Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Ansel Adams tekniker är minst lika relevanta idag

Jag läser sällan böcker, men när jag gör det, så brukar det vara facklitteratur. Bra skönlitteratur är svår att finna, och jag brukar slänga böckerna ifrån mig efter mindre än hälften för att de antingen är för uselt skrivna eller för att författaren tar en tröttsam "konstpaus" och fyller ut halva boken med ordbajseri. Facklitteraturens läsvärde däremot, har inte så mycket med författaren att göra. Han eller hon får förstås gärna skriva begripligt, men det är ändå ämnet som engagerar, och det är ju något som finns och inte är påhittat.

Just nu läser jag några sidor i Ansel Adams bok "The negative" varje kväll innan jag slumrar in (eller försöker slumra in, rättare sagt). Den handlar om exponering av negativ, svartvit film. Bara exponeringen egentligen. Hur man kan skriva en hel bok om det kanske verkar obegripligt, och ännu obegripligare är det väl att någon kan orka läsa den. Men den är mycket intressant och lärorik för alla som pysslar med svartvit fotografering! Såväl digitalt som analogt. Kopplingen är långt ifrån självklar, men finns där.

------------------

För att förstå kopplingen måste vi anta ett förhållningssätt till den svartvita bilden och dess presenterande, som skiljer sig från färgbilden. Medan färgbilden kan vara kontrastlös men ändå innehållsrik, måste den svartvita bilden vara mer eller mindre kontrastrik. Det finns ju nämligen ingen annan informationsrikedom i den annat än ljus och skugga, parat med skärpa.

Bergsprängningsutrustning - Tmax 100 & Zeiss C-Biogon 35/2,8

I The Negative förklarar Adams att man vid exponeringen ska försöka utnyttja filmens omfång så gott det går. Då han mestadels använde storformat och därmed kunde behandla varje negativ separat, så handlade det i hans fall mycket om att anpassa exponering mot framkallning för respektive enskild bild, vilket inte är möjligt när man använder rullfilm. Men paradoxalt nog - och det kunde han nog inte ha listat ut på den tiden - så är vi ganska nära detta när vi skannar negativ film.

Ut från skannern får vi en blek, kontrastlös skitbild. Ser det ut som. Det är vårt råmaterial. Men vad är då målet? Om vi tänker i Adams banor så är det att utnyttja denna bilds omfång och maximera det när vi presenterar den. Alltså på en datorskärm i mitt fall, medan det var på fotopapper i hans fall. Så, vi måste låta det mörkaste i bilden vara svart och det ljusaste vitt. Undantag finns förstås, men påfallande ofta är det vad vi som betraktare finner mest tilltalande.

Vi måste alltså sätta svart- och vitpunkt även i en bild föreställande ett kontrastlöst motiv, som det ovan! Men var händer när motivet är kontrastrikt?

Ljus och skuggor - Tmax 100 & Zeiss C-Biogon 35/2,8

Det händer egentligen inget alls! Samma princip råder; sätt svart- och vitpunkt. Men sen följer den svåra biten. Nämligen att göra en kurva som passar motivet. Det motsvarar att välja rätt fotopapper. Man vill lägga kontrasten på rätt ställe nämligen.

-Vaba?! Kan man "lägga kontrasten på rätt ställe"? Ja! Och där är de flesta som bara håller på med digitalkameror och dess filer antagligen mycket frågande eftersom de inte nånsin behövt pyssla med sådant. Men om man ska göra en svartvit bild från en ditital kamerabild så är principen exakt densamma. Dock har kamerans sensor då rätt stora begränsningar jämfört med film, men det går att komma mycket nära.

Efter arbetet - Tmax 100 & Zeiss C-Biogon 35/2,8

Hur detta går till ska jag gå in på ganska snart, men inte nu. Men en enkel hint är att den kurva man lägger ska vara brant inom det område som ska ha hög kontrast, och sen kan den mycket väl vara linjär uppåt och nedåt från detta intervall. Det känns konstigt att göra så till en början, men det ger trevliga resultat:-)

Ut och plåta med er imorrn! Och låna eller köp gärna "The negative". Även om man inte förstår allt i boken så finns där mängder med fantastiska bilder också.

Inlagt 2010-10-20 21:32 | Läst 1989 ggr. | Permalink

2010-10-20 22:03 F.Eliasson

Besvara

Härligt! Mycket inspirerande blogg.

Svar från Makten 2010-10-20 22:33

Besvara

Trevligt att läsa Fredrik! :-) Jag försöker så gott det går.

2010-10-20 22:05 jelu1661

Besvara

Lite samma sak är det ändå för de som skjuter RAW, rawfilen har oftast ett större dynamiskt omfång än vad som får plats i en vanlig jpeg och även större än vad som kan visas på en vanlig skärm. Så en kurva som komprimerar omfånget är nödvändig. Det är egentligen samma sak som slarvigt kallas HDR nuförtiden, att komprimera ihop ett större omfång till 8 bitar (och då är det ju inte HDR längre... om man ska vara noga ;)).

Svar från Makten 2010-10-20 22:37

Besvara

Mja, det är nog inte riktigt samma sak. En råfil håller mycket information, ja. Men den är i mångt och mycket "färdigbehandlad" så fort du öppnar den i ditt råbehandlingsprogram. Såvida du inte använder Matlab förstås;-) I alla befintliga och dedikerade råbehandlingsprogram ligger redan en gamma-kurva och en S-kurva. Du kan oftast ta bort S-kurvan, men inte gamma-kurvan. Det begränsar och/eller försvårar möjligheterna att göra en riktigt bra svartvit bild. Men det går!

Tillägg: Och det är INTE stort dynamiskt omfång som jag vill åt när jag refererar till Adams. Snarare precis lagom dynamiskt omfång. Visningsmediet ska utnyttjas till 100%, men vad det innebär för bilden beror på bildens innehåll.

2010-10-20 22:21 SD40T-2

Besvara

Hmm, här har jag en del att lära mig :-)
//Claes

Svar från Makten 2010-10-20 22:38

Besvara

Vem har inte det?! :-) Och finns det något viktigare än att lära sig nya saker?

2010-10-20 22:54 jelu1661

Besvara

Angående min rawkonvertering så har du fel, jag använder en ganska "dum" grafisk frontend (ufraw) till den ännu dummare bakänden dcraw, här finns ytterst lite automagi. Ingen bas-S-kurva per default, men man kan lägga en sådan om man vill. Det ligger dock en gammakurva från början, men den får man skruva till precis som man vill, det går alltså utmärkt att konvertera helt linjärt om man så skulle önska.

Jag menade inte heller att det var stort dynamiskt omfång man var ute efter, bara att man tar ett större (rawfilen) och väljer ett utsnitt av det och/eller komprimerar det till ett mindre (8bitars jpeg).

Jag tycker dock att det här är svårt att göra bra, och det ska bli intressant att se vad du har att säga :)

Svar från Makten 2010-10-20 23:10

Besvara

Alltså, Adams "tänk" har ingenting med bildens eller filens omfång att göra. Det handlar snararst om hur man visualiserar motivet på det medium man har till hands.

Enligt Ansel Adams bör man försöka se motivet utifrån ett omfång som det medium du tänker visa bilden har. När det gäller svartvit film är omfånget ungefär 11 steg som mest (men kan utökas vid förstoring på papper), varav 9 steg är "effektiva". Det är dessa 9 steg som finns i "zonsystemet". Och jag tycker att han har helt rätt i att det inte finns någon större vits med att försöka klämma in mer än 9 steg i den färdiga bilden. Utöver det, så är vi inne på HDR och annat som inte kommer att se naturligt ut för fem öre.

Alltså; vi tar vårt effektiva omfång och projicerar det på vårt slutgiltiga medium. Hur många steg det klarar av, är irrelevant. Någonstans kring 9 steg från ursprungskällan (motivet) är "lagom" om vi vill att bilden ska se vettig ut.

2010-10-20 22:55 bromesko

Besvara

kul anslag,
har burit en 13x18 några mil och vet att vara betänksam vid framkallning.
Fortsätt..

2010-10-21 01:12 jelu1661

Besvara

Jag tror bestämt att jag uttrycker mig en smula klumpigt, men jag är för trött för att reda ut det. Jag tror hursomhelst att jag förstår vad du menar, och det ska bli kul och antagligen lärorikt att läsa kommande inlägg :)

2010-10-21 04:21 EGW

Besvara

Nu får du förklara för mig vad skillnaden är mellan S-kurva och gamma-kurva!

2010-10-22 08:44 par

Besvara

Ja, Ansel Adams zonsystem var verkligen det som skapade en grundförståelse för fotografi och exponering för min del. I början av 80-talet deltog jag i en kurs ledd av en svensk fotograf som i sin tur varit och lärt sig hos mästaren i Californien. Det som verkligen blev en ögonöppnare för mig var att filmtillverkarnas ISO-tal (på den tiden ASA) bara var en ungefärlig rekommendation och att man själv var tvungen att testa och kalibrera sin utrustning för att verkligen kunna utnyttja filmens omfång. Jag minns tex att Tri-X med angivet ASA 400 skulle exponeras efter ASA 100 på min Nikon F2 medan däremot samma film i bladformat på min 4x5 storformatskamera skulle exponeras efter ASA 800 (med användande av lös spotmätare). Jag hade alltså underexponerat min Tri-X med två steg på småbildskameran och helt plötsligt kunde jag få fram helt andra nyanser i bilderna.
Kan verkligen rekommendera hela serien av böcker; The Camera, The Negative och The Print. Informativa och vackra böcker med intressanta beskrivningar av hur Adams gick tillväga och tänkte när han skapade många av sina mest kända bilder. Mycket av dessa kunskaper går naturligtvis också att tillämpa på den digitala tekniken vilket är det jag helt och hållet använder mig av idag.