Ordentlig vinter trots allt

Nu ser det ut som om en hyfsat kall vinter är ganska säker, trots värmen en för en dryg vecka sedan. Det kom mera snö och en ordentlig kyla. Själv har jag tillbringat tid med att jobba och inte hunnit ut med kameran. På veckoslutet blev det en skidtur på två nätter, så jag får helt enkelt ta några bilder från den turen. Själva rutten var så pass ambitiös att det tyvärr inte blev någon extra tid och delvis ingen överlopps energi för fotografering. På fredagen var det gråväder och vi skidade en del i mörker, fem timmar och 16 km i sträck över skog och myr, samt bokstavligen stock och sten.

På lördagen snöade det hela dagen, vilket i alla fall gav en liten krydda åt gråvädret.

Det blev i alla fall tung skidning med 9,5 timmar och under 30 minuter paus, då rutten som sagt var lite överambitiös.

På söndagen hade vi i alla fall lite mera tid, med bara drygt tre timmars skidning tillbaka till bilarna. Och solen sken, värmde både kropp och själ.

Just nu verkar det som om det renodlade fotograferandet får vänta på att kvällarna blir ljusare, då veckosluten är för fulla med skidturer. Kanske det kommer något veckoslut då ingen kompis kan komma med? Far jag ensam kan jag åtminstone tillbringa lite tid med kameran i handen. Detta är dock ett lyxproblem, vintern är härlig!

Vinter eller inte?

Kring nyår menade meteorologerna att vi skulle få den strängaste vintern på tio år och det blev faktiskt kallare då. Sedan kom snön och kylan och det skulle bli vinter på riktigt. Tyvärr varade det inte länge, utan temperaturen steg till runt nollan och över och snön smälter. Den hinner nog inte smälta helt och hållet innan det ska bli kallt igen, men nog känns det som om vintern är ordentligt volatil när inte ens prognoser om en ordentlig vargavinter håller längre än en dryg vecka.

I veckan hann jag inte ut, annat än för lite snöcykling med fatbike och på lördag förmiddag hade jag familjeplikter. Eftermiddagen var dock helt ledig, och jag beslöt mig för att ta bilen till Runsala (runt 30 min körning), där det verkade finnas möjligheter till att skymta solen, till skillnad från hemmaskogen som bara var blöt och grå. För mig är fotograferingen en integrerad del av mitt naturintresse och jag tycker egentligen inte att bilkörning är helt kompatibelt med det. Och att bara åka bil för att vara ute i några timmar har en hög tröskel för mig. Jag motiverar det för mig själv då det gäller paddling att jag för t.ex runt två timmars bilkörning i alla fall typiskt får tjugo timmar ute för en vanlig liten övernattningstur, så nyttograden är relativt ok. Men att bara åka bil, vara några timmar ute och åka tillbaka är egentligen inget för mig. Det var väl en uggleexkursion för drygt tjugo år sedan som fick mig att hoppa av hela fågelskådningen, då det inte alls var min grej att köra runt en hel kväll för att då och då stanna en liten stund för att lyssna efter ugglor. Nej, mitt fordon är cykel. Jag har cyklat till skolor och jobb hela livet, och cyklar även en hel del som motion och som en form av friluftsliv. Jag kan bra ta mig till de närmaste fågeltornen, 4-5 km bort, med ryggsäcken full av kameror, objektiv och kaffetermosar samt stativet på pakethållaren. Tar jag med mindre utrustning är det heller inget problem att cykla 20 km till ett fint område.

Detta om cykling. På Kolkka udde längst sydväst på Runsala var det soligt och fint. om än aningen blåsigt. Där rör sig en hel del folk, så någon egentlig landskapsfotografering var inte riktigt aktuell, även om det skulle ha funnits några potentiella bilder med riktigt lång slutartid.

Sedan jag bytte ut min normalzoom mot Tamrons 28-200 /2.8-5.6-långzoom, som har förbluffande bra bildkvalitet, har jag börjat använda längre brännvidder för landskapsfotografering. Nu hade jag ett längre teleobjektiv med och tog några bilder på långt håll. Den första är med 600 mm och den närmaste ön är 2,5 km bort. Lite på gränsen och några försök med ännu längre avstånd misslyckades, då det blev för mycket luftdaller. Båda öarna har jag paddlat kring otaliga gånger på kurser och turer jag guidat.

Den första bilden är dessutom manipulerad, då jag klonade bort en ful länkmast rakt ovanför ön. På land kunde man inte flytta sig nog för att den skulle bli utanför bilden. Jag är egentligen inte ok med detta, men provar mig lite för hur jag tycker och känner. Per Östberg skrev om ämnet för några dagar sedan i sin blogg här på Fotosidan. Hela temat är svårt tycker jag, om man inte vill hålla sig till en ytterst strikt dogm, för mycket kan ju betraktas som manipulering och det finns en hel del aspekter som diskuteras:

• Finskt naturfotografi har traditionellt varit ganska strikt, Markus Varesvuo har t.ex förklarat sig varför han for till ett naturskyddsområde med orrar (eller var det tjädrar) med fåglar som var kända för att vara aningen mindre oskygga, något som tydligen har betydelse. Alla vet ju att det är fusk att fotografera galna tjädertuppar på våren osv. Trots det är finskt djurfotonästan helt beroende av åtel, något som strikt nog kan betraktas som manipulering även det.
• Ett naturfotosymposium i Kuusamo som jag deltog i hade flera föredragshållare som berättade om sina multiexponeringar. Med jämna mellanrum framhöll de hur viktigt det var att multiexponeringen skulle göras i kameran, inte i efterbehandlingen.
• För egen del har äktheten faktiskt en viss betydelse, om det då inte är fråga om direkt konstfoto och det klargörs.
• Är det ok att t.ex ta bort en störande kvist från kanten i ett simplistiskt foto av en trädkrona? Jag börjar luta åt det, då det faktiskt också finns alternativet att fotografiet är så viktigt för en del fotografer att de då i stället skulle bryta av en kvist.
• Thomas Heaton klonade bort sin kameraryggsäck från ett landskapsfoto då han råkat glömma den där. Är det ok?
• Mads Peter Iversen byter ibland tydligen ut himlen på sina landskapsfoton, något som för mig klart går över gränsen för att vara ett naturfoto. Det kan ändå vara ok om man berättar att det görs.
• Mycket annat, men få klara svar. Dock torde det vara klart att jag på min friluftsblogg, www.yetirides.com, måste vara strikt. Läser man en sådan är det underförstått att bilderna är äkta i det avseendet att inget lagts till eller tagits bort. En bild är förstås ända alltid ett val vad utsnitt och tidpunkt beträffar.

På förmiddagen var jag på en liten promenad i närskogen för att se om jag skulle hitta något att fotografera. Snöfallet tog tyvärr slut när jag kom ut och jag hittade inte riktigt vad jag ville, trots att jag hade ett antal bildidéer. Det blir dock att fara ut på nytt nu, hinner med två timmar innan det blir mörkt. Jag kollade i alla fall upp två potentiella platser för en cykelbild då rätt förhållanden inträffar. Nedanstående bild, tagen i början av december, skulle jag vilja prova i ymningt snöfall samt även dimma. Snöfallet i mörker och dimbilden i dagsljus, men ändå med en kraftig blixt. Jag tror att dimma i kombination med snö kunde vara riktigt intressant och det är mycket möjligt att det blir rätt förhållanden inom de närmaste dagarna.

Det var det, nu går jag ut ett varv.

Det blev vinter

För en vecka sedan började det snöa på allvar. Under mellan natten till tisdagen och onsdag morgon kom det run 25 cm relativt tung snö, och trafikkaoset var ett faktum. Dylikt inträffar så pass sällan att snöröjningskapaciteten inte räcker till, vilket jag själv tycker är helt ok. Onödigt att binda för mycket resurser till något som inträffar relativt sällan. Jag har själv dessutom tagit en paus från distansjobbet och cyklar nu till kontoret varje dag och hade givetvis inga problem i snökaoset med min fatbike. Torsdag och fredag var kalla och mycket fina, med klart väder och fantastisk vinter, men jag hade lite bråttom på jobbet och hann inte njuta av det vädret.

På lördagen gav jag mig dock ut i närskogens fantastiska vinterlandskap, men fick ingen bild som jag tyckte skulle ha varit värst speciell, men det var ju skönt att vara ute. Sedan hem för att packa för ett dygn ute, då jag kommit överens med två kompisar om en liten skidtur. Vi hade dessutom tur med vädret och kunde skida största delen av sträckan till övernattningsvindskyddet innan det blev helt mörkt, trots att vi kom iväg först en dryg halvtimme innan solnedgången.

En timme efter solnedgången var det ännu relativt ljust. (Jag har börjat våga höja ISO-värdet på sistone, ISO 6400 i denna bild).

Vi lyckades pricka in en ganska sval natt med runt -20°C på kvällen. Efter att tårna tinat var det varmt och skönt i sovsäcken. Jag förfrös några tår ganska ordentligt (illaluktande nekroser mm) för tio år sedan och speciellt högra stortån är mycket problematisk i kyla för tillfället, det känns nästan som om den blivit sämre igen. Sömnen var ändå riktigt bra och vi vaknade först närmare åttatiden, vilket är sent för mig. Morgonen var dimmig och det fanns mycket att fotografera, något jag ändå inte riktigt hann med, då vi hade en rutt som krävde runt fem timmar aktiv skidåkning. Jag dokumenterade turen tämligen omsorgsfullt, men någon mera renodlad fotografering fanns det inte tid för. Nedan i alla fall några bilder. Ljuset var rätt intressant, med solen som ibland nästan syntes genom de låga molnen. Ställvis var det också en del långsamt drivande dimma.

Detta var första gången jag hade Sonys fullformatare i tredje generationen ute i kyla och jag är nöjd att batteritiden numera är riktigt bra. För ganska exakt två år sedan hade jag en Sony A7II i ordentlig kyla i Lappland (som kallast -36°C) och den fungerade mycket dåligt. Men utvecklingen går framåt.

Om några dagar ska det komma in varmare väder, eventuellt t.om med lite regn. Det är bara att hoppas att det ändå kommer snö i stället, då det vore trevligt med en fortsatt vinter.

Vintern kommer

Nu börjar det se ut som om vinter skulle komma på allvar. Långtidsprognosen säger att det blir den strängaste vintern på tio år, men jag vågar inte riktigt hoppas på det ännu. I skrivande stund har det dock varit köldgrader i en vecka och saker och ting fryser till. Ännu är det bara snö så att den täcker marken, men mera är på kommande. Då väderleksprognosen utlovade vinter beslöt jag mig för att ta säsongens sista kaffepaddlingstur på trettondagen. Förhoppningsvis blir det så bra is att nästa gång är först i april.

Jag kom iväg runt soluppgången, vilket inte är svårt denna tid på året (9:36). Just innan solen gick upp kom molnen in, men det blev ändå några färgranna bilder som jag inte visar här. Det var -7°C då jag kom iväg och utlovat så pass mycket vind att jag packade ner systemkameran i kajakens lastutrymme. Just i detta område har jag lett många turer och hållit en hel del kurser och har därför en viss erfarenhet av väderleksprognosen. Det har hänt sig att det utlovats typ 6 m/s med 10 m/s i byarna och när man väl kommit till platsen har havet varit ett enda inferno med 14 m/s och 20 m/s i byarna. Inget man tar ut en nybörjare på en lugn och trevlig tur i. Nu var det lugnt, men jag hade ändå inte systemkameran framme, då risken för vattenskador var uppenbar. Det var också tillräckligt kallt för att fingrarna skulle vara ett problem, vilket hade påverkat handhavandet ännu mera. Tanken var att paddla till en ö lite längre ut, där man har en lång utsikt över havet ända till Nagu. Dock blåste det lite mera när jag kom ut i vinden och jag ändrade planer och höll mig längre in. Jag har gått en förhållandevis gedigen utbildning till havskajakguide där riskhantering var en stor del och nu var i det princip krävande förhållanden p.g.a kylan.

Drönaren var i alla fall med, så jag beslöt mig för att ta några bilder. Ännu tycker jag att drönarbilder ger ett fräscht perspektiv just ute i skärgården, trots att de numera annars är vardagsmat. Jag körde slut på ett batteri runt denna lilla klippa.

När jag packade ner den redan något fuktskadade drönaren, såg jag att solen lyste genom en lucka i molntäcket söderut. Här hade det varit kul att ha systemkameran framme, men det var inget alternativ nu, då fingrarna var styva efter att ha packat ner drönaren. Det blev en snabb bild med paddlingskameran (en RX100 i undervattenshus, mer om fotografering från kajak någon annan gång), men ett utsnitt från den visar kanske att där fanns en intressant bild.

Jag tog en liten kaffepaus på en annan ö. Kameran på drönaren visade nu bara rakt ned, frågan är om det var kylan eller fukten som orsakade det. Nu har den torkat på ett värmeelement några dagar, så jag måste prova på nytt. Första bilden tycker jag blev rätt intressant. Föremålet lite uppåt till höger om mitten är en gammal buss!

Denna bild tycker jag hade haft potential att bli mycket bättre med ett lämpligt utsnitt. För seriös drönarfotografering kanske man skulle ha en platta med stor bildskärm i stället för en liten smarttelefon, speciellt om man som jag inte riktigt ser så bra på nära håll utan läsglasögon. Och kanske en bättre drönare också, även om jag gillar storleken på min lilla Mavic Mini, där bildkvaliteten i bra ljus räcker till att skriva ut i A3+ i 4/3-förhållande.

Det var det. Nu måste jag packa inför kvällens övernattningstur.

Att gilla gråvädret

November och december var mycket gråa även i Åbo, och det regnade ohemult mycket. Mörkret i november och december har alltid varit ett problem för mig och det har bara blivit värre med åren. Jag påverkas klart av det, trots att jag försöker vara en del ute i dagsljus. Senaste höst jobbade jag dessutom hemifrån och den sista månaden hade även barnen hemmaskola p.g.a covidläget, så hemmet kändes ganska trångt och jag såg knappt några andra människor. Distansjobbet gav dock oftast möjlighet att ta en förlängd lunchpaus och jag drog oftast ut för en eller två timmar för att lufta cykeln. Fotograferingen blir mestadels begränsad till veckosluten, även om jag alltid har någon kamera med på cykeln. En regelrätt fotopromenad ger jag mig inte tid till på en lunchpaus, då jag försöker upprätthålla en kondition som kräver aktiviteter av betydligt högre intensitetsnivå.

Även då jag har tid att fotografera kämpar jag med gråvädret. Inspirationen och glädjen infinner sig helt enkelt inte och det är något jag måste jobba på både för fotograferingen och livet i allmänhet. Trots att jag är en hel del ute även i gråväder blir humöret på alla plan riktigt mycket bättre med lite sol och färger. Favoriten är och förblir ändå då solen är relativt nära horisonten, både ovan och under den.

Jag har kollat en del fotograferingssaker på YouTube, och en fotograf jag sett ganska mycket på nu är Mads Peter Iversen. Av honom har jag fått insikten att jag borde göra lite mera efterarbete med mina bilder, något jag varit mycket sparsam med. Hittils har jag inte ens varit villig att göra alltför vilda saker i efterbehandlingen, då jag tycker att det ändå ska finnas något uns av dokumenterande i en naturfotobild, väl medveten om att verkligheten är mera komplex än så. Gränsen drar jag vid att lägga till eller ta bort element, längre än så går jag definitivt inte. Hur långt jag kommer att gå återstår att se, men jag torde hållas i Lightroom och inte gå över till den mörka sidan (Photoshop). Nedan en bild jag gjort ett försök med. Den är grå, men inte helt grå, då det läckte lite ljus genom ett moln.

Jag hade en version där kompositionen var lite bättre i mitt tycke, men skärpedjupet räckte inte till. Jag har ännu inte kommit helt över min instinkt att hålla ISO lågt, trots att jag har en kamera med goda prestanda på höga ISO. Det gick inte att använda stativ här, då kanten av den lilla sjön var mjuk och inte frusen, så jag fick  hänga med en arm i ett träd för att komma åt att ta en bild. Jag provade också en version där skogen inte var helt mörk, utan ljusare och med synlig grön färg, men den föll mig inte i smaken. Editeringsmässigt är bilden gjord mera dramatisk, innan var den ganska platt, vilket jag inte gillade med detta motiv.

Mot ljusare tider

I skrivande stund ser allt ljusare ut. Två veckor efter vintersolståndet går solen ned nästan 20 minuter senare och solen har visat sig flera gånger. Det har även blivit köldgrader, även om vi inte har någon snö ännu, och en del prognoser förutspår att det ska bli en riktigt ordentlig vinter alldeles snart. Själv påbörjade jag ett nytt litet projekt. För att få lite mera innehåll i cykelrundorna tänkte jag börja besöka (relativt) närliggande fornborgar/böten/vårdberg/vårdkasar med cykel, kajak eller cykel + packraft. Det finns en hel del i trakten. Denna lista (Vårdkasar i Bålagård) innehåller 152 platser, av vilka närmare hälften är nåbara med en rimlig möda. Idag blev det två stycken på Kustö, Kappelberget och Palovuori. En skön cykeltur i halvsoligt väder.

Jag provade även en ny kamera. 42 megapixel ger nya möjligheter till beskärning.