Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Efter ett halvårs fotokonvalescens

Idag är det exakt sex månader sedan jag skrev ett blogginlägg om foto. Det känns både som en evighet och som om det vore igår. Ett märkligt tomrum som växt, krympt, vandrat, sipprat, slirat och haft sig runt mig. Utan att jag egentligen tänkt på det. Ty jag har faktiskt inte saknat fotograferingen, annat än mycket sporadiskt.

Dels har vilja inte funnits. Dels har det funnits annat att göra, och dels försvann lite av nerven när jag till slut kunde lägga vantarna på den utrustning jag alltid eftersträvat. Lustigt nog. Och tragiskt nog.

Men, det visar också både att utrustningen egentligen är oviktig, samtidigt som den påverkar fotografen psykiskt. I alla fall påverkar den mig.

--------------------

Så vad har jag gjort? Mestadels cyklat faktiskt.

Pb3O4


Nästan alltid har en kamera följt med i väskan, men nästan alltid har den inte heller använts. Jag har nämligen koncentrerat mig på att bli en bra skogscyklist. Något som är betydligt svårare än vad jag nånsin trott.

Dunkel kvällstur


Det jag förut trodde var ”mountainbiking” ter sig idag som en stilla söndagsutflykt på grusvägar. Inget som kräver en skogscykel alls faktiskt.
Nej, istället har jag kastat mig in i den härliga värld som utgörs av rotmattor, stenkistor och blodiga smalben. Äntligen en fullvärdig ersättning för utförsskidåkning, som förr om tog upp ungefär 6-7 veckor av året!

Hela tiden har dock kamerorna legat och blängt på mig, och jag på dem. Skulle vi aldrig kunna mötas igen som vänner och samarbetspartners?

Jodå, under våren och försommaren gjordes några tafatta försök, men med klent resultat. Det var först vid påsk när jag kom upp till Hälsingland som det släppte en smula.

Herten


Vackert, jovisst. Men gud så banalt och meningslöst. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att jag använde ett teleobjektiv.

Kunde man kanske prova att fota människor istället?

Bror


Märker ni att alla bilder står på högkant? Det är helt omedvetet faktiskt, märkte jag nu medan jag skriver. Nu hade jag kunnat börja oja mig om att 3:2-formatet är trist och dumt, men det duger inte när man inte längre fotograferar regelbundet.

Nej, som sagt har kameran följt med som dödvikt i väskan, dag in och dag ut. Vid ett ytterst litet fåtal tillfällen har den kommit till nytta när jag sett sånt som triggat fotonerven. Och när detta skett har det lyckligtvis varit precis som förr. Det vill säga att jag inte varit ute efter något spektakulärt. Snarare tvärtom.

Dumskallarnas sammansvärjning


Någon har inte förstått hur man plattar till en pappkartong och därför lämnat den som bilden visar. Varje gång jag ser dylika tävlingsbidrag i det stora slaget om vem som är mest puckad i världen så ryser jag av vämjelse. Vad är det för dårar som ska ta över detta samhälle när vi ansvarsfulla och tänkande är döda?

Det är bara att försöka glömma det och gå vidare. Vidare till mitt tidigare favoritområde inom foto, nämligen trista motiv som bildar mönster, linjer, symmetrier och annat som bara rör ren estetik. Inga känslor.

HAGA Naturgödsel


Vi tar en till utan kommentarer.

Stora mossen


Det är i denna typ av fotografering jag känner mig hemma. Till freds. Ni kanske tycker att den vore lätt att anamma, men faktum är att den kräver ganska stor möda. För, just eftersom motiven inte är det minsta spektakulära, måste man hela tiden vara vaksam och ha blicken påslagen.

Det har den inte varit på sistone. En stor anledning till det är att jag ganska snart kommer att flytta! Bort från bullriga Alvik och bort från den alltför nära kopplingen till min barndoms geografi. Om lite mindre än en månad är min nya hemvist Järla sjö i Nacka, med bara minuter från Stockholms största skogsområde.

Och det är i skogen jag trivs bäst, särskilt när jag färdas på knepiga stigar i cykelsadeln.

Lovöns västra udde


Varför fotografera när man kan cykla, frågar jag mig. Jag borde göra både och, såklart. Och jag tror och hoppas att flytten till lugnet kommer att väcka gnistan igen. Nya omgivningar och ett halvår av fototorka men ett fortsatt intresse, kan liksom inte gå fel.

Fast egentligen. Egentligen vill jag dra långt åt helvete upp i Norrland. Men säg inget till nån.

Tjuvberget


Allt i sinom tid. Har skogen legat där i tiotusen år så kan den säkert vänta på mig i något år till. Till dess får vi nöja oss med att ses ett par-tre gånger om året.

Jag tror att äkta kärlek bara kan bli starkare med tiden, om man vårdar den. Min kärlek till bilden är fortfarande lika stark, precis som kärleken till skogen. Därför kommer jag tillbaka och gör det jag ska göra.

Det måste bli så. Och det ska bli så.



Postat 2014-07-17 23:18 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Vårvinter och prylnördjämförelse kring fotografi och cykling

Gårdagens inlägg handlade delvis om möjligheterna och omöjligheterna kring objektivutbudet till Sony a7(R). Man kan tycka att det är extremt egendomligt att Sony lanserat dessa nydanande kameror med nästan inga dedikerade originalobjektiv att tillgå. Å andra sidan är det ett tämligen säkerställt att man som sagt kan använda i stort sett vad som helst som är avsett för spegelreflexkameror, med en lämplig adapter.

Men, det finns naturligtvis också andra intressanta gluggar. Leica M-systemet har länge och väl legat i framkant när det gäller minimal storlek och bra prestanda. Men tyvärr bara om man använder film eller en sensor som är anpassad för att ljus ska kunna falla in snett mot den. Så är inte fallet med Sonykamerorna.
Turligt nog är det emellertid så att objektiv med lång brännvidd automagiskt kommer att ge ickesnett infallande ljus, vilket öppnar en dörr för en del minimala teleobjektiv!

Ulvsundasjön – Leica 90/4 Elmar-C @ f/8


Ett sådant är porträtt-telet för den minsta kameran med M-bajonett; Leica CL. Trots att det är tämligen billigt är det väldigt, väldigt bra. Både optiskt och mekaniskt. Att det går ner i en rymlig byxficka gör det inte mindre intressant heller.

Bilderna i dagens inlägg togs igår, efter att jag stoppat ner Zeiss-kolossen 35/2 i väskan.

Drunknad pil – Leica 90/4 Elmar-C @ f/5,6


Isen ligger fortfarande kvar på Ulvsundasjön, märkligt nog. Det måtte vara bra grunt antar jag. Solen tittade fram lite då och då genom det för tillfället söndertrasade molntäcket och en viss vårstämning infann sig. Lika märkligt det, när det borde vara fem, kanske tio grader kallt såhär års istället för lika mycket över noll som det var igår.

Objektivet är verkligen rasande bra. Inte alls ”Zeissigt”, utan snarare delikat, varmt, klassiskt, med ganska låg kontrast och väldigt snygg bakgrundsoskärpa. Men den bästa egenskapen är ändå färgerna. Eller ska vi kanske säga färgupplösningen.

Minnebergs värmeverk – Leica 90/4 Elmar-C @ f/4 (och ISO 2500!)


Färgupplösning låter säkert lika luddigt och fånigt som ”3D”, eller hur? Båda uttrycken är subjektiva försök att förklara egenskaper som är svåra att mäta, och som sällan eller aldrig ges något utrymme i labbtester av objektiv (eftersom testaren i regel inte tittar på bilder av riktiga motiv).
Med färgupplösning avser jag objektivets förmåga att återge subtila nyanser hos motivet, på pixelnivå eller strax däröver. Hos enkla objektiv äts detta oftast upp av allehanda aberrationer, men finns skärpan där så börjar det plötsligt spela roll.

Om jag får generalisera lite – och det får jag ju eftersom det är min blogg – så vill jag påstå att Leica är bättre på detta än Zeiss. Olympus kommer strax därefter och har faktiskt mycket gemensamt med Leica, även gällande andra optiska egenskaper. Zeissobjektiv är mer ”råa” och kanske mer färgriktiga om man ska efterlikna det som ögat såg på bästa sätt.

