Mycket snack och lite verkstad

Transport, rekreation, motion och meditation på samma gång

En del anser att cykling är en livsstil, medan andra bara ser det som ett nödvändigt ont för att transportera sig från A till B när ingenting annat funkar som det är tänkt. Själv vill jag nog lägga mig mellan dessa ytterligheter. Jag har nu under min tredje vecka med nyinköpt velociped avverkat ungefär 55 mil, helt utan att egentligen behöva det. Varje tur – som företagits i stort sett varje kväll – har handlat om att bara komma ut och röra på mig, samt för att till fullo ta tillvara på sommaren när dagarna ägnas åt arbete.

Härom dagen träffade jag en gammal vän som jag inte sett på kanske tio år. Han har också köpt sig en ny cykel, kanske delvis inspirerad av mina ständiga utflyktsredogörelser på Facebook, men det vet jag inte säkert. I alla fall tog vi en liten repa runt Brunnsviken och snackade skit under makligt tempo. Jag hade ont i ändalykten och han ont i ena knät efter att i iver ha gått ut lite för hårt i skogen några dagar tidigare.

Kvällssol i Bergshamra

Att fara fram utan egentligt mål är underbart. Hjulen rullar tyst och lätt under en och med en bra cykel kan man anpassa tempot precis hur man vill när underlaget och humöret varierar. Lustigt nog brukar det innebära att jag cyklar långsamt på asfalt och så snabbt jag bara vågar i skogen och på grusvägar.

Jag har gjort det till rutin att sticka ut vid halv åtta-snåret och vara borta i minst en timme, oavsett väder eller om jag är trött eller inte. Ibland innebär det att man ställs inför oväntade omständigheter.

Oväder över Huvudsta sett från Johannesfred

Just den här gången kom jag inte mer än två kilometer innan en av de vackraste himlar jag någonsin sett tornade upp sig. Den nya men oanvända Tvärbanestationen blev mitt skydd från det oundvikliga skyfallet någon minut senare och där satt jag på bänken och bara glodde i ungefär en halvtimme. Väl spenderad tid måste jag säga.

Turen blev kort men när solen tittade fram sken jag lika mycket som den.

Dubbel regnbåge över Lillsjön

På cykelsadeln är man alltid lite närmare naturen och elementen. Det finns ingen barriär mellan cyklisten och omgivningarna, samtidigt som man till skillnad från fotgängaren kan förflytta sig miltals på några timmar utan större bekymmer.

Bekymmer förekommer dock och som jag redan nämnt är ändalykten ett av dem. Min sadel är gjord för aktiv och hård skogsåkning, vilket jag i och för sig gärna pysslar med. Men sådan upptar kanske en fjärdedel eller mindre av turerna. Detta har inneburit problem med ”balltapp” och annat otrevligt, så jag måste köpa en ny sadel. Det lutar åt en riktigt fin, fransk lädersadel.

Gilles Berthoud – Aravis

Knallhårda lädersadlar brukar hyllas av långdistanscyklister för att de formar sig efter aktern och kräver ett minimum av ytterligare dämpning i form av cykelbyxor. Jag har kikat en del på klassiska Brooks, men Berthoud verkar trevligare och modernare i sin design. Inte retro på något sätt egentligen, förutom att materialet är halvcentimetertjockt läder. Men smakar det så kostar det förstås, precis som med kameror.

Än så länge håller jag mig mestadels till min lilla Sony RX100 som inte tar någon plats och som oftast ger tillräcklig bildkvalitet. Den är lätt att dra fram och väcker ingen uppmärksamhet.

Efter festen

Samtidigt är det precis som med cyklar och sadlar; jag suktar efter perfektion och är inte riktigt nöjd. Så ibland tar jag dunderklumpen. Det brukar jag få ångra eftersom 1,5 kilo extra i ryggan inte är ett dugg kul. Särskilt inte när man bara tar en eller två bilder under en tur på några timmar.

Ögongodis på Liljeholmskajen

Det är dock svårt att låta bli att tycka att Nikon D700 med sin tio gånger större sensor ger trevligare möjligheter till efterbehandling av bilderna med påföljande resultat, än den nästan fem år nyare RX100. Faktiskt har jag tappat en hel del allmän fotoglädje och entusiasm av att använda kompaktkameran. Det blir mest bara dokumentation, som förstås kan vara trevligt på helt andra plan än det jag egentligen vill pyssla med.

Till stor del kan jag dock direkt säga att det uteblivna fotograferandet har vägts upp av cyklingen. Jag går i regel in för mina intressen fullt ut, ett och ett åt gången. Ett tag var det skidåkning, sen elgitarr, vidare till foto och nu cykel.

----------------------

Får jag tag i en sadel som fungerar så är mitt mål att cykla fyra mil per kväll. Det är lagom för att inte slita ut sig och samtidigt komma en bit hemifrån och se sig om i okända omgivningar. Det seriösa fotandet får jag ta upp igen när tillverkarna tagit sig i kragen och släppt en kamera som jag vill ha.

Dela:

På landet mitt i staden

Vid tretiden hade den värsta åskan dragit bort, ut över Östersjön verkade det som, och en titt på några olika väderprognossidor ingav hopp om fortsatt uppehåll. Efter en del velande kring klädval, väskval och kameraval blev det en säker lösning med medhavt "regnskynke" samt kompaktkamera, två mackor och en extra flaska med vatten.
Egentligen hade jag velat ta klumpkameran med ett nytt objektiv jag köpte härom dagen. Men jag visste att det då förmodligen inte hade blivit något fotograferat alls. Det är därför inte utan att jag undrar varför i helsike jag köpte objektivet alls. Jag gillar ju inte kameran det är ämnat för.

Nästa velighet var valet av rutt. Jag brukar bara sticka iväg i någon godtycklig riktning och se vart det bär, men den här gången stannade jag upp en smula och tänkte på riktigt. Jag ville ut på landet. Bort från vägbruset som ständigt tränger sig på i min lägenhet och överallt där jag vanligen rör mig. Det som förpestar varje sekund av min tillvaro utan att jag egentligen tänker på det. Så jag tittade på kartan och bestämde att Stenhamra på Färingsö var ett bra mål. Om det sen dök upp något kul på vägen kunde detta alltid förhandlas.

----------------------

För att komma ut på landet från Stockholm krävs i de flesta riktningar en avsevärd sträcka från innerstan. Västerut räcker det dock att fara över Nockebybron och sedan vidare till Lovön. Jag fortsatte som sagt till Färingsö eller Svartsjölandet som det också kallas.

Ekängen

Strax efter Lullehovsbron svängde jag av till vänster in på en grusväg och hittade vad jag sökte. Det totala lugnet och tystnaden. Lärkan i skyn, prasslande löv och krasande grus under däcken. Att vädret nu var strålande gjorde inte saken ett dugg sämre.

I brist på karta fick jag använda mobiltelefonens extremt usla kart-app. Jag antar att den baseras på Google Earth och därför ser man inte vad som är grusväg och landsväg ens. Det gick dock bra ändå.

Efter att ha lämnat Stenhamra med gott om ork i benen (trodde jag då) fick det bli en liten omväg runt Svartsjöviken också.

Tre mil från stan

Cykeln är verkligen inte gjord för landsvägskörning och jag har känt tendenser till domnade händer; troligen på grund av vibrationerna från däcken i kombination med det breda styret. Ändå är det betydligt bekvämare än med min förra cykel och de större 29-tumshjulen gör att rullmotståndet är förvånansvärt lågt.

Ungefär här blev jag också varse varför cykling på landsväg är helt livsfarligt. Bilister beter sig nämligen ofta som regelrätta idioter och kör om en med en halvmeters marginal i 70-90 km/t. En av dessa fick ett långfinger i backspegeln som tack, men jag antar att det var avsiktligt. För att liksom visa att cyklister inte har på vägen att göra. Men var ska man ta vägen när det inte finns cykelbana? Fan vet.

På vägen mötte jag en mängd räsercyklister med betydligt lämpligare utrustning. Å andra sidan verkade de inte det minsta intresserade av omgivningarna, utan bara av att cykla fort som fan. Säkert ganska spännande, men jag antar att de är dessa trikåbeklädda herrar (och en och annan dam) som retar gallfeber på bilister, då de gärna kör i klunga och tar upp halva vägbanan.

Nåja, omgivningarna var det inget fel på i alla fall!

Svartsjöviken

Ett tiominutersstopp vid slottet för att äta en av de två smörgåsarna fick det bli, och sedan den slingriga landsvägen tillbaka mot stora vägen. Och det var nu jag insåg att det skulle bli jobbigare än beräknat. Inte för att jag var trött, utan för att ändalykten plötsligt sade ifrån.

Det jävliga med cykelsadlar är att man inte vet om de är bekväma eller inte förrän efter flera timmar. Och då kan man vara en bra bit hemifrån. Jag hade nu inte mer än ungefär 2,5 mil kvar, men jag förstår inte riktigt hur folk som kör långa rundor på 10-20 mil bär sig åt. Eller ännu värre; Vätternrundan.

Sakta kände jag hur den extremt obehagliga och välbekanta smärtan trängde sig på när "apparaten" successivt domnade bort. Jag stannade flertalet gånger och justerade sadeln, men det blev bara värre.

Delrutt på Färingsö

En snabb man susade förbi mig i minst min dubbla fart innan en korsning, och när han stannade till och tog en Snickers tänkte jag att nog fan är det bättre att bli av med skiten så fort som möjligt, så jag brände på. Och han hann faktiskt inte ifatt mig förrän efter en mil! Sen höll jag mig framför honom ända till Drottningholm, men då jädrar var all must borta ur mina ben och underredet mådde inte alls bra.

---------------------

Nu kanske en och annan av er som läser är just såna där snabba herrar, eller damer, och ler lite i mjugg. Men betänk att jag som sedan tidigare helt otränad nu cyklat 40 mil på två veckor och att dagens tur var 6 mil. Detta på en cykel gjord för skogen och dessutom med däck som inte lämpar sig för slät väg.
Nu återstår bara att lyckas fixa sadeln, för fortfarande många timmar efter turen känns det inte bra alls.

--------------------

Men vad var det för objektiv jag köpte? Jo, ett Zeiss 50/1,4 Planar. En gammal favorit i repris! Oavsett om jag avskyr kameran så känns det som ett framtidssäkert köp eftersom det kommer funka klockrent på en framtida spegellös kamera med stor sensor.

Till dess bjuder jag på en skrotbild med gluggen ifråga.

Albano

Vi ses snart igen!

Dela:

Elva bilder på elva dagar – Från förort till urskog

Fotograferingen har nästan helt fått stå tillbaka för mitt nyåterfunna cykelintresse. Sedan jag köpte mig en ny velociped förra söndagen har jag på elva kvällar tillryggalagt ungefär 30 mil i skiftande tempo och terräng, med den största gemensamma nämnaren att varje tur avsevärt förhöjt min nöjdhet jämfört med tidigare. Påfallande ofta har det verkat som att jag haft motvind precis hela vägen (vilket inte är omöjligt just i kvällningen när vinden gärna vänder), men nettot har alltid varit positivt, till och med när jag som jag beskrev sist var sjöblöt från topp till tå.

Det är först nu jag verkligen börjar uppskatta min lilla kompaktkamera. Oavsett om jag tar väska eller inte på cykelturen så kan Sony RX100 alltid följa med. Så många bilder blir det däremot inte, men i detta inlägg tänker jag visa just elva stycken.

---------------------

Jag dras ständigt till förorten och dess lite mörkare sidor. Rätt vad det är hittar man något spännande när man cyklat bort sig och befinner sig där man kanske inte borde vara.

Brist på respekt

Såhär gör man fan inte, eller vad säger ni? Uttjänta gravstenar ihoptryckta, krossade och välta på en vändplan. Jag är ateist och tror inte ett dyft på ett liv efter döden, men någon måtta får det vara.

Med cykeln upptäcker man lätt saker som varken syns om man rör sig till fots eller med bil. Här var jag inte långt från civilisationen och Skogskyrkogården men ändå på en plats som inte lockar fotgängaren. Återvändsgränd och tråkig uppförbacke med bom.

Vacker rost

Just den här gången hade jag siktat in mig på Trångsund och en femmilarunda. När jag närmade mig Drevviken hittade jag ett trevligt ”no mans land”.

Glömd och lämnad

Det är nästan det bästa jag vet. Att skrida in i ett risigt område jag aldrig beträtt förut och vaksamt under låg hastighet speja runt. Fundera lite på var jag är, vad som hänt och vad som komma skall. Finns det några spår av tidigare verksamheter?

Oordning och oreda

Jag är inte fullt ut nöjd med bildkvaliteten från kameran, men för publicering i det här formatet (som du ser om du förstorar) är RX100 imponerande bra. Särskilt med tanke på att den går ner i benfickan på mina kortbyxor, under vilka jag har cykelbyxor med dämpning för ändalykten.

Just den här turen gick sedan norväst ut och förbi Hökarängen och Rågsved. Förorter som jag faktiskt inte besökt förrän nu, och det blev en positiv upplevelse. Som så ofta är intrycken helt motsatta det elände som gärna beskrivs i media. Fantastiska grönområden, parker, trevliga hus och så vidare.

Spontanfotboll i Gubbängen

Om du inte redan har fattat det så är svensk media extremt ideologiskt präglad och vinklad. Problemen beskrivs med att ungdomarna ”inte har någon lokal” och att resurserna stryps. Det är dikt och förbannad lögn. Man (media) verkar vilja att folk ska ha det dåligt så att man kan tycka synd om dem, samt undlåter att berätta att resurstillskottet är enormt mycket större per capita hit än till välbeställda områden.
Det här borde istället vara möjligheternas marker och jag hade hemskt gärna bott här själv, om det inte vore för den helt bisarra segregeringspolitiken som förts i flera årtionden och som med ökande styrka fortsätter.

Men nu tillbaka till skrotet innan det kokar över för vissa läsare (jag ser dock gärna en politisk diskussion i kommentarsfältet om ni har lust).

Pianovrak i Östberga

Förorten är underbart oförutsägbar och levande. Här finns alla nyanser av det mesta. Ett stenkast från misären finns underbara vyer som lätt hade kunnat vara från en exklusiv semesterort, åtminstone för exempelvis naturtörstande tyskar.

Motljus i Hägersten

Mina mer frekventa jaktmarker finns i norr och i väster. Att bara cykla vilse med flit i Flysta, Nälsta, Solhem, Barkarby och Skälby kan sysselsätta mig i veckor. Och det är alltid en trevlig känsla att från okänt territorium plötsligt inse att man vet precis var man är.

Oväder över stan sett från Hässelby

Den typiska cykelturen är ungefär 2,5-4 mil och klaras av på ett par timmar. Varje dag när jag kommit hem från jobbet är viljan stor att bara sätta sig ner och vila. Men så har jag ryckt upp mig, packat min lilla väska och dragit ut, oavsett väder. Och aldrig har jag ångrat det.

Som min bror sagt att han lärt sig i lumpen: ”Vad gör man när man är trött? Man aktiverar sig!” Det funkar hur bra som helst.

Snabbstopp vid Lillsjön på väg hem

Det här med att ställa upp cykeln och fotografera den i sitt rätta element har blivit lite av en grej. Jag är ju måttligt intresserad av landskapsbilder, men om de kan bli nån slags kombinerat dokument av en viss tur så ökar värdet, för mig.

På det temat är de två sista bilderna i dagens långa blogginlägg. I kväll cyklade jag nämligen två deletapper av ”fornstigen” på Drottningholm.

Solnedgång i myggornas rike

Det var stökigt, stenigt och rothalkigt till tusen. Men roligt! Jag försöker lära mig att cykla i knepig terräng med fötterna fastspända i de så kallade SPD-pedalerna, och det verkar som att mod är det rätta receptet. Håll stumt och hoppas att det funkar.

Bara jag, tystnaden och lärkan i skyn

Jag är supernöjd med cykeln, nu när jag utvärderat den på diverse olika underlag. De stora 29-tumshjulen är superba när underlaget är stötigt och rullmotståndet är lägre på asfalt.

-------------------

Trevlig nationaldag! Själv tänker jag inte fira, då denna dag numera tycks vara ämnad åt att hylla allt som inte är svenskt. Istället blir det förhoppningsvis en cykeltur med en gammal vän som jag inte träffat på väldigt länge.

Dela:

Våra dagar kommer aldrig tillbaka

Då och då får man små eller stora aha-upplevelser från källor man aldrig hade kunnat vänta sig. Härom dagen satt jag i vanlig ordning på spårvagnen hem från jobbet då en textrad i låten jag lyssnade på i lurarna fick mig att stelna till. Tiden liksom stannade och den tunna men starka väggen mellan mig och verkligheten rämnade.

”OUR DAYS ARE NEVER COMING BACK”

...sjöng armeniern Serj Tankian i mina öron med ett så stort allvar att det träffade mig rakt i hjärtat och jag blev mycket, mycket bedrövad. Våra dagar kommer aldrig tillbaka. Aldrig.

--------------------

Av en slump sammanföll detta med det faktum att ännu en sommar har smugit sig på och överraskat mig, lika oförberedd som jag alltid varit. Plötsligt har jag hur mycket fritid som helst under de ljusa och varma kvällarna. Kvällarna som aldrig kommer tillbaka, de heller.
Av samma slump hade jag emellertid också köpt mig en ny cykel i söndags, vilket passade bra. Bitarna föll ganska snabbt på plats och det var inte tal om annat än att – åtminstone tillfälligt – gå fullt in för ett annat intresse än fotografering. Jag bestämde mig raskt för att fylla tiden efter jobbet med fysisk aktivitet, i form av aktiv cykling.

Hällregn i Sundby

Varje kväll har jag cyklat några mil i sporadiska riktningar och varje gång har jag kommit hem glad och pigg. Bilden här ovan är från i eftermiddags. Regnet forsade ner under hela turen och jag blev ungefär lika blöt som om jag plurrat med kläderna på. Men vad gör väl det om man inte fryser? Jag var mest oroad för att kameran skulle pajja, men den höll sig torr i den någorlunda vattentäta axelväskan.

När man cyklar för att cykla så blir det inte mycket fotograferande. Dels för att man helt enkelt inte stannar i onödan och dels för att ens uppmärksamhet går åt till att välja spår och inte vurpa när det går undan. Då och då har jag ändå stannat till och dokumenterat något fotovärt motiv längs vägen.

Solnedgång vid Brunnsviken

Här kom jag att tänka på alla som sätter sig framför teven varje kväll. Jag förstår dem, för det är svårt att motivera sig att dra ut när man kommer hem från en seg arbetsdag, men om man väl gör det blir man ofta belönad. Då känns det mer okej att dagarna aldrig kommer tillbaka.

Överjärva gård

Det är smått otroligt hur mycket man kan förändra sina upplevelser utan att göra särskilt mycket. Nu när jag sitter och skriver har jag nästan samma känsla som jag haft efter en skidsemestervecka i fjällen eller alperna, enkom för att jag tränat några timmar varje dag och samlat på mig en massa intryck.

Alla intryck är dock inte bra, men väl nyttiga.

Snödumpningsplats vid Bällstavägen

Här cyklar jag förbi ofta men det var först nu jag fick för mig att stanna och fotografera den totala förödelsen efter vinterns massiva snödumpning. Visst, nånstans måste man ju göra av snön. Men borde man inte göra något åt marken när snön väl smält?
Här har man alltså samlat miljögifter, grus, damm och sopor från tusentals ton snö och sen bara lämnat skiten. Samtidigt som man lägger ner hundratals miljoner på att sanera andra platser där icke miljövänlig verksamhet utövats. Jag fattar inte riktigt.

Nåja, det är ju inte krig i alla fall. Än.

Minns ni mitt trädboktips? Under cykelturerna har jag hållit utkik efter trevliga träd, och jag hittade ett som mer eller mindre befunnit sig mitt framför näsan på mig flera gånger i veckan.

Lillsjökanalen

Som ni ser är den gamla asken en bjässe vad gäller omkrets. Stammarna har dock gått av eller kapats under dess förmodligen flerhundraåriga leverne och kvar finns bara en lite krum och vän skepnad som skuggar och vakar över träbron över kanalen.
Ask är ett mycket hårt träslag vars densitet varierar enormt beroende på var trädet vuxit. Det används bland annat i spadskaft och elgitarrkroppar. En Fender Telecaster får mycket av sitt lite "klirriga" ljud från kroppen av ask.

