Köge, Ribe och Mön. En dansk kulturhelg...

En kortsemester i Danmark kan väl aldrig bli fel? Lämnade jobbet på torsdag eftermiddag och åkte direkt ner mot Danmark med Köge som mål första kvällen. Vi skulle egentligen till Ribe men tyckte det blev litet långt så Köge alltså. Inget speciellt med det men när man ändå är i närheten blir det förstås ett besök på Arken, museum för modern konst. Vi hade bokat hotell i förväg och hamnade ganska centralt i Köge, en liten dansk stad som alla andra. Gamla hus och mysiga gränder runt ett torg och mera modernt längre ut. Vi gick ut på stan på kvällen och hade tänkt oss en matbit och en öl. När vi väl var på plats var köket stängt men en öl kunde vi alltid få. En fatöl blir bra. Av en ganska sur servitör fick vi varsin som skummet redan var borta på och smakade ungefär som lättöl. Var är Danmarks gemyt och goda öl??? Nåväl, vi bråkade inte men jag var ganska besviken. Nästa dag blev det alltså besök på Arken där den stora utställningen var verk av en dansk konstnär som hette Carl-Henning Pedersen. Har aldrig hört talas om honom men han har (och är) tydligen litet av en nationalidol. Tavlor, skulpturer mm i mängder, så mycket att det blev svårt att ta in. Mer om CHP senare.

Det jag ville se var den kinesiske konstnären och samhällskritikern Ai Weiwei. Han ställde ut huvuden av de tolv djuren som ingår i den kinesiska kalendern, själv är jag hund förresten. Tolv huvuden blev skapade i brons på 1700-talet för kejsarpalatset Yuanming Yuan i Beijing. Fransmän och britter plundrade palatset på 1800-talet och huvudena blev spridda över världen. Händelsen blev sedan en del av det de kallar den kinesiska förödmjukelsen, en stor händelse alltså. 7 av dessa huvuden finns idag medan de övriga fem är försvunna. Ai Weiwei har återskapat resterande fem huvuden efter hur han antar att de sett ut och nu kan man alltså beundra dessa på Arken.

I Ribe, Danmarks äldsta stad, finns en domkyrka mitt i staden på det nyrenoverade torget. Vårt hotell var närmaste granne. Runtom ligger riktigt gamla och välbevarade hus, t ex vårt hotell som byggdes 1581 efter en brand. Och nu tillbaka till Carl-Henning Pedersen. Koret i kyrkan blev renoverat på 80-talet och vägg- och takmålningar fick alltså CHP göra, dessutom mosaiken i korets fönster, en tillfällighet för oss som inte hade koll och såg utställningen på Arken. På förmiddagen faller ljuset fint in genom korets mosaik och övriga fönster så det blev mina motiv inne i kyrkan.

I Ribe råkade det vara jazzfestival denna veckan så det blev musik och god mat på kvällarna och dessutom gott öl som serverades av vänliga och trevliga människor, alltså har min tro på det danska gemytet och ölet återupprättats :)

På vägen hem tog vi vägen om Möns klint men hade inte tid att gå ner till stranden utan fick se den uppe från kanten. Sammantaget en händelserik och givande kortsemester i vårt gemytliga och trevliga grannland :) Många bilder blev det.

De tolv huvudena

Några hus i Ribe

Vårt hotell

Solen går ner även i Ribe

Det goda ölets återkomst

Detaljer och ljus inne i domkyrkan

Och till sist Möns klint von oben. Intressant med allt kalk som fälls ut i och missfärgar vattnet. Undrar hur mycket av Danmark som försvinner ut i vattnet här per år?

Tack för denna gång. Får se om det blir någon mer liten semestertripp i sommar...  /Frode

Californien, djur och fåglar utmed kusten.

Nu har jag inte sett hela kusten men en sträcka på drygt 40 mil från Pismo Beach i söder till San Francisco. Vi åkte förstås Highway 1 som går helt ute vid kusten. Här finns ett rikt marint djurliv och mycket sjöfågel och allt är lättillgängligt både på gott och ont. Bra på det sättet att det inte krävs några större strapatser för att få ta del av det och dåligt då det blir ganska mycket folk där det händer något.

Strax norr om Pismo ligger Avila Beach och litet längre ut, San Luis. Här i havsviken finns mycket sjöfågel och dessutom knubbsäl, havsutter och sjölejon. Pelikaner fiskar i havsviken nära land och för oss nya arter av t ex trut, vadare och strandskata. För att komma nära sjölejonen och havsuttrarna går man, eller tar bilen, ut på piren i San Luis. Havsuttrarna håller till runt piren och sjölejonen ligger på båtar och på avsatser under piren. Är man försiktig kan man gå ner till avsatserna och studera sjölejonen på nära håll. Vid trappan står det varning att sälarna och sjölejonen bits, inte att de kan bitas, men som sagt, jag gick ner väldigt försiktigt och satt bara två meter från den närmsta utan att irritera den men så fort det kom andra som inte var lika försiktiga fräste de ifrån och markerade tydligt.

Ytterligare en liten bit norrut ligger Morro Bay där havsuttrarna är huvudnumret. Inne i en skyddad vik ligger de och njuter av livet. Det är verkligen en stor upplevelse att få stå ganska nära och se hur de dyker efter mat, lägger en sten på bröstet och knackar musslor och krabbor mot stenen för att komma åt godiset. Några ligger med sina små på magen och bara gosar och andra ligger helt ostört på rygg i vattnet och ser ut att sova. Man blir liksom inte mätt på att titta på dem.

Vidare norrut kommer vi till San Simeon där sjöelefanterna, eller elefantsälarna håller till. Nu på sommaren är det inte så många där men på vintern ökar antalet och stränderna kan vara täckta av de stora köttbergen. Även här kommer man helt nära med bil men man får inte gå ner på stranden och störa dem. De flesta ligger och slöar där på sandstranden, en rolig grej är att de med framfenorna skyfflar upp sand på sig själva för att svalka sig, precis som de "riktiga" elefanterna. De gamla hannarna markerar mot varandra och sätter de unga på plats och de unga mäter sina krafter och tränar för kommande fighter. De äldre hannarna är rejält ärrade av alla hugg från konkurrenter.

När vi åker vidare kommer vi till den berömda klippkusten och broarna som man har sett så många bilder på, vackra vyer hela vägen och med gott om platser att köra åt sidan, stanna och njuta. Vi stannar förstås och tittar på den exotiska lilla stranden med vattenfallet, och kör genom Coastal Redwood-skog vid Big Sur. Vi hinner med en valsafari utanför Monterey innan vi avslutar med några dagar i San Francisco.

Sjölejon vid båt

Ömsar skinn

En hög sjölejon

Att få åka på mammas mage måste vara en höjdare

Krubbet serverat

En krabba är fina grejer och truten hoppas på rester

Dags att sova

Synkroniserade pelikaner

Det får plats en del i trunken

Sjöelefanter på playan

På (vid) vägen fick jag se Californian Condor vilket var helt överraskande och oväntat. Det finns bara drygt 200 vilda exemplar, en av världens mest sällsynta fåglar. Alla märkta med nummer och en del har radiosändare

Späckhuggare var underbart att komma nära, jag hade handen en meter från den stora ryggfenan men hann inte riktigt fram. Inte så illa ändå att få spegla sig...

Ingen av dem ville visa upp sig så där som man bara drömmer om.

Och till sist de fina Ground Squirrels som var med oss över allt.

Nu tror jag ämnet Californien är uttömt för min del men jag blir förstås sugen på att åka tillbaka...

Del 1

/Frode

Californien, Highway 1

Efter nationalparkerna Yosemite, Sequoia och Kings Canyon är det dags att åka ut mot kusten igen och åka den berömda kustvägen Highway 1 tillbaka mot San Francisco. Vi stannar några dagar i Pismo Beach för att bada och slappa men det blir inte så mycket med det. Det är inte speciellt varmt i luften, vattnet är ca 15 grader och det blåser rejält så vi får hitta på annat. För min del passar det egentligen ganska bra, kusten är rena djurparken med alla sjölejon, havsuttrar, sjöelefanter och en hel del fåglar, även späckhuggare fick vi se på nära håll. De sista två nätterna innan vi åkte tillbaka till San Francisco bodde vi i Carmel, den lilla kuststaden där Clint Eastwood var borgmästare ett par år på 80-talet och där han fortfarande har hus och äger en restaurang. Staden är som en liten äventyrsstad med små kråkslott i alla möjliga och omöjliga former, det blir nästan komiskt att gå runt i kvarteren och se de små "pittoreska" fantasibyggena men mysigt är det och staden ligger mycket vackert i en sluttning ner mot oceanen, nackdelen är väl dimman som ofta driver in.

Genom bilrutan. Det platta landskapet breder ut sig på väg ut mot kusten. En bevattningskanal utmed vägen, en och annan gård, annars inte så mycket att se och går man ut så är det som att stå framför en varmluftsfläkt.

En riktig håla, Kettleman City. En affär och mack, några kvarter slitna villor, något företag.

Inget till vänster, inget till höger, bara en väg...

Jack Ranch Café. Det enda huset man kunde se just där utmed vägen, ett riktigt västerncafé med klassisk inredning och klassisk mat. Här fick vi riktigt goda hamburgare och paj. Det visade sig att James Dean körde ihjäl sig bara några hundra meter därifrån och det kan ju alltid vara ett dragplåster.

Pismo Beach

Sjölejon under piren vid San Luis

Är detta rätt båt? Sjölejonen låg inte bara under piren utan hoppade gärna upp på båtar som låg för boj.

Pelikaner patrullerade kusten och dök efter fisk

Havsuttern har fått tag i något gott.

En gammal ärrad sjöelefanthanne

Två unga sjöelefanter mäter krafter när solen går ner

Solen har gått ner och sjöelefanterna bäddar ner sig

Den berömda Bixby Bridge bygd 1932

Liten vacker strand, McWay Cove, med vattenfall. här fick man inte gå ner på stranden. Själva stranden är ganska ny. Ett jordskred gick alldeles norr om platsen 1985 och förde med sig mängder av sand ut i oceanen som sedan drev tillbaka in mot land och bildade den lilla exotiska sandstranden, tidigare var det bara klippor.

Vy från Highway 1

Nere vid stranden i Carmel

Typiskt Carmel

Späckhuggaren simmar rakt mot båten

viker av och simmar alldeles intill oss. Jag hade handen en meter från den stora ryggfenan.

Tillbaka i SF, en gammal klassiker såg ut att ha använts som tillfällig bostad.

Konst på väggen i San Francisco International Airport. En vecka senare snubblade ett sydkoreankst passagerarplan vid inflygningen.

Sista bloggen från resan kommer att handla om djurlivet men detta var allt för denna gång.

Första delen Sista delen

/Frode

Fågelvecka i Norge

Veckan börjar lida mot sitt slut. Den började med tre dagar på Runde. Vi lämnade ett soligt och varmt Göteborg och hamnade i ett regnigt och blåsigt västnorge. Runde är en väderutsatt ö längst ut i havsbandet strax söder om Ålesund. Huvudnumret på Runde måste väl sägas vara lunnefåglarna som häckar i stora mängder på de branta klipporna ut mot havet. Där finns också mycket andra fåglar men denna gången kunde vi inte åka den fina båtturen runt ön på grund av vädret. Under båtturen kommer man riktigt nära fågelberget om vädret tillåter med mängder av toppskarv, sillgrissla, tordmule, tretåiga måsar och havssulor. Havsörnar cirklar runt och patrullerar luftrummet och längre upp finns korpar och storlabb. I tillägg kan man se de vanliga sjöfåglarna förstås. Vi hade mer eller mindre ständigt regn under våra tre dagar och med blåst upp till styv kuling. Uppe på fågelberget var det en utmaning att hålla sig själv upprest och kamera något sånär stabilt. Ändå blev resultatet litet kul just tack vare vädret, det blev bilder man inte hade kunnat ta i fint och lugnt väder.

Efter de tre dagarna på Runde for vi vidare till Flatanger och den numera berömde örnmannen Ole Martin Dahle. Där handlar det om att åka ut med båt ett morgon- och ett kvällspass. Fisk kastas i vattnet och det dröjer inte länge förrän örnen, ibland örnarna, dyker upp och dyker ner (förlåt den dåliga), greppar fisken i sina klor och flyger tillbaka mot land för att mumsa i sig godsakerna eller mata sina ungar. Tyvärr var ju inte vädret bättre här, regnigt och blåsigt, en utmaning både för oss och utrustningen. Ole Martin guidar oss säkert och lugnt runt i skärgården och känner sina örnar väl, han vet var de håller till och hur han skall styra båten så vi får fina möjligheter att fånga dem på våra sensorer. När de väl dyker upp går det undan så det gäller att vara beredd. Ibland hänger man med och ibland inte. Ibland hänger autofokusen med och ibland inte. Nu var det ju inte heller de bästa ljusförhållandena i diset och regnskurarna men fina upplevelser hade vi. Inga sura miner och många goda skratt, han är underhållande att lyssna på, Ole Martin. Här kommer ett urval av alla bilder som blev tagna.

Lunnefågeln har fullt upp med att kompensera för de starka vindarna när den skall landa högt ovanför vågorna som slår mot klipporna.

Maten måste alltid bärgas i alla väder

En utmaning i blåst och regn

Det är inte bara sjöfågel utan en gärdsmyg smög runt i buskarna också

Fåren bryr sig inte mycket om regn och blåst

Fiskmåsen vakar över sitt barn

Strandskatan är vanlig på Rundes läsida

Ejdermamman med avkomma, stolt som en tupp?

Havsörnen skall precis greppa makrillen som kastats ut av Ole Martin, fångar den skickligt och flyger iväg.

Ole Martin med en av sina polare, han tar hjälp av trutarna för att skapa uppmärksamhet och locka till sig havsörnen

Trutarna skapar uppmärksamhet

Efter alla dagar med regn ser vi nu at det skall bli fint på måndag så vi funderar på om vi kan få oss en extra dag här uppe för att få uppleva det hela i litet fint väder.

Det var allt för denna gången...  /Frode

Californien, de enorma träden.

De enorma träden i Sequoia NP är verkligen enorma. Jag har läst om dem och sett bilder så storleken på dem var väl ingen direkt överraskning men man blir ändå tagen och fascinerad på plats. Några av träden, de berömda generalerna Grant och Sherman (träden alltså), är inhägnade så man kommer inte ända fram men på andra platser står träden utmed vägen och det är bara att stanna bilen, gå ut och låta sig imponeras. Sequoian (Sequoiadendron Giganteum) är helt beroende av skogsbränder för att frökapslarna skall öppna sig. Tidigare var man snabba på att släcka skogsbränderna i de stora nationalparkerna men upptäckte att de stora träden inte längre föryngrade sig. Nu låter man det brinna under kontrollerade former och över allt där uppe ser man spår efter bränder. De stora träden har en bark som skyddar dem mot bränder och insekter och som kan vara upp till 60cm tjock. Detta är inte världens högsta träd med det är de med den högsta sammanlagda volymen.  De kan bli upp till 70-75m höga och ha en diameter på 8m. Det sägs att de kan bli fyra tusen år gamla om de får stå i fred vilket de numera får så klart. De växer på 1000-3000m höjd över havet och volymmässigt lika mycket per år som ett stort träd här hemma. Marken under träden är helt kal på grund av bränder och att ljus inte kommer åt. Det enda som tar kål på dem är ålderdom eller i några fall extrema bränder.

Sequioan växer snabbt de första 100 åren för att nå upp och kunna fånga litet ljus, de unga träden är spetsiga och inte så vida medan de äldre brer ut sig rejält med upp till två meter tjocka grenar.

Topparna på de äldre träden är ofta brutna av titt exempel blixtnedslag

Här ser man den rundare siluetten av de större träden uppe på kanten och de yngre, spetsiga nere i skogen.

En ranger berättar med stor inlevelse om giganterna.

En chipmunk har gjort sig ett bohål i den tjocka barken.

Här beundras en bjässe

General Sherman, världens största träd volymmässigt.

med sin spretiga och avbrutna topp, det finns människor där nere någon stans ;o)

De här trivs bland jättarna. Black Tailed Deer.

Här hugger man inte ner träden för att anlägga väg.

Det kommer mera.

Del 1 Del 6