Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

I mörkret kan ingen höra dig svära över Sonys kameror

Jag avskyr att fota när det är mörkt. All lust att lyfta kameran till ögat försvinner och det finns en rad anledningar till det, som jag tänkte berätta lite om. Tyvärr är det just mörkt under större delen av mina lediga timmar såhär års, så jag kan skylla en del av den sega bloggnystarten på det. 

Någon gång tidigare har jag skrivit om att man kan se mörkret som en vän. Något som omsluter en och gör en delvis osynlig. Istället för att känna sig illa till mods kan man faktiskt vända det till motsatsen; att man känner sig trygg. Det är rätt mysigt att knalla runt i dunklet, om man är på rätt humör. Fota i denna ljusbrist däremot, kräver ett lynne som jag saknar. Ty ljus är det som skapar fotografier.

Bristen på ljus medför en del uppenbara problem. Rent tekniskt måste kamerans sensor kunna fånga in ett skapligt antal av de få fotoner som kommer farande mot objektivet, och ombilda dessa till elektriska laddningar i pixlarna. Därför måste bländaren och/eller sensorn vara relativt stora, vilket är dyrt. Annars blir bilderna brusiga. Ett sätt att gå runt problematiken är att använda stativ. Då duger nästan vilken kamera som helst, förutsatt att man har möjlighet att ställa in slutartiden manuellt. Emellertid kan det göra att bilderna blir helt annorlunda, vilket jag tänkte visa.

---------------

Härom dagen tog jag en cykeltur ner till Skurubron. Dess mäktiga valv gör sig finfint på bild och hade jag tagit med mig ett stativ så hade jag förmodligen använt detta utan att tänka på konsekvenserna. Istället tog jag några bilder på fri hand (det krävdes ett antal försök innan det blev skarpt).

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2 @ f/2 – 1/15 sekund – ISO 10.000


Inte så dumt! Men en hel del brus kan skönjas om man förstorar bilden, för att inte tala om hur det ser ut i ännu större visningsstorlekar.
Sen kom jag på att jag kunde ställa kameran på en liten betongplint som höll i vägräcket. Ett på platsen befintligt stativ alltså. Utsnittet blev inte exakt samma, men skillnaden är ändå talande.
 

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2 @ f/2 – 5 sekunder – ISO 160


Hejdå brus! Men samtidigt, adjö stämning. Vattnets rörelse är helt försvunnen och ytan hade lika gärna kunnat vara is. Blev bilden verkligen bättre? Jag tycker inte det. Snarare blev den ordentligt mycket tråkigare och själlösare. Det är nästan så att man saknar grynigheten, som i den första bilden samspelar ganska bra med motivet.

Detta är tråkiga nyheter för den som inte har en fräsig kamera såklart. Dessvärre är det rätt tråkigt för oss med fräsiga kameror också, åtminstone om man som jag har en Sony a7. För kolla hur lamporna ser ut, i båda bilder. Ta-daaa! Sonys episkt tjocka, förbannade sensorfilter har försett dem med multipla glorior. 

Någon på utvecklingsavdelningen måtte ha rökt något starkt eller haft en dålig dag, för jag ser ingen som helst anledning till denna konstruktionsmiss. Det går till och med att skicka sin kamera till olika firmor som byter ut filtret mot ett som är 1/5 så tjockt, och det fungerar. Det gör därtill att vidvinklar för Leica M-systemet blir skarpa ut i hörnen. Varför, varför, varför gjorde ni inte detta från början, Sony? För att jävlas? 

---------------

Så, om jag ogillade mörkerfoto sen tidigare så ogillar jag det etter värre nu, när varenda lampa – och det är ju de enda ljuskällor man har – blir till fula blaffor så fort de inte är precis i mitten av bilden. Tack Sony, verkligen. 

Men, vi bör se saken från den ljusa sidan istället: Jag gillar ju inte mörkerfoto, så allt det ovanstående kvittar! Kvällarna får ägnas åt något annat. Till exempel kan man stanna kvar på jobbet och mecka lite med cykeln (nån av dem). Idag fick jag ändan ur vagnen och satte på stänkskärmar på min vardagscykel; cyclocrossen. Sådär lagom tills det börjar bli torrt ute såklart. Men bakslag kommer säkerligen.

Sony a7 med Zeiss Loxia 35/2 @ f/4 – 1/80 sekund – ISO 400


Den här hojen använder jag varje dag. Fram och tillbaka till jobbet eller när jag ska sticka och handla. Precis som allt annat jag äger så är den i ständig förändring och igår beställde jag ett bullhorn-styre. Jag kommer nämligen inte överens med bromsreglagen på bockstyret och jag håller nästan aldrig nere i bocken ändå. Utöver det blev det nytt framdrev, kedja och kassett för att köra 1x10-växlar. Mindre skräp på cykeln är alltid trevligt och framväxeln är död i nuläget på grund av idiotisk vajerdragning inne i ramen, som naturligtvis bara kärvar. Less is more! 

Nu blir det marsch pannkaka i säng, så kanske jag kan komma ifrån jobbet medan det är ljust ute. Fast det tror jag inte. Gonatt!



Postat 2015-02-24 23:14 | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Zeiss Loxia 35/2 Biogon – En första analys

Trettiofemmor har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag har ägt och provat en diger bunt vid det här laget. Det är denna brännvidd jag väljer om jag inte får ha fler än en, och jag skulle inte ha några bekymmer med att just använda bara den, om jag måste. 
Visst; den är lite för vid för att vara optimal, men det går alltid att beskära en smula. Med en modern kamera med många pixlar gör det inte så mycket.

Som jag skrev i förra inlägget är Loxian riktigt bra ergonomiskt. Storleken är helt rätt för kameror som a7 och dess kusiner, vilka den också är specifikt avsedd för. Den optiska designen är nästan exakt samma som hos Zeiss ZM 35/2 Biogon, fast anpassat för att trolla bort eländet som den tjocka filterkakan som Sony har valt att sätta framför sensorn, medför. 

-----------------

Har man som jag provat sinnessjukt många objektiv så börjar man veta vad man gillar. En av de mest eftertraktade egenskaperna för min del, är att kunna få delar av motivet att stå ut från bakgrunden, utan att ha särskilt kort skärpedjup. För detta krävs att skärpan är god, men framförallt att bakgrunden håller lägre kontrast än skärpeplanet.

Loxia 35/2 @ f/4


Om du förstorar bilden och har en såpass stor skärm att du ser den i dess tänkta upplösning, så ser du förmodligen att bakgrunden är mjuk som sammet. Skärpedjupet är inte ett dugg kort. Det behövs inte! Cykeln står ut och ser ut att ligga framför skogen, just tack vare kontrastskillnaden. 

Jag skulle vilja påstå att Loxia 35/2 är DET bästa objektivet för småbildsformatet om man är ute efter den effekten! Det rimmar dessutom perfekt med allt jag läst om  ZM 35/2 Biogon. En glugg som man antingen hatar eller älskar. Och en glugg som ibland visar sig ”värdelös” i labbtester, för att dessa utförs vid sjukt korta fokusavstånd.

-----------------

I afton tog jag mig i kragen och gick ut för att fota. Endast för att fota. Det har blivit alldeles för mycket cykelrelaterat dokumenterande där kameran bara är med för att kunna ta en bild alls. Jag vill tillbaka till sökandet efter abstraktioner och det vackra i det fula!

Loxia 35/2 @ f/2,8


Nacka stadshus är vansinnigt fult. Och tydligen dyrt. Tyvärr verkar min nya kommun slösa med pengar något hiskeligt. Kommunalskatten är hög och i kombination med många höginkomsttagare tycks man tro att man kan drälla pengar omkring sig. Jag är inte imponerad.

Vad jag däremot är imponerad över, är Loxians totala avsaknad av geometrisk distorsion. Kolla bilden ovan. Jag har rätat upp den, men inte korrigerat alls för distorsion (alltså tunnformig eller kuddformig dito). Räta linjer förblir räta även utåt bildens kanter!

Om Nackapolitikerna är dåliga på ekonomi så försöker de i alla fall vara miljövänliga.

Loxia 35/2 @ f/2


Här ser vi också den lägre kontrasten i bakgrunden. Skärpedjupet medger inte någon särskilt oskarp bakgrund. Ändå poppar Volvon i förgrunden ut ur skärmen på ett synnerligen snyggt sätt.

Nå, då detta kom att bli en fotopromenad i den anda som det var tänkt, började jag så sakteliga koncentrera mig på snävare utsnitt. Mindre delar av världen fyllde sökaren när jag gick närmare.

Loxia 35/2 @ f/2,5


I största allmänhet är det ganska fult kring Nacka forum. Motorvägen går som en djup reva i landskapet och skiljer Nacka strand från de södra delarna. Men nu gällde det ju som sagt att försöka hitta det vackra och intressanta. Så jag tog sikte på gångbron.

Loxia 35/2 @ f/2,5


Ser ni hur det skimrar om det annars fula, pastellfärgade tornet? Det får jag – åtminstone till viss del – tillskriva objektivet. För skimmer är något det levererar. Inte alltid på ett bra sätt; det kan bli grötigt disigt. Skärpemässigt då alltså. Färgerna är på topp hur man än bär sig åt.

När ljuset blir riktigt dåligt hade ZF 35/2 Distagon varit ett bättre val. Det är lite brutalare i sin rendering. Högre lokal kontrast men mindre detaljrikedom. Loxian duger ändå finfint.

Loxia 35/2 @ f/2


 Det finns redan en fin trettiofemma för Sonys E-bajonett, nämligen det enkla och minimalistiska FE 35/2,8. Jag skulle tro att det är utmärkt för de allra flesta. Men om man vill slippa dess hysteriska vinjettering, samt kanske ha lite mer ”karaktär”, så är Loxian ett utmärkt val. Men märk väl, det är inte ett objektiv för den som vill ha klinisk superskärpa. Jag skulle vilja beskriva gluggen som ”old school” i modern tappning.

Likheterna med Zeiss Planar-kontruktionerna är slående: Måttlig skärpa och kontrast vid full bländaröppning samt lite hård bakgrundsoskärpa vid korta fokusavstånd. Men backar man nån meter och bländar ner ett steg, så får man istället en sjujäkla definition! Skärpeplanet är dock vågigt, så se upp.

Loxia 35/2 @ f/2


Jag känner tyvärr en viss osäkerhet kring om mitt exemplar mår helt bra. Tendenser till decentrering har visats ibland, vilket jag inte kan acceptera vid det höga priset. Återkommer med rapport om det när jag grävt lite djupare.

Vi ses!



Postat 2015-02-16 00:38 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Att välja sina vapen

Det går segare än planerat med både fotograferandet och bloggandet. Jag hade lovat mig själv att ta tag i den saken, som ett led i min strävan efter en meningsfull tillvaro efter arbetstid. För att fylla tiden med något givande. Något som jag gillar och som jag kan, så att det inte blir oöverstigligt.
Det kanske kan tyckas märkligt att inte bryta ny mark, men jag måste börja i ett hörn och arbeta mig uppåt därifrån. Rätt vad det är hittar man något nytt och spännande att förkovra sig i, när man minst anar det.

Vi börjar i fotoänden av verkligheten. Som en del av er vet gillar jag fin bildkvalitet ungefär lika mycket som jag gillar minimalistisk fotoutrustning. En svår kombination som kan komma att kosta en rejäl hacka, samtidigt som risken är stor att man (i alla fall jag) inte blir nöjd med tillverkarnas syn på hur produkterna ska fungera. 
Ett lysande undantag – åtminstone på storleksfronten – var Sony RX1. En nästan fickvänlig kamera med hysteriskt bra objektiv och stor sensor. Själv övergav jag denna tingest efter att ha ägt två exemplar med decentrerade objektiv (ena sidan av bilden betydligt skarpare än motstående sida). I övrigt var kameran i stort sett perfekt, då den kunde följa med precis överallt. 

Nu när jag övergått till en spegellös systemkamera istället, har suget efter en bra trettiofemma varit riktigt stort, utan att jag lyckats hitta något vettigt. Tills alldeles nyligen, då jag gjorde en rockad och sålde två av mina absoluta favoritobjektiv genom alla tider – Zeiss 35/2 Distagon och Zeiss 50/1,4 Planar – för att finansiera ett annat Zeissobjektiv. Nämligen Loxia 35/2 Biogon. 


Biogonen må se stor ut på bild, och det är den om man jämför med dess kusin för Leica M-kameror. Trots att den optiska konstruktionen är i stort sett identisk. Men man luras av att kameran är liten. Faktum är att detta objektiv är nära nog optimalt om vi ser till ergonomin. En ännu mindre glugg blir svår att hantera och handhålla, särskilt med handskar på, vintertid.

Totalvikten för kamera med monterat objektiv är ungefär 800 gram. Tillräckligt lätt för att utan bekymmer kunna cykla med den hängandes på bröstet. En egenskap som är ytterst viktig för mig som cyklar nästan hela tiden, överallt.

Detta var alltså det första vapnet. Det andra är i allra högsta grad relaterat till ämnet, för det är en cykel! Men inte vilken cykel som helst, som ni snart ska se.


För mig som cyklar året om är detta en makalös manick; en så kallad fatbike. Med 4,6 tum breda däck på 90 mm breda fälgar kan man ta sig an relativt lösa underlag, såsom snö, på ett helt annat vis än med en vanlig hoj.
Inköpet var lite av en chansning, för att uttrycka sig milt. Jag hade aldrig provat en fatbike och bestämde mig för modell och märke endast utifrån omdömen och beskrivningar jag läst.

Innan vi går vidare till det märkliga fordonets egenskaper så får jag be er förstora bilden ovan. Den är tagen med Zeissobjektivet vid f/2,5 och jag är nog inte ensam om att anse att resultatet är spektakulärt! 
Den här gluggen beter sig tämligen annorlunda jämfört med 35/2 Distagon. Det är snorskarpt, men inte lika ”in your face” eller vad man ska säga. Mer subtilt och delikat; lite som Planarkonstruktionerna.  Samtidigt ser jag mycket av den tredimensionalitet som är förknippat med Zeiss, med en bakgrundsoskärpa som håller lägre kontrast än motivet i fokus. 

Åter till cykeln, som jag ägnat merparten av min fritid åt sen jag köpte den i måndags. En kort sammanfattning av dess egenskaper är att den är vansinnigt rolig! Ingen fjädring, inget lull-lull, bara gigantiska däck som gör att man aktivt letar upp knepiga underlag för att kolla om det funkar. Och ofta gör det det.


Djup lössnö är svårt, men stigar där underlaget packats ihop av vandrare är rena barnleken att cykla på. Störst skillnad mot en vanlig MTB infinner sig vid mjuk men inte så djup snö, samt modd. Då flyter man uppepå. Är snön hårdtrampad så äter det låga däckstrycket upp alla ojämnheter som annars får en att skallra tänder. Vi snackar 0,3 bar i framdäcket och bara lite mer än så bak! Kontaktytan mot marken är betydligt större än vad ett par skor ger, och till skillnad från en fotgängare har man hela denna i marken kontinuerligt. Bärigheten blir därefter; mycket god.

I eftermiddags tog jag en liten tur ner till havet vid Erstavik. Mest för att få en nypa luft, men körglädjen hos den märkliga farkosten lockade också. Min betydligt fräsigare stigcykel med fram- och bakfjädring är inte alls lika rolig att cykla på faktiskt. Väl där fotade jag naturen istället för cykeln, för första gången på väldigt länge. 


Mitt motivseende kändes okalibrerat och ganska uselt. Det där med att ständigt kolla efter kompositioner, oavsett om man har kameran med sig eller inte, har nästan helt försvunnit. Så jag fick verkligen anstränga mig som tusan för att hitta något av intresse att fotografera.


Det kommer nog tillbaka med lite övning, tror jag. Mina nya omgivningar har dock givit mig helt andra förutsättningar. Tidigare fotograferade jag helst abstrakta mönster i industriella miljöer. Något som knappt finns där jag numera håller hus, i Nacka. Därför måste jag förmodligen omarbeta min strategi.

Det jag har fått istället är fantastisk natur precis runt knuten. Något jag är rätt dålig på att få till på bild. Förr har mitt fotografiska måtto varit att försöka göra något intressant av ett ointressant motiv, men detta har kastats över ända. I skogen trivs jag som fisken i vattnet. Fast hur ska jag kunna presentera den på bild? Det vet jag inte, för den är så fin i verkligheten att en bild aldrig kan göra den rättvisa. På sätt och vis är det alltså ett omvänt förhållande mellan bild och motiv.


Det sena, glödande eftermiddagsljuset mot furorna som jag såg på den lilla traktorvägen mitt ute i ingenstans, kan jag inte få fram i ett fotografi. Hur jag än försöker blir bilden bara en blek kopia av originalet. 

Nå, det finns ingen anledning att misströsta. Jag är utanför min comfort zone, och det ska man vara om man ska kunna utvecklas. I alla fall ibland. Och om jag får vara ute i naturen så räcker det egentligen. Fotograferandet blir sekundärt, till skillnad från tidigare, då de fula omgivningarna lockade mig in i bildskapandet. 

----------------

Vapnen är alltså införskaffade och har visat sig adekvata för ändamålen. Nu är det upp till mig att använda dem och leverera. Med lite god vilja ska det nog gå, och god vilja har jag ganska gott om för tillfället. 

Vi ses!



Postat 2015-02-08 23:58 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Utgångspupillens monumentala betydelse för spegellösa kameror

I enlighet med vad jag skrev sist så kretsar min tillvaro kring att sysselsätta mig. Såhär på fredagkvällen, sent, när andra antingen slår runt på stan, umgås med nära och kära eller ligger och sover, grunnar jag själv på fysikens lagar. Närmare bestämt på dess optiska domäner.

Mången är de som insett att objektiv för mätsökarkameror inte funkar något vidare på Sonys relativt nya spegellösa kameror med fullformatsensor. Och jag gissar att de flesta av grunnarna inte riktigt vet varför, utan istället bannar Sony. För varför funkar ett 35-millimetersobjektiv för mätsökarkameror utmärkt på en Leica M9 men inte på en Sony A7?

Förklaringen är både svår och enkel. De befintliga objektiv som tillverkats för att funka med M-systemet, är egentligen avsedda för filmbruk. Visst; de senaste och apdyra skapelserna från Leica är förstås i någon mån optimerade för digitala sensorer. Men de ska samtidigt fungera för film, ty en relativt stor del av Leica-konnässörerna använder fortfarande analoga kameror. Detta ställer till massiva problem, som Leica har "löst" genom att implementera en väldigt tunn filterkaka framför sensorn.

En filterkaka framför sensorn måste man tyvärr ha. Den har en mängd funktioner, såsom att blockera IR- och UV-ljus (sensorn i sig har nämligen ett alldeles för stort spektrum för normalt fotografiskt bruk!), samt den vanliga uppmjukande funktionen, det så kallade anti alias-filtret ("AA-filter") som låter Bayer-mönstret få en snällare bild så att vi slipper moiré.

----------------

När  man sätter ett Leica M-objektiv på en Sony-kamera blir det knas direkt. Åtminstone om brännvidden hos objektivet är kort, för då ligger sannolikt utgångspupillen ganska nära sensorn; särskilt om det är en äldre konstruktion.

Så vad är utgångspupillen, och vad gör den? Jo, det är den punkt varifrån ljuset ser ut att komma, när det faller på sensorn. En utgångspupill som ligger väldigt långt bak i objektivet kommer alltså att ge en flack vinkel på det infallande ljuset i bildens kanter och hörn. På film är detta inte ett problem. På Leicas digitala M-kameror är det heller inte något större problem, eftersom filterkakan bara är ungefär 0,5-0,7 mm tjock. Men på en Sony A7 blir det katastrof! Där är nämligen filterkakan hela 2,5 mm tjock.

Tänk dig att du står med fötterna i vattnet på en fin strand på en sommardag. Du petar på botten med ett vasstrå. Precis i ytan ser strået ut att vara knäckt, och du har förmodligen väldigt svårt att avgöra hur långt det faktiskt är ner till botten. Exakt samma sak sker på sensorn. Filterkakan motsvarar vattnet, som har ett annat brytningsindex än luften. Och ju flackare infallsvinkel ljuset har mellan luften och filterkaka/vatten, desto mer fel blir det.

Därför ger M-objektiv med utgångspupillen långt bak en hysterisk oskärpa utåt hörnen, samt ett krökt skärpefält, på kameror med tjock filterkaka. De är helt enkelt inte gjorda för att det ska sitta en glasbit mellan objektivet och upptagningsmediet.

----------------

Men! Det finns sätt att kringgå detta:-) Låt oss titta på ett exempel, nämligen Zeiss 35/2 Biogon. Ett klassiskt objektiv som från början var optimerat för film, men som nu finns i ny skepnad för Sonykamerorna.


Här ser vi det bredvid ett Voigtländer 40/2 Ultron som är avsett för spegelreflexkameror. Voigtländern är ett "pannkaksobjektiv" och därför väldigt litet. Men ska det användas på en spegellös kamera måste det till en adapter som gör det ganska precis lika långt som Biogonen. Trollar vi bort spegelhuset så måste vi nämligen ha något annat emellan istället, så att avståndet mellan utgångspupillen och sensorn bibehålls. Annars skulle fokus hamna jättefel.

Tittar man noga på bilden ovan så ser man att ingångspupillen (bländaren!) befinner sig på ungefär samma ställe hos båda objektiven. Men om vi vänder på dem och istället kollar utgångspupillen så ser det plötsligt väldigt olika ut.

Hoppsan! Här framgår det rätt tydligt att Voigtländern har utgångspupillen flera centimter längre bort från sensorn än vad Zeissen har. Det är därför den funkar skapligt bra utan att vara optimerad för en spegellös kamera. Precis som 9 av 10 andra spegelreflexkameraobjektiv. Hela spegelreflexkamerans natur gör att man måste konstruera objektiven med en utgångspupill som ligger en bit bort. Annars hade inte spegeln fått plats.

Men varför funkar då Zeiss Loxia 35/2 Biogon på en spegellös kamera? Tittar man på den schematiska bilden så ser den identisk ut med ZM 35/2 Biogon för Leica M-systemet.

Jo, för att man har tagit med filterkakan i beräkningarna av den optiska formeln! Det tjocka sensorglaset har blivit en del av objektivkonstruktionen. Det ytterst problematiska ZM 35/2 Biogon har alltså raskt förvandlats till en glugg som presterar riktigt bra på Sonykamerorna, trots att grunden är precis samma.

Jag har ingen aning om vad som ändrats, men gissningsvis är det bara ett fåtal glasytor som fått ny kurvatur. Karaktären hos Biogonen torde därför vara samma, vilket jag tycker mig se i de bilder jag hittills tagit. Och om vi ska gå in på sånt så har den nära släktskap med ZF 50/1,4 och ZM 50/ Planar. Objektiv som blir bättre ju längre bort fokus ligger. Raka motsatsen mot ZF 35/2 Distagon. 

----------------

Det var det. Imorgon blir det skogscykling. På återseende!



Postat 2015-01-31 02:07 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Foto som terapeutisk ordination

Mitt andra besök hos Lars var minst lika givande som det första. Under en timme talade vi om vad som hänt sen sist och precis som förra gången fick jag sväva ut precis hur mycket som helst. Jag antar att det är en del av planen; att få mig att förstå mig själv bättre och därmed lättare kunna göra något åt min situation. Att gräva fram  det som gömts långt bak i huvudet. Att sätta fingret på problemen. Men kanske framför allt att sätta fingret på lösningarna. På vad jag borde göra och vad jag kan göra.

Jag gick hem med många tankar i huvudet och ett lättare sinne. 

---------------

Allt detta började med att jag sov så dåligt att jag började komma onödigt sent till jobbet, onödigt ofta. Det var inte helt populärt, såklart. Lyckligtvis jobbar jag på ett stort företag och har en bra chef, så åtgärder vidtogs. Det var därför jag kom till psykologen Lars, och det var därför jag också träffade läkaren Björn. 

Som jag ser det är sömnbesvären bara ett symptom. Och detta leder mig till den första slutsats som jag och Lars drog, med påföljande åtgärder: Jag måste hitta något att fylla min fritid med, igen. Det går inte att sitta hemma och mögla på kvällarna för att man är trött. Tiden måste ge utdelning och tillfredsställelse.

Ett av de mål vi satte upp för mig är att jag ska börja blogga igen, på mitt förslag. Jag älskar ju att både fota och skriva. Jag saknar det enormt! Så nu börjar jag...

--------------------------------------------------------------------

Först måste jag ge ett boktips, innan vi går till bilderna. Mitt förra inlägg fick Håkan Lindgren att rekommendera en bok, nämligen "Gråväder" av Folke Dahlberg. Jag beställde boken och fastnade direkt!

Jag må säga att det är en stor ära att jämföras med Folke Dahlberg. Hans språk är (var) väldigt enkelt. Lite kärvt, precis som det han skrev om, nämligen livet på Vätterns strand.
Gråväder är en bok jag gärna plockar fram och läser några sidor ur när jag vill koppla av. Det är inte innehållet eller händelserna som betyder något, utan beskrivningarna av det. Och jag vill aldrig att boken ska ta slut, så portionerna blir små.

Om vi återgår till vad som faktiskt hänt, så har jag precis som vanligt cyklat. Och jag vet att det kanske inte är så kul att läsa om, om man inte själv är cykelintresserad. Emellertid kanske naturupplevelserna kan vara något, ändå. Jag känner ändå att jag måste börja med en talande bild. 


Att vara ute i skogen med goda vänner – i detta fall dessutom arbetskamrater – är alltid fantastiskt. Jag må se mig själv som en ensamvarg, men sällskap vid aktiviteter är något jag uppskattar stort. 

De flesta turer gör jag emellertid själv. Det har sin charm det med. På något vis anammar man känslorna mer då. Man blir ett med landskapet.


Så fort jag kommer ut i skogarna kring Erstavik så blir jag lugn inombords. Det hade jag förstås blivit i vilken skog som helst. Det råkar bara vara den jag har nästgårds. Men det gäller att ta sig dit också. Hur nära det än är så är det lättare att sitta inne. Och där kommer vi till en annan punkt som jag ordinerats, nämligen konditionsträning! Två gånger i veckan ska jag bli andfådd och trött. Det känns som ett rimligt mål.

Saken är att jag redan motionerar, fast lite omedvetet. Det är nästan omöjligt att cykla en längre sträcka utan att ta i så att det känns, och det gör jag var och varannan dag. Om man kan kombinera det med fotografering så kan det bli riktigt trevligt och kanske optimalt!


Att ta bra bilder i det förfärligt dåliga ljus som råder kvälls- eller nattetid i denna årstid kräver både disciplin och skaplig utrustning. Nu i vinter har jag mest använt min lilla Sony RX100, men bilden ovan tog jag med Sony a7 och Voigtländer 40/2. Det kom sig av att jag började cykla med systemkameraremmen hängd över axeln, med kameran på bröstet. Den lilla Voigtländerpannkakan är riktigt bra vid full bländaröppning och adaptern som krävs gör den tämligen ergonomisk.

Nu till det roliga! Ni som följt mig länge vet att jag har haft sinnessjukt många objektiv (jag tror det är ungefär 100 stycken) och att jag byter utrustning som andra byter kalsonger. Detta bytande har legat väldigt lågt under det senaste året. Förmodligen för att jag intresserat mig mer för cyklar, men också för att jag inte kunnat hitta den perfekta 35-millimetersgluggen för Sony a7. 

Tills nu, för jag har just fått hem ett stycke Zeiss Loxia 35/2 Biogon! Så nu låter jag hysterin börja igen;-) 

---------------


Vi ses snart igen! Den här gången har jag nämligen inget val. Bloggandet ingår i behandlingen. Och jag ser fram emot det som fan:-)



Postat 2015-01-30 00:34 | Permalink | Kommentarer (16) | Kommentera
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 125 Nästa