbyrån i Hässleholm lyckades däremot få utmärkta bilder på när Bolt vann genom hårt arbete. Det funkar inte att släntra in en stund före finalen bara. Även en udda sport som Triathlon kräver att fotografen stiger upp i svinottan.

Nä. Här på hemmaplan är det nog roligare att vara amatör eller fota som en amatör. Jonas Lindkvist på DN har insett detta sedan länge och lyckas titt som tätt söka sig till de udda sporterna. Jag säger bara konstsim. Få tidningar erbjuder den friheten.

Som amatör har jag den friheten och kan jag välja den sport som intresserar mig mest som fotograf.

Behöver man inte presskort?
– Nä. Det är främst på ishockey som det krävs att man är på uppdrag för en tidning. Det är ju trångt kring sargen och ishockey är en populär sport. I Elitserien och på stora internationella tävlingar räcker det inte med presskort. De vill de veta vem som skickat dig.
Fotboll är lite enklare. Som amatör utan presskort får man jobba sig in. Plåta för någon nättidning eller helt enkelt förklara sina ambitioner för presschefen. Det brukar finnas gott om plats runt plan.

Det är störst intresse att fotografera ishockey, fotboll och banracing eftersom de är de populäraste sporterna. Många vill fotografera den sport de gillar. Jag skulle säga att hockey och fotboll är bland de minst intressanta rent fotografiskt. Du får sitta eller stå där du får tillåtelse och det blir mest en fråga om att fånga ögonblicket. Det är inte särskilt kreativt.

(Enduro)
(Hillclimb)

För mig som är rätt ointresserad av sport finns utmaningarna i andra sporter. Enduro, dans, vattenpolo, dragkamp, rugby med mera bjuder på helt andra upplevelser och större fotografiska möjligheter. Tar vi enduro som exempel så får man välja plats själv så att man kan få kontroll över ljus och bakgrund. Det får att jobba med vidvinkel eller tele som man vill. Korta eller långa slutartiden. Blixt eller inte. Hög eller låg vinkel. Och så vidare.
Det är sällsynt med fotografer på de flesta idrottstävlingar jag besöker. Att gå in med kameran till en allsvensk match i vattenpolo innebär ett stort välkomnande. De blir sedda.

I längden tröttnar jag lite på att bara jaga pangbilder. Det är få av pangbilderna som verkligen engagerar i längden. Jag ser visserligen mest mitt sportfotograferande som en kul och skön avkoppling, som att åka och fiska. Det är sällan sportfiskare mäter lycka i antal fiskar, antar jag.

Jag vill lite mer än att bara komma hem med några bildtroféer. Det finns en berättare inom mig som vill ut. Jag vill följa idrottare och berätta en historia om dem. Det kräver mer kraft och tid av mig. Jag är övertygad om att den insatsen kommer att ge mer tillbaka i längden.

Men, jag vill ändå åka till OS och försöka vattna ut det bildmässigt. Var hålls OS 2020?

(Hästpolo)

Därför fotograferar alla Prideparaden

Alla fotografer vill ta unika bilder. Vara ensam om sina motiv, och sätta pangbilden som andra bara drömt om. Ändå dyker det upp fotografer likt flugor på Prideparaden i Stockholm.

Jag var (givetvis) på Prideparaden i år och mötte (givetvis) DN-bloggaren Lars Epstein. Jag frågade honom varför alla fotografer är där.
– Man kan inte låta bli, blev det enkla, men självklara, svaret.

Och visst är det så. På Pride samlas alla typer av fotografer, från kompaktkameraägaren till före detta DN-fotografer. Från Fotosidan-medlemar till den förste professorn i bildjournalistik John Kimmich.

Jag fotograferar inte Prideparaden varje år. Det händer mer i Sverige. Förra året ägde världens största scoutläger med 40.000 scouter rum i Skåne. Då var jag där och gjorde en bok om lägret.

Dagen före Prideparaden övervägde jag att åka på Hillclimb i Botkyrka istället, men jag bedömde att Prideparaden var mer oförutsägbart (även om Pridebilder också brukar vara rätt så förutsägbara).