--------------------------

Nu är vi låååångt ute i flumrymden som ni märker:-) Men det blir lätt så. Man snöar in på sitt intresse och gräver sig djupare och djupare. Dock tycker jag mig märka att jag själv lägger mindre vikt vid utrustningen idag än för något år sedan. Och det är bra.

Sen kan man ju alltid upprepa samma insnöande på andra aktiviteter. Som cyklar till exempel! Cyklar är trevliga och kan alltid förbättras. I förra veckan fick jag hem ett bredare styre och kortare styrstam till min AM-cykel. Ungefär som att byta mellan Zeiss och Leica.

Fett styre – Sony RX100


Sammanfattningsvis så blir det tekniska finliret mindre viktigt ju duktigare man är. En duktig fotograf kan få liv och stuns i sina bilder med enkel utrustning, och den duktiga cyklisten kan hoppa och skutta över stock och sten med en Biltema-cykel. För oss amatörer är det dock trevligt att kunna njuta av sånt som hjälper och inspirerar oss i vår strävan mot att bli duktiga.

Jag avslutar med en liten video som visar att det långtifrån alltid hänger på utrustningen:-)



Postat 2014-02-17 19:29 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Osäkra prognoser – Zeiss 35/2 Distagon

Många är de som otåligt väntar på fler objektiv till Sonys nya, spegellösa småbildskameror. Objektiv som kan lyfta systemet till den standard som Canon och Nikon har, och den mångsidighet som dessa system besitter. Jag är inte en av dem. Mångsidigheten finns nämligen redan och har funnits allt sedan den dag kamerorna lanserades.

Allt man behöver är nämligen ett kort metallrör med en bajonettfattning i vardera änden, för att man ska kunna montera nästan vilket objektiv som helst på Sony a7 och a7R. Vill man ha autofokus så finns mängder av Sony-objektiv, men även Canon och Nikon, som dock lär kunna bli långsamma. Är man istället som jag rätt ointresserad av autofokus, kan man välja och vraka bland tusentals gluggar från ungefär 1950 fram till idag.

f/2,8


I förra veckan fick jag för mig att byta det makalösa men gigantiska Zeiss 35/1,4 ZF mot dess mindre kusin, plus en hög med pengar förstås. 35/2 var det första Zeissobjektiv jag skaffade till min dåvarande Nikon D700 och det kom att helt förändra min syn på vad ett bra objektiv är. Plötsligt verkade Nikonobjektiven tråkiga, oskarpa och dåligt byggda.

Då fotovädret och orken att gå ut trytit ordentligt på sistone var det först i eftermiddags som jag kom mig för med att prova den gamla bekantskapen. Väderprognosen lovade regn och åter regn, men så blev det lyckligtvis inte.

f/5,6


Det tog inte många minuters gluttande på kamerans skärm för att jag nöjt kunde se att ingenting förändrats. Det här objektivet är fortfarande – tillsammans med ZF 100/2 Makro-Planar – det som ger mest stuns i bilderna av allt jag provat. Faktiskt för mycket ibland, så det måste tämjas i efterbehandlingen utefter motivets egenskaper.

 f/2,8


Den till sträckan sett korta promenaden genom Ulvsunda tog längre tid än vanligt och det ena efter det andra abstrakta motivet dök upp, där jag tidigare varit helt blind.

På de riktigt nördiga forumen debatteras det kring vilken trettiofemma som är bäst, och man brukar komma fram till att Sonnaren hos Sony RX1 bör sättas på tronen. Jag håller med, men bara om man vill ha största möjliga mångsidighet (vilket kameran i sig förbjuder eftersom man inte kan byta objektiv) eller ”snyggast” bakgrundsoskärpa. Där vinner 35/2 Distagon inga priser direkt. Den är istället hård, brutal och skoningslös.

f/2,8


En av de trevligaste effekterna man kan få är ett slags ”tredimensionalitet” i bilderna. Det krävs inte särskilt kort skärpedjup, utan det handlar istället om att det som ligger i skärpeplanet till synes lägger sig framför bakgrunden, även i en tvådimensionell bild på en datorskärm (eller på papper, för den som är lagd åt det hållet). För att se detta bör du förstora bilderna och ha en skapligt stor skärm, men ibland syns det även i smått format.

f/11


Bilden ovan är ett utmärkt exempel på detta. I mina ögon känns det som att jag kan sträcka ut handen och ta på delarna, trots att bilden är platt. Bländarvalet visar också att denna egenskap inte har något med kort skärpedjup att göra.

Så, är detta den heliga Graalen? Nej, absolut inte. Objektivet är förvisso ganska kompakt, men också tungt med sina 530 gram. Att det tillkommer en adapter gör inte saken bättre. Men som komplement till andra objektiv för Sony E-bajonetten är det utmärkt. Inte minst för att det på dessa kameror kan fokuseras utan ansträngning, medan det är ett helvete på en spegelreflexkamera.

Distagonen är helt klart bäst på avstånd mellan 1-3 meter. Vid oändligt är det lite grötigare och behöver bländas ner för hörnskärpa.

f/8


Detaljrikedomen försvinner medan den lokala kontrasten bibehålls. Kromatisk aberration ökar dessutom kraftigt, men kan korrigeras hjälpligt med färdiga objektivprofiler i till exempel ACR eller Lightroom.

Ska jag sammanfatta Zeiss 35/2 Distagon så är det ett objektiv för den som vill framställa sitt motiv så skarpt och skoningslöst det bara går, på inte alltför långa avstånd. Plåtar du folk så kommer varje liten blemma framgå. Ingen pardon!

f/4


Det känns skönt att kunna bekräfta allt det jag tidigare upplevt, för några år sedan. Jag hade alltså inte fel trots att jag var ganska färsk, och det är knappast hype det handlar om.

----------------------

Så vad är prognosen för Sonys E-fattning? Jag har ingen aning och jag skiter nog faktiskt i det. Det finns ju redan drivor av fantastiska gluggar som kan användas rakt av. Men visst lär det bli intressant framöver, då Sigma, Tamron, Tokina, Zeiss och kanske även Leica, ställts inför det faktum att framtiden är spegellös för samtliga kameratillverkare.



Postat 2014-02-16 20:37 | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Skitbilder och pangbilder

”Kill your darlings” är ett vanligt förkommande begrepp, som innebär att man ska försöka se bortom sina egna preferenser när man väljer vilka bilder man ska visa upp för omvärlden. Ett helt förkastligt tillvägagångssätt om man besitter någon som helst integritet, anser jag. Varför ska man bry sig om vad andra tycker om man är amatörfotograf som inte är ute efter att tjäna pengar? Nej, ”kill your darlings” handlar om att vända kappan efter vinden och inte våga stå för sina egna känslor. Att vika sig inför konsensus och att låta andra sätta spelreglerna.

Men – och det finns alltid ett men – det finns givetvis goda poänger med detta också. Genom att granska sina alster noga och försöka vara lite objektiv, kan man ofta släppa den första, irrationella förälskelsen till en bild som man förmodligen lite senare ändå skulle insett inte var så värst bra. Detta ska naturligtvis ske för ens egen skull, om möjligt. Inte för att man vill fjäska inför betraktaren som kanske har en helt annan smak än man själv.

Att vara självkritisk är bra, men självkritiken måste komma från hjärtat. Inte från rädsla för fiasko eller längtan efter hurrarop.


------------------------

I eftermiddags for jag med ett par vänner till Nyckelviken i Nacka. Det var inte så värst kallt, men visa av erfarenhet byltade vi ändå på oss kläder motsvarande vad man kunnat tänkas behöva för en arktisk expedition. Och mycket riktigt; efter blott en liten stund, kringhalkandes på den sönderbrutna iskanten nere vid vattnet hade man kylts ned tillräckligt för att ett enkelt objektivbyte skulle innebära fingrar som istappar. Så, jag behöll mestadels normalobjektivet på kameran och var ganska nöjd så.

Skeppskadaver


Längst inne i viken ligger vraket från en gammal skuta, som efter lite googlande tycks härröra från tidigt nittonhundratal. Bilden är i min egen mening näppeligen bra, men den har åtminstone god teknisk kvalitet och säger kanske något om platsens svunna tider.

Hade jag anammat ”kill your darlings” så hade jag aldrig visat den. Inte för att den är en älskling, utan för att den inte ens når upp till någon som helst verkshöjd. Men vadå, den kan väl vara kul att se ändå? Javisst! Jag skiter väl i om nån annan tycker den är dålig. Det är min bild, min blogg, mina tankar och mina intentioner som räknas. Ingen rädder för inkvisitionen här.

Jag kom hem med tjugotalet skitbilder, allt som allt. Det tyckte jag i alla fall när jag importerat dem till datorn och snabbt granskat dem. Bara ren skit, och annat hade jag inte direkt väntat mig. Men, så bestämde jag mig för att göra något som kan liknas vid motsatsen till att döda sina älsklingar.

Höders käftar 


En grådaskig, färglös skitbild. Men det fanns ändå något där som fick mig att börja efterbehandla den med ett våld som sällan skådats. Och till slut hade jag lyckats få en bild som jag till en början avskydde att bli en av de bättre jag tagit på ett bra tag. Tycker jag själv, och det är som sagt det viktigaste.

Det här skulle man kunna kalla motsatsen till ”kill your darlings”. Alltså att ta tag i en till synes vissen bild som man ändå ser nån slags potential i, och göra den bra. Plocka fram det som man såg hos motivet, men som kameran inte förmått att på egen hand framhäva. Och naturligtvis skita fullständigt i vad betraktaren tycker.


------------------------

Fotografering handlar alltför ofta om prestige. Man vill bli gillad, omtyckt och nästan helst att personen C ser att personen B gillar det A gör, där A är du själv. Och det är ju helt okej så länge man inte tummar på sin egen kreativitet för att hamna i ”rätt” fack. Så länge man inte låter bli att visa bilder man själv gillar, för att man tror att andra inte ska hålla med.

Trasig lysrörsarmatur


Vi behöver inte starkare konsensus, mer likriktade åsikter, mer rädsla för det egna skapandets kraft och större vilja att bli gillade av folk vi aldrig ens träffat. Tvärtom. Vi behöver mer fritänkande, mod och acceptans för tanken om att du får och kan göra precis vad fan du vill.

------------------------

Vill du ha flest ”likes” på Facebook eller känna dig så nöjd som möjligt med dina bilder inför dig själv? Det är bara att välja.



Postat 2014-01-26 21:43 | Permalink | Kommentarer (26) | Kommentera

Bildvinklar och bildkvalitet med analogt mellanformat och digitalt småbildsformat

Ofta har jag framhärdat i hur bra det är att använda en brännvidd som rimmar med hur man ser världen. Alltså ett objektiv som på kameran ifråga ger en bildvinkel som motsvarar det aktiva synfältet i någon mån. Detta skiljer sig uppenbarligen från person till person, då jag tycker att 50 mm på småbildsformatet är alldeles för ”trångt”, särskilt på höjden. Nej, nånstans kring 35-40 mm passar mig bättre. Det är vad jag skulle vilja kalla normalobjektiv.

Nu har det dock fallit sig så att det inte finns något direkt passande sådant objektiv till Sony a7, som är min nuvarande kamera. Visst, jag har faktiskt tre stycken 40-millimetersobjektiv som alla är finfina på sina sätt. Men inget av dem ger full tillfredsställelse eftersom mina preferenser ligger hos Zeiss och Leica. Och i viss mån hos Olympus.

Men så fick jag nån slags fnatt och började (som vanligt) sukta efter annat, och vips hade jag köpt det nya Sony FE 55/1,8 som designats av just Zeiss. Och herrejävlar, vad bra det är. Så bra att jag nästan bara använt det på sista tiden, trots att brännvidden är helt knäpp.

Metangasmönster – f/3,2


Det var länge sen jag kände en sån glädje över att använda något som egentligen inte borde passa mig. Eventuellt är det just därför. För att jag måste anstränga mig mer och tänka annorlunda. Koncentrera blicken och välja andra motiv, eller åtminstone andra delar av samma motiv.

Det är nästan lite tragiskt att det ska krävas så extremt bra utrustning för att jag ska kunna släppa tanken på dess eventuella brister. Men nu råkar det vara så att mycket av det jag fotograferar faktiskt måste framställas med bra kvalitet för att bli tillräckligt intressant, om jag får bestämma. Och det får jag.

Tänkartronen – f/2,2


Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte kort skärpedjup som gör att mellanformat ser annorlunda ut mot småbildsformat, vilket bevisas av hur FE 55/1,8 tecknar bakgrunden. Bilderna ser ut att vara tagna med ett betydligt större sensorformat än vad de är. Och faktum är att f/1,8 på småbild motsvarar ungefär f/3,6 på 6x7, vilket inte är en ovanlig ljusstyrka i det fallet. Sen kan man gå helt bananas med högre ljusstyrka på mellanformat utan att förlora skärpa på samma sätt som man gör med småbildsobjektiv.

Bara för att visa hur det kan se ut, grävde jag fram en gammal bild ur arkivet tagen med Pentax 67II och normalobjektivet 105/2,4.

Parkeringsplatsparad – f/2,4


På det mindre utdragna 6x7-formatet trivs jag riktigt bra med 105 mm, som ger lite mer på höjden men lite mindre på bredden än 50 mm på småbild. Jag förstår fortfarande INTE varför tillverkarna envisas med det oproffsiga 3:2-förhållandet i proffskameror bara för att filmrutan råkade ha de proportionerna. Hur korkat som helst.

Jamen skitbra, då kan jag ju fota med film och mellanformat istället om det nu är så fantastiskt? Nja. Det finns ”vissa nackdelar”.

Goliat och David


Bara det löstagbara sökarprismat hos Pentax 67II väger mer än hela Sony a7. Resten ska vi inte ens tala om. I övrigt kan jag konstatera att sökarbildernas storlek inte skiljer sig nämnvärt faktiskt. Det har hänt en del sen 1969 (Pentax 6x7), fast den förfinade 67II lanserades faktiskt så sent som 1999.

Det är väldigt svårt att inte jämföra bildkvaliteten mellan kamerorna när man äger båda, och jag får lov att säga att det är först med Sony a7 och FE 55/1,8 som det börjar bli likvärdigt. I alla fall om man som jag framkallar sin film i köket och skannar negativen med en förhållandevis enkel flatbäddsskanner i form av Epson V700. Så man kan med fog anse att det är vansinne att släpa runt på ett monster som Pentaxen när den fjuttiga Sonyn dessutom kan handhållas och fokuseras väldigt exakt när ljuset tryter.

Valhallavägen – f/1,8  och ISO 2000 (pressat i efterhand för EXIF-snokare)


Så, är det läge att sälja mellanformatutrustningen? Nej, inte än. Det finns fortfarande en enorm tjusning i att hantera dessa tingestar. Att plocka fram filmrullen och omsorgsfullt ladda den i kameran, för att sedan under andakt fotografera med vetskapen att det är en kemisk process som fortgår varje gång du trycker av en bild, manar till eftertänksamhet.

Filmladdning vid Värtan


För en stativhatare som jag kan det till och med kännas motiverat att använda djävulens påfund då och då. Särskilt när man får se den fina bilden direkt på mattskivan.

Trevlig stenåldersteknik


Den som inte sett det här i verkligheten har missat något i livet. Upplevelsen av att kika direkt på den stora mattskivan är bättre än vilken digital display som helst. Så riktigt än ger jag inte upp filmen och mellanformatet.

Bakom Alviksskolan – 55/4


Tur är i alla fall att det digitala alternativet är portabelt och mångsidigt, då det kommer att användas desto mer. Kameran kan hänga med precis överallt och som sagt är mörker inget problem. Vi avslutar därför med en bild tagen i sämsta möjliga ljus, som dessutom avslöjar hur extremt tjusig bakgrundsoskärpan är med FE 55/1,8.

Minnebergsnatt – f/1,8 och ISO 12800


Vi ses!



Postat 2014-01-15 23:30 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 123 Nästa