Mycket snack och lite verkstad
Analogt mellanformat mot digitalt småbildsformat – Det utlovade testet
Jag är verkligen inte mycket för att göra tester egentligen, men ibland måste man ju pröva sina förutfattade meningar. Så eftersom jag äger en mellanformatkamera med 6x7-format och en digitalkamera; båda med rysligt fina objektiv, så tänkte jag att vi kunde kika lite på hur de förhåller sig till varandra.
Testet är utfört på ett sätt som säkert skulle få den rutinerade testaren att ta sig för pannan eftersom dessa oftast inte verkar intresserade av hur kameror funkar i praktiken, utan av vad som är bäst på pappret. Dessa herrar (för det finns väl inga damer som håller på med sånt här?) kan ta sig i baken, för här testar vi hur det funkar i praktiken!
Det hela kom sig av att jag en vacker dag (i lördags) kom hem med en rulle Ilford HP5+ i mellanformataren, där jag bara lyckats ta 9 bilder av rullens 10 möjliga. Så jag bestämde mig för att prova Pentax 67II:an med SMC 67 75/4,5 mot Nikon D700 med Zeiss 35/2 Distagon. Dessa kombinationer ger nämligen ungefär samma bildvinkel. Mellanformataren får lite mer med på höjden, medan småbildsdigitalaren får med mer på bredden.
--------------------------
Men hur går man tillväga egentligen? Jag vet faktiskt inte, för medierna är såpass olika att det blir väldigt klurigt att jämföra. Filmen exponerades efter ISO 320, så jag gjorde likadant med digitalkameran. Givetvis har den senare ett rejält försprång vad gäller brusfrihet, men är det verkligen alltid en fördel? Vi ska se att så inte är fallet!
Jag började med att behandla filmbilden så att jag tyckte att den såg bra ut. Det innebär att jag helt manuellt lägger en kontrastkurva som är anpassad till motivet. För att sen försöka vara lite praktiskt rättvis så försökte jag härma slutresultatet med den digitala filen.
Jag tror att en och annan kommer att bli lite förvånad nu, för det ser väldigt lika ut. Men det var också meningen!
Pentax 67II & 75/4,5 @ f/16
Nikon D700 & Zeiss 35/2 @ f/8
Vän av ordning kanske undrar varför jag valt olika bländarvärden. Det beror på att jag ville ha samma skärpedjup, och eftersom mellanformatnegativet är ungefär fyra gånger större så krävs två stegs extra nedbländning. Egentligen borde jag också ställt digitalkameran till två stegs lägre ISO-tal, men så långt tänkte jag inte. Hur som helst har det ingen betydelse alls i det här fallet eftersom bilden från den ändå blir helt bruslös upp till ungefär ISO 800.
Den kameramedvetne reagerar sen säkert på att sidförållandena är nästan exakt lika, vilket ju inte stämmer med originalformaten hos sensorn mot filmen! Jag har helst sonika skurit ner den digitala bilden i sidledd för att översiktsbilderna ska kunna jämföras rättvisare. I det här lilla formatet kommer man ändå inte att se någon fördel av att låta bli att beskära såpass lite.
Intressant är också att 75:an ger nästan exakt samma utsnitt på höjden som 35:an på småbildsformatet. I kombination med det mindre breda formatet bildar det i mitt tycke perfektion. Det är det här utsnittet och den här bildvinkeln jag sökt när jag förut fiskat efter 40-millimetersobjektiv på småbild. Men felet är inte brännvidden, utan att småbild håller det utdragna 3:2-förhållandet som jag inte gillar.
-------------------
Okej, men vad är då skillnaden? Bilderna ser ju nästan identiska ut! Jo, nu ska vi titta på ett utsnitt.
Pentax 67II & 75/4,5
Nikon D700 & Zeiss 35/2
Hoppsan! Nikonbilden är 100% förstoring, vilket innebär att en pixel på skärmen (om du förstorar bilden) är en pixel från sensorn. Pentaxbilden är skannad vid 2400 DPI och sen nedskalad till samma storlek sett i antal pixlar.
Den reella upplösningen tycks vara nästan identisk, med ett litet övertag för filmen om vi tittar på basens strängar. Sen är ju den digitala bilden helt "död" jämfört med filmbilden. Platt, grå och trist. Trots samma globala kontrast.
Kornet hos filmen lyfter den upplevda kvaliteten väldigt mycket, och därmed kan man undra om lågt brus verkligen är det bästa som finns.
--------------------------
Nu ska man minnas att jag använt en förhållandevis enkel skanner; en Epson V700. Därtill var filmen knappast helt plan. Och så är filmen framkallad sisådär. Med en ISO 50-film och en bra skanner lär mellanformataren fullständigt blåsa bort D700:an. En rättvisare jämförelse kanske är med D3X eller Sony A900.
Min egen slutsats idag är att mellanformataren vann, men att om vi ser till helheten så är det ganska så jämnt skägg. Jag gissar att ungefär samma förhållande råder mellan micro four thirds (fyra gånger mindre sensor än småbildsformatet) mot analogt småbildsformat. Men då talar vi om medellåga ISO-tal. Vid lägre ISO kan filmen mycket väl vinna, medan det digitala vinner utan tvivel så fort vi går högre.
Hoppas detta var till någon nytta! Själv är jag ganska belåten:-)
Dela:
Arkiv
- Maj 2013
- April 2013
- Mars 2013
- Februari 2013
- Januari 2013
- December 2012
- November 2012
- Oktober 2012
- September 2012
- Augusti 2012
- Juli 2012
- Juni 2012
- Maj 2012
- April 2012
- Mars 2012
- Februari 2012
- Januari 2012
- December 2011
- November 2011
- Oktober 2011
- September 2011
- Augusti 2011
- Juli 2011
- Juni 2011
- Maj 2011
- April 2011
- Mars 2011
- Februari 2011
- Januari 2011
- December 2010
- November 2010
- Oktober 2010
- September 2010
- Augusti 2010
- Juli 2010
- Juni 2010
- Maj 2010
- April 2010
- Mars 2010
- Februari 2010
- Januari 2010
- December 2009
- November 2009
- Oktober 2009
- September 2009
- Augusti 2009
- Juli 2009
- Juni 2009
Resultatet var inte så självklart som jag trodde.
Jag tycker själv att det digitala kan bli lite sterilt ibland även om jag bara fotograferar digitalt nu.
Det är inte hög upplösning eller helt kornfritt som skapar en levande bild.
//Claes
Filmen å sin sida ger en organisk känsla som är väldigt svår att efterapa med det digitala. I det här fallet gör det större negativformatet förstås underverk med den lokala kontrasten också. Det blir mer "smäck" helt enkelt.
Men som sakt det är hur jag uppfattar bilderna
Mvh Affe
Det går förstås att dra upp den lokala kontrasten i efterbehandlingen, och D700-filerna håller riktigt bra för det. Men att det ändå behövs visar på en väsentlig skillnad.
Jag älskar båda formaten för vad de är. De är väldigt lika och helt olika beroende på hur man arbetar.
Tror att jag ska ta och skaffa lite film och damma av mörkrummet.
Bengt
/jonnie
Sedan kanske jag reagerar lite annorlunda på resultatet än en del andra tycks göra - jag tycker det säger en hel del om hur långt den digitala tekniken kommit när vi ser en helt jämförbar detaljupplösning från en sensor på 24x36 mm ställd mot en filmruta på 60x70 millimeter - nästan fem gånger större yta.
Sedan håller jag med om att film ger bilder karaktär och personlighet, det är ju det som kommer att se till så film används även i framtiden. Men jag tycker ändå den snart fyra år gamla och med dagens mått mätt ganska lågupplösta sensorn i D700 kommer undan med hedern i behåll :-)
Tänk om man kunnat skala upp den sensorn till 60x70 millimeter ...
Resultatet var väl ungefär vad jag väntade mig, men att många nog tänkt sig högre upplösning från mellanformataren skulle jag vilja påstå beror på filmvalet. HP5+ är ganska grovkornig, och inte blir det bättre av att framkalla i R09 som är avsevärt "elakare" än till exempel D-76.
Nån sensor i 6x7-format till vettigt pris lär vi nog aldrig få se. Det behövs ju liksom inte:-)
"Nån sensor i 6x7-format till vettigt pris lär vi nog aldrig få se. Det behövs ju liksom inte:-)"
Nej, i alla fall extremt sällan.
Inom teknikvärden talar man då och då om den undflyende kvalitetsnivån "good enough". Alltså där en teknik eller lösning är bra nog för att lösa sin huvuduppgift i alla utom mycket ovanliga situationer (för att nu skapa en definition).
Jag skulle nog hävda att vi fotovärlden ofta ligger på, eller rentav bortom "good enough" och kanske därmed ofta sitter och diskuterar skillnader som rent praktiskt har mycket liten betydelse.
Det kommer alltid att finnas extrema användare (som jag själv när det gäller ljuskänslighet) som vill ha mer, mer. Men jag skulle nog säga att för sisådär 98-99% av all normal fotografi så är en sensor som den i D700 "good enough" och det ofta med råge. Det gäller allt från upplösning till omfång eller känslighet. (Sedan kan vi i veckor debattera vad "normal" fotografi innefattar :)
Vad gäller det digitala så längtar jag som så många andra mest efter att tillverkarna ska pressa in dagens teknik i mindre hus. Det är mycket viktigare än att förbättra prestanda bortom all rim och reson.
Av och till har jag funderat på att skaffa en analogkamera själv, som komplement. Men jag tänker inte hålla på med kemikalier, det ledsnade jag på för många år sedan.
Men, jag tycker att det är så förbannat bökigt att skanna småbildsfilmen så jag orkar helt enkelt inte. Det är för mycket bilder på en rulle! Jag kan väl göra en ren test framåt våren kanske, bara för kul.
MEN framkallningen av den digitala filen har inte utförts på bästa sätt!
Tvärtom ser bearbetningen ganska typisk ut för någon oerfaren som inte törs öka lokal kontrast, svärta och skärpa i rädsla för att tappa liiite skuggteckning.
Min egen erfarenhet är att 10-12 mpix tål jämföras med 6x6 eller 6x4,5.
Med all välmening.
/Janne Höglund
Tack för din välmening, men jag har full koll på vad jag sysslar med i den digitala världen:-) Filmframkallning däremot, är jag inte helt haj på än.
Men som sagt, sätter jag en diafilm i Pentaxen så blir det nog andra bullar:-) Detta kommer naturligtvis att hända en vacker dag. Jag har ett par i frysen faktiskt, men den höga kontrasten i snömotiv är nog ingen höjdare med diafilmens snäva dynamiska omfång.