Motljusegenskaper; den bortglömda objektivparametern

Jag blir allt mer avog mot de standardiserade testerna för objektiv som finns överallt på nätet och i tidningar. De testar skärpa, kanske distorsion, vinjettering och.....öh, inget mer. Att de glömmer oskärperenderingen är skandalöst men förståeligt eftersom testerna oftast utförs av tekniknördar som inte verkar förstå sig på icke-kvantifierbara saker som bokeh. Men det finns andra aspekter. Flare, till exempel. Eller "motljusreflexer" som man kanske kunde kalla det på svenska.
Inom detta vida begrepp finns mängder av olika grenar, och det är hart när omöjligt att på ett rättvist sätt jämföra olika objektiv utan att ha använt dem på riktigt, under verkliga förhållanden.

Nu tänker säkert någon att bra antireflexbehandling är lösningen på alla flare-relaterade problem. Men så är faktiskt inte fallet. En bra antireflexbehandling kan ge riktigt fula, starkt färgade reflexer, medan en dålig eller obefintlig antireflexbehandling brukar ge låg kontrast men istället jävligt snygg överstrålning och inga direkt tydliga reflexbilder. Vad man föredrar är en smakfråga, och man måste nog prova objektivet ifråga för att kunna uttala sig.

I alla fall så tänkte jag orera lite om ett par objektiv som jag har, som ger oförskämt bra motljusegenskaper. Först tar vi Zeiss Biogon-C 35/2,8 i Leica M-fattning. En av anledningarna att jag valde detta över dess storebror Biogon 35/2 var att det verkade ge bättre motljusegenskaper och högre kontrast (kanske just därigenom). Detta har nu visat sig mycket sant.

Idag gick jag från Slussen till Thorildsplan, i motljuset. Ett extremt hårt men vackert ljus som kan få vilken kamerautrustning som helst att kräkas blod och visa sig värdelös, hur dyr den än är. Men den lilla Biogonen skötte sig exemplariskt.

F/11 rakt mot solen, och här har jag ändå ett UV/IR-filter på.

Visst, det finns en stor "blobba" uppe till höger. Men nästan inget ströljus som besudlar kontrasten eller färgerna. Det dynamiska omfånget hos M8:an är fantastiskt, ty det är faktiskt bara den innersta "plutten" som solen bildar mellan de två tinnarna som är utbränd. I skuggorna finns gott om detaljer. Hade jag bländat ner lite mindre hade jag säkert sluppit stjärnmönstret också (som bildas av den skarpa vinkeln mellan bländarlamellerna).
Som referens vill jag påstå att alla objektiv jag har till D700:an hade genererat en reflex-katastrof av rang under samma omständigheter. Snygg eller ej. Hade man tagit bilden med en kompaktkamera så hade troligen kyrkan varit svart, eller hilmen vit.

Vidare; f/8 rätt in i solen. Här ser vi en lilatonad aura till vänster i bild, som jag inte vet om den kommer från filtret eller objektivet. Men överlag är det otroligt lite problematiska inslag i bilden, trots omständigheterna. Kontrasten bibehålls hög, utan att skuggorna sotar igen, och de ljusa partierna "flyter" heller inte ut av ströljus.

Jag vill tillägga att jag tycker att båda bilder suger estetiskt sett, men jag tänkte att de kunde vara intressanta för er att ta del av med avseende på rena prestanda;-)

Jag tog bara tre bilder, och här kommer den tredje. En riktig skitbild, men notera den extremt trevliga bakgrundsrenderingen. Och den lustiga texten förstås. Fjärrkyla är nog det sista vi behövt i vinter:-D

---------------------------

Den lilla nätta Biogonen verkar excellera i alla avseenden utom ljusstyrka, vilket var precis vad jag ville åt. Den ger låg distorsion, plant skärpefält, snygg bokeh, hög lokal kontrast ("3D"-look), är bra i motljus, och är därtill litet och lätt. De flesta har nog inte en tanke på att köpa detta objektiv när det finns ett Biogon 35/2 som bara är marginellt dyrare, men jag vill verkligen slå ett slag för lillebrodern. Särskilt om du som jag har annan utrustning som uppfyller högre krav på kort skärpedjup och hög ljusstyrka. Den gode Steve Huff hade så rätt.

Tillägg: Förresten, jag glömde ju det andra objektivet! Men det har jag jag visat förut. Det fjuttiga Nikkor 20/3,5 AI-S verkar halvt omöjligt att få flares med. Ni får se samma bild igen i brist på nya bilder.