Det finns olika sätt att fotografer på Prideparaden. Här är några exempel:

1. Minnesbilder
Många fotograferar för att registrera vad de ser, eftersom de gillar vad de ser. Då finns det ett personligt innehållsvärde i bilden. Förutom fototeknik och komposition tillför inte fotografen så mycket mer än att välja ut sina motiv. Den bilintresserade fotograferar raggarbilar under en cruising på det här viset med stor behållning.

Eller så ska bilderna visas upp för dem som inte var där. Eller för att man helt enkelt rycks med i euroforin och därför fotograferar på. I det sista fallet riskerar fotografen att bli besviken på sina bilder i efterhand när stämningen är borta.

2. Socialt fotograferande
Fotografering kan vara social grej där bildresultatet egentligen är sekundärt. Det är kul att rasta den nya kameran/objektivet och vara tillsammans med likasinnade. Evenemanget blir skäl att samlas just då och bjuder på något att rikta kameran mot. Antagligen skulle många ta bättre bilder helt på egen hand eftersom det ökar rörligheten och koncentrationen, men det är ju inte lika kul.

Jag skulle varit på cruising på Sveavägen efter Prideparaden tillsammans med andra fotografer, men tyvärr sa min ännu inte helt friska kropp ifrån. På paraden ville jag fotografera helt själv.

(Mamiya 645 med ringfunktion för socialt fotograferande)

3. Trofé-bilder
Den erfarne fotografen har utvecklat en förmåga att ta bilder som sticker ut från mängden. Hen har ett utvecklat seende som känner igen en bra bild och en slipad teknik som gör att chansen inte går om intet. Belöningen kommer när bilderna visas upp i bloggar, i fototävlingar eller på Fotosidan.

Detta är den typisk hobbyfotografering (utan att mena något nedlåtande med det). Även yrkesfotografer ägnar sig åt hobbyfotografering när de fotar utan uppdrag.

(Chimpa bara för att kolla att tekniken fungerar. Kolla på bilder kan du göra när du kommer hem).

Det finns en glädje i den här typen av fotografering som man inte ska förringa. Det är  fotografering som sker helt på fotografens egna villkor. Du fotograferar bara det du själv har intresse för. Det finns ofta en romantisk bild av yrkesmässig fotografering, men det är faktiskt sällan det är lika kul att fotografera när någon annan ska bestämma vad som ska fotograferas.

Precis som hos andra hobbies är det givande när skickligheten ökar. Fotografering är en form av hantverk – och att utföra ett hantverk väl är en glädje. I det här ligger en del av min drivkraft. Jag gillar att vara en skicklig hantverkare.

4. Eget projekt.
Jag är lite nyfiken på vad fotoprofessorn Kimmich gjorde på paraden. Utförde han ett projekt eller ströfotograferade han mest på kul? En av mina bloggläsare (kommer tyvärr inte ihåg namnet) var i vilket fall ambitiös nog att rycka loss från publiken och från pridetåget och ställa upp dem mot en vägg. Imponerande.

Vad gjorde jag då på Pride?
– En blandning av nummer 2, 3 och 4 blir svaret.
2. Jag hade varit instängd en vecka med min penicillin-burk framför TV:n och ville rasta mig och kamerorna.
3. Det är helt för mig egen skull jag fotograferar. Jag är rätt bra på den här typen av fotografering (hantverksglädje) och får till en del bilder som jag tycker är värda att visa upp (troféer).
4. Sedan en längre tid har jag fotograferat svenska folkfester likt Pride och Kiviks marknad. Det är ett projekt som jag kanske går i land med någon dag. Gatufoto i Stockholm är också ett linje i mitt fotograferande som kan räknas som ett projekt.

Det har bloggats en del på Fotosidan och andra ställen om syftet med att fotografera. Den frågan måste komma upp lite då och då om man ska utvecklas. Jag tenderar ofta att svara som Lars Epstein.
– För att jag inte kan låta bli.

Nu ska jag försöka att inte låta alltför högtravande när jag berättar om hur jag tänker när jag fotograferar på Prideparaden. Var och en finner sin väg. Detta är min väg:

Det går att se Prideparaden som vilken kul karneval som helst. Jag är inte så intresserad av själva paraden. Jag är mer intresserad av människorna som går i paraden och dem som tittar på paraden. Jag har stor respekt för dem som går med. Alla som går med vill säga något eller leva ut något. Det ter sig ofta kul på ytan, men jag är mer intresserad av personen bakom.

Det är lättare för mig att möta människorna i paraden i gränssnittet som uppstår när paraden formeras eller upplöses. Tidigare år har jag varit mer från före start till efter målgång och gått hela sträckan. I år var jag inte frisk nog.

Pride är inte bara spex. Det finns dödligt allvar bakom. Som journalist måste man avgöra hur historien bäst berättas. Ibland är det bättre att skriva en artikel om saken (exempel ovan). Det blir bara fjuttigt bildmässigt. Ibland säger en bild mer:

Jag försöker hitta ögonblick som uppstår som berättar något om personerna eller saken. Här är ett försök att fånga när vardagsmannen får leva ut som kvinna. Bilden föregicks av att den äldre mannen poserade villigt. De flesta fotografer är ute efter poserande personer så antingen får jag vara blixtsnabb eller dröja mig kvar.

Stolta föräldrar.

För omkring 20 år sedan åkte två av Sveriges främsta dokumentärfotografer, Anders Petersen och Ralph Nykvist, ner till Venedig för att fotografera karnevalen där. Deras bok "Karnevalen i Venedig" är en självklar inspiration för mig. De försökte hitta in bakom maskerna. Bakom maskerna finns allvaret, men också den sanna glädjen. Det är naturligtvis med stor glädje som många deltar i Prideparaden.

Man behöver inte se glad ut för att vara det. Gay betyder väl glad, förresten?

Glädjen i spontana möten som uppstår. Som när man får prova på arabisk dans i ekipaget före.

Det uppstår många situationer framför kameran. Det är bara att knäppa på.

Det går inte att tänka för mycket på varför man fotograferar när man är mitt uppe i det som sker. Då gäller det  att bara reagera med avtryckarfingret. Analysera kan man göra hemma.

Även om man bestämt sig för att vara duktig fotograf och bara ta naturliga ögonblicksbilder så får man leva med i det som händer. Många poserar. Det är deras parad och många vill bli sedda=fotograferade. Det finns något fint i att de blir sedda som de vill bli sedda den här dagen.

(Alla bildarkiv översållas med bilder på folk som är glada och skriker rakt in i kameran. Så det blir bara en sån bild)

Till sist. En bra (press)fotograf har ögon i nacken. Överallt kan det hända saker. För mig är publiken lika intressant som själva paraden.

Allra sist. Hur svårt är det att hålla koll på sin egen skit?

Renhållarna måste ju också få tid att kolla på paraden! :)

Hur blev dina bilder från Prideparaden?

Fröderbergs dag i världen

I tisdags var det dags för alla i världen att dokumentera sin vardag – A day in the world – aday.org. Projektet har sitt ursprung i projektet "En dag i Sverige" som genomfördes 2003. Då fick jag med en bok i boken och på utställningen.

Den här kom med

Jag gillar den här bilden från Stureplan i Stockholm trots att den inte kom med någonstans. När jag tittar på de 10 bilderna som jag skickade in slår dig mig att få av dem skulle blivit tagna om jag inte deltog i projektet.

Idén är inte unik. Tidningen FOTO gjorde ett liknande projekt 1977. 1993 genomfördes projektet "Minns den 14 maj". Jag tog med kameran till gymnasiet och fick med två bilder i boken.

A day in the world är som namnet antyder ett stort internationellt projekt. En utställning ska produceras liksom en bok med cirka 1000 bilder. Att få med sin bild är säkert svårt, men det gör inget. Mina bilder har ett värde för mig oavsett vilket. De skulle antagligen inte ha blivit tagna annars.

Klokt nog har arrangörerna angivit tre huvudkategorier home – work – connections. Många tenderar att fotografera någon fint som de vill visa upp. I framtiden kommer vi att vara mer intresserade hur folk har det hemma och på jobbet, eller hur de interagerar med varandra. Jag kände mig dock lite styrd av kategorierna och det förtog lite av glädjen.

Efter att fotograferat sonen på morgonen åkte jag in till stan och fotograferade några timmar med paus för lite pluggande. Jag går en ledarskapskurs genom jobbet. På kvällen hade vi lektioner så det blev några bilder därifrån innan dagen avslutades med en skön kvällspromenad genom Stockholm.

Här är några av mina bilder från den 15 maj 2012.

Det blev mycket tunnelbana, men vi stockholmare tillbringar ju en hel del tid under jord.

Vad gjorde du den 15 maj?

Därför älskar pressfotografer bildspel

Tänk dig att vara ute på ett reportage en hel dag. Du har tagit massor av bra bilder, men max tre hamnar i tidningen. Då är det en himla tur att det finns bildspel på nätet.

Bildjournalister är berättare. Att få större utrymme att berätta är inte bara ett sätt att få användning för fler av sina bilder. Bildspel låter fotografen berätta mer nyanserat och ingående. Att jobba med kvalitet ger mycket tillbaka och gör jobbet roligare.

Tidningscheferna har inget emot den här utvecklingen. Förutom att fotograferna blir mer nöjda så genererar även bildspel mer trafik på webben. Läsarna stannar kvar längre på tidningens webbplats vilket ökar exponeringen av annonserna. Då kan annonssäljarna ta mer betalt.

Bill Frakes på Sports Illustrated älskar bildpsel. Han var tidig med att använda rörliga bilder blandat med stillbilder. Jag har träffat honom flera gånger och han har berättat att bildspelen gjort stor succé eftersom de inte blir inaktuella så fort. En nyhetsartikel lever i en-två dagar medan ett bildspel från en tävling kan ha många tittare under lång tid.

När fler tidningschefer får upp ögonen för det här kanske fler fotografer kan skickas ut för att i första hand göra bildspel. Det skulle gynna bildjournalistiken. Bildspel är inte bara en bra affär,  det är också en stark journalistisk berättarform som alla kan ta till sig.

Bill Frakes förändrade livet för K-G Z Fougstedt på Södermanlands Nyheter. Det var nästan som en frälsning. Nu fick Z:a utlopp för sin kreativitet och jobbet blev kul igen. Här kan du se ett bildspel han gjort om undervattensrugby.

Att göra bildspel har nu fått egen klass i Årets bild-tävlingen och är naturligtvis ett obligatoriskt moment på bildjournalistutbildningen.

Robin Haldert går på Nordens Fotoskola. Här är ett bildspel från hans examensprojekt:

Vilhelm Stokstad går på samma skola men i en klass under. Han gör ett projekt om Tibet och dem som flytt landet.

Sydsvenskans fotografer har många bildspel samlade här: Sydsvenskanbild.se

Jörgen Johansson (frilans för Kristianstadsbladet m fl.) har precis börjat med bildspel, med bavur. Se här.

Har du något favoritbildspel?

Årets bild 2012 redan tagen?

Vi får vänta till den 18 mars för att veta vem som tagit Årets bild 2011 (som enligt reglerna måste vara tagen under 2010). Men Årets bild 2012 är kanske redan tagen?

Andreas Bardell på Aftonbladet har börjar året starkt och tagit en bild från sökningen efter en försvunnen kvinna i Örebro. Hon hittades senare mördad.

Jag gillar bilden för att Andreas Bardell under denna stora nyhetshändelse har haft alla sina fotografiska sinnen på helspänn. Den är bilden visar inte bara hur eftersökningen går till. Den är också estetisk och visar hur tufft och nästan hopplöst det måste vara att söka efter någon i en stor skog i snöstorm. Det visade sig också att hon hittades först efter att någon tipsat om en plats.

Att bilden är så vacker står i extrem kontrast till det inträffade. Det kan bli problem på en tidningssida, men stående för sig själv har bilden en enorm spännvidd.

Vad tycker du om bilden?

PS. Bilden är publicerad med Andreas Bardells medgivande.