Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Fast i ekorrhjulet

Det har slutat blåsa nu men i huvudet råder full kuling. Trots en lugn och skön helg känner jag mig helt vimmelkantig. Jag börjar förstå. Jag börjar förstå vad det är som håller på att hända. Livet rusar fram och jag står bredvid och tittar på.

När jag var yngre trodde jag på dem som sa att det ordnar sig. De ljög. Ingenting ordnar sig av sig självt. Det är bara jag som kan ordna mitt liv. Om jag kunde finna kraft vill säga. Jag förstår inte var jag ska hitta den när allt bara känns som en enda lång uppförsbacke utan slut. Men jag antar att det är bättre att streta uppåt mot toppen – även om man inte ser den – än att glida motståndslöst mot botten.

Jag är ganska glad trots allt. Inte förstår jag varför, men det verkar dumt att ifrågasätta. Så jag gick en lång promenad i eftermiddags och försökte se positivt på världen. Det gick ganska bra. En stund.

Jag har ögon att se med. Det är det inte alla som har. Likaså har jag ben att gå med, lungor att andas med, näsa att lukta med, och så vidare. Jag försöker vara tacksam. Trots att jag saknar det enda som egentligen betyder något. Det är därför det är så svårt att leva.

Jag förstår inte hur andra gör för att verka så bekymmerslösa. Antagligen är de inte det, men jag betvivlar att det är många som grubblar lika mycket som jag. Det borde märkas mer i så fall. Jag har mina aningar.

Det känns som att jag inte kommit en meter framåt på tio år. Jag har inte åstadkommit något av värde. Inte för mig själv och har jag gjort det för andra, så är det nog bara av materiell natur.

Jag har så mycket annat att ge. Men till vem? Vem bryr sig?

En och annan, förstås. Men vad hjälper det om jag alltid förstår det alldeles för sent.

Jag har nästan helt slutat umgås med folk på fritiden. Jag orkar inte med att höra om andras liv, relationer, karriärer, barn, giftermål och allt annat jag inte klarar av själv. Det blir alldeles för plågsamt. Samtidigt som den självvalda ensamheten bara gör det ännu omöjligare att komma nånvart med någonting. Jag förstår faktiskt inte hur jag själv står ut.

Egentligen borde jag bara riva upp allt och börja om. Flytta ut på landet, söka nytt jobb, nya vänner, nytt liv. Men jag orkar inte. Och orkade jag så skulle det inte behövas. Ett moment 22 som har låst fast mig där jag är.

Jag har i alla fall kommit till insikt. Något måste göras. Men vad? Och hur?
En mening skramlar runt, runt i huvudet; Det är aldrig för sent. Egentligen tror jag inte på det, men har jag något val annat än att låtsas som att det är sant? Nej.

Inlagt 2011-12-11 21:00 | Läst 4035 ggr. | Permalink

2011-12-11 21:28 Ingela Ring

Besvara

Låter trist.... Kanske flytta är ett alternativ.... Men som en gammal bekant sa man kan inte flytt från sig själv... bild 2,3 och 4 är helt underbara.... Kanske kan du starta där... något socialt runt foto.... Jag åker till Stockholm typ en gång per år vi kan ses på foto runda av något slag....

2011-12-11 21:38 Joakim K E Johansson

Besvara

Du behöver göra en större förändring i tillvaron, tror jag. Det är nog det enda som kan få dig att hitta nya vägar som leder framåt. Precis som du skriver är det bara du själv som kan ordna detta. Ge inte upp! Det är exakt nu du behöver gasa, även om det känns tungt. Bli urförbannad på hela skiten om det är vad som krävs.

Och så kom ihåg en sak till. Alla har problem. Alla, alla, alla. Ju bättre det ser ut på ytan, ju jävligare brukar det vara under ytan. Det är min erfarenhet.

P.S. Försök hitta böcker som kan ge dig inspiration och en knuff i rätt riktning. Det finns många bra.

2011-12-11 21:43 Fredrik183

Besvara

Du har en grym blogg. Vet inte om den är så materiell egentligen, men den skall ju handla om nåt. Men det är inte det den handlar om som gör bloggen. Mvh Fredrik

2011-12-11 23:37 Chasid

Besvara

Gör det som du helst vill göra är mitt råd. Du är bra på att skriva och fota, kör vidare på det och utveckla det! Livet är alldeles för kort för att bara kastas bort i ett meningslöst tidslukande ekorrhjul.

Jag har försökt att leva min dröm i snart två års tid och trots att det håller på att gå helt åt skogen rent yrkesmässigt med mängder av uteblivna jobb så har jag ändå gjort ett riktigt bra försök och jag har dragit in miljonbelopp till bättre behövande. Men trots det känns det som att bara ett mirakel kan rädda mig nu, men som tur är så tror jag på mirakel :)
//Chasid

2011-12-12 00:07 jelu1661

Besvara

Jävligt tungt inlägg makten, och jävligt bra bilder. Jag är själv i en situation som kan liknas vid din, även om den är något omvänd, och har ingen aning om vad jag ska göra... så jag gör ingenting annat än samma sak som alltid men försöker lite mer, den fega vägen är min väg... det är jäkligt lätt att föreslå andra att göra saker, men när det kommer till en själv så är det satan så svårt.
Jag tycker att du ska satsa på fotografin, jag kan lätt se dig lyckas där, och jag tror att du skulle kunna trivas med det. Du har den bästa fotobloggen jag hittat på fotosidan och tryckte du upp en fotobok så skulle jag köpa den, och bli väldigt förvånad om jag inte gillade den. Men det är ju som sagt lätt för mig att säga, om jag var du så skulle jag antagligen känna precis som jag gör när vänner säger åt mig att jag borde satsa på fotograferandet. Pff, det är lönlöst, det finns ju folk som är så förbaskat mycket bättre!

Du är en av dem.

Ge inte upp Makten, jag tror, tamigfan, att det ordnar sig... och om jag har fel, så blir det åtminstone en förbannat bra fotoblogg av eländet.

2011-12-12 00:55 intedinmamma

Besvara

Gör minsta möjliga. Vad är det minsta att göra för att ta dig i den riktningen du vill? Gör det, och se dig omkring innan du tar nästa steg.

Man kan göra hur mycket som helst, men det klarar ingen av.

2011-12-12 08:34 Billy.L

Besvara

Jag ville bara tacka för detta, jag är också där just nu. Du har satt ord på något som jag har svårt för att göra. Även om man vet att man inte borde klaga för det finns säker folk som har det betydligt värre, men det hjälper inte så mycket, man känner det man känner helt enkelt.

Jag tyckte det var lite skönt att veta att man inte är ensam att känna såhär.

2011-12-12 09:00 Rolf jansson

Besvara

Hej Martin! En sak är säkert,du är inte ensam.....
Du kan andas....
Du kan se......
Du känner dofter....
Du kan höra...
Så ge inte upp....
Du kan bli min guide när vi är i stan och hälsar på våra släktingar:)
Du ger oss bra bilder och en blogg.
mvh Rolf

2011-12-12 09:35 Urr

Besvara

Uppskattar din uppriktighet. Känner igen en del av det du skriver, är nog en ensamvarg och grubblare själv, av naturen och på det privata planet. Trots mitt yrke där det är viktigt att vara social. Om människor vill dela livet med mig, dela sina djupare funderingar då är jag med, men ytligt mingel är egentligen ingenting för mig. Kanske likadant för dig? Lyssnar ibland på Tomas Andersson Wij, han sätter ibland ord på det jag känner, mina existensiella funderingar. Tror det alltid är bra att få uttrycka det man känner, dela det med någon som lyssnar, då förlorar tanken sin makt över oss.
Tveksamt om det skulle bli någon förändring om du flyttade och bytte jobb. "Att ha det taskig med sig själv i Paris, är detsamma som att ha det taskig med sig själv i Stockholm". (Robban Broberg)

2011-12-12 10:54 peot

Besvara

Ja, du Martin. Det sägs att man fullt ut inte kan förstå sig på hur en annan människa känner. Jag kan bara säga att jag känner igen mig i det du skriver. Jag blev lämnad av min fru för tre år sedan och det har varit en jävla resa. Uppförsbacke efter uppförsbacke. Men jag har envist stretat på och kan nu konstatera att det börjar bli lite ljusare. Jag tror inte att de som inte visar något inte känner något. Alla har sina ryggsäckar att bära - på vissa syns det - på andra inte. Periodvis är livet helt jävla meningslöst. Du (och jag) har ändå tur, för vi kan uttrycka oss - både i ord och bild. Det är en välsignelse att ta vara på. Du skriver bra och fotar bra - fortsätt med det. Använd bloggen som du skulle använda en terapeut. Ljuset kommer att nå dig också så småningom!

2011-12-12 12:31 fdmm

Besvara

Tänk om alla vi som känner som du kunde samlas, tror att det skulle bli en ansenlig skara. När man känner meningslösheten flåsa i nacken är det tungt att leva. Kan ibland ryckas med och tycka att livet är rätt ok men snart kommer tankarna tillbaka. Jag vet ingenting om dig och jag tänker inte komma med råd, vill bara skriva att jag känner med dig.
hälsn/Catharina

2011-12-12 15:19 jelu1661

Besvara

http://www.svd.se/kultur/serier/berglins_5017.svd

2011-12-12 16:38 Alf Johansson

Besvara

Vet att du är motståndare till religion, men jag tycker att du skulle studera lite buddhistisk filosofi, Thich Nhat Hanh Mindfulness : ögonblickens under är bra trotts den hypade titeln, den hette ursprungligen Mandelträdet i min trädgård. Dalai Lamas böcker tycker jag själv är bland de bästa som skrivits om buddhism. Sedan kan man skala bort sådant man tycker är för "flummigt" och bara ta till sig det man själv vill.
-affe

2011-12-12 20:11 Seapic

Besvara

Som jag sagt förut din fotoblogg är mycket bra, du skriver mycket bra, jag ser fram mot varje inlägg. Och känner igen mig i mycket det du skriver, har själv en stor ryggsäck och grubblar och tänker mycket.

2011-12-12 21:37 Makten

Besvara

Tack för kommentarerna. Vad jag tror att ingen begrep är att det jag saknar är någon att dela livet med. Det går därför inte att bara bestämma sig för att "göra det jag vill", för det spelar ingen roll hur mycket jag vill om det inte finns någon annan som vill. Jag har aldrig upplevt besvarad kärlek en endaste gång i hela mitt liv och tror inte att det kommer att ske heller. Jag antar att det är omöjligt att förstå för er andra. Precis som det är helt omöjligt för mig att förstå hur alla andra lyckas med det som för mig är en utopi.

Joakim K E Johansson 2011-12-12 21:54

Besvara

Jodå, det var ganska uppenbart vad du menade.

2011-12-12 21:43 deregna

Besvara

Du har rätt, det är aldrig för sent för förändring. Vet hur svårt det är att hitta kraften till det när livet känns som en jävla uppförsbacke. Har själv varit där, är väl där än trots att det känns som backen börjar plana ut. Har också spenderat många herrans år åt grubblerier, år jag kunde gjort nåt nyttigt av istället för att vända ut och in på min hjärna utan att egentligen få nån klarhet i någonting. Så nej, du är inte ensam, alla grubblar mer eller mindre. Vi verkar grubbla mer. Även jag har isolerat mig frivilligt och har inga av mina gamla vänner kvar, lika bra det kanske men ändå. Inte ensam där heller. Trots alla grubblerier och ångest har jag lyckats jävligt bra med en sak, att vara en bra pappa och det är det enda som spelar någon större roll för mig. Och nej, dom ljuger inte för dig dom som säger att det ordnar sig. Svårt att se att någonting kan ordna sig ibland men det gör det ska du se. Blev väl mycket dravel nu men vad jag vill säga är väl att jag känner igen mig i mycket av vad du skriver och det tror jag många andra gör också. Ha det gött nu och kom ihåg att allt löser sig;-)

2011-12-13 00:55 LenaMariaE

Besvara

Hej!
Jag brukar inte skriva i din blogg...men nu så.
Många med dig lever ensamma, förmodligen för att det just inte är så himla lätt det där att hitta någon att dela livet med...(på ett eller annat sätt.)
Trots krogar och dejtingsajter, och människor runt en dagarna långa...
Jag har t.ex levt ensam med mina barn i många år. (15 år!!!! hjälp! :)

Jag har många gånger undrat hur det har kommit att bli såhär, att jag levt så länge själv. Kanske för att jag vet att själv är enkelt? Kärlek, däremot - det är ett hårt jobb. Ett hårt jobb där det skall byggas tillit och respekt och förståelse. Ömsesidigt, dessutom...så man vill ju inte satsa fel...

Under de här åren har vänner och bekanta förälskat sig stup i kvarten och gift sig. Tyvärr har många skilt sig också. Under den bekymmersfria ytan verkar det inte vara så bekymmersfritt, även om många är bra på att hålla masken. (Klart de gör, det är ju deras liv - deras dröm!)

Jag har istället valt att försöka trivas med min ensamhet, att hitta fördelarna. (För de finns minsann, det vet man när man varit gift!)
Fast, självklart hoppas jag förstås att någon, någon gång skall korsa min väg...som man vill börja bygga ihop med. Det där livslånga bygget... :)
Tills dess får varm vänskap och en och annan fotokompis t.ex fylla ut lite av det där hålet...längtanshålet. Iofs är jag en ensamvarg... så det blir inte ofta umgänge...men, vännerna finns där. Och det är den stora skillnaden.

Men, för sent - nix...det är klart att det inte är!!! Du vet såväl som jag...att ingen vet vad morgondagen bjuder på...på gott och ont!
Råd skall man vara försiktig med...men; varför inte börja med att hitta någon som du verkligen gillar att dela tankar med...kan vara över nätet!

(Och, - det här vet jag ju inte förstås - men om du läst i min blogg...så vet du kanske att mitt liv inte varit en dans på rosor. Så...tunga och ensamma tankar liksom du på soffan - det har jag haft i snart 30 år, om det här förbaskade livet...och kärleken.)

Till sist, (blev nästan ett eget inlägg - sorry!) Jag läser alltid din blogg...och dina bilder är verkligen något att titta på. Motiv, lyster...wow!

Mvh Lena

LenaMariaE 2011-12-13 07:15

Besvara

Ps. Kärlekens språk är inte enkelt. Man måste lära sig det...och sedan träna.
Och man måste inte bara vilja, man måste nog vara ganska modig också. Ds

Svar från Makten 2011-12-13 20:45

Besvara

Alltså, du har ju redan barn, så på något sätt är allt detta irrelevant för min egen situation. Visst, du är äldre, men jag är 32 och det börjar bli jävligt sent. Jag är losern som är kvar när alla andra lyckas. Bottenskrapet som ingen vill ha.

Kärlek är för mig något man inte kan leka med. Jag förstår inte hur en del av mina vänner kan vara i förhållanden gång på gång, där de bara finner sexuell attraktion. Det blir väl lättare om det är en vana antar jag, men för mig är det det sista jag är ute efter. Därför går det inte att "öva". När jag är intresserad av någon, så är det till 100% och om det går åt helvete (vilket det gjort alla gånger hittills) så är jag förstörd i flera år framåt.

Jag vänder gärna taggarna utåt när jag känner mig provocerad, och det gör jag faktiskt lite nu. Jag inser att du bara menar väl, men det träffar så fel och blir istället bara en bekräftelse på det jag redan känner, tyvärr. Men du ska ha stort tack för det ingående svaret:-)

Jag ser inga fördelar med att vara ensam. Det är bara en enkel utväg när man inser att man inte klarar av att få den man vill ha. Och när man som jag inte ens lyckas när den jag är intresserad av också är intresserad av mig, så känns det oerhört hopplöst.

Jag är ingen ensamvarg. Jag har tvingats bli det, mot min vilja.

LenaMariaE 2011-12-14 13:19

Besvara

Visst, jag är äldre och har barn... - har misslyckats i två "äktenskap"...men, min ensamhet och längtan till någon kan vara lika stor som din...
(Tänk, livet ter sig rätt likt trots allt, vid 50...som vid 32.)

Leka med kärlek, hur kan man det? Då är det inte kärlek. (Trots ordet...men du vet vad jag menar)
"Lära sig kärlekens språk och träna" kanske blev lite fel. Det jag menade - helt kort - var att umgås med människor är en konst, konstigt nog. Och att bygga bra relationer, till det krävs det t.ex; lyhördhet, ärlighet, förståelse. Det tränar man i alla sorters relationer, även i vänskapsrelationer.
Men ensam på soffan sker inte mycket träning.

Just bra vänskapsrelationer tror jag är väldigt viktigt för det mesta i livet...där kan man diskutera, hämta näring och kunskap och självförtroende...och där kan det finnas tröst om man behöver.

(Obs det är av egen erfarenhet jag uttalar mig. Fördelen med att vara drygt 50...)

Mvh Lena