Vargen kommer

Alfahonan "Vaalea tyttö" ("vaalea" = ljus, "tyttö" = flicka). Lampi, Kuhmo 2.5.2010 kl. 21.05.
Foto: Håkan Eklund.

Nu när vi inte såg några vargar under våra två kojnätter i Kuhmo kunde jag inte låta bli att kolla i bildarkivet vilka bilder jag har från tidigare. Hittar bl.a. denna, när "Vaalea tyttö" kommer smygande i skymningen en vårkväll, på typisk vargmanér. Jag satt i kojan längst till höger vid "Lampi" (= sjön) när jag upptäckte henne. Använde 70-200 mm som var rätt ljusstarkt, här 200 mm (1600 ISO, 1/125 s, f 5.0).

Lassi Rautiainen har satt namn på alla vargindivider som han har i sitt område, som han har presenterat i sin bok "Taistelijat" (som också finns på engelska: "Fighters") som handlar om samspelet mellan björnar och vargar i hans "naturstudio". Ett unikt material som ingen annan i Europa har; detta har länge varit det enda stället där man från gömsle kunnat följa med hur björnar och vargar agerar tillsammans.

Här nedan en presentation av boken som jag skrev för BioFoto Finlands årsbok 2014:

Alla vi som suttit i Lassi Rautiainens fotokojor vid Rahkosuo i Kuhmo, i gränszonen mellan Finland och Ryssland, har stor glädje av boken ”Taistelijat”(160 s, 2013). I den boken hittar många av oss (med lite tur) någon av de vargindivider som vi lyckats fotografera. Själv hittar jag ”Vaalea tyttö” som är född 2005 och ”Kippurahäntä” född 2006, som utgör ett alfapar. Jag har ännu kvar ett textmeddelande i min telefon när Lassi meddelade ”Vaalea tyttö tulossa” när han satt i ett gömsle vid en sjö en kilometer bort, vi andra i gränszonen. Och visst kom den ljusa varghonan över myren från sjön; hon blev bra på bild.

I boken som han gett ut på eget förlag (Articmedia) berättar han om samspelet mellan varg och björn som han under många år bevittnat från första parkett, från sina fotogömslen. Detta torde vara första gången när någon i Finland i fält kunnat dokumentera hur två av våra stora rovdjur fungerar tillsammans. Ett i sig unikt material.

Här en fri översättning av kapitlet ”Karhun virhettä odotellaan” kan det låta så här, berättare är Lassi Rautiainen. Det handlar om observationer han gjort från sina många dygn i gömsle, i boken kompletterat med fina bilduppslag.

”Det största misstaget en björn kan göra är att ta ett köttstycke i munnen och dra sig bort från åtelplatsen. Det är just detta som vargarna länge har väntat på när de legat i utkanten och följt med ruljansen. De sätter genast igång en gruppjakt och spelet är snabbt över.
Men för vargarna är det inte bråttom med matbeställningen från restaurangen. Senast när morgonsolen börjar värma och nallarna drar iväg till sin daglega övertas restaurangen av vargarna.

Ifall åteln är stor och färsk och det är svårt att få loss stora stycken, lyckas björnarna behärska åteln. Då får vargarna vänta. Under många nätter har kikarspaning avslöjat sovande vargar här som där; de vilar och låter tiden ha sin gång. Förr eller senare gör någon nalle ett misstag eller också hinner morgonen ikapp.

Graden av hunger styr också handlingsmodellen. Om vargarna är hungriga och inte har ätit på ett par nätter blir de tuffa och aggressiva. Det syns bäst när vargarna anländer till matplatsen. De första minuterna är ett enda oavbrutet och högljutt bråkande med brummande björnar. Leken dämpas senare när de första munsbitarna är ätna. Det skulle ju vara dumt att slösa med energi genom att bråka i timmar. Alltså lugnas situationen snabbt ner efter det första tumultet och vargarna och nallarna verkar i bästa sämja.

Det känns som om bråket mellan vargarna och björnarna också bär ett spår av lek, åtminstone från vargarnas sida. Vargarna tycks njuta av att se björnar i flykt och panik. En del av förföljelserna påminner om ett skådespel. Ett tecken på detta är när köttbitar som vargarna rövat från flyende björnar sen bara lämnas att ligga. Man är inte ens hungrig, utan det är bara så roligt att reta den större.

Också vargarna kan gnabbas sinsemellan. I alla familjer finns girighet och avundsjuka: vem fick en godare glass eller slickepinne ...
För hunddjur är det också vanligt att hamstra mat och gömma undan för andra. Och trots att magen är mer än full när man förätit sig så skall ändå inte kompisen få det som man själv inte äter.”

Så långt Lassi som skriver ledigt, informativt och alltid med glimten i ögat.
Bokens sista kapitel är skrivet av rovdjursforskaren Ilpo Kojola som berättar vad forskarna lärt sig om vargarna i Kuhmo, som från och med 1998 har försetts med sändare – information som gett och ger intressant information. Sommartid dödar en vargflock älgar två gånger i veckan, vintertid räcker det med en älg. Orsaken till skillnaden är att det sommartid ofta handlar om småväxta ungälgar. I början av 2000-talet utgjorde skogsvildren 20 procent av bytet, älg stod för 75 procent och 5 procent småvilt och fåglar.

2014-08-21 14:25   malmön

Intressant detta om björnar och vargar. / Tack Hans

Svar från Håkan Eklund 2014-08-21 14:26

Ståtliga och intressanta däggdjur i vår ursprungsfauna.
- hawk

2014-08-21 14:29   Sten Björklund

Jag har inte läst den här boken. Intressant att se och tolka vargarnas beteende även om det blir lite av en mänsklig syn på det hela. Lassi har ju haft gott om tid att studera vargarna. Minns ( eller minns lite ) när han visade bilder i Vårgårda en björn som satt i en pulka, Allt med björnfotografering var nytt då och väckte stor uppmärksamhet. Sedan kom Antti Leinonen med sina björnbilder.
Sten

Svar från Håkan Eklund 2014-08-21 14:48

Det är inte lätt att översätta Lassis texter, de är synnerligen kluriga med en underfundig humor.
Han försökte hitta ett svenskt förlag för boken, men ingen var intresserad.
- hawk

2014-08-21 14:41   Arne Bivrin

Läsvärt som alltid, Håkan!

Svar från Håkan Eklund 2014-08-21 14:47

Jag minns ännu när vi väntade i vägskälet från "Lampi" och du kom ångande i en bil från gränszonen, en tidig morgon. Minns inte året. 2007?
- hawk