--------------------

Våra dagar kommer aldrig tillbaka. Men måste man ränna runt och upptäcka hela världen, göra karriär eller söka hög status för att känna att ens korta tillvaro på den oansenliga planeten Tellus ska kännas meningsfull? Jag tror inte det. Det räcker nog bra att göra saker man gillar.

--------------------

Men vänta! Vad var det för låt som gjorde att jag skrev det här inlägget?

Fortsatt trevlig helg!

Dela:

Tjusningen med att ta sig fram för egen maskin

Lutningen är precis lagom och du rullar ljudlöst nedför backen; susar förbi de långsamma fotgängarna på trottoaren och har tillräcklig fart för att bilen bakom inte ens ska fundera på att köra om. Vinden prasslar lite lätt kring öronen när du far fram genom landskapet, utan motor. Vid korsningen saktar du ner och visar med en enkel gest att den mötande och svängande bilen som egentligen borde väja, kan köra före. Det finns ingen anledning att hetsa trots att du är ute för att röra på dig. Motionen kan du ta när du lite senare måste streta uppför en lång backe, som lär komma förr eller senare. Ty cyklisten förpassas ofta till vägar med större lutning än bilisten, märkligt nog.

Cykeln är ett frihetens redskap. En apparat och ett tillstånd för transport som jag älskar. Därför köpte jag mig idag en ny velociped, då den gamla bokstavligen höll på att trilla i bitar.

Egentligen tänkte jag köpa en hybridcykel. Alltså en blandning mellan räser och MTB som i första hand är avsedd för pendling och annat på asfalterad väg. Men så vände jag och vred på funderingarna och kom fram till något helt annat. Nämligen att jag vill kunna cykla precis överallt, och att den största anledningen till att jag inte gjort det förr, var just cykelns beskaffenheter.

Spontanköpet från i eftermiddags är en Specialized Stumpjumper med tjugonio-tumshjul. En cykel som är klar för tävling och kostar därefter. Behöver jag det? Nä, men det är jäkla trevligt med prylar som är bättre än man själv. Precis som när det gäller kameror!

Min förra cykel – en Cannondale F800 –  var också "klar för tävling" när jag köpte den för tretton år sedan. Idag är den mekaniskt slut. Här nedan en bild från ett av alla äventyr, vid ca -15°C i Huvudsta. Notera handskarna på sadeln.

Den nya cykeln har väldig annorlunda ramgeometri och större hjul. Den känns inte fullt lika rapp, men desto stabilare.

Om det finns en gud så bestämde hen sig för att jävlas ordentligt med mig, för när jag fått hem cykeln (genom cykling) och bytt om till vettiga kläder så började det pissa från himlen. Och inte lite heller! Nyfikenheten fick mig dock att strunta i det och jag for ut i skogen.

Det var länge sen jag hade så kul, mol alena! Den nya cykeln känns med sina större hjul och bättre fjädring brutalt överlägsen i terrängen. Samtidigt ger geometrin en mer upprätt ställning som är bekvämare; perfekt för mina förortssafaris. Men den är stor, den låga ramen till trots, och jag når inte ner till marken med fötterna sittandes i sadeln.

Jag inser att det kan vara lite provocerande att vurma för såhär dyra prylar (ca 20 lax) när man är amatör. Det är precis som med kamerasaker. Man klarar sig utan problem med enklare doningar, men väljer man att punga ut så får man smaka på teknisk perfektion. För mig är det värt det. För andra inte.

------------------

Jag kan inte nog understryka att lyckan med att cykla kommer från att man tar sig fram utan motor. Vare sig du väljer skogen, grusvägen, cykelbanan eller landsvägen, så är grundkänslan densamma. Det är utopiskt bra när det är som bäst. Man rullar nästan motståndslöst fram genom stad och landskap. Visst, regn är ju inte så kul. Men på samma sätt som regnet stör, förnöjer alla de andra dimensionerna ens framfart. Dem som du missar om du sitter inne i en bil. Dofter, ljud, vind, kontakten med underlaget.

Avslutningsvis vill jag uttrycka min stora avsky inför medelålders män i trikåer som tror att de äger världen. Visst, kör gärna så snabbt du kan när det är säkert. Men fan inte i rusningstrafik på Stadsgårdsleden. Det är ungefär lika begåvat som att hålla 250 km/t på svensk motorväg. Visa hänsyn och coola ner lite istället.

Dela: