Med leriga skor

Bortom broar och färjor

Högsårafärjan, Kimitoön 12 mars 2009. Foto: Håkan Eklund.

Körde i går 104 km ut till färjfästet till Högsåra i den åboländska storkommunen Kimitoön. På bilden ovan kommer kvällsfärjan in för att hämta mig, dryga 3 h senare tog den mig tillbaka. Höll bildföredrag om åren på Fiji för hela byn, och det var en trivsam föreställning bland trevliga människor i åldern 5-80 år representerande en massa intressanta verksamheter (lots, sjökapten, forstmästare, översättare, jordbrukare, författare, företagare, pensionärer, skolelever etc.).

Ön Högsåra ligger intill den historiska farleden vid Jungfrusund. Redan på 1500-talet lotsade Högsårabönderna de svenska kungarnas flottor förbi farvattnens grynnor. Kejsar Alexander III gästade ön i slutet av 1800-talet med familj och hovfölje och ön var ankarplats för den ryska flottan under första världskriget, liksom för den finska flottan under vinterkriget.

Byn Högsåra är en välbevarad helhet, idag bor här ca 40 personer. Sommartid mångdubblas befolkningen på Högsåra med närliggande holmar. Ett av mina favoritsamhällen i den åboländska arkipelagen.

Under uggleträdet

Strandskog, Satava, Åbo, vintern 2009. Foto: Håkan Eklund.

Hade en fin upplevelse i Uggleskogen i kväll. Hörde kattugglan ropa när jag gick ut med hunden vid 19-tiden.

Först ropade den från en skogsbacke längre bort, där jag brukar fotografera liljekonvaljer och getrams. När vi gick dit hade ugglan flugit till Uggleskogen som vi redan gått igenom - men som då var helt tyst. Det är en skogsbacke som officiellt heter något som jag aldrig minns - som jag helt sonika kallar för Uggleskogen från fina kattugglemöten för många år sen.

Och nu är den alltså tillbaka.

Småningom är vi ganska nära. Kattugglan ropar intensivt med sitt härliga spöklika "daller" i rösten. Plötsligt kommer den flygande och sätter sig i en björk alldeles ovanför oss. Jag ser tydligt silhuetten av den mot en ljus molnhimmel (upplyst av stadens ljus) 15 meter upp i trädet. I tio minuter njuter jag av konserten. Vilken stämning! Ensam med en vårrusig uggla i en mörk skog är inte helt fel.  Trots att Buddy till slut börjar gny och skälla, han vill vidare, så brydde sig inte ugglan om det. Förstås såg kattugglan oss tydligt mot den vita snön, men tyckte att vi borde få höra vad den hade att säga, om den kommande våren. Om dess längtan efter en partner.

Just nu har jag en nostalgisk stund av annat slag. Sitter och plockar fram diabilder från Fijiöarna för en bildvisning i morgon kväll, ute i skärgården. Plötsligt väller en massa fina minnen fram. Rasslet från palmkronorna. Glittret från ett ständigt närvarande Söderhav. De bländvita korallstränderna. Ett härligt folk; vänligare och trevligare människor än fijianer finns knappast på denna jord. Trots att deras förfäder var kannibaler ... Och plötsligt så längtar jag bara tillbaka; frun och jag är överens: de fem bästa åren av vårt liv tillbringade vi i Söderhavet!

Skuggspel

Snötäckt sten, Kurjeenrahka nationalpark, Yläne. 8.3.2009. Foto: Håkan Eklund.

En strålande vårvinterdag; kanske den sista fina vintersöndagen? Dagmejan far hastigt iväg med det snötäcke som vi har i denna landsända. Gjorde en tur upp till Kurjeenrahka nationalpark (ca 35 km norr om Åbo) för att få ihop lite vinterbilder för ett projekt. Kom på att jag samtidigt fotograferade en massa skuggor; här en snötäckt sten i en sluttning.

Hörde ivrigt sjungande svartmesar, talgoxar och blåmesar. Enstaka mindre korsnäbbar flög över.

Var igår till de finska naturfotografernas vinterdagar; bildvisning från morgon till kväll. Mest fascinerades jag av Sami Karjalainens bildboksprojekt om Finlands gräshoppor och vårtbitare, ett projekt som tagit honom 7 år att sammanställa (http://hepokatti.net/). Boken är just nu i tryck. Samma kille gav för ett antal år sedan ut den första boken om Finlands trollsländor, som  både var ett fotografiskt mästerverk liksom en mycket bra faktabok. Den upplagan är slutsåld för länge sen.

Sen gillade jag järvfotografen Antti Leinonens björnbilder i olika typer av landskap, ljus och med olika brännvidder. Bland annat hade han björnbilder tagna med vindvinkel där kameran hade riggat upp i ett träd. Spännande resultat. Alla bilder på dia, med fantastiskt mjuka fina färgnyanser; det var en njutning för ögat att igen se en bildvisning med dia - snart är det en stor sällsynthet.

Fotokurs

Bilddiskussion. Kursledaren Andy Horner andra från höger. Kimito 6.3.2009. Foto: Håkan Eklund.

Igen ett inspirerande kursveckoslut. Idag diskuterade vi det portfolioarbete som vi måste göra för att kunna avlägga specialyrkesexamen för fotografer, med naturfoto som specialitet och som skall bedömas av en nio-personers "examensjury" från Norge, Sverige och Finland. De representerar olika intressegrupper (yrkesverksamma fotografer, naturfotografer, arbetsgivare, utbildningsrepresentanter etc.).

I Finland finns ett system där man enligt lagen om yrkesexamina anger examensstrukturen för yrkesinriktade grundexamina, yrkesexamina eller specialyrkesexamina (lagen trädde i kraft 1.5.1994). Examina är omfattande och inbegriper den yrkesskicklighet, den språkkunskap och de sociala färdigheter som förutsätts i arbetslivet. Dels gäller det produktionsmässiga kvalifikationer, dvs. direkta yrkesfärdigheter, dels allmänna kvalifikationer.

I våra examenskrav ingår:
1) grundfärdigheter för en yrkesfotograf (studioarbete, miljöarbete, visuellt uttryck, digitalt arbete, planering och kommersiella färdigheter samt språk)
2) yrkesskicklighet för naturfotograf (som gäller en massa olika specialområden).

På bilden ovan är det Ida (från Skåne/enda från Sverige som är med i gruppen) som visar några av sina bilder, alla andra i gruppen kommer från olika delar av Svenskfinland (= kusten). Ännu finns ingen motsvarande utbildning i det finska Finland, vi är den första gruppen i landet. Utbildningen ordnas av yrkesinstitutet Axxell (www.axxell.fi).

 

 

Bild- och läsupplevelse

I soluppgången. Hirvensalo, Åbo 2009. Foto: Håkan Eklund.

Hittade en intressant liten fotobok i bohandeln, som jag bara inte kunde låta bli att köpa. "Återblick" heter den.

Informationen på skyddsomslaget lät lockande: "En halvt bortglömd plastkasse, undanstoppad i en garderob, är upprinnelsen till den här boken. Den rymmer mängder av svartvita fotografier tagna under resor till Israel, Egypten, Etiopien och Indien för mer än 25 år sen. Fotograf och ägare av kassen är den blivande forskaren, sedermera filmaren och författaren Lena Einhorn, som redan hade gryende konstnärliga ambitioner och älskade att tillbringa timmar i mörkrummet. Bilderna visar en värld som inte längre finns. Frusna ögonblick från en tid förunderligt lik vår egen".

Det lilla jag hunnit läsa och bläddra i boken räcker; jag gillar denna typ av bild- och textdokument. Lena E är en fullkomlig främling för mig, men jag är imponerad av hennes bilder som hon tog med en gammal Konica  när hon var i 20-års åldern, "med automatisk bländare" som hon skriver. Det enda objektiv hon hade var ett 135 mm. Detta bevisar återigen att utrustningen inte är det viktigaste; bildmaterialet är suveränt! Dessutom är hon en utmärkt stilist.

Första kapitlets första rad börjar så här: "Nästan inga av dessa bilder är yngre än 25 år. Inga av de människor som syns på bilderna är fortfarande unga. Ett relativt stort antal är säkert döda, sedan många år." Det är raka rör.

Boken kom ut på Prisma (www.prismabok.se) 2008.