Kvällspromenad med Summicron-C 40/2

När jag nu lyckats (tror jag) justera mätsökaren på min M8, så tänkte jag försöka prova om det gamla Summicron-C 40/2 funkar som det ska. Det är gjort för Leica CL; en kamera med M-bajonett men med en mycket enklare mätsökare och därtill enklare mekanism hos objektiven för att påverka själva "rullen" i kameran som sköter fokusinformationen mellan kamera och objektiv.
Istället för att det som hos M-objektiven är ett helt "rör" som flyttar sig och påverkar rullen, så är det hos C-objektiven en lutad "backe" som ligger an mot rullen. Vissa påstår - säkert med all rätt -  att detta ger mycket lägre fokussäkerhet. Men de påstår också att objektivet därför inte skulle funka så bra på en M-kamera. Jag tror inte det stämmer faktiskt.

Jag justerade kameran med mitt Zeiss Biogon 35/2,8 och ägnade inte en tanke åt att det skulle funka med andra objektiv. Men trevligt nog så verkar fokus ligga precis lika bra med Summicronen nu! Förut var den åt helvete. Nu har jag alltså två objektiv med mycket snarlik brännvidd som är fullt användbara:-S Bara det att Summicronen inte riktigt vill nå oändligheten. Det gör inte Zeissen heller, men den är såpass nära att det är skitsamma.

I alla fall, den här gluggen verkar funka finfint när ljuset tryter. Karaktären är mycket angenäm! Det är mjukare men skarpare än Biogonen, vilket kanske låter som en motsägelse. Men det har alltså högre detaljskärpa men inte samma "tryck" i kontrast och färg.
Sätter man det på M8:an eller någon annan M-kamera så får man upp sökarramen för 50 mm, vilket är åt skogen. Men det finns en lätt fix! Man tager en gummisnodd som drar i den lilla spaken som är ämnad för manuell sökarramsändring. Andra änden fäster man i örat för axelremmen, och vips, så har man 35-millimetersramarna aktiverade:-) Och faktum är att de stämmer nästan till 100% korrekt vid större avstånd. M8:an har nämligen ganska snäva ramar som är optimerade för rätt utsnitt vid närgränsen.

Jag tog en liten promenad, och jag tog faktiskt bara en enda bild. Den här.

Vid ISO 160, f/2 och 1/20 sekund. Det finns lite rörelseoskärpa som inte syns i den nedskalade bilden. Men skärpan är det verkligen inget fel på, och fokus ligger perfekt. Detta öppnar nya möjligheter för plåtande i lite vissnare ljus:-) Karaktären passar dessutom bättre än Biogonen för dylika bilder, tycker jag. Inget IR-filter hade jag på den heller, eftersom gängan har fel stigning jämfört med det 39 mm-filter jag har.

Jag antar att det här objektivet faktiskt skulle funka klockrent på en M9. Det är extremt litet och lätt. Man kan köpa en hel CL-kamera med 40-gluggen för några få tusenlappar.

Jösses, plusgrader?!! Fram med M8:an!

Ja, efter att jag härom dagen gjort en redig undersökning och justering av mätsökaren. För fjörtonde gången. Men nu tror jag att jag har koll på det här. Och det roliga är att justeringen är en baggis. Jag läste detta inlägg och skred till verket: http://www.l-camera-forum.com/leica-forum/1227772-post104.html

Förut har jag bara fipplat med rullens koncentriska justering, men då inte lyckats få till fokus över hela spannet. Nu misstänker jag visserligen att det är nåt vaj med kameran som gör att fokus inte riktigt når oändligt, men jag sket i det och justerade enligt beskrivningen ovan. Jag hade ju inte så mycket att förlora.
Det visade sig raskt att sökaren var helt åt helvete feljusterad. Vilket tydligen också är fallet på många nya M9:or. Antagligen har gubbarna och gummorna hos Leica justerat de digitala kamerorna precis som man gjorde för de analoga. Och det funkar inte. Många äldre objektiv ger redig fokusförskjutning vid nedbländning, men det syns inte så mycket eftersom filmens tjocklek trollar bort problemet i stor mån. Men en sensor är platt intill tiotusendels millimetern. Minsta lilla fel kommer att synas, obönhörligen. Så, sökarna verkar ofta justerade för nedbländat användande med fokusskiftande objektiv, vilket ger felfokus vid full öppning.

I alla fall, jag skruvade och grejade i ungefär en timme innan jag fick sökaren att lira både på långt och nära håll. Det tog inte tid för att det var svårt, utan för att när man justerar den ena parametern så ändras även den andra. Så man "svänger in" sig till något som stämmer genom att bolla dem mot varandra tillräckligt många gånger.

Så idag var det jungfrufärd. Med Zeiss Biogon 35/2.8. Jag steg av Tvärbanan vid Liljeholmen och började knata hemåt. Jag har gått den vägen huuuur många gånger som helst, så jag är lite trött på motiven. Men vädret och ljuset var fint, och en promenad efter jobbet var precis vad jag behövde.

Den trötta fiskebåten vid Trekantens station ligger alltjämt infrusen.

Lite längre bort längs den träslagna strandspången såg jag dessa kluriga små spår. Vad kan det vara som ränt runt här? En råtta, eller en fågel kanske? Ja, bortsett från haren då.

Med f/2,8 som största öppning kan man förstås inte få sådär tokkort skärpedjup, men på korta avstånd går det bra. Sensorn hos M8:an är trots allt relativt stor, så 35/2,8 motsvarar ungefär 47/3,7 på FF. Biogonen har ytterst snygg oskärperendering, och skärpan är riktigt bra vid full öppning.

Det känns inte direkt läge att gå på isen längre. Fotspåren ser så färska ut att man börjar undra lite hur det egentligen gick...

Sen gick solen ner, men jag behövde inte lida nämnvärt av den "låga" ljusstyrkan. Här f/2,8 och 1/15 sekund vid ISO 320 och skärpan inställt på oändligt. Det är inte skarpt bort till horisonten om man kollar i full förstoring, men det duger.

----------------------------------------

Så, nu funkar den alltså! M8:an. Inte fullt ut när det gäller fokus långt bort, men jag ska försöka luska ut vad det beror på. Jag har försökt skruva bort bajonetten, men vågade inte riktigt ta dän den eftersom läderimitationen var lite ivägen. Men det sitter ett shims där under som var ganska tjockt (kanske 5-10 hundradels millimeter), så det GÅR att fixa. Frågan är om det lilla fel som finns beror på samma skit som den allmänna feljusteringen av sökaren; nämligen att det skulle ha funkat på film.
Biogonen skiftar inte fokus över huvud taget vad jag kan se, så där är allt frid och fröjd. Och jag plåtar ganska sällan vidöppet med fokus långt bort, så kameran är i dagsläget numera högst användbar, vilket den inte var förut:-) Som bonus verkar även det gamla Summicron-C 40/2 fokusera rätt! Fast där är felet vid oändligt desto större, och syns lite för tydligt.

Vad jag också påmindes om under denna promenad var hur extremt trevligt det är med en liten och lätt kamera runt halsen. En kamera som samtidigt på intet sätt är en kompromiss när det gäller sökare och bildkvalitet, vilket till exempel micro four thirds-kameror är. Inget ont om dem, men en Leica är något helt annat.

Lite snack och mycket verkstad

...vilket är motsatsen till bloggens namn. Jag brukar skriva massor och visa rätt få bilder, men idag blir det tvärtom.
Zeiss 35/2 Distagon ZF på D700 är det som gäller. Jag skulle verkligen inte behöva något annat objektiv. Se till att förstora bilderna genom att klicka på dem, så slipper du de tråkiga förminskningsartefakerna.

Den här bilden tycker jag är tragikomisk. Snacka om dålig respekt för kultur.

Hammarbykanalen i eftermiddagsljuset. Våren är nog snart här:-)

Snön kasar långsamt likt glaciärer nedför de allt varmare taken.

Solens mjuka strålar kan förvandla den fulaste grå betong till glimmande pelare av guld i solnedgången.

Pelarsalen under Skanstullsbron är egentligen ganska ful, men också intressant. Särskilt när man använder ett objektiv som gör att man kan titta "in i bilden". Fråga mig inte hur det går till...

Och där plötsligt stod hon, under tung, smältande snö. En skinande Volvo 164 i den vackraste grönblå-skimrande skrud!

Jag har en ganska dålig dag idag. Det var därför jag bestämde mig för att fotografera. Det brukar bli bäst då. Och så slipper jag tänka på det dåliga. Jag är verkligen tacksam över att ha ett jobb där jag kan sluta tidigt (om jag kommer tidigt), så det blir nog samma medicin imorgon. Sju till halv fyra är en trevlig arbetstid faktiskt:-)

Tillägg: Förresten... Många hävdar att det är helt meningslöst att ha en snordyr kamera när man bara visar sina bilder på nätet. Jag skulle vilja se den instegs-systemkamera eller kompakt som kan ge det "smäck" som exempelvis den sista bilden har. Glöm det;-)
Därmed säger jag INTE att billiga kameror är dåliga. Bara att det faktiskt kan vara värt att ha en fräsig kamera även om man inte skriver ut i A3 och uppåt, vilket många hävdar.

"Go figure", som amerikanerna säger...

Bra väder är inte nödvändigtvis bra fotoväder

Som alla i dessa krokar av landet (Stockholm) lär ha märkt, så var vädret idag något helt fantastiskt. Några minusgrader, strålande sol och torr, härlig luft! Massor av människor masade sig ut för en lördagspromenad, och många med kameran i högsta hugg. Så även jag.

Jag tog tuben till Medborgarplatsen och började gå hemåt. Ungefär som jag brukar; fast denna gång mycket välplanerat eftersom jag ville ha motljus under promenaden:-) I denna bistra vinter går det inte för sig att slösa med nyllets solinfångningsmöjligheter! Som en lite klausul måste jag ändå säga att jag önskar att vintrarna är såhär även framöver. Vad som helst, hellre än slask och mörker. Snö och kyla har jag ingenting alls emot.

Nå, jag gjorde misstaget att gå nedåt Södermalms södra strand. Det var jag nämligen inte ensam om att göra, och jag gillar verkligen inte att fotografera när det är mycket folk.
Med mig hade jag lite mer prylar än vanligt, nämligen 20/3,5, 35/2 och 105/2,5. Jag tänkte - i vanlig vånda och osäkerhet - att en dag som denna måste dokumenteras, och då kunde det vara läge att täcka in lite fler bildvinklar än vanligt. Dumma mig. Samma misstag som vanligt.

I alla fall, jag använde objektiven i bakvänd kronologisk ordning. 105:an som jag inte använt på länge, var först ut. Trots de många åren på nacken, det låga priset och litenheten, är det fortfarande helt sjukligt bra.

Uff, alldeles knökfullt med folk! Jag fortsatte över Liljeholmsbron och smäckte på 35:an. Ah! Hemma igen, optiskt.

 Jag knatade vidare ut på Trekantens is, där en bana för skridskoåkning plogats upp. Här var det lite mindre folk.

Jag satte mig att jäsa en stund på en bänk, med solen mitt i nyllet. Såg det lustiga motivet och bytte till 20 mm. Det här objektivet är verkligen speciellt. Inte särskilt "bra" i allmän mening, men satan var bra det är i motljus! Nästan helt omöjligt att få flares med det, och det är redigt skarpt på korta avstånd.

På medellånga avstånd ger det riktigt bra lokal kontrast och en viss "3D"-känsla, vilket är vad jag tjatat om med Zeiss-objektiven. Men bildfältskrökningen gör att hörnen blir extremt oskarpa (övre högra här).

Saken blir ännu värre vid oändligheten. Detta objektiv är INTE att rekommendera för landskapsfotografer. Men väl för den som plåtar nära, där det är fenomenalt.

Jäkla trevlig bildvinkel i alla fall! Inte alltför extrem, men ändå redigt vidvinkligt. Bra "pang för pengarna" betraktat de 1700:- jag gav för det. Är du sugen så är det till salu för 1500:-. Jag söker vidare efter något mer mångsidigt, men det kommer nog att kosta lite mer också.

Rubriken på inlägget då? Jo alltså, det var ju jättebra väder. Men bilderna blir mest vykortsaktiga i detta "perfekta" ljus. Visst, de duger. Men inte fasen är det intressant. Nej, jag trivs bättre med att fotografera när allt annat suger. Då kan jag dessutom bättre koncentrera mig på arbetet med att ta bilder. Och så är det inte så jädra mycket folk ute;-) Men å andra sidan har jag väldigt ombytligt humör, och dåligt väder kan göra mig lite purken, vilket går ut över kreativiteten. Så någon slags kompromiss ger bäst resultat.

Jag hoppas att det blir lika fint imorgon! Då ska jag nog bara gå ut och njuta och lämna kameran hemma. Vykortsbilder kan någon annan ta, om de tycker att det är så kul:-D