Med leriga skor

God Jul 2009

God Jul 2009! Från storkobbens rike, Svalbard 2007. Foto: Håkan Eklund.

Så är det äntligen jul och dags att stämma av. Av kollegor och vänner som jobbade i u-landsprojekt lärde vi oss att skriva jul- eller årsbrev till nära och kära långt borta, som ett sammandrag över året som gått. Hann man skriva och skicka före jul blev det ett julbrev, hann man inte med den tidtabellen blev det ett årsbrev – innehållet var ju ändå detsamma. Det senare har jag ofta föredragit, då den riktiga själsfriden ofta infunnit sig i julmellandagarna med en massa ledig tid. Eftersom detta inträffade innan kommunikationsrevolutionen med internet, bloggar, mejl, sms och motsvarande hade skapats, var detta ett praktiskt sätt att sammanfatta, uppdatera och leverera.
Med dagens snabba system känns det ju lite konstigt att konstatera att vi under fem år i Söderhavet (under 1980-talet) faktiskt inte hade någon annan kontakt till hemlandet än vanlig brevkorrespondens; vi har en hel kista full (vackert utsirad och gjord av doftande kamferträ) med brev hemifrån som det skall bli kul att läsa på nytt nån gång. Och vi ringde inte hem en enda gång under fem år, det kändes för dyrt. Vi hade heller inga tidningar hemifrån och internet hade ju inte slagit igenom ännu på 1980-talet, åtminstone inte på Fiji där jag såg min första datamaskin 1987! Tala om teknologisk utveckling. Nu känns det unikt att ha kunnat leva i denna typ av isolering som ingen längre kan uppleva på samma sätt. Världen och avstånden har ju krympt idag, alla är nåbara nästan varsomhelst.

Första datorn köpte jag på vägen hem från Fiji försommaren 1989, en bärbar grunka som kostade en förmögenhet i Singapore, trots att den där var hälften billigare än i Finland. Det tog förstås sin tid att lära sig använda den; minns ännu hur jag satt på hotellrummet i Singapore i juni  (under en stop-over på vägen hem) och filade på en slutrapport på en skrivmaskin (som farfars amerikakusin Victor Eklund hade haft med från Kalifornien när de besökte oss på Fiji) som jag skulle ha med på slutrapporteringen i Geneve (på ILO:s FN-kontor).

Jag har inte koll på när vi började skriva julbrev/årsbrev, men har åtminstone hittat en kopia av ett julbrev skrivet i Uganda 1991 (jag var ensam på ett uppdrag i två månader innan jul, fru Anita var ensam hemma med barnen i Åbo). Jag minns inte hur det var under Fijitiden på 1980-talet? Innan ”dataskrivandet” tog över blev man ju inte själv kvar med några kopior.

Hur som helst, jag tänker fortsätta med denna tradition. I år hann jag skicka ut en del av julbreven innan jul (vet inte om de hann fram i tid?), resten skickas i julmellandagarna.

Det är också kul för en själv att tvingas sammanfatta året, och på en A4 plita ner sånt som man själv gillat eller vill minnas. Ett dokument i sig och stöd för minnet när det mesta ”bakåt” tenderar att smälta ihop till en enda salig röra. Det är ju så minnet fungerar; ”minnet är en skral dagbok” skrev ju Komossabon Martin Hede i krigsveteranernas bok ”Maxmo-Oravaisbor i tre krig” (1994), när han försökte "minnas till" över allt som han varit med om under kriget. Ett fyndigt uttryck som jag använt i många sammanhang.

Egentligen har ju också ett sammanfattande jul-/nyårsbrev levt ut sin tid och är väl i sig helt onödigt; hela mitt år har jag ju dokumentaret i ord och bild här på fotobloggen; dock handlar ju ett privat julbrev om mångt och mycket på privat familjenivå som inte dokumenteras i en blogg.

Alltså, God Jul till alla som läser detta!

(Logga in för att skriva en kommentar)