Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Att slippa välja mellan seriös och oseriös fotografering

Inköpet av en ny kompaktkamera har – tro't eller ej – fått mig att börja fotografera igen i ordets rätta bemärkelse. Alltså inte det där tvångsmässiga jag ägnade mig åt för några månader sen när jag lovade att fota mer, men ändå aldrig riktigt kom till skott mer än ibland. Då släpade jag mig beslutsamt ut med systemkameran bara för att jag ”måste” fota (eller egentligen bara göra något vettigare än att sitta hemma), men glädjen infann sig inte riktigt.  
Detta visade sig vara en ganska usel metod. Visst går det att åstadkomma något genom att nöta och nöta, men för mig är fotografering ingen prestation. Inte nu längre i alla fall. Och när inte ens ett nytt fräsigt objektiv kan få mig sugen på att skapa något är det illa.

Det är här kompaktkameran kommer som en räddare i nöden. Istället för att planera kan man ta tillfället i akt när det dyker upp. Med kameran som ständigt följeslagare behöver man inte fundera på om det är en fotodag eller en annan dag.


En annan aspekt är att den lilla RX100 III:an inte känns särskilt seriös, även om den i allra högsta grad är det, vilket fått mig att ta ganska annorlunda bilder. Det banala motivet här ovan hade jag fnyst föraktfullt åt om jag haft a7:an i nävarna. Öda tid på blommor; bah!

Men när allt kommer omkring är det rätt roligt att inte vara så himla seriös jämt. Jag antar att det är därför många tycker att det är riktigt roligt att fotografera med mobiltelefonen. En medioker bild kanske trots allt är bättre än ingen bild. En tidigare väldigt främmande tanke för mig.

Sen har vi det där med att kompaktkameror inte drar till sig uppmärksamhet. Det är riktigt, riktigt bra.


Att ta en bild på grannens rostiga cykel hade kunnat verka rätt skumt med en systemkamera. Vad i halva friden gör karln med hojen? Varför fotograferar han gammalt skrot, och varför här inne på gården? Med kompakten går man obemärkt förbi. Ingen bryr sig om en som håller en till synes obetydlig manick framför sig och tittar på en skärm.

Vad de inte vet är att den lilla manicken kan ge makalöst bra bildkvalitet. Så bra att även kräsna prylnördar som jag blir nöjda.


Om andan faller på kan man fälla ut sin lilla sökare och bli seriös. Förutsatt att man inte har något slags behov av jättekort skärpedjup då. Det tycker jag mig ha lämnat bakom mig. Det tillför ganska sällan någonting, utan är mest kul för den tekniskt intresserade fotografen. Ingen annan bryr sig.


Det gäller förvisso även bra bildkvalitet. Många är jätteimponerade av hur skarpa och fina deras mobilbilder blir. Fast de brukar faktiskt se skillnad om man gör en A/B-jämförelse. Mobilen har i regel så skitliten sensor att man tvingas brusreducera sönder alla detaljer för att det inte ska se förjävligt ut. Och det gör ju inte fotografen utan den som skrivit mjukvaran. 

Sen kommer vi till ett annat ämne som för mig är ganska obekant. Nämligen dokumentation av sin vardag, eller kanske snarare sitt liv. Visst är det rätt trevligt att ta en och annan bild på vad man sysslar med? 


Här hade en mobilkamera gått bet ordentligt. Det krävs ganska bra dynamiskt omfång för att behålla lite färger i en solnedgång och samtidigt inte sota igen skuggorna. Naturligtvis kräver kompaktkameran avsevärt mer efterbehandling än en systemkamera med mångdubbelt större sensor, men den klarar sig bra om man vet vad man pysslar med.


Jag tror det framgår att jag är nöjd med kameran. Väldigt nöjd till och med. Redan den ursprungliga RX100 som kom sommaren 2012, alltså ganska precis tre år sedan, var ett mästerverk. III:an är etter bättre på alla sätt och vis om vi bortser från att den är liiite större och liiite tyngre. Det enda jag saknar är ett trevligare användargränssnitt med fler (och trevligare) reglage, men det hade helt enkelt inte fått plats. Det kan inte bli annat än 5 stjärnor av 5 möjliga.

Vi avslutar med en bild från dagens cykeltur. Här har Daniel (till höger i bild) just fått bakväxeln avsliten och en entusiastisk klunga vänner hjälps åt att försöka fixa cykeln. Det gick visst att ta sig hem hjälpligt med den, men inte så mycket mer.


Återigen en bild jag aldrig skulle ha tagit med en systemkamera. Den hade nämligen legat hemma.

-------------
Fortsatt trevlig valborgshelg!



Postat 2015-05-01 21:32 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera

Kompaktkamerakonnässören

Behöver man egentligen en systemkamera bara för att man är djupt förtjust i väldigt bra bildkvalitet och allmänt teknikintresserad? Den frågan har jag på allvar ställt till mig själv. Det visar sig nämligen att jag ofta ofrivilligt väljer mellan att fotografera och att släpa på kamerautrustningen. Hur kan detta komma sig? 

Som jag många gånger tidigare nämnt i bloggen så har jag två stora intressen för närvarande; cykling och fotografering. Varav det sistnämnda har fått stryka på foten tillförmån för det första. Och när jag cyklar är det inte tal om att ta med sig en systemkamera. Inte nog med att den inte får plats. Man tar aldrig fram den om den ligger undanstuvad i ryggsäcken heller. Därför har jag haft min Sony RX100 i ett litet fodral fäst på ryggans axelrem, där den alltid kan plockas fram närhelst man vill ta en bild. Och det har jag gjort, men nästan bara för ren dokumentation. Som här.

Cykeltur med Facebookgruppen "Vi som cyklar MTB i Stockholm"


För detta bruk har RX100 varit helt strålande bra. Faktum är dock att den egentligen är mycket bättre än så och jag har alltid tyckt att den ger en enastående bildkvalitet för att vara så minimal.

Till sist slog det mig att jag borde använda den som min huvudkamera. Istället för att i förväg bestämma mig för att vara ute just för att fota, borde jag alltid ha kompaktkameran med och försöka göra det bästa av den, precis som jag gjorde när jag en gång köpte den. Och det var precis vad jag började göra.

Apel i Herrgårdsparken


Det tog inte särskilt lång stund innan en helt annan sorts fotoglädje infann sig. Den som fås av att vara begränsad och av att därför koncentrera sig mer på själva motivets möjligheter istället för absolut bästa möjliga tekniska resultat.

Nattvass


Emellertid dröjde det heller inte särskilt länge innan jag påmindes om att jag inte gillar att hålla kameran framför mig med raka armar. Och att RX100 har måttlig ljusstyrka så fort man zoomar in, samt att bildstabiliseringen ger näst intill obefintlig funktion.

Cykel i dunkel
 

Men nu var jag redan fast beslutad att försöka bli en som gillar kompaktkameror. Det lilla problemet löstes genom en uppgradering till Sony RX100 Mk III. Jag är ju trots allt fortfarande tekniknörd i själ och hjärta.

Den nya kameran är utvändigt nästan identisk med ursprungsmodellen, blott några millimeter tjockare. Sony har ändå lyckats med konststycket att klämma in en vinklingsbar skärm, ett ljusstarkare objektiv, en bättre sensor, avsevärt bättre bildstabilisering samt hör och häpna; en sökare! 

Redan från första stund förstod jag att RX100 Mk III är något av en revolution. Bildfilerna blir så bra att man nästan inte tror att det är sant. – Fotade jag verkligen det här med en sketen kompaktkamera?!

Körsbärsblomning i Kungsträdgården


Vad jag inte nämnt är att inköpet föregicks av ett felköp. I min iver över att hitta en trevligare kamera så köpte jag en Panasonic LX100. En betydligt större best med ordentliga kontroller och knappar. Jag tänkte att om jag nu främst ska fotografera med en kompakt så är det lika bra att den känns lite roligare än Sonys mer sterila och datormässiga produkter, om ni förstår hur jag menar. 
Efter bara en natts funderande lämnade jag tillbaka Panasonicen. Visst var det en mäkta fin och trevlig tingest, men den gick bara med nöd och näppe ner till och med i en rockficka. Det skulle alltså komma att bli ytterligare en kamera som måste transporteras i en väska, och hela grundtanken var förstörd.

RX100 Mk III är å sin sida just sådär steril och lite trist. Fast det gör faktiskt inte så mycket när man kan knata omkring med den i handen eller i fickan, alltid redo när man ser sitt motiv. Och om jag tidigare hyllat färgerna från dess äldre broder så är faktiskt den senaste iterationen ännu bättre på den punkten.

 Solsken i Gamla stan


I samband med att jag köpte kameran uppgraderade jag till PS CS6 och Camera RAW 8 och en del av färgprakten kanske beror på det. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gillar med bilden ovan, men på något vis ser den ut att vara tagen med film. Ljuset var hårt och ändå blir färger och högdagrar mjuka och fina. Vill man så går det att lyfta skuggorna ordentligt utan nämnvärt brus.

Minneslund vid Järla kyrka


När ljuset börjar tryta hänger sensor, objektiv och bildstabilisering med mycket bra. Skillnaden mot RX100 är väldigt stor och det är inte ofta jag känner att jag skulle behöva systemkameran för att rädda möjligheterna att ta en bra bild.

I gott ljus skulle jag omöjligen kunna gissa att bildfilerna kommer från en sketen kompaktkamera. Profilen ”camera neutral” i ACR ger trevliga färger och lagom kontrast utan att man behöver anstränga sig ett dugg. Precis som hos en riktigt fräsig kamera lockas man inte att dra hårt i spakarna. Det blir liksom rätt ändå.

Gunnars Ghia


Det viktigaste av allt är dock att jag faktiskt fotograferat ganska mycket. Utan att jag nånsin varit ute just för att fota. Är kameran med och jag vet att den ger de resultat jag vill ha, så sker det av sig självt. Precis som det var tänkt.

AGA-fyren


Tro nu inte att jag är naiv. Jag har gång på gång sagt att jag ska börja fota och blogga mer, utan att det har skett. Men nu känns det bra. Planen är att inte ens röra systemkameran. Bara vara ute och ta de möjligheter som dyker upp, och chanserna har ökat betydligt med hjälp av en bra kompaktkamera.

Det bästa av allt är att jag älskar tanken. Att begränsa sig rejält utan att det svider. Kan det bli bättre?



Postat 2015-04-22 00:36 | Permalink | Kommentarer (12) | Kommentera

I tomrummet går tiden fortare

Kallsvetten pärlar i pannan medan jag korsar ekparketten bakom neddragna persienner för att slippa det hårda solskenet som nyss bröt fram under mörka torn av regnmoln på flykt. Det är något som oroar mig, utan att det direkt stör. Som om något är på väg att ske, snart, snart. Men ingenting händer. Jag väntar.


Vänder förstrött på några papper på väg att falla ner från hörnet av skrivbordet där de trängs bredvid en prydlig bunt med nytvättade kläder som egentligen borde ligga undanstuvade i sin byrålåda. Snavar på dammsugarslangen för tredje gången idag då jag banar mig väg ut i köket där tevattnet är färdigt, ämnat att strax lindra min onda hals.


Det är märkligt. Man märker att tiden går först när man inte fyller den med något. De senaste veckorna har rusat förbi medan jag ägnat all tid efter arbetet till att cykla, och då och då fotografera. När så händelseflödet ofrivilligt upphör för en stund bromsar inte tiden. Nej, tvärtom. 


Försöker se en film men det går inte. Måste ut, utomhus. Klär omsorgsfullt på mig alldeles för mycket kläder, letar fram kameran, släcker lyset och tar hissen ner. Bäst att inte riskera något. Runt kvarteret bara. 

Solen har just gått ner men lyser fortfarande på måsarna som avtecknar sig i guld högt mot den mörka skogen på andra sidan sjön. De skriker inte utan seglar i tyst samförstånd fram och åter över den lilla bukten av svart kluckande vatten med turkosa och lila speglingar från de flagnande molnen. De vet nog inget om tid, tänker jag och skrattar tyst för mig själv. 


Förr stoppade jag alltid lurar med musik i öronen när jag gick ut, för att stänga ute den påträngande tystnaden. Den som annars hela tiden avslöjat mina steg, mina andetag och jackans taktfasta prassel. Mot tystnaden avtecknar sig tiden väldigt tydligt. Drar grova, obarmärtiga streck och kantiga figurer på dess skiva.

Nu har jag vant mig en smula och låter det vara så. Ingen musik alltså. Det knarrar lite om skorna och ett par små gruskorn snuddar min kind där de lyfts av kvällsvinden från den osopade gatan.


Så småningom minskar flödet en smula. Fötternas monotona trampande och hjärnans bearbetande av synens intryck får mig att komma ifatt. Snart färdas jag med samma hastighet som omgivningen igen. Då märks det inte hur fort den går; tiden.

Det är ungefär som att stå på perrongen och se ett tåg passera för att i sista sekund hoppa på i farten. Tåget är verkligheten och vagnarna är tillvaron. Perrongen är tomrummet där man inte vill befinna sig. För i tomrummet står tiden still och allt runtom rusar förbi med livets hastighet.


En del människor söker sig medvetet till det där tomrummet. Så att de kan betrakta tillvaron utifrån, på tryggt avstånd. Somliga stärks av det och kommer tillbaka med  bättre förutsättningar att uppskatta varandet. Andra dröjer kvar och tynar bort till mörka skuggor av sina forna gestalter.

Låskolven går runt med ett lätt skrapande och skomakarlampan i hallen bländar mig så att jag inte ser kroken för nycklarna förrän efter några sekunder. Rummet som tidigare kändes svalt ter sig nu kokhett och så fort jag fått på mig tofflorna går jag bort till burspråket, öppnar fönstret och lutar mig ut. Måsarna syns inte till men en lom hörs nere vid sjön. Undrar om det är något på teve. Förmodligen inte. 



Postat 2015-04-13 22:48 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Norrsken, baguetter och lera

Idag blir det lite knepigt att få ihop ett sammanhängande inlägg, men jag gör ett försök. Jag har nämligen fotat rätt mycket på sistone utan att skriva om det, och då läggs bilderna på hög. Vissa blir inaktuella och tråkiga medan andra mognar till sig. 

Vi börjar med det ovanliga norrsken som visade sig över stora delar av Sverige för någon vecka sedan. Jag vill minnas att jag precis skulle gå och knoppa vid 12-snåret på natten när jag fick för mig att kika ut genom det öppna fönstret. Det gjorde jag rätt i och slet sen fram stativ och kamera i ett huj, för att kubba ner till vattnet.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Vanligen brukar man förstås inte vilja ha någon kontaminering från stadens ljus, men här tycker jag faktiskt att det blev hela grejen med bilden. Tyvärr blev det ganska brusigt och detta är ett av få tillfällen då ett 24/1,4 hade varit önskvärt. Nu är jag mest glad att det blev en duglig bild.

Sen hoppar vi framåt till en liten tripp till Frankrike som företogs för ett projekts räkning med jobbet. Systemkameran fick följa med, såklart.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Det är väl lika bra att jag avslöjar hur jag ser ut, skäggig och dan för tillfället. Ovan sitter vi på Arlanda och de andra avnjuter öl och macka medan jag avstår. 

Vad som föranledde Frankrikebesöket tänker jag inte gå närmare in på. Dels är det hemligt och dels rätt ointressant för oinvigda. Vi tar några turistbilder istället.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Nån form av pampig byggnad i Saint-Germain-en-Laye (tror jag) utanför Paris, förmodligen uppförd av nån pampig herre med för mycket pengar. Vi hann knappt komma dit innan en vakt på moped påtalade att vi skulle bli inlåsta om vi inte masade oss ut innan området stängdes för dagen. Så vi spankulerade istället runt nere på byn i den begynnande skymningen, på jakt efter lämplig restaurang.

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2


Precis som brukligt på kontinenten kör alla bil, överallt, hela tiden. Och ingen verkar bry sig ett skvatt om det heller. Man känner sig lite fånig som svensk när det gnälls över att det är så fruktansvärt mycket biltrafik hemma, när det är noll och ingenting jämfört med hos våra sydliga grannar. 

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2


Middagen beställdes med hjälp av konstiga gester och viss inblandning av google translate, under vilt fnissande. Det blev kanin, anka och gud vet vad. 

Resten av den korta vistelsen i baguetternas rike stannade kameran mestadels i väskan. Det fanns helt enkelt inte tid för något fotograferande och den kom fram igen först på flygplatsen.

Sony a7 med Olympus OM 21/3,5


Ljuset inne på Charles De Gaulles terminal 2F var ungefär lika fint som temperaturen var hög, då glastaket effektivt agerade växthus. Och därmed har jag inget mer att säga om Frankrike för den här gången, mer än att jag tror det vankas återbesök längre fram i vår.

---------------------

Här hemma har jag ägnat fritiden åt att cykla. Som vanligt, vad annars? Till exempel ärade jag Boo-leden med min närvaro förra lördagen. Det var ganska tungt att cykla 2 mil asfalt för att komma dit och jag kan inte påstå att leden själv var särskilt upphetsande för en skogscyklist. Mest grusväg och lätta stigar. Därför besparar jag er miljöbilderna och nöjer mig med en mer estetisk betraktelse.

Sony RX100


Nä, ska man cykla lätta och snabba stigar så ska man använda en lätt och rapp cykel. Den ni ser på bilden är förvisso snabb när man pekar den utför, men ganska tung och sävlig. Den trivs bäst när man köttar runt i lera och bland stora stenar och elaka rötter. 

Apropå lera ja. Det har jag sett mycket av under de senaste dagarna! I lördags stack jag och en arbetskamrat iväg på gruppcykling med en massa okända men mycket trevliga kufar i Tyresötrakten. Det var vansinnigt blött, trodde jag.

Sony RX100


Men det var ingenting mot i söndags när jag stack ut i hällregnet på egen hand. Herrejävlar alltså. Jag låter bilderna tala för sig själva.

Sony RX100


Sony RX100


Sony RX100


Fast lika glad var jag för det. Man blir nämligen glad av att cykla fatbike, särskilt när det är halt och lerigt eftersom det inte ställer till några större bekymmer. Man siktar och trampar helt enkelt!

Sony RX100


Hemkommen var jag tvungen att spola av mig själv från midjan och nedåt med vattenslangen innan jag kunde gå inomhus. Men vad gjorde väl det när jag redan var sjöblöt. Det fina med riktigt uselt väder är att man efter ett tag bara struntar i det. Det spelar liksom ingen roll och går inte att göra nåt åt, så lustigt nog bryr man sig mindre än om det bara är halvdåligt. Så funkar i alla fall jag.

Ja, det var väl allt tror jag. Även idag har jag cyklat, men det har jag inga bilder ifrån. Antar att ni är ganska mätta på cykelbilder ändå. 

Goafton!



Postat 2015-03-31 23:16 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

En mycket produktiv helg

Jag kan inte ens minnas när jag sist var ute på en dedikerad utflykt för fotograferandets skull, och därför var det desto trevligare att företaga sig en sådan just idag. Solen sken och jag for tillsammans med två gamla vänner ut på landsbygden strax utanför staden, helt utan förutbestämt mål. Det är så vi brukar göra, eller snarare brukade göra, när vi förr om åren fotade mycket tillsammans. Alltid hittar man något och om inte annat är det trevligt att bara vara utomhus en stund, flanera och snacka skit i största allmänhet. 

Det kom sig att vi tog gamla Södertäljevägen förbi Botyrka, alltså själva kyrkan, som märkligt nog namnges Botkyrka K:A. Som om det inte vore ganska uppenbart att det är den som avses. Strax därpå svängde vi av norrut och hamnade vid Sturehov, ett säteri med anor från sent 1500-tal. Stället är allmänt vackert och nejderna intill är inte fy skam de heller.

Nu kan man tro att detta skulle locka till storslagen vyfotografering, men icke! För min del vaknade den gamla instinkten att istället börja leta konstiga mönster och strukturer, med viss framgång.


Man skulle också kunna tro att jag var väldigt sugen på att prova mitt fina Zeiss Loxia 35/2 Biogon, som jag nästan endast använd under usla förhållanden. Men nejdå, jag plockade fram mitt minimala Leica 90/4 Elmar-C med adapter istället. Ett fullkomligt strålande bra objektiv som därtill är pyttelitet och ganska billigt.


Men är karln inte riktigt klok; stå och fota gamla ruttna tegelväggar när han just sagt att omgivningarna var vackra?! Alldeles riktigt, sån är jag. Det vackra kan jag titta på med ögonen och må bra av medan jag spankulerar omkring, men det brukar inte göra sig nåt vidare på bild. Fast ibland kan jag göra undantag förstås.


Den mjukt slöjade vårvintersolen värmde skapligt, fast någon färgprakt var det då rakt inte fråga om, så den enda landskapsbilden fick bli monokrom. Också det en utmaning med en hel del efterarbete för att få till en duglig bild. Ett polfilter hade underlättat och tyvärr har det lilla teleobjektivet en väldigt konstig filtergänga – 40,5 mm med knäpp stigning – som gör sånt svårt att finna.

Nä, åter till abstraktionerna och tegelväggarna om jag får be. Kanske att det blir lite tjatigt med samma färgskala på bilderna, och det får jag skylla på målaren som varit väldigt flitig med den vita burken.


Å andra sidan kan man se det som en övning i att hitta motiv på ytor som vid en första anblick är tämligen identiska. Jag kan inte påstå att jag var direkt varm i kläderna fotomässigt heller, så pangbilderna får ni vänta på till en annan gång.

När vi kände oss färdiga för stunden vankades det kaffe med tilltugg som intogs i eftermiddagssolen ute i det fria. Min tänkta LCHF-kost ruinerades raskt av en väldigt god blåbärspaj. Ibland får man unna sig och det gjorde även de andra.


Här hade jag förresten plockat fram Zeissen. Som ni ser är bakgrundsoskärpan en aning orolig men mycket bättre än vad förståsigpåarna brukar hävda, särskilt om man bländar ner till f/2,8. Skärpan är fenomenal och motljusegenskaperna något utöver det vanliga; något som man lätt glömmer bort om man bara tittar på MTF-grafer och andra siffror.

Om vi backar bandet till lördagen så var det fullt ståhej. Jag hade precis fått hem och bytt bakdämparen på en av mina cyklar, då originalet börjat läcka olja och låta märkligt. Crane Creek är en av de mer aktade tillverkarna på denna marknad, men deras kvalitet är kanske inte helt perfekt. Dock frågade de knappt vad jag gjort med den gamla utan skickade snällt en ny. Det kallar jag service!


Som en liten juvel av ingenjörskonst låg den vackert inpackad i grön bubbelplast. Det är lätt att tro att en sån här manick borde kunna vara ganska enkel. Men då glömmer man att cykeldelar ska vara mycket lätta. En egenskap som kan ge problem med serviceintervall och allmän pålitlighet, särskilt om man cyklar i brötig terräng.

Nå, senare på dagen deltog jag i nån slags gruppcykling i Nackareservatet. Tidigare har jag varit lite avog, för att inte säga feg, inför sådana tillställningar. Men nu hade jag en arbetskamrat med mig och det blev hur roligt som helst, såklart. 


De nya bekantskaperna Michael och Urban har roligt efter en dråplig vurpa. Visst är det en del som är tävlingsinriktade i cykelsvängen, fast på MTB-sidan råder faktiskt en ganska prestigelös attityd. "Alla ska med" är något som tillämpas livligt när cyklister av alla åldrar och dimensioner samlas för att ha roligt tillsammans. Så till och med jag som brukar sätta upp massa dumma hinder i min skalle kände mig väldigt välkommen och hade väldigt kul. Det blir nog en tur nästa helg igen.

Tyvärr packade cykeln ihop och jag fick gå hem. Nu var det inte samma cykel som den jag talade om nyss, så det blev en snabbmanöver med inlämning på service samt hämtning av den andra, och så ut igen, på egen hand. En sån strålande dag kunde jag bara inte låta gå till spillo.

En annan deltagare la förresten upp en film på youtube med våra aktiviteter. Den där tomten med jättestora däck som man ser ibland, är jag.


Som om det inte vore nog med cyklande så började jag efter hemkomsten fixa med mitt nya styre till vardagscykeln. Det blir en väldigt annorlunda lösning med växelreglaget på fel sida, men jag tror det blir fint.


Man får växla med tummen och lillfingret. Det ska på styrlinda också, så det blir inte så naket som det ser ut nu. Att över huvud taget få dit reglaget innebar att jag fick svarva upp dess innerdiameter en smula. Tur att man har utrustning på jobbet!


Sist men inte minst avslutades helgen alldeles nyss med en skymningstur ute på Erstaviks grusvägsnät. Kyligt men friskt och både uppiggande och avslappnande.


Det är precis såhär det ska vara. Inga större bekymmer och rätt mycket att göra utan att det blir stressigt. Jag hann ju till och med skriva ett blogginlägg också. När man är igång är det ganska lätt att få massor av saker gjort av bara farten. Det gäller bara att få arslet ur vagnen och sätta igång.

På återseende!



Postat 2015-03-15 22:39 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 126 Nästa