Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

Min kompis Fantomen

Jag hade länge sökt efter den perfekta kamraten för skogsutflykter på tu man hand. Någon som var förstående, tålig och förlåtande, men samtidigt kvick och rättfram. Ärlig. Någon att utvecklas och glädjas med trots att jag är ganska försiktig av mig, snart fyllda 35 år och otränad som jag är.

Efter mycket forskande fann jag vad jag sökte. En märklig gestalt som verkade dväljas i ett hemligt (och därför extra intressant) töcken. Inte riktigt som de andra. Det var Fantomen.

När jag först träffade Fantomen blev jag alldeles paff. Att någon som på bild såg skaplig ut, kunde vara det vackraste, smäckraste och samtidigt kraftfullaste man sett, hade jag inte väntat mig. Men så var det och vi for hem i skymningen, trevandes undersökande varandras egenskaper.

-----------------

Så kom den stora dagen. Fantomen tyckte att det var dags att vi började ägna oss åt det där som var tanken; att tillsammans fara ut i skogen och hänge oss åt leran, de snorhala stenhällarna och de ännu halare rötterna i Hellas, istället för att sitta hemma och förläget titta på varandra utan att något hände. Och så blev det.


Färden var lite skakig och osäker i början, så vi tog en paus på Gröna där Fantomen villigt poserade och visade alla sina attribut. Det är ingen fegis vi har att göra med!

Jag var lite småtrött, men det var inte Fantomen, som viskade att jag borde cykla lite fortare. Det skulle gå bättre då, menade han. Tvivel fyllde mina tankar men jag lydde. Och plötsligt började det hända saker.

Jag och Fantomen rullade, flög, krängde och sladdade oss fram på stigsegment där jag tidigare arbetat hårt för att inte förlora kontrollen. Fantomen visste vad han gjorde, men inte jag. Ändå kröp mina mungipor upp mot öronen när vi på riktigt började lära känna varandra.

Lite då och då var vi tvungna att stanna och hämta andan, och jag passade på att fotografera Fantomens snygga kläder. Det är nakna ben och hög svansföring som gäller i år, bara så att ni vet.

Sen blev det lite blött. Ingen fara på taket, tyckte Fantomen. Kör på bara, fegis!

Hela Hellas är en enda soppa just nu. Fast det är mest vatten, inte så mycket lera. Vi mötte bara tre cyklister på hela färden faktiskt. Sitter folk hemma och mökar, eller vad är det fråga om?

Förvisso blev det sen ännu värre. Inte ens Fantomen ville vara med längre.

Men nu var det nära hem. Den halkiga avslutningen på Traktormakt klarades med bravur och högre fart än vad jag brukar hålla när det är torrt. Ett par äldre tanter stirrade häpet medan jag och Fantomen metodiskt undvek diagonala rötter och bromsade på rätt underlag. Vi var som ett med varandra.

Nu var civilisationen nära. Egentligen hade jag gärna fortsatt om det inte vore för att det började skymma och lamporna låg hemma.

Slutet gott, allting gott och vi rullade hem till mig i maklig takt. Fantomen hade visat mig hur man gör, väglett, kommit med tips och varit allmänt hyvens. En riktigt bra kompis helt enkelt.

---------------

Detta inlägg är ett duplikat av ett foruminlägg jag skrivit på en cykelrelaterad sida. Alla bilder är tagna med Sony RX100.



Postat 2014-10-20 00:23 | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Sådan bil, sådan katt

Under kvällens undersökningspromenad i det nya bostadsområdet hittade jag en ganska speciell bil. En Maserati 2.24v, med tillhörande kattvakt. Först gick jag bara förbi, men på tillbakavägen var jag tvungen att ta en bild.

Den är min! – Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/2,5 – hårt beskuren


Bilen ifråga är en egentligen ganska ful 80-talsskapelse, men man kan fortfarande se prestigen och kraften i designen. Liksom hos katten. Kanske var det varmt och skönt under avgassystemet efter att husse eller matte hade kört som satan till snabbköpet, vad vet jag?

Jag kunde inte låta bli att googla lite när jag kom hem. Tvåliters V6 med dubbelturbo och 245 hästkrafter. Inte illa för något som kan misstas för en enkel Fiat! Konstigare är att jag bryr mig trots att jag inte ens har körkort.

Nåja, det är väl ungefär som att man kan uppskatta musik även om man inte kan spela ett instrument. Eller att man kan gilla fräsiga kameror trots att man inte kan fota. Alla dessa drömmar man har, som tillfredsställer även när de inte går i uppfyllelse.

Go afton och på återseende!

Tillägg: Den teoretiske analytikern kan förresten gärna få förklara hur faen bilden kan se sned ut trots att linjerna är spikraka. Små problem man brottas med då och då.

Tillägg 2: Ah! Boven är min kökslampa. Att spegelvända bilden gjorde ingen skillnad. Men så läckte jag lampan och snedheten försvann:-)



Postat 2014-08-31 01:11 | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Kvällspromenad med en riktig klenod samt cykelpedalmodifiering

Kvarteret börjar släckas ner så sakteliga. Folk går till sängs, musiken tystnar och gardinerna dras ner. Men en annan spelevink är klarvaken och känner sig som brukligt på topp mitt i jävla natten. Typiskt!

När jag flyttade var jag noga med att inte stuva undan fotoprylarna. De skulle stå framme, för att om dagen då inspirationen återkom, utan ansträngning kunna greppas utan besvär.
Jag kan inte påstå att ett dylikt tillstånd inträffat än, men i ett ganska entusiastiskt försök begav jag mig alldeles nyss ut i mörkret med kameran. Bara för att kolla om ögonen fortfarande är med mig.

Nattdagg – Sony a7 med Olympus 55/1,2 OM @ f/1,2


Jag tog det mest karaktärsrika objektiv jag äger. Det suger verkligen om man skulle mäta upp dess prestanda. Men vad gör väl det när det ligger fint i handen och påminner om svunna dagars rejs mot högsta möjliga ljusstyrka?

Jag gillar den här gluggen skarpt, trots att den inte är särskilt skarp. Thoriumglaset är gulnat och pekar man den mot en stark lampa blir det bara kaos. Ändå finns där något som jag inte funnit i andra, äldre, liknande objektiv. Nån slags hemlighet som bara kommer fram lite då och då. Ibland blänker det till och blir bra.

----------------

Här hade jag kunnat avsluta. Och gått och lagt mig. Fast det finns andra saker att skriva om! ;-)

Vad gör man när den produkt man söker inte finns? Jo, man modifierar! Länge har jag sökt efter ett par cykelpedaler som har så kallad SPD-infästning på ena sidan, och en greppig "vanlig" sida. På andra sidan.

Men det tycks inte finnas. Så idag dröjde jag mig kvar på jobbet efter arbetstid och (bokstavligen) borrade lite i ett par Shimano PD-A530.

Greppökning – Sony a7 med Nikkor 105/2,5 @ f/16 samt Nikkor 5T försättslins


Den snorhala pedalen fick sig några hål på väl valda ställen, där stoppskruvar sen gängades i och säkrades med låsgucka av högsta styrka. Det är såhär det brukar se ut på plattformspedaler avsedda för riktigt bökig stogscykling, downhill eller för den som vill trixa med hojen. För då vill man inte sitta fast, som man gör med SPD-fästet på andra sidan. Dessa pedaler ska sitta på min cyclocross; en bockstyrehoj som tål betydligt mer än en räser.

----------------

Jag önskar er en fortsatt trevlig natt, och glöm inte att plocka fram gamla skitobjektiv ur era byrålådor då och då! Även ett enkelt 50/1,8 av medioker kvalitet från bronsåldern kan vara väldigt trevligt att leka med. Och som du ser funkar ett kort teleobjektiv för en femhundring utmärkt som semi-makro om man hittar en bra försättslins:-)



Postat 2014-08-30 02:03 | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Den perfekta bostaden

Implicit lovade jag i mitt förra inlägg att börja blogga igen. Nu har det gått bra mycket mer än en månad sen dess och inget har hänt. Så jag tänkte uppdatera er om vad som händer, med färre bilder än vanligt men desto fler ord.

Jag har bott i Alvik – precis utanför tullarna i Stockholm – i ungefär femton år. Det har varit både bra och dåligt. Kommunikationerna var fantastiska, liksom närheten till stan. Läget var enligt bomarknaden och dess intresseklientel ”attraktivt”.

Men attraherade det mig? Nej, inte särskilt mycket. Jag bodde mest kvar av bekvämlighet.

--------------------------

Den tolfte augusti, mitt i min fyra veckor långa semester, gick så till slut flyttlasset till Nacka. Långt innan flytten och innan jag ens köpt lägenheten, hade jag rekat i området och bestämt mig; jag skulle bo i Järla sjö. Punkt slut! Om jag hade råd vill säga, vilket jag lyckligvis hade.

AGA-fyren från 1927 – Sony a7 med Olympus 21/3,5


Området har en rik och djup historia i vars yta jag bara börjat skrapa. Ni kan dock vara säkra på att det kommer att grävas i den saken i bloggen framöver.

Jag har ungefär tvåhundra meter till vattnet, trehundra meter till Saltsjöbanan och två kilometer till jobbet i Sickla. Därtill är det bara en kilometer till Nacka Forum. Det vill säga; jag kommer att klara mig på cykel och till fots för 9 av 10 ärenden.

Bäst av allt är ändå området i sig.

Järla Sjö – Sony a7 med Olympus 21/3,5


Järla Sjö byggdes runt 2001 och är i mitt tycke ett arkitektoniskt mästerverk. Alla hus är lite olika, där man kombinerat modernt tänkande med många drag från 20-talet, i till exempel branta takvinklar, burspråk och utformningen av kvarter med ganska trånga gator och gränder i kombination med byggnader som blott är tre eller fyra våningar höga.

Känslan är en modern småstad. Men den känns verkligen inte svensk. Snarare tysk eller kanske belgisk.

--------------------------

Som om inte läget och det andra jag beskrivit vore nog, så är det väldigt nära till naturen. Bara någon kilometer från boningen, på andra sidan sjön, finns Nackareservatet och Erstavik med 1500 hektar skogsmark utan biltrafik. Oavsett om man gillar att vandra, plocka svamp, eller cykla i skog och på grusväg, kan man här bli tillfredsställd i en mån som annars bara kan vara aktuell ett antal mil från huvudstaden.

Erstaviksbadet – Sony RX100


Jag kan inte nog beskriva min nöjdhet. Jag frågar mig mest varför jag inte flyttat tidigare. Å andra sidan hade jag då säkert inte hittat denna guldklimp om jag inte gjort den noggranna research som faktiskt företagits. Det har varit många långa vandringar i okända områden för att insupa atmosfärer, mäta sträckor till faciliteter och helt enkelt bara känna om det är rätt eller inte.

Lägenheten i sig då? Den är ljus och fin och på 58,5 kvadratmeter, där alla fönster ligger i väst. Redan från början bestämde jag mig för att uppgradera möbelparken och idag fick jag hem en klassisk Lamino-stol från Swedese. Så att jag kan sitta och läsa i burspråket, ty balkong saknas.

Läshörna – Sony Xperia Z1


Andra saker som förnöjer är diskmaskin, ett rymligt kök, och ett badrum som rymmer både egen tvättmaskin och lerig skogscykel.

Badrumsoptimering – Sony a7 med Olympus 21/3,5


Den andra cykeln kan man ha i hallen. Hur trevligt är det inte på en skala att ha en cykel i hallen? Alltid redo!

Jake the snake – Sony a7 med Olympus 21/3,5


Som ni ser har jag inte fotat för fotandets skull utan snarare bara dokumenterat med den kamera som råkat finnas till hands. Förhoppningsvis blir det ändring på det så småningom, för det börjar klia ordentligt i fotonerven.
De nya omgivningarna måste utforskas. Och det finns precis lika mycket intressant historia här att gräva i – om inte mer – som i gamla Traneberg.

--------------------------

Här på Buddes gränd känner jag mig redan efter två veckor starkare kopplad till den nära omgivningen än jag under alla år varit i Alvik. I förrgår drog ett oväder förbi och det var med nyfikenhet och glädje som jag greppade kameran och gick ut.

Järla gård – Sony a7 med Zeiss 35/2 ZF


Tänk att få bo där man på nätterna genom det öppna fönstret blott hör storlommen hoa över sjön. Tänk att få bo där grannarna lämnar ytterdörren öppen och där barnen fritt kan leka på bilfria gator. Tänk att få bo i något som känns som en småstad, bara tio minuter från Stockholm city och tio minuter från skogen.

Där bor jag nu och ingenting kunde vara bättre.



Postat 2014-08-28 02:19 | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Efter ett halvårs fotokonvalescens

Idag är det exakt sex månader sedan jag skrev ett blogginlägg om foto. Det känns både som en evighet och som om det vore igår. Ett märkligt tomrum som växt, krympt, vandrat, sipprat, slirat och haft sig runt mig. Utan att jag egentligen tänkt på det. Ty jag har faktiskt inte saknat fotograferingen, annat än mycket sporadiskt.

Dels har vilja inte funnits. Dels har det funnits annat att göra, och dels försvann lite av nerven när jag till slut kunde lägga vantarna på den utrustning jag alltid eftersträvat. Lustigt nog. Och tragiskt nog.

Men, det visar också både att utrustningen egentligen är oviktig, samtidigt som den påverkar fotografen psykiskt. I alla fall påverkar den mig.

--------------------

Så vad har jag gjort? Mestadels cyklat faktiskt.

Pb3O4


Nästan alltid har en kamera följt med i väskan, men nästan alltid har den inte heller använts. Jag har nämligen koncentrerat mig på att bli en bra skogscyklist. Något som är betydligt svårare än vad jag nånsin trott.

Dunkel kvällstur


Det jag förut trodde var ”mountainbiking” ter sig idag som en stilla söndagsutflykt på grusvägar. Inget som kräver en skogscykel alls faktiskt.
Nej, istället har jag kastat mig in i den härliga värld som utgörs av rotmattor, stenkistor och blodiga smalben. Äntligen en fullvärdig ersättning för utförsskidåkning, som förr om tog upp ungefär 6-7 veckor av året!

Hela tiden har dock kamerorna legat och blängt på mig, och jag på dem. Skulle vi aldrig kunna mötas igen som vänner och samarbetspartners?

Jodå, under våren och försommaren gjordes några tafatta försök, men med klent resultat. Det var först vid påsk när jag kom upp till Hälsingland som det släppte en smula.

Herten


Vackert, jovisst. Men gud så banalt och meningslöst. Det enda jag har att säga till mitt försvar är att jag använde ett teleobjektiv.

Kunde man kanske prova att fota människor istället?

Bror


Märker ni att alla bilder står på högkant? Det är helt omedvetet faktiskt, märkte jag nu medan jag skriver. Nu hade jag kunnat börja oja mig om att 3:2-formatet är trist och dumt, men det duger inte när man inte längre fotograferar regelbundet.

Nej, som sagt har kameran följt med som dödvikt i väskan, dag in och dag ut. Vid ett ytterst litet fåtal tillfällen har den kommit till nytta när jag sett sånt som triggat fotonerven. Och när detta skett har det lyckligtvis varit precis som förr. Det vill säga att jag inte varit ute efter något spektakulärt. Snarare tvärtom.

Dumskallarnas sammansvärjning


Någon har inte förstått hur man plattar till en pappkartong och därför lämnat den som bilden visar. Varje gång jag ser dylika tävlingsbidrag i det stora slaget om vem som är mest puckad i världen så ryser jag av vämjelse. Vad är det för dårar som ska ta över detta samhälle när vi ansvarsfulla och tänkande är döda?

Det är bara att försöka glömma det och gå vidare. Vidare till mitt tidigare favoritområde inom foto, nämligen trista motiv som bildar mönster, linjer, symmetrier och annat som bara rör ren estetik. Inga känslor.

HAGA Naturgödsel


Vi tar en till utan kommentarer.

Stora mossen


Det är i denna typ av fotografering jag känner mig hemma. Till freds. Ni kanske tycker att den vore lätt att anamma, men faktum är att den kräver ganska stor möda. För, just eftersom motiven inte är det minsta spektakulära, måste man hela tiden vara vaksam och ha blicken påslagen.

Det har den inte varit på sistone. En stor anledning till det är att jag ganska snart kommer att flytta! Bort från bullriga Alvik och bort från den alltför nära kopplingen till min barndoms geografi. Om lite mindre än en månad är min nya hemvist Järla sjö i Nacka, med bara minuter från Stockholms största skogsområde.

Och det är i skogen jag trivs bäst, särskilt när jag färdas på knepiga stigar i cykelsadeln.

Lovöns västra udde


Varför fotografera när man kan cykla, frågar jag mig. Jag borde göra både och, såklart. Och jag tror och hoppas att flytten till lugnet kommer att väcka gnistan igen. Nya omgivningar och ett halvår av fototorka men ett fortsatt intresse, kan liksom inte gå fel.

Fast egentligen. Egentligen vill jag dra långt åt helvete upp i Norrland. Men säg inget till nån.

Tjuvberget


Allt i sinom tid. Har skogen legat där i tiotusen år så kan den säkert vänta på mig i något år till. Till dess får vi nöja oss med att ses ett par-tre gånger om året.

Jag tror att äkta kärlek bara kan bli starkare med tiden, om man vårdar den. Min kärlek till bilden är fortfarande lika stark, precis som kärleken till skogen. Därför kommer jag tillbaka och gör det jag ska göra.

Det måste bli så. Och det ska bli så.



Postat 2014-07-17 23:18 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ... 123 Nästa