Mycket snack och lite verkstad

En bra kamera måste vara vacker

I ett inlägg för ganska länge sedan beskrev jag ”världens bästa kamera”, med vilket jag avsåg Nikon FM2n som jag hade ganska länge och gillade skarpt. Utan att själv gå tillbaka och gräva i arkivet så vill jag minnas att jag hyllade sökaren, robustheten, enkelheten och kamerans hela natur. Det var en kamera som hade allt jag någonsin egentligen önskat mig. Förutom att den inte var digital.

Det kom sig sedan att jag sålde hela min Nikonutrustning för att jag tröttnat på klumpigheten hos D700, och då var det ingen vits att ha kvar ett analogt hus i just detta system, så även FM2n fick gå. Sedan dess har jag nästan uteslutande fotograferat med spegellösa kameror, både digitalt och analogt. Ett par undantag finns i mina båda mellanformatare samt ganska nyligen med Konica Autoreflex TC. Men någon riktig ersättare till FM2n har jag varken letat efter eller egentligen saknat.

Men så en dag för någon vecka sedan köpte jag en Olympus OM-1 med några objektiv för en billig penning. Och ganska omedelbart fick den mig att åter igen i frustration undra varför ingen gör en digital motsvarighet.

OM  Zuiko 50/1,8

Sökaren är helt enorm, utan att för den sakens skull vara det minsta dålig. Jag fattar inte hur man lyckats få in en så klar, stor och bra bild i ett så minimalt okular och med ett så fånigt litet prisma. Det visar mest att det bara är skitsnack att en bra sökare måste ta stor plats. Snarare handlar dagens mindre sökare i större hus om att man ”måste” få plats med den galet avancerade ljusmätningen, som såna som jag inte har någon som helst nytta eller glädje av.

Byggkvaliteten är som jag tidigare nämnt inte riktigt i klass med Nikonkameran, men fullt tillräcklig. Faktiskt är det de nätta objektiven som mest förtar intrycket av pansarvagn som FM2n hade, och det är nog först nu jag inser hur extremt välbyggda Nikons manuella objektiv är.

OM Zuiko 28/3,5

Mitt lilla kit består av 28, 35, 50 och 135 mm. Under jungfrufärden använde jag endast 28 och 50 som kompletterar varandra väl, trots att jag egentligen gillar 35 mm bäst på småbildsformatet. Men man måste ju utmana sig lite också.

Tjugoåttan är inte helt lätt att fokusera på grund av den låga ljusstyrkan som gör sökaren lite mörk, samt trilskas med mikroprismorna i mitten som ska agera fokushjälp. Man måste hålla ögat exakt i mitten för att de inte ska bli mörka. Det tyder å andra sidan på att de har en så ”brant vinkel” att de ger stor exakthet när man väl ser ordentligt. Som ni ser ger objektivet väldigt låg distorsion, vilket förvånar och gjädjer mig. En skvätt hörnoskärpa kan vi också se då bilden är tagen vid full bländaröppning, alltså f/3,5.

---------------

Ni vet redan vad jag tycker om religion och det jag kommer säga nu kanske låter religiöst. Men för mig är det så att om man tror på kameran så blir bilderna bra. Och tror på kameran gör man om den är vacker, snillrikt utformat med känsla och med god insikt i hur den förmodade användaren tänker och känner. Där har Olympus lyckats till nära 100% med OM-1, och precis som med Nikon FM2n gled jag runt med betydligt större del av hjärnan inriktad på att finna motiv istället för att grunna över utrustningen än annars.

Ni kanske också vet att jag skrivit lite om dess digitala lillasyster, OM-D E-M5. På sätt och vis är de ganska lika, om man tillåter en modern kamera att vara lite modernare. Tidsenlig alltså, utan att bli så späckad med skitfunktioner att den blir halvt oanvändbar som en del andra kameror.

Fotograferat med NEX-5N och Leica Summarit 35/2,5

Hur bra OM-D:n än är, så når den ändå inte på långa vägar upp till OM-1 när det kommer till användarvänlighet för den som faktiskt kan fotografera. Det är ganska häpnadsväckande, för OM-1 har noll och inga finesser. Slutartid, bländare och en ljusmätarnål i sökaren bara. Inget annat. Men vad ska man ha annat till om man inte har någon större brådska? Tillverkarna tycks tro att alla har bråttom nu för tiden. Det har inte jag.

OM Zuiko 28/3,5 – upprätad och beskuren

Ska det verkligen behöva vara så att man måste ta till en 40 år gammal kamera för att känna att man hittat hem? Ja, alltså, om man inte kan tåla att titta bredvid objektivet då förstås. Och om man inte har fet plånbok. För då finns det ju en kamera som funkar precis likadant, fast är digital. Ni vet nog vilken.

Jag har just sålt två knepiga objektiv som jag aldrig riktigt kom överens med; Zeiss 50/1,5 Sonnar och Voigtländer 35/1,2 Nokton. Båda dessa hyllas överallt, medan jag inte begriper mig på dem alls. Folk är olika och det är nog så att det är väldigt få som håller med mig på kamerafronten också, så som jag resonerar i detta inlägg.

OM Zuiko 28/3,5

Som en utomjordisk jättes väldiga fot som tar ett stadigt grepp om jorden, medan blotta närvaron fräter bort gräset, står det vackra trädet där. Jag tror inte att jag ens orkat försöka med en digitalkamera. Särskilt inte om den vore ful och tråkig.

Jag är inte nöjd. Meningen snurrar runt i huvudet, jävulen på ena axeln kraxar och fnissar medan ängeln på den andra manar till förstånd. Hur ska jag kunna hitta samma glädje i en digitalkamera? Går det ens? Jag börjar tvivla.

Fotograferat med NEX-5N och Leica Summarit 35/2,5

Jag är väl otidsenlig antar jag. Eller är det tvärtom? Är jag före min samtid i det att jag söker det retrospektiv som förr eller senare återkommer? Allt går i cirklar eller cykler. Fram och åter. Nu är det tydligen inne att ha brallorna uppdragna i armhålan igen. Det var det löjligaste som fanns för bara något år sedan. Och gummistövlar och toppluva, herregud liksom!

Med en alldeles för stor summa pengar på kontot och ett ständigt begär, befinner jag mig i nån slags materiell tomhet. Det finns ingenting jag vill ha. Skönt, på sätt och vis, men samtidigt mycket beklämmande. Nå, den här gången ska jag i alla fall försöka planera och hålla mig lite från impulsköp. Ett tag. Kanske.

Dela: