Mycket snack och lite verkstad

Film är alltid roligare än digitalt

Under de senaste dagarna har jag ivrigt fotograferat med det senaste nyförvärvet, en sliten Leica M4-P. Att jag köpte den var egentligen mest för att mitt NEX-system skulle få ett analogt hus som kamrat, där samma objektiv kan användas. Och då föll det sig naturligt med en Leica eftersom jag bara använder M-objektiv på NEX:en. Nästan alla Nikonprylar har sålts och till och med den fantastiska FM2n fick ett nytt hem förra veckan. Kvar har jag bara Zeiss 100/2 som jag åtminstone tänkte prova med adapter innan jag säljer det också.

Precis som alla andra gånger jag köpt något analogt så fylls jag av en obeskrivlig iver att bara fotografera hela tiden. Jag vet inte vad det är, men det är mycket mer spännande än digitala kameror. Om man dessutom får ett stycke finmekanisk precision med supertrevlig sökare blir man inte direkt mindre sugen.

I helgen har jag flängt runt och fotat både här och där och i fredags efter jobbet blev det en låååååång promenad. Nästan ända hemma försökte jag mig på att fotografera en fin gammal ek som jag många gånger gått förbi utan att förstå hur den ska angripas.

Zeiss 50/2 Planar ZM @ f/2

För en gångs skull kändes 2:3-formatet helt rätt och möjligheten till bra skärpa med relativt kort skärpedjup på flera meters håll gjorde att det blev rätt direkt. Svartvitt är också en bra idé när man vill ge tryck åt kontrast, form och struktur i en rörig miljö.

Zeiss 50/2 Planar ZM @ f/5,6

Slutaren ger ifrån sig ett mycket tilltalande och tyst ”tjoff” när man trycker på knappen och känslan i filmframmatningsarmen är så jämn och mjuk att den nästan måste vara kullagrad. Tyvärr har man inte kompenserat mätsökarens ramar för fokusavståndet, så utsnittet skiljer sig en hel del från det man ser i sökaren. Vid närgränsen är det nästan helt rätt medan man säkert får med uppåt 15% mer vid fokus på oändligt.

Jag har ett hatkärleksförhållande till 50 mm på småbildsformatet men faktum är att det känns mycket trevligare med en mätsökarkamera. Kanske är det för att objektivet är så litet och skarpt, men troligen mer för att man i sökaren ser allt som är utanför ramen. Det blir mer påtagligt att man beskär verkligheten så att säga. En psykologisk effekt som nog inte ska underskattas.

Nästa dag, alltså igår, tog jag paraplyet med mig och for till stan. Inte för att fota folk, för det vågar jag inte riktigt.

Zeiss 50/2 Planar ZM @ f/5,6

Det här objektivet är helt fantastiskt måste jag säga. Jag visste att det presterar bra på NEX:ens mindre sensor, men det är inte direkt sämre i dess rätta element; på en fullstor filmruta. Distorsionen är mycket låg jämfört med de flesta objektiv för spegelreflexkameror och det tycks klara de flesta situationer utmärkt.

Filmen däremot – Kodak Tmax 100 – är jag inte längre så säker på att jag gillar. Skuggorna blir väldigt igensotade om man underexponerar det minsta lilla, vilket jag lyckades göra några gånger eftersom kameran saknar ljusmätare. Jag mätte lite då och då och höftade sen hur mycket jag behövde höja eller sänka beroende på motivet ifråga.

Zeiss 50/2 Planar ZM @ f/4

Smidig parkering där! Det är precis så jag vill ha min fotoutrustning. Den ska vara liten och inte märkas, men fylla sina syften på bästa möjliga sätt. Sen skadar det ju inte om den dessutom är snygg att titta på och trevlig att hålla i.

Sony NEX-5N med Voigtländer 35/1,2 Nokton @ f/2

Voigtländern ja. Den däremot, är allt annat än smidig, trots att den är extremt mycket mindre än vilket 35/1,4 som helst för spegelreflexkameror. Men mer om detta monster lite senare.

Ett annat smidigt och vansinnigt bra objektiv är Leica 28/2 Summicron ASPH. En av anledningarna till att jag valde M4:an är att den har sökarram för 28 mm, medan äldre Leicor har större förstoringsgrad och därför 35 eller 50 mm som största ram.

Leica 28/2 Summicron ASPH @ f/4

Jag hade tänkt invänta lite folk som kunde få vara med i bild, men jag stod mitt i vägbanan och var tvungen att flytta mig för någon med en betydligt dyrare hobby i sin Porsche. Så kan det gå.

Hög ljusstyrka kanske inte verkar så viktigt hos en vidvinkel, men se det kan det visst vara. På Östra stationsgatan under Kungsbron är det mörkt som i en säck och där räcker ISO 100 sannerligen inte långt.

Leica 28/2 Summicron ASPH @ f/4

Innovativ och trevlig cykelparkering, på min ära! Här fick jag med bra mycket mer än jag räknat med på bild, men det gör inte så mycket. Vi kan också se att 28:an knappt ger någon distorsion alls, vilket är anmärkningsvärt med tanke på ljusstyrkan och den minimala storleken.

Men så var det den där hemliga Voigtländern. Jo, jag har provat den, men det gick inte så bra. Jag lyckades nämligen klåpa mig när jag laddade nästa film så att frammatningen slirade vid varje ny ruta som jag trodde jag drog fram. Så det blev ungefär 10 bilder på varandra.

Voigtländer 35/1,2 Nokton @ f/1,2x10

Heh, så kan det gå. Tur att det bara var testbilder utan större värde, inklusive inte mindre än tre självporträtt. Shit happens.

Som ni säkert förstår har jag inte suttit och rullat tummarna idag heller utan varit ute och plåtat hejvilt. Först en liten promenad med Anders nere bakom Traneberg, sen en cykeltur och till sist en kvällspromenad med Voigtländern. Så nu ska det bli väldigt spännande att framkalla filmen!

Ha're!

Dela: