Mycket snack och lite verkstad

Filmrenässans, motgångar och funderingar

Varje dag har jag med mig en kamera i väskan. Förr använde jag också den medhavda kameran (jag har några att välja mellan) varje dag, så att medsläpandet var meningsfullt. Men så har det inte varit under de senaste månaderna.
Jag har ivrigt packat väskan på morgonen och sett fram emot att få fotografera efter jobbet. Men när sen jobbet är slut så är jag också slut. Jag orkar inte. Jag vill, vill, vill, men jag orkar inte. Jag vill bara hem och sova.

Det ironiska är att när jag lämnat kameran hemma så har jag hittat saker som jag skulle vilja fotografera. Antagligen är det rent psykologiskt. Kameran i väskan blir en börda; ett bildlöfte som måste uppfyllas. Och därmed försvinner glädjen när orken inte riktigt räcker till. 

-------------------

Jaja, shit happens! Man har sina perioder i livet. Just nu är det tydligen inte läge. Så jag får koncentrera mig desto mer på att det planerade fotograferandet. 

Det är förresten ett herrans snack om film här nu för tiden! Och det glädjer mig. För det är ju trevligt om fler upptäcker att det inte är så bökigt att fota analogt. 

Nikon FM2n & ZF 50/1,4 – Tri-X @ EI 800

Det allra finaste med film är att man kan få ut så mycket känsla OCH bildkvalitet ur en kamera som är relativt enkel, och i vissa fall liten. Här ovan ett motiv som är självklart först efter förklaringen. Nämligen det ironiska att någon ansträngt sig och köpt miljövänlig alkylatbensin och sen slängt dunkarna på marken. IQ fiskpinne.

Fantastiska småbildskameror kan man få för några hundralappar. Man kan få en hel drömutrustning för en tusenlapp! Jovars, du måste ju ha något att skanna filmen med också. Men med en bra flatbäddsskanner kan du skanna alla filmformat som existerar, i stort sett. Ignorera att jag råkat använda ett snordyrt objektiv, för det syns ingen större skillnad på film ändå. 

----------------------

Men så tillbaka till det där med känslan. Jag skulle inte ha tagit bilden ovan med digitalkameran. Jag kan inte sätta fingret på varför jag inte gjort det. Det bara är så. Man tänker annorlunda. Man anstränger sig mer och har därför en högre "ansträngningströskel" inbyggd i hela den fotografiska approachen. Man tar sig tid att ta andra bilder.

Nikon FM2n & ZF 50/1,4 – Tri-X @ EI 800

Men det jag brinner för ännu mer är större format. Det blir precis samma tänk fast gånger två, kanske man kan säga. Ännu långsammare. Ännu lugnare. Ännu mer tillfredsställande.

Pentax 67II & 105/2,4 – Fomapan 400 @ EI 320

Oj! Såg ni? Trots att jag har haft samma tänk, så blev det plötsligt strikt. Rakt. Den charmiga hafsigheten i att dra kameran till ögat (om än med påtaglig medvetenhet) förbyttes till diciplin.

Hmm, nu är jag där igen och försöker hitta på vad ämnet ska handla om. Film, förstås! Men återigen; varför? Det är så irrationellt.

Lite som kärlek kanske. Det bara finns där en vacker dag. Utan att behöva förklaras.

Pentax 67II & 75/4,5 & stativ – Fuji Acros 100 @ EI 100

Se där! Diciplin, igen. Det här hade jag inte ens tänk på när jag började skriva. Men film har ju så många sidor. Den lockar en att tänka nytt. Eller kanske är det gammalt man tänker; jag skiter i vilket. 

Nu har jag tappat tråden tror jag, så vi fortsätter med en avslutande bild med mellanformat. Så ska jag fundera lite medan den laddas upp.

Pentax 67II & 105/2,4 & stativ – Fuji Acros 100 @ EI 100

Den tomma fikastolen nånstans i ingenstans får symbolisera utrymmet, tomrummet som filmen kan fylla. Ännu en bild som jag aldrig hade tagit med en digitalkamera. 

-------------------

Om det digitala börjar kännas tråkigt. Enkelt. Fånigt. Tungt. Eller kanske banalt. Så kan du alltid låta filmen fylla din tillvaro. Den är precis lagom hemlighetsfull i sin natur. Men ändå enkel.

För det är trots allt ditt öga som arbetar. Och när du vet att du inte kan kontrollera resultatet förrän det är färdigt, så kommer du att bli en bättre fotograf. 

Prova! :-)

Dela: