Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Tillbaka till de nya rötterna

När man hållit på med något tillräckligt länge blir man vanligen någorlunda duktig på det. Det har sina fördelar såklart, men det leder också nästan ofelbart till att man efter ett tag stagnerar i sin utveckling. Man tror att man kan, man är ganska nöjd och man slutar kritisera sig själv (om man nu gjort det tidigare).
Denna självsäkerhet och kunskap skulle kunna vara ett utmärkt verktyg för att bryta sig loss från normer och gamla vanor eller att tänka utanför lådan. Ändå tycks det vara ganska få som gör det. Istället blir det tvärtom; man nöter och nöter i samma spår utan att fatta att man borde gå vidare. Det är ju bekvämast så. Detta gäller även mig.

I våras fick mitt fotograferande en nytändning i samband med att jag köpte en ny kompaktkamera och försökte sluta bry mig om maximal bildkvalitet, som tidigare varit något av en börda. Befrielsen var mycket stor och jag började ta bilder på daglig basis igen. Emellertid blev det mest dokumentation av mina cykelturer och sporadisk fotografering som förströelse. En trevlig hobby, fast utan egentlig kreativitet inblandat.

Under de senaste veckorna har jag försökt ändra på det genom att aktivt arbeta med renodling av den typ av bilder jag egentligen vill ta. 


Om jag ska försöka beskriva vad jag vill åstadkomma så är storskalig makrofotografering en ganska bra hittepå-term. Det handlar om att fånga mönster, strukturer, färger och former där storleken på det avfotograferade är sådan att det är lite svårt att avgöra skalan för betraktaren. Det finns inte så mycket i bilden som går att relatera till rent materiellt, och definitivt ingen omgivning eller bakgrund. 


Jag är medveten om att det här är lite motsägelsefullt med tanke på vad jag inledde inlägget med att skriva. Är det här verkligen att ta ett steg framåt från det jag gjort förut? Jag tycker nog det, i och med att resultatet spretar betydligt mindre. 


Än är jag inte riktigt varm i kläderna, så det finns ganska mycket att jobba på för att få till bilder som jag är nöjd med. Därför måste jag också anstränga mig, vilket är nyttigt och trevligt. Att hitta den här typen av motiv i vardagen kan tyckas lätt, men prova själva så får ni se att det är ganska knepigt. Trots att motiven finns precis överallt, i vilken miljö som helst, är de svåra att se eftersom de i verkligheten är synnerligen trista och fula. Och däri ligger utmaningen.


Man kan nog säga att största skillnaden mot hur jag tidigare fotograferade är att jag går närmare motivet. Skär mina utsnitt snävare och exkluderar ännu mer. Utan att för den sakens skull ta ”närbilder”, för som sagt handlar det inte om den egentliga förstoringsgraden. 


En trevlig bieffekt av det här är att det inte spelar nån större roll vad jag använder för kamera eller objektiv, så länge det blir någorlunda skarpt, brusfritt och färgglatt. Därför passar kompaktkameran ypperligt som verktyg, då den är lätt att ta med och därtill tillåter en att fotografera konstiga saker utan att omgivningen bryr sig. Något som jag är allergisk mot, fortfarande.


Naturligtvis kommer jag att fortsätta fotografera andra saker också. Så vad nästa inlägg handlar om vet man aldrig. Jag har dock några uppslag, bland annat hur enastående trevliga resultat man kan få med en modern spegelfri fullformatskamera tillsammans med väldigt billiga manuella objektiv; vi talar om prisklassen ~300 kronor. Eller så kanske jag skriver om cykling och cyklar.

Vi ses!



Postat 2015-06-27 22:18 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera

Att slippa välja mellan seriös och oseriös fotografering

Inköpet av en ny kompaktkamera har – tro't eller ej – fått mig att börja fotografera igen i ordets rätta bemärkelse. Alltså inte det där tvångsmässiga jag ägnade mig åt för några månader sen när jag lovade att fota mer, men ändå aldrig riktigt kom till skott mer än ibland. Då släpade jag mig beslutsamt ut med systemkameran bara för att jag ”måste” fota (eller egentligen bara göra något vettigare än att sitta hemma), men glädjen infann sig inte riktigt.  
Detta visade sig vara en ganska usel metod. Visst går det att åstadkomma något genom att nöta och nöta, men för mig är fotografering ingen prestation. Inte nu längre i alla fall. Och när inte ens ett nytt fräsigt objektiv kan få mig sugen på att skapa något är det illa.

Det är här kompaktkameran kommer som en räddare i nöden. Istället för att planera kan man ta tillfället i akt när det dyker upp. Med kameran som ständigt följeslagare behöver man inte fundera på om det är en fotodag eller en annan dag.


En annan aspekt är att den lilla RX100 III:an inte känns särskilt seriös, även om den i allra högsta grad är det, vilket fått mig att ta ganska annorlunda bilder. Det banala motivet här ovan hade jag fnyst föraktfullt åt om jag haft a7:an i nävarna. Öda tid på blommor; bah!

Men när allt kommer omkring är det rätt roligt att inte vara så himla seriös jämt. Jag antar att det är därför många tycker att det är riktigt roligt att fotografera med mobiltelefonen. En medioker bild kanske trots allt är bättre än ingen bild. En tidigare väldigt främmande tanke för mig.

Sen har vi det där med att kompaktkameror inte drar till sig uppmärksamhet. Det är riktigt, riktigt bra.


Att ta en bild på grannens rostiga cykel hade kunnat verka rätt skumt med en systemkamera. Vad i halva friden gör karln med hojen? Varför fotograferar han gammalt skrot, och varför här inne på gården? Med kompakten går man obemärkt förbi. Ingen bryr sig om en som håller en till synes obetydlig manick framför sig och tittar på en skärm.

Vad de inte vet är att den lilla manicken kan ge makalöst bra bildkvalitet. Så bra att även kräsna prylnördar som jag blir nöjda.


Om andan faller på kan man fälla ut sin lilla sökare och bli seriös. Förutsatt att man inte har något slags behov av jättekort skärpedjup då. Det tycker jag mig ha lämnat bakom mig. Det tillför ganska sällan någonting, utan är mest kul för den tekniskt intresserade fotografen. Ingen annan bryr sig.


Det gäller förvisso även bra bildkvalitet. Många är jätteimponerade av hur skarpa och fina deras mobilbilder blir. Fast de brukar faktiskt se skillnad om man gör en A/B-jämförelse. Mobilen har i regel så skitliten sensor att man tvingas brusreducera sönder alla detaljer för att det inte ska se förjävligt ut. Och det gör ju inte fotografen utan den som skrivit mjukvaran. 

Sen kommer vi till ett annat ämne som för mig är ganska obekant. Nämligen dokumentation av sin vardag, eller kanske snarare sitt liv. Visst är det rätt trevligt att ta en och annan bild på vad man sysslar med? 


Här hade en mobilkamera gått bet ordentligt. Det krävs ganska bra dynamiskt omfång för att behålla lite färger i en solnedgång och samtidigt inte sota igen skuggorna. Naturligtvis kräver kompaktkameran avsevärt mer efterbehandling än en systemkamera med mångdubbelt större sensor, men den klarar sig bra om man vet vad man pysslar med.


Jag tror det framgår att jag är nöjd med kameran. Väldigt nöjd till och med. Redan den ursprungliga RX100 som kom sommaren 2012, alltså ganska precis tre år sedan, var ett mästerverk. III:an är etter bättre på alla sätt och vis om vi bortser från att den är liiite större och liiite tyngre. Det enda jag saknar är ett trevligare användargränssnitt med fler (och trevligare) reglage, men det hade helt enkelt inte fått plats. Det kan inte bli annat än 5 stjärnor av 5 möjliga.

Vi avslutar med en bild från dagens cykeltur. Här har Daniel (till höger i bild) just fått bakväxeln avsliten och en entusiastisk klunga vänner hjälps åt att försöka fixa cykeln. Det gick visst att ta sig hem hjälpligt med den, men inte så mycket mer.


Återigen en bild jag aldrig skulle ha tagit med en systemkamera. Den hade nämligen legat hemma.

-------------
Fortsatt trevlig valborgshelg!



Postat 2015-05-01 21:32 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Kompaktkamerakonnässören

Behöver man egentligen en systemkamera bara för att man är djupt förtjust i väldigt bra bildkvalitet och allmänt teknikintresserad? Den frågan har jag på allvar ställt till mig själv. Det visar sig nämligen att jag ofta ofrivilligt väljer mellan att fotografera och att släpa på kamerautrustningen. Hur kan detta komma sig? 

Som jag många gånger tidigare nämnt i bloggen så har jag två stora intressen för närvarande; cykling och fotografering. Varav det sistnämnda har fått stryka på foten tillförmån för det första. Och när jag cyklar är det inte tal om att ta med sig en systemkamera. Inte nog med att den inte får plats. Man tar aldrig fram den om den ligger undanstuvad i ryggsäcken heller. Därför har jag haft min Sony RX100 i ett litet fodral fäst på ryggans axelrem, där den alltid kan plockas fram närhelst man vill ta en bild. Och det har jag gjort, men nästan bara för ren dokumentation. Som här.

Cykeltur med Facebookgruppen "Vi som cyklar MTB i Stockholm"


För detta bruk har RX100 varit helt strålande bra. Faktum är dock att den egentligen är mycket bättre än så och jag har alltid tyckt att den ger en enastående bildkvalitet för att vara så minimal.

Till sist slog det mig att jag borde använda den som min huvudkamera. Istället för att i förväg bestämma mig för att vara ute just för att fota, borde jag alltid ha kompaktkameran med och försöka göra det bästa av den, precis som jag gjorde när jag en gång köpte den. Och det var precis vad jag började göra.

Apel i Herrgårdsparken


Det tog inte särskilt lång stund innan en helt annan sorts fotoglädje infann sig. Den som fås av att vara begränsad och av att därför koncentrera sig mer på själva motivets möjligheter istället för absolut bästa möjliga tekniska resultat.

Nattvass


Emellertid dröjde det heller inte särskilt länge innan jag påmindes om att jag inte gillar att hålla kameran framför mig med raka armar. Och att RX100 har måttlig ljusstyrka så fort man zoomar in, samt att bildstabiliseringen ger näst intill obefintlig funktion.

Cykel i dunkel
 

Men nu var jag redan fast beslutad att försöka bli en som gillar kompaktkameror. Det lilla problemet löstes genom en uppgradering till Sony RX100 Mk III. Jag är ju trots allt fortfarande tekniknörd i själ och hjärta.

Den nya kameran är utvändigt nästan identisk med ursprungsmodellen, blott några millimeter tjockare. Sony har ändå lyckats med konststycket att klämma in en vinklingsbar skärm, ett ljusstarkare objektiv, en bättre sensor, avsevärt bättre bildstabilisering samt hör och häpna; en sökare! 

Redan från första stund förstod jag att RX100 Mk III är något av en revolution. Bildfilerna blir så bra att man nästan inte tror att det är sant. – Fotade jag verkligen det här med en sketen kompaktkamera?!

Körsbärsblomning i Kungsträdgården


Vad jag inte nämnt är att inköpet föregicks av ett felköp. I min iver över att hitta en trevligare kamera så köpte jag en Panasonic LX100. En betydligt större best med ordentliga kontroller och knappar. Jag tänkte att om jag nu främst ska fotografera med en kompakt så är det lika bra att den känns lite roligare än Sonys mer sterila och datormässiga produkter, om ni förstår hur jag menar. 
Efter bara en natts funderande lämnade jag tillbaka Panasonicen. Visst var det en mäkta fin och trevlig tingest, men den gick bara med nöd och näppe ner till och med i en rockficka. Det skulle alltså komma att bli ytterligare en kamera som måste transporteras i en väska, och hela grundtanken var förstörd.

RX100 Mk III är å sin sida just sådär steril och lite trist. Fast det gör faktiskt inte så mycket när man kan knata omkring med den i handen eller i fickan, alltid redo när man ser sitt motiv. Och om jag tidigare hyllat färgerna från dess äldre broder så är faktiskt den senaste iterationen ännu bättre på den punkten.

 Solsken i Gamla stan


I samband med att jag köpte kameran uppgraderade jag till PS CS6 och Camera RAW 8 och en del av färgprakten kanske beror på det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gillar med bilden ovan, men på något vis ser den ut att vara tagen med film. Ljuset var hårt och ändå blir färger och högdagrar mjuka och fina. Vill man så går det att lyfta skuggorna ordentligt utan nämnvärt brus.

Minneslund vid Järla kyrka


När ljuset börjar tryta hänger sensor, objektiv och bildstabilisering med mycket bra. Skillnaden mot RX100 är väldigt stor och det är inte ofta jag känner att jag skulle behöva systemkameran för att rädda möjligheterna att ta en bra bild.

I gott ljus skulle jag omöjligen kunna gissa att bildfilerna kommer från en sketen kompaktkamera. Profilen ”camera neutral” i ACR ger trevliga färger och lagom kontrast utan att man behöver anstränga sig ett dugg. Precis som hos en riktigt fräsig kamera lockas man inte att dra hårt i spakarna. Det blir liksom rätt ändå.

Gunnars Ghia


Det viktigaste av allt är dock att jag faktiskt fotograferat ganska mycket. Utan att jag nånsin varit ute just för att fota. Är kameran med och jag vet att den ger de resultat jag vill ha, så sker det av sig självt. Precis som det var tänkt.

AGA-fyren


Tro nu inte att jag är naiv. Jag har gång på gång sagt att jag ska börja fota och blogga mer, utan att det har skett. Men nu känns det bra. Planen är att inte ens röra systemkameran. Bara vara ute och ta de möjligheter som dyker upp, och chanserna har ökat betydligt med hjälp av en bra kompaktkamera.

Det bästa av allt är att jag älskar tanken. Att begränsa sig rejält utan att det svider. Kan det bli bättre?



Postat 2015-04-22 00:36 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

I tomrummet går tiden fortare

Kallsvetten pärlar i pannan medan jag korsar ekparketten bakom neddragna persienner för att slippa det hårda solskenet som nyss bröt fram under mörka torn av regnmoln på flykt. Det är något som oroar mig, utan att det direkt stör. Som om något är på väg att ske, snart, snart. Men ingenting händer. Jag väntar.


Vänder förstrött på några papper på väg att falla ner från hörnet av skrivbordet där de trängs bredvid en prydlig bunt med nytvättade kläder som egentligen borde ligga undanstuvade i sin byrålåda. Snavar på dammsugarslangen för tredje gången idag då jag banar mig väg ut i köket där tevattnet är färdigt, ämnat att strax lindra min onda hals.


Det är märkligt. Man märker att tiden går först när man inte fyller den med något. De senaste veckorna har rusat förbi medan jag ägnat all tid efter arbetet till att cykla, och då och då fotografera. När så händelseflödet ofrivilligt upphör för en stund bromsar inte tiden. Nej, tvärtom. 


Försöker se en film men det går inte. Måste ut, utomhus. Klär omsorgsfullt på mig alldeles för mycket kläder, letar fram kameran, släcker lyset och tar hissen ner. Bäst att inte riskera något. Runt kvarteret bara. 

Solen har just gått ner men lyser fortfarande på måsarna som avtecknar sig i guld högt mot den mörka skogen på andra sidan sjön. De skriker inte utan seglar i tyst samförstånd fram och åter över den lilla bukten av svart kluckande vatten med turkosa och lila speglingar från de flagnande molnen. De vet nog inget om tid, tänker jag och skrattar tyst för mig själv. 


Förr stoppade jag alltid lurar med musik i öronen när jag gick ut, för att stänga ute den påträngande tystnaden. Den som annars hela tiden avslöjat mina steg, mina andetag och jackans taktfasta prassel. Mot tystnaden avtecknar sig tiden väldigt tydligt. Drar grova, obarmärtiga streck och kantiga figurer på dess skiva.

Nu har jag vant mig en smula och låter det vara så. Ingen musik alltså. Det knarrar lite om skorna och ett par små gruskorn snuddar min kind där de lyfts av kvällsvinden från den osopade gatan.


Så småningom minskar flödet en smula. Fötternas monotona trampande och hjärnans bearbetande av synens intryck får mig att komma ifatt. Snart färdas jag med samma hastighet som omgivningen igen. Då märks det inte hur fort den går; tiden.

Det är ungefär som att stå på perrongen och se ett tåg passera för att i sista sekund hoppa på i farten. Tåget är verkligheten och vagnarna är tillvaron. Perrongen är tomrummet där man inte vill befinna sig. För i tomrummet står tiden still och allt runtom rusar förbi med livets hastighet.


En del människor söker sig medvetet till det där tomrummet. Så att de kan betrakta tillvaron utifrån, på tryggt avstånd. Somliga stärks av det och kommer tillbaka med  bättre förutsättningar att uppskatta varandet. Andra dröjer kvar och tynar bort till mörka skuggor av sina forna gestalter.

Låskolven går runt med ett lätt skrapande och skomakarlampan i hallen bländar mig så att jag inte ser kroken för nycklarna förrän efter några sekunder. Rummet som tidigare kändes svalt ter sig nu kokhett och så fort jag fått på mig tofflorna går jag bort till burspråket, öppnar fönstret och lutar mig ut. Måsarna syns inte till men en lom hörs nere vid sjön. Undrar om det är något på teve. Förmodligen inte. 



Postat 2015-04-13 22:48 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Norrsken, baguetter och lera

Idag blir det lite knepigt att få ihop ett sammanhängande inlägg, men jag gör ett försök. Jag har nämligen fotat rätt mycket på sistone utan att skriva om det, och då läggs bilderna på hög. Vissa blir inaktuella och tråkiga medan andra mognar till sig. 

Vi börjar med det ovanliga norrsken som visade sig över stora delar av Sverige för någon vecka sedan. Jag vill minnas att jag precis skulle gå och knoppa vid 12-snåret på natten när jag fick för mig att kika ut genom det öppna fönstret. Det gjorde jag rätt i och slet sen fram stativ och kamera i ett huj, för att kubba ner till vattnet.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Vanligen brukar man förstås inte vilja ha någon kontaminering från stadens ljus, men här tycker jag faktiskt att det blev hela grejen med bilden. Tyvärr blev det ganska brusigt och detta är ett av få tillfällen då ett 24/1,4 hade varit önskvärt. Nu är jag mest glad att det blev en duglig bild.

Sen hoppar vi framåt till en liten tripp till Frankrike som företogs för ett projekts räkning med jobbet. Systemkameran fick följa med, såklart.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Det är väl lika bra att jag avslöjar hur jag ser ut, skäggig och dan för tillfället. Ovan sitter vi på Arlanda och de andra avnjuter öl och macka medan jag avstår. 

Vad som föranledde Frankrikebesöket tänker jag inte gå närmare in på. Dels är det hemligt och dels rätt ointressant för oinvigda. Vi tar några turistbilder istället.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Nån form av pampig byggnad i Saint-Germain-en-Laye (tror jag) utanför Paris, förmodligen uppförd av nån pampig herre med för mycket pengar. Vi hann knappt komma dit innan en vakt på moped påtalade att vi skulle bli inlåsta om vi inte masade oss ut innan området stängdes för dagen. Så vi spankulerade istället runt nere på byn i den begynnande skymningen, på jakt efter lämplig restaurang.

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2


Precis som brukligt på kontinenten kör alla bil, överallt, hela tiden. Och ingen verkar bry sig ett skvatt om det heller. Man känner sig lite fånig som svensk när det gnälls över att det är så fruktansvärt mycket biltrafik hemma, när det är noll och ingenting jämfört med hos våra sydliga grannar. 

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2


Middagen beställdes med hjälp av konstiga gester och viss inblandning av google translate, under vilt fnissande. Det blev kanin, anka och gud vet vad. 

Resten av den korta vistelsen i baguetternas rike stannade kameran mestadels i väskan. Det fanns helt enkelt inte tid för något fotograferande och den kom fram igen först på flygplatsen.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Ljuset inne på Charles De Gaulles terminal 2F var ungefär lika fint som temperaturen var hög, då glastaket effektivt agerade växthus. Och därmed har jag inget mer att säga om Frankrike för den här gången, mer än att jag tror det vankas återbesök längre fram i vår.

---------------------

Här hemma har jag ägnat fritiden åt att cykla. Som vanligt, vad annars? Till exempel ärade jag Boo-leden med min närvaro förra lördagen. Det var ganska tungt att cykla 2 mil asfalt för att komma dit och jag kan inte påstå att leden själv var särskilt upphetsande för en skogscyklist. Mest grusväg och lätta stigar. Därför besparar jag er miljöbilderna och nöjer mig med en mer estetisk betraktelse.

Sony RX100


Nä, ska man cykla lätta och snabba stigar så ska man använda en lätt och rapp cykel. Den ni ser på bilden är förvisso snabb när man pekar den utför, men ganska tung och sävlig. Den trivs bäst när man köttar runt i lera och bland stora stenar och elaka rötter. 

Apropå lera ja. Det har jag sett mycket av under de senaste dagarna! I lördags stack jag och en arbetskamrat iväg på gruppcykling med en massa okända men mycket trevliga kufar i Tyresötrakten. Det var vansinnigt blött, trodde jag.

Sony RX100


Men det var ingenting mot i söndags när jag stack ut i hällregnet på egen hand. Herrejävlar alltså. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Sony RX100


Sony RX100


Sony RX100


Fast lika glad var jag för det. Man blir nämligen glad av att cykla fatbike, särskilt när det är halt och lerigt eftersom det inte ställer till några större bekymmer. Man siktar och trampar helt enkelt!

Sony RX100


Hemkommen var jag tvungen att spola av mig själv från midjan och nedåt med vattenslangen innan jag kunde gå inomhus. Men vad gjorde väl det när jag redan var sjöblöt. Det fina med riktigt uselt väder är att man efter ett tag bara struntar i det. Det spelar liksom ingen roll och går inte att göra nåt åt, så lustigt nog bryr man sig mindre än om det bara är halvdåligt. Så funkar i alla fall jag.

Ja, det var väl allt tror jag. Även idag har jag cyklat, men det har jag inga bilder ifrån. Antar att ni är ganska mätta på cykelbilder ändå. 

Goafton!



Postat 2015-03-31 23:16 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 126 Nästa