Jag tar upp stafettpinnen från Gustaf Engbergs blog och presenterar min bästa vän under 2009. Min vän heter "Robban" och han håller mig på sin kraftiga arm i bilden. Robban är stark, faktiskt lika stark som Terminator (Schwarzenegger). Han kan krossa stora pallar till småflis (jag vet) så det gäller att hålla sig väl med honom, krama honom ibland och så.
Schwarzenegger är faktiskt med på ett hörn han också. Det är nämligen han som tagit bilden, min Pentax 67 alltså. Ibland kallar jag honom för Big Bertha (när 200mm-optiken sitter på) efter kanonen som tyskarna tillverkade under andra världskriget, och som var så stor och tung att den bara kunde stå och gå på järnvägsräls, med dubbelspår. Men jag tycker Schwarzenegger låter bättre.
Roboten Robban hjälper mig med sånt som annars sliter på människokroppen. Utan honom skulle jag stå mig slätt och snart vara helt oförmögen att arbeta. Tänk om jag själv skulle lyfta och stapla alla de tusentals pallar som vi tillverkat i maskinen under året? Nej Robban har otvivelaktigt varit den bästa vännen under året som gått......näst efter min äkta hälft, Margreth, då vill säga. För hon är det bästa jag har.
Ingen färsk bild direkt. Tror den är från 1979 då vi träffades. Men hon är fortfarande lika fin ska ni veta. Papperet är Orwo B113, ett fantastiskt porträttpapper som gick att skrapretuschera. Köpt i garaget hemma hos familjen Arvidsson i Nybro (numera Photax) som importerat det från forna Östtyskland. Orwo var namnet på de produkter som tillverkades i de gamla Agfa-fabrikerna, vilka hamnade i öst efter andra världskrigets slut.
Idag har inte en enda person besökt min utställning i Skruv. Men den är redan i hamn ekonomiskt så det kan spela mindre roll om det kommer några eller inte, fast lite tråkigt är det. Den stora och heldominerande lokaltidningen Smålandsposten kom på besök i tisdags och jag trodde det skulle komma ett reportage i fredags eller igår som kunde locka lite folk till Skruv, men det publiceras väl lite senare får man hoppas. Utställningen finns ändå med i tidningens kulturkalender på fredagarna så man ska nog inte klaga.
Jag står här i min ensamhet och funderar (har öppet någon timme till). Mina svartvita landskap i den här utställningen är ju gjorda med helt ordinär mörkrumsteknik och vanliga kameror. Inga konstigheter alltså. Men jag funderar ändå på det här med bilder och teknik och skriver en blog-post om det. Har inget annat för mig direkt. Hur mycket spelar egentligen formen/tekniken in i bildskapandet? Kan den göra en dålig bild bra eller blir det i så fall bara yta utan innehåll? Ibland tycker jag att fernissan och presentationen tar överhanden, bara jag använder en kamera/optik som ger häftiga effekter så tror man det blir succé. Eller om jag ger bilden en speciell teknisk effekt i mörkrummet/datorn som på något sätt tillför bilden något. Lithkopiering, HDR, eller vad det nu kan vara fråga om? Visst lyckas det ibland, så att från början ganska mediokra bilder får översvallande kommentarer och positiva tillmälen, men sånt håller inte i längden tror jag.
De flesta bilder blir inte bättre för att man tillför något extra. Men en del bilder kan faktiskt höja sig en del för att man använder en speciell teknik. Och att se sånt, vad som kan tillföra något eller ej, kan många gånger vara svårt att avgöra. Men lyckas man kan det bli riktigt bra. Ska ge några exempel på det här:
http://www.fotosidan.se/pools/view/16/1870716.htm
Här har Lasse Mellberg använt en gammal omständig teknik som gummitryck och en storformatskamera med meniscous-lins, och därmed tillfört bilden en fin känsla som jag ser det. Bilden är inte dålig som den är och den skulle säkert stått sig bra även med småbildskamera försedd med ordinär optik och helt vanlig kopiering i mörkrummet på ett svartvitt fotopapper. Men meniscouslinsen och gummitryckstekniken har gett bilden ytterligare en dimension och känsla som annars inte skulle funnits där. Det utvalda akvarellpapperet tillför säkert också en del, men det är svårare att se här på webben.
http://www.fotosidan.se/member/view.htm?ID=7260
Bernt Carlzons bilder kan man säga mycket om, men att hans speciella teknik tillför många av bilderna en dimension som annars inte skulle funnits där, det är helt uppenbart. Fast bilderna är ju inte dåliga utan den speciella tekniken heller, men hans känsla för det här med form och vad tekniken kan tillföra gör att de höjer sig och många gånger blir rena mästerverken.
Jag har själv ibland försökt ge bilder något extra genom att använda speciella metoder. Mina bilder i en rastertekknik tycker jag fick en extra dimension iom själva tekniken. Och det verkade juryn i FOTO:s Mästartävlan 1993 också tycka eftersom tre av dom blev prisbelönade. En av jurymedlemmarna var Christer Strömholm vilket man får känna sig extra stolt över. Men jag måste medge att det är svårt att få till det på ett bra sätt. Tekniken/formen får inte bli målet utan ett medel. Det är just det som är det svåra. Mina rasterbilder tycker jag även har ett annat rent formmässigt/känslomässigt innehåll som förstärks av tekniken.
http://www.graal.fotosidan.se/viewpic.htm?ID=1684553
Här har jag själv använt infraröd film/filter i kombination med en Holga-kamera för att uppnå stämning i bilden. Kopieringen är inget speciellt, men den är gjord på ett papper som är mycket varmt/gulbeige i basen och har struktur. Skulle jag tagit bilden med en ordinär kamera och vanlig svartvit film, tror jag inte den hade fått den stämning den nu har. Den infraröda filmen använde jag inte för att få ett "häftigt" resultat, utan för att få de rostiga bilarna att komma fram lite bättre mot omgivningen. Och Holga-kameran ger bilden en drömlik stämning med sina effekter av motljusöverstrålningen och oskärpan/vinjetteringen i hörnorna/kanterna. Detta hade aldrig kommit fram med en vanlig kamera. Men Holga-kameror och infraröd film/filter är inget självändamål. Det gäller att använda sånt här med måtta och eftertanke, annars blir det bara som kejsarens nya kläder tycker jag personligen. En speciell eller ovanlig/häftig teknik får inte användas enbart för sin egen skull. Bilden måste ha något redan från början som jag kan framhäva och förstärka.
Jag har alltid gillat graderat traditionellt fiberpapper bäst i mörkrummet. Emaks K888 har t.ex varit mitt favoritpapper sedan början av 1980-talet. Det innehåller utöver silver, även guldklorid. Papperet är dessutom helt fritt från optiska vitmedel och emulsionen helt fri från acceleratorer (inblandade framkallningsämnen). Emaks är därmed ett riktigt gammaldags papper, och av klorbromidtyp (sk. varmtonspapper). Tillverkat med den äldre metoden (vertikal dropp/rinn-teknik) i de tyska Adox-maskinerna från 1950-talet, som numera står i Fotokemika-fabriken i kroatiska Samobor (tidigare i Zagreb).
EmaksK888, tonat i selen spädning 1+15, 4 minuter.
Emaks K888 var tidigare lätt att få tag på i Sverige och Europa. Numera hittar jag det nytt bara i USA under Emaks namn. Men jag har starka aningar om att Fotoimpex i Tyskland och Engelska Silverprint säljer det under namnet Adox Nuance Warmtone. Jag är nästan 100% säker på att så är fallet. Hos amerikanska Freestyle kan man dock få papperet i alla hårdhetsgrader (2, 3 och 4 som ska motsvara 1, 2 och 3 i Europa). Jag beställde en hel del från USA förra året och mina erfarenheter säger att de motsvarar ungefär Ilford Multigrades filtergrader 2,3 och 3½-4, alltså inte så förskräckligt stor skillnad mellan hårhetsgraderna. Tidigare fanns ju även Fortes Fortezo att tillgå på marknaden bland varmtons klorbromid-papper. Ett mycket kompetent papper även det som dessutom har en lite varmare ton än Emaks (Emaks K888 är mera neutralt/kallt otonat). Fortezo reagerar dessutom betydligt snabbare/mera på toning i exempelvis selen och blir ganska brunt vid längre toning. När Forte-fabriken lades ner för några år sedan köpte jag ett lager av det papperet, mest grad 4 men även en del av grad 3. 4:an är något hårdare än Emaks grad 4 och 3:an ligger kring Emaks grad 2-3, alltså lite större skillnad mellan stegen.
Nu ser det ut som vi ska kunna handla ett annat fotopapper av traditionell graderad typ i Sverige, nämligen tjeckiska Fomas Fomabrom. Jag var och handlade en ny thermometer (slog sönder min i 10-dels grader graderade thermometer, som jag fick från Lessebo bruks labb för ca 30 år sedan, strax före jul) hos Photax i Nybro i fredags. Och då meddelade man att om ca en månad kommer man att få hem Fomabrom i två olika hårdhetsgrader. Många hade nämligen frågat efter ett graderat varmtonspapper av samma typ som Emaks K888 och nu hade man gjort körningar på Fomabrom i Foma-fabriken. Photax saluför ju även Kentmeres Kentona, men det tillverkas bara i en gradation (2) och Photax verkar ha begränsat lager av det papperet. Maskinkörningar på gelatinsilverpapper görs ju heller inte speciellt regelbundet i dessa digitala dagar så det gäller att haka på när något är på gång, och det är det just nu vad gäller Fomabrom. Enligt Photax är Fomabrom ganska likt Emaks K888 i egenskaper och det ska bli intressant att prova det när det kommer in.
Så var då vernissagen avklarad med lite över 40 besökare. Inte mycket kan tyckas men för glesbygdsförhållanden är det nog ganska bra. Inte så ofta det hålls fotoutställning mitt ute i obygden, långt från de stora metropolerna. Men de som kom var desto mera intresserade för jag fick sätta röda pluttar på 7 bilder, och ytterligare några spekulanter fanns som inte kunde bestämma sig för vilken bild de skulle ha utan ville fundera lite mera.
Jag hängde utställningen färdig i går eftermiddag. Det tog mellan 4-5 timmar. Det tar tid om det ska bli bra och harmoniskt. Man måste prova olika konstellationer och bildblandningar. Jag börjar med att ställa ut bilderna på golvet mot väggen på samma plats de ska hänga, och sätter inte upp dom förrän jag är något så när säker. I entréhallen finns en trälist i taket som jag fäster en liten krok i. I kroken hänger jag en ståltråd som sitter i hållaren på ramens bakstycke. Hållaren har flera hack med någon mm. avstånd så att man ska kunna flytta tråden i sidled om bilden hänger lite snett. På så vis räcker det med en enda tråd som upphängning. Ett genialt sätt att hänga bilder som jag ser det.
Jag fotade lite med film på vernissagen men har inte framkallat filmen än, så nu kommer bara några bilder jag tog igår med digitalkompakten, efter att jag hängt utställningen.
Monteringen i ramarna tar också en del tid. Syrafri passepartout med likaledes syrafritt bakstycke beställer jag från Arnolds ramaffär i Växjö som har en datastyrd maskin för snedskärningen av bildkanten. Pappersbilden placeras i exakt läge på bakstycket (så att den passar in med passepartouten), och en syrafri tejpbit används för att fixera bildens överkant. Sedan putsas ramglaset rent och bilden med passepartout och bakstycke sätts i ramen. Slutligen sätter man dit ramens bakstycke.
Det tog 3 kvällar i anspråk att montera de 30 bilderna på det här sättet. De ska alltså inte bara göras i mörkrummet med efterföljande sköljning, torkning och planing. Men arbetet i mörkrummet är naturligtvis det som tar längst tid att göra. Mörkumskopieringen för den här utställningen startade jag upp redan i början av 2009, och det har fortsatt under hela hösten. De sista bilderna gjorde jag strax före julhelgen. Man kan tycka att det är ett fasligt arbete med sånt här och att det skulle vara mycket enklare att fota digitalt och sedan skriva ut bilderna (eller lämna in dom till proffsfirma för utskrift). Men när man ser bildresultatet känner jag mig rätt belåten ändå, trots allt arbete och slit det innebär att ro en sån här utställning i hamn. Jag arbetar och trivs bäst i mörkrummet och gelatinsilverpapperet ger mig det bildresultat jag vill ha. De fina kommentarerna och berömmet från vernissagebesökarna värmde också och visar väl att jag inte valt fel när jag envist håller mig fast i det gamla och "förlegade" när det gäller svartvitt.
Utställningabilderna finns nu också i miniformat i ett album på min portfoliosida för den som vill ta sig en lite närmare titt: SVARTVITA LANDSKAP. Sammanfattningsvis var det en lyckad vernissage och jag får tacka för det intresse ni som kom visade för mina bilder och min fotografi. Det är alltid trevligt att få en liten pratstund med intresserade. Några fotosidesmedlemmar kom ju också. Benny Persson och Claes Sjunnesson t.ex. Benny och jag var ju med på Planket i Göteborg i somras och Claes har en fin fotoutställning med färgbilder som kan ses i Strömbergshyttan för den som har vägarna dit.
Min utställning i Skruv pågår till den 25 april, så det finns gott om tid att se den i original fortfarande. Öppettiderna finns här.
...på min arbetsplats och på söndag är det vernissage mellan kl 13.00-16.00. Den andra utställningen på fotogalleriet i Skruv, vid JGA Emballage, ska därmed bli verklighet. Den första hade jag under tre månader sommaren 2008. I dagens Växjöbladet/Kronobergaren fanns också ett reportage om mig och den största lokaltidningen, Smålandsposten, ska skriva om utställningen lite längre fram. Den varar ju till slutet av april så det gör inget att det skrivs även efter vernissagen också.
Ur dagens Växjöbladet/Kronobergaren.
Jag har skickat ut 60-70 inbjudningskort till vänner och bekanta samt fått med utställningen i både Smålandspostens och Barometerns evenemangkalendrar. Dessutom i kommunens samt Glasikets evenmangstips på webben. Även några affischer på biblioteken och mataffärerna i Skruv och Lessebo har kommit på plats. Får hoppas att det blir några stycken man kan bjuda på cider och salta pinnar.
Guldmedlem
