Mycket snack och lite verkstad

Eller tvärtom, ibland.

X

Månader har nu gått utan att jag ens funderat på att ta fram systemkameran. Och tyvärr beror det inte mest på att jag använt kompakten istället – även om den blivit en fullgod ersättare – utan för att hela livet ändrats till ett som inte kräver att jag fotograferar. 

Kan något liv kräva att man fotograferar? Ja, mitt liv gjorde det under några år. Nästan all min fritid kretsade kring foto för inte så länge sedan.  Med en blandning av självpåtaget tvång och lika delar entusiasm inför både bild och teknik, fotade jag i stort sett varje dag. Det fyllde hela min fritid, tillfredsställde mina behov av att gräva ner sig i något tekniskt, samt gav mig utlopp för kreativitet. 
Men så  är det inte längre. Jag har gått vidare och hittat andra intressen. Foto och estetik kommer jag dock nog alltid att brinna för. 

-----------------

Efter en lugn vecka i mina föräldrars hus, där jag agerat kattvakt då de varit bortresta, kom jag i eftermiddags hem. Utsvulten. Inte för att magen var tom, utan för att jag varken rört på mig fysiskt eller gjort något skapande alls. Ångesten kom krypande, men så letade jag upp den sen länge orörda systemkameran och gick ut.

Cykelvrak – Sony a7 med FE 55/1,8 @ f/1,8


Känslan av befrielse var enorm. Varför hade jag väntat så länge? Kanske för att jag inte varit tillräckligt svulten tidigare. Jag har kanske haft det lite för bra, med andra, vettiga saker som tagit upp min tid.
Men nu var jag alltså här i ett sista, grått töcken av en dag som gick mot sitt slut. Och jag njöt verkligen. Allt trillade på plats mer eller mindre direkt. 

Nacka gymnasium – f/2,5


Precis som i gamla goda tider försvann tiden och rummet bortom och bakom mig, under framfarten.  Skorna var lätta. Min något tyngda själ gjorde ett krafttag, slet sig från de imaginära bojorna och stod slutligen stolt upp. ”Jag kan! Jag vill!” Fortfarande. 

Mot himlen sträckt – f/3,5


Och visst kan jag, precis som alla andra. Det gäller bara att våga lita på sin intuition och göra det som känns bra. När jag fotar kan jag strunta fullständigt i normer och förväntningar. Stå och dokumentera det mest obetydliga skit, med ett leende på läpparna.

Tejpräddning – f/2,2


Det är lite som att ta på sig en hjältemask. Den täcker ditt ansikte utan att dölja vem du egentligen är i din handling. Det är den jag vill och måste bära när jag fotograferar. 

Presenningsmönster – f/2,8


Mörkret sänkte sig och till min stora glädje började snön falla. Jag knåpade mig vidare genom buskagen bakom Nacka gymnasium och gick under motorvägen, upp på bergknallarna norrdärom. 

På väg hem – f/1,8


Uppe på kullen går en smal men väl upptrampad stig. Den har förmodligen funnits där i sisådär tusen år, då toppen måste ha varit ett skär i en förhistorisk skärgård. 

En eks sista vila – f/1,8


Att stå här på toppen, i mörkret, gjorde mig glad. Nöjd, belåten. I norr kunde jag skymta nybyggnationerna på Kvarnholmen. I söder mitt eget hemområde. I öster blott skog, och i väster den ljusa staden. 

-----------------

Det behöver inte vara konstigare än såhär. Man tar sin kamera och går ut. Fångar det man ser. 
För mig har det varit svårt ett tag. Besudlat av andra tankar, eller bortglömt för att hinna med annat. Jag är mycket glad över att ha hittat tillbaka. I alla fall tillfälligt. 

X är ett arbetsnamn. Jag glömde att döpa inlägget till något, och därför får det heta just X. 



Postat 2015-12-13 22:14 | Permalink | Kommentarer (14) | Kommentera

När tekniken byttes mot social samvaro

Det har gått ganska lång tid nu sen jag lovade mig själv att börja fotografera igen. Det går trögt och motivationen infinner sig inte, utom under stunder som är för korta för att jag ska lyckas behålla fokus och prestera något vettigt. Nästan alltihop kan jag skylla på att jag cyklar istället. Fotointresset har bytts ut mot samma galenskap fast inom ett annat ämne, och precis som när jag fotade nästan varje dag så gör jag detsamma med cyklingen. 

Det är lustigt hur två såpass olika hobbyer kan drivas av samma sak, nämligen fascinationen inför det tekniska. När jag fotograferade som mest så köpte och och sålde kameror och objektiv som en tokstolle, mest hela tiden. Jag har dock aldrig tyckt att det kommit ivägen för mitt kreativa skapande, utom vid de tillfällen då jag haft så mycket utrustning att jag helt enkelt inte kunnat välja vad jag ska använda. 
Med cyklingen är det inte riktigt samma sak. Visst, jag har fyra cyklar och meckar med dem och byter prylar ganska friskt, men den där strävan efter det perfekta har ebbat ut. Det kanske den hade gjort om jag varit kvar i fototräsket också och ett litet bevis på det är att jag nu mest fotar med en kompaktkamera. Kanske är det nån slags inre mognad som infunnit sig. Ett tillstånd där jag inser att oavsett hur mycket jag gräver ner mig i tekniken så sitter det mesta ändå inom mig själv.  

---------------------

De senaste inläggen har jag ägnat åt att beskriva min passion för minimalistiska bilder, så jag fortsätter där innan vi går in på cyklingen.

Pizzerian i Trosa – Sony RX100 III


Ibland blinkar radarn i mitt huvud för fullt och då går det bara inte att låta bli att ta en bild. Här råkade jag ha kompakten med, men en mobilkamera hade nog funkat skapligt. Bildkvaliteten är av underordnad betydelse. Det är nog den insikten som gjort att jag ytterst sällan släpar med mig systemkameran. 

Nacka IP – Sony a7 med Zeiss 35/2 Loxia


Men när jag väl gör det så känner jag faktiskt oftare frustration än tillfredsställelse. Kompakten må ha sina begränsningar och är fipplig till tusen, men den sabla a7:ans tjocka sensorfilter ställer till med så mycket problem att jag ibland överväger att skicka den i soporna. Att ta nattbilder i stadsmiljö är bara att glömma om man inte är jätteförtjust i flares från helvetet runt varenda lampa i bild. I stort sett alla gamla manuella Nikkor jag äger presterar därtill sämre än de gjorde på den idag antika Nikon D700 som var min huvudkamera under många år. 
Det finns dock bot för detta. Man kan skicka kameran till Kolari som byter filterkakan till en mycket tunnare, så att även vidvinkliga gluggar för Leica M-systemet ger bra prestanda. Men är det värt det när man som jag är rätt less på kameran i största allmänhet? Tveksamt.

Nä, nu skiter vi i det här och snackar cyklar istället! 

---------------------

Min huvudcykel är en kanadensisk skapelse; en Banshee Phantom. Jag köpte den osedd i oktober förra året, efter att ha grävt ner mig totalt i teorin bakom olika geomtrier och komponenter. Och jag måste säga att det blev helt rätt då jag fortfarande ett år senare inte ens har funderat på att byta cykel. Ska jag jämföra med kameror så är den ungefär som en Hasselblad 500. Lite retro i sin yxighet och hela designen handlar endast om funktion. Inget bjäfs, bara snygga linjer, som visserligen kan ge viss bling-faktor även om det inte är tanken. Och vem kan inte gilla sånt? Prylar som är snygga för att de är bra på det de ska göra snarare än att någon modemedveten designer utformat dem, tilltalar i alla fall mig.

Banshee Phantom vid Strålsjön – Sony RX100 III
 

För den icke cykelinsatta blir det svårt att förklara skillnaden mellan olika hojar på ett begripligt sätt, men man kan sammanfatta min som låg och aggressiv. Hjulen är stora, gaffelvinkeln flack och tyngdpunkten är låg. Lite som en Paris-Dakar-bil om det säger er något. Den är inte bäst på något, men mår riktigt bra av att köras fort och hårt över knölig terräng.

Det enda jag ändrat på cykeln under det gångna året är att bygga mig ett par styvare hjul, och det var minst sagt lärorikt.

Nextie kolfiberfälgar och Hope-nav – Sony RX100 III


Många cykeltillverkare är fortfarande fast i 90-talets tänk om att lägsta möjliga vikt är en referens att sträva efter. Det är lätt att falla i den fällan. Därför är nästan alla skogscyklar som säljs utrustade med fånigt smala fälgar som kräver att man kör med betydligt högre däckstryck än önskvärt. Sänker man trycket så viker sig däcken och hela cykeln känns som en gummisnodd. Därför valde jag ett par tokbreda fälgar (35 mm innerbredd), och när andra som väger lika mycket som jag och cyklar ungefär lika hårt (eller mjukt beroende på vem man frågar) kör med 1,8 bar i däcken, så kan jag istället hålla 0,9 bar utan bekymmer. 

Som ni märker så har mitt intresse för speciella objektivkonstruktioner bytts ut mot dito hos cykelkomponenter. Det är underbart att få gräva ner sig i ett nytt ämne och försöka lära sig så mycket som möjligt. Men det bästa med skogscyklingen är ändå den fantastiska gemenskapen mellan de människor som utövar hobbyn. Något som jag aldrig kände när jag fotade.

Andhämtning efter stigen Corona – Sony RX100 III


Engagerar man sig i skogscykling så finner man nya vänner mest hela tiden. Jag kan inte påstå att jag är blyg, men lite inbunden har jag nog alltid varit. Jag trivs ensam och håller mig gärna för mig själv. Just därför har cyklingens sociala umgänge kommit som en välkommen chock. Med ytterst få undantag är skogscyklister vänliga, omtänksamma, prestigelösa och allmänt hyvens.

Punkalagning på Bogesund – Sony RX100 III
 

I början var jag lite nervös och orolig när jag skulle delta i en gruppcykling eftersom jag inte visste om jag skulle orka hålla samma tempo eller vara tillräckligt duktig. Det visade sig raskt att det inte spelar nån som helst roll. De som är snabba väntar snällt, och uppmuntrande tillrop ljuder när terrängen blir svår och eventuella nybörjare börjar tveka. 

Jag är helt fascinerad över den välvilja, uppsluppenhet och avsaknad av prestige som genomsyrar den luddiga och oorganiserade rörelse som kan kallas stigcykling. Ta vad du har och häng med!

Sensommarbad i Källtorpssjön efter skogscykling – Sony RX100 III


Många av kontakterna man skapar skulle kunna ses som ytliga eftersom man bara träffas när man cyklar, men det brukar finnas ett stort mått av tillit ändå. Man lånar prylar av folk som man bara träffat nån enstaka gång och får eller ger skjuts utan tanke på gengäld. Alla hjälper verkligen alla i den mån de kan.

Magnus bjuder Christian på skogskaffe – Sony RX100 III


Jag avslutar det här inlägget med en uppmaning: Om du nånsin tyckt att det vore skoj att cykla i skogen, så tveka inte. Håller du till i Stockholmstrakten så kan jag varmt rekommendera facebook-gruppen ”Vi som cyklar MTB i Stockholm” där det finns massor av gruppcyklingar att hänga med på. En ny värld kommer öppna sig och du kommer förmodligen älska det. 

Vi ses!



Postat 2015-09-09 22:14 | Permalink | Kommentarer (9) | Kommentera

Hasselbladkvadrater och cykelsamkväm

Som ägare av en klassisk Hasselblad 500 c/m är jag både bekant med – och tilltalas av – det kvadratiska sidformatet hos bilder. Jag brukar ganska ofta tjata om att 3:2 är hemskt och att 4:3 eller 5:4 är trevligare. Dessa är ändå bara variationer på en rektangel, och när man går till 1:1 händer något helt annat. Det är ett eget format i en egen undanskymd del av den fotografiska världen och det fotografiska medvetandet. Många tycks aldrig ha besökt eller undersökt dess möjligheter, vilket jag tycker är tråkigt.

Med ett kvadratiskt format behöver man aldrig vända på kameran för att anpassa sig till motivet. Detta är i sig väldigt befriande och ganska ofta känns det lättare att komponera, så snart man vant sig. Fotograferar man med en 'Bladare eller tvåögd 6x6-mellanformatkamera så är det därtill naturligt att hålla kameran lågt, vilket ger lite annorlunda vinklar.

Nu är det ju inte helt enkelt att bara köpa sig en sån kamera för att testa. Dels kostar det pengar (även om det i mitt tycke är billigt i förhållande till vad man får) och dels kräver det att man sätter sig in i analog film, skaffar en skanner, och så vidare.
Men det trevliga i kråksången är att vissa digitala kameror fixar att plåta i 1:1-format! Det gäller min Sony RX100 till exempel. Visst, sensorn ser ju fortfarande i 3:2, men öppnar jag filerna i ACR så är de beskurna till 1:1 om detta är valt i kameran. Alltså behöver jag aldrig se de delar som jag valde bort vid kompositionen.

Så, för att variera mig lite gick jag ut i eftermiddags med Hasselblad i bakhuvudet och tog några bilder i det uschliga vädret, med kompaktkameran.


Först tänkte jag dra det hela till sin spets genom att köra svartvitt. Det funkar dock inte riktigt när jag vet att det brukar bli bättre i färg. Motiv som är nästan färglösa blir lustigt nog extra trista om man tar bort det där fjuttiga som färgen ändå tillför. 

Jag var mycket noga med att komponera rakt och snyggt. Ändå var jag tvungen att räta upp bilderna en liten smula. Det är inte lätt att hålla en så lätt kamera still vid fotoögonblicket, och jag tycker att det är tanken som räknas. 


Pang på, det är min melodi. Sist skrev jag om att fånga mönster och former i relativt närgången skala. Här backar jag istället, utan att att det blir så långt att det rör sig om ett sammanhang. Bara lite större utsnitt av oftast ”grunda” motiv, alltså utan något större måttmässigt djup.


Att försöka ta rätt bild vid första exponeringen för mig tillbaka till samma känsla som när jag fotograferar analogt (fast det var länge sen nu). ”Direkt ur kameran” är ett uttryck jag avskyr, då det brukar innefatta att ingen efterbehandling får ske. Det enda man gör då är att lämna bort efterbehandlingen till någon annan, som i förväg bestämt kontrastkurvor och dylikt. Däremot finner jag en tjusning i att ta så få bilder som möjligt, och det innebär att man måste tänka innan man trycker på knappen.

Tyvärr är den lilla displayen på kompaktkameran inget mot att kika ner på den spegelvända bilden på mattskivan hos en mellanformatare, som faktiskt är tredimensionell eftersom ögonen ser den från olika vinklar. Mattskivan visar ett djup trots att den är synnerligen plan, samt saknar helt begränsningar i det dynamiska omfånget. Fördelen med den enkla LCD:n är att man istället kan se exponeringen med histogram och allt, plus att kameran ju är enormt lätt och smidig i jämförelse. 


Vad gäller bildkvaliteten sopar en analog 6x6-kamera banan med Sony RX100. Inte så mycket på grund av upplösning; där kan de faktiskt stundom vara rätt jämlika om man räknar in skanningen i processen. Det som det stora filmformatet har, är en akutans som kräver ganska stora digitala sensorer för att efterlikna. Ändå tycker jag att den lilla Sonyn är mycket, mycket kompetent. Det är först när man måste skruva upp ISO-talet en smula som det märks hur liten sensorn är, och då är den fortfarande fullt användbar för den kräsne upp till kanske ISO 3200 om det vill sig väl och filerna behandlas med försiktighet.

Om du vill ha en ny utmaning och utforska ett nygammalt område inom fotografi kan jag varmt rekommendera att prova kvadratiska bilder. Gärna med en kamera du kan skjuta från maghöjd med, såsom vilken digitalkamera som helst som har lutningsbar display. Dels är det fostrande, men det är också ett trevligt sätt att uppleva lite av det som forna fotografer gjorde när de använde sina Hasselblad- och Rolleiflexkameror. Du kommer förmodligen att märka att det här med bildvinkel inte spelar lika stor roll och att det är nästan omöjligt att se i efterhand om bilderna är tagna med vidvinkel eller normalobjektiv.

------------------------

Detta om detta! Jag måste passa på att skriva om lite annat också, då det går lång tid mellan inläggen. Som ni säkert vet cyklar jag utav bara den och under vår och sommar har jag försökt köra i skogen minst tre gånger i veckan. Tekniken börjar bli rätt bra och jag har gått ner nästan tio kilo. Därtill har jag bra kondition och känner mig allmänt i trim, fast jag har inte mycket till muskler.

Kameran är alltid med och det är när jag cyklar som jag fotar mest. Det blir nästan bara dokumentation, men till och med det känns kul. Att spara sina goda minnen till senare känns betydelsefullt när man verkligen har kul, och det har jag. 

Efter-cykel-bad i Tyresö-Flaten


Det finns verkligen hur många positiva aspekter av skogscykling som helst. Ovan ser vi en av dem, vilket är att man träffar massor av nya vänner. 

Runmarö


Mitt gamla jag håller på att förändras i grunden. Social samvaro är inte längre en plåga, utan något att sträva efter. Jag tror inte att jag någonsin tidigare ärligt kunnat säga det.Mycket av min tid spenderar jag fortfarande ensam och det trivs jag med. Att sticka ut i skymningen och ta de stigar som dyker upp är fantastiskt. 

Stigfinnartur vid Erstavik


Imorgon far jag till trakterna kring Vagnhärad. Systemkameran får stanna hemma eftersom jag är såpass trygg i tanken på att RX100 III fixar allt jag är intresserad av att fota. Jag funderar faktiskt på om jag inte ska göra mig av med systemet, fast det är klart att det är kul att plocka fram den ibland. Och inte lär jag få så mycket betalt att det kommer kännas bra att sälja.

Semestern har precis börjat och möjligheterna hopar sig. So long!



Postat 2015-07-22 01:11 | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Tillbaka till de nya rötterna

När man hållit på med något tillräckligt länge blir man vanligen någorlunda duktig på det. Det har sina fördelar såklart, men det leder också nästan ofelbart till att man efter ett tag stagnerar i sin utveckling. Man tror att man kan, man är ganska nöjd och man slutar kritisera sig själv (om man nu gjort det tidigare).
Denna självsäkerhet och kunskap skulle kunna vara ett utmärkt verktyg för att bryta sig loss från normer och gamla vanor eller att tänka utanför lådan. Ändå tycks det vara ganska få som gör det. Istället blir det tvärtom; man nöter och nöter i samma spår utan att fatta att man borde gå vidare. Det är ju bekvämast så. Detta gäller även mig.

I våras fick mitt fotograferande en nytändning i samband med att jag köpte en ny kompaktkamera och försökte sluta bry mig om maximal bildkvalitet, som tidigare varit något av en börda. Befrielsen var mycket stor och jag började ta bilder på daglig basis igen. Emellertid blev det mest dokumentation av mina cykelturer och sporadisk fotografering som förströelse. En trevlig hobby, fast utan egentlig kreativitet inblandat.

Under de senaste veckorna har jag försökt ändra på det genom att aktivt arbeta med renodling av den typ av bilder jag egentligen vill ta. 


Om jag ska försöka beskriva vad jag vill åstadkomma så är storskalig makrofotografering en ganska bra hittepå-term. Det handlar om att fånga mönster, strukturer, färger och former där storleken på det avfotograferade är sådan att det är lite svårt att avgöra skalan för betraktaren. Det finns inte så mycket i bilden som går att relatera till rent materiellt, och definitivt ingen omgivning eller bakgrund. 


Jag är medveten om att det här är lite motsägelsefullt med tanke på vad jag inledde inlägget med att skriva. Är det här verkligen att ta ett steg framåt från det jag gjort förut? Jag tycker nog det, i och med att resultatet spretar betydligt mindre. 


Än är jag inte riktigt varm i kläderna, så det finns ganska mycket att jobba på för att få till bilder som jag är nöjd med. Därför måste jag också anstränga mig, vilket är nyttigt och trevligt. Att hitta den här typen av motiv i vardagen kan tyckas lätt, men prova själva så får ni se att det är ganska knepigt. Trots att motiven finns precis överallt, i vilken miljö som helst, är de svåra att se eftersom de i verkligheten är synnerligen trista och fula. Och däri ligger utmaningen.


Man kan nog säga att största skillnaden mot hur jag tidigare fotograferade är att jag går närmare motivet. Skär mina utsnitt snävare och exkluderar ännu mer. Utan att för den sakens skull ta ”närbilder”, för som sagt handlar det inte om den egentliga förstoringsgraden. 


En trevlig bieffekt av det här är att det inte spelar nån större roll vad jag använder för kamera eller objektiv, så länge det blir någorlunda skarpt, brusfritt och färgglatt. Därför passar kompaktkameran ypperligt som verktyg, då den är lätt att ta med och därtill tillåter en att fotografera konstiga saker utan att omgivningen bryr sig. Något som jag är allergisk mot, fortfarande.


Naturligtvis kommer jag att fortsätta fotografera andra saker också. Så vad nästa inlägg handlar om vet man aldrig. Jag har dock några uppslag, bland annat hur enastående trevliga resultat man kan få med en modern spegelfri fullformatskamera tillsammans med väldigt billiga manuella objektiv; vi talar om prisklassen ~300 kronor. Eller så kanske jag skriver om cykling och cyklar.

Vi ses!



Postat 2015-06-27 22:18 | Permalink | Kommentarer (17) | Kommentera

Att slippa välja mellan seriös och oseriös fotografering

Inköpet av en ny kompaktkamera har – tro't eller ej – fått mig att börja fotografera igen i ordets rätta bemärkelse. Alltså inte det där tvångsmässiga jag ägnade mig åt för några månader sen när jag lovade att fota mer, men ändå aldrig riktigt kom till skott mer än ibland. Då släpade jag mig beslutsamt ut med systemkameran bara för att jag ”måste” fota (eller egentligen bara göra något vettigare än att sitta hemma), men glädjen infann sig inte riktigt.  
Detta visade sig vara en ganska usel metod. Visst går det att åstadkomma något genom att nöta och nöta, men för mig är fotografering ingen prestation. Inte nu längre i alla fall. Och när inte ens ett nytt fräsigt objektiv kan få mig sugen på att skapa något är det illa.

Det är här kompaktkameran kommer som en räddare i nöden. Istället för att planera kan man ta tillfället i akt när det dyker upp. Med kameran som ständigt följeslagare behöver man inte fundera på om det är en fotodag eller en annan dag.


En annan aspekt är att den lilla RX100 III:an inte känns särskilt seriös, även om den i allra högsta grad är det, vilket fått mig att ta ganska annorlunda bilder. Det banala motivet här ovan hade jag fnyst föraktfullt åt om jag haft a7:an i nävarna. Öda tid på blommor; bah!

Men när allt kommer omkring är det rätt roligt att inte vara så himla seriös jämt. Jag antar att det är därför många tycker att det är riktigt roligt att fotografera med mobiltelefonen. En medioker bild kanske trots allt är bättre än ingen bild. En tidigare väldigt främmande tanke för mig.

Sen har vi det där med att kompaktkameror inte drar till sig uppmärksamhet. Det är riktigt, riktigt bra.


Att ta en bild på grannens rostiga cykel hade kunnat verka rätt skumt med en systemkamera. Vad i halva friden gör karln med hojen? Varför fotograferar han gammalt skrot, och varför här inne på gården? Med kompakten går man obemärkt förbi. Ingen bryr sig om en som håller en till synes obetydlig manick framför sig och tittar på en skärm.

Vad de inte vet är att den lilla manicken kan ge makalöst bra bildkvalitet. Så bra att även kräsna prylnördar som jag blir nöjda.


Om andan faller på kan man fälla ut sin lilla sökare och bli seriös. Förutsatt att man inte har något slags behov av jättekort skärpedjup då. Det tycker jag mig ha lämnat bakom mig. Det tillför ganska sällan någonting, utan är mest kul för den tekniskt intresserade fotografen. Ingen annan bryr sig.


Det gäller förvisso även bra bildkvalitet. Många är jätteimponerade av hur skarpa och fina deras mobilbilder blir. Fast de brukar faktiskt se skillnad om man gör en A/B-jämförelse. Mobilen har i regel så skitliten sensor att man tvingas brusreducera sönder alla detaljer för att det inte ska se förjävligt ut. Och det gör ju inte fotografen utan den som skrivit mjukvaran. 

Sen kommer vi till ett annat ämne som för mig är ganska obekant. Nämligen dokumentation av sin vardag, eller kanske snarare sitt liv. Visst är det rätt trevligt att ta en och annan bild på vad man sysslar med? 


Här hade en mobilkamera gått bet ordentligt. Det krävs ganska bra dynamiskt omfång för att behålla lite färger i en solnedgång och samtidigt inte sota igen skuggorna. Naturligtvis kräver kompaktkameran avsevärt mer efterbehandling än en systemkamera med mångdubbelt större sensor, men den klarar sig bra om man vet vad man pysslar med.


Jag tror det framgår att jag är nöjd med kameran. Väldigt nöjd till och med. Redan den ursprungliga RX100 som kom sommaren 2012, alltså ganska precis tre år sedan, var ett mästerverk. III:an är etter bättre på alla sätt och vis om vi bortser från att den är liiite större och liiite tyngre. Det enda jag saknar är ett trevligare användargränssnitt med fler (och trevligare) reglage, men det hade helt enkelt inte fått plats. Det kan inte bli annat än 5 stjärnor av 5 möjliga.

Vi avslutar med en bild från dagens cykeltur. Här har Daniel (till höger i bild) just fått bakväxeln avsliten och en entusiastisk klunga vänner hjälps åt att försöka fixa cykeln. Det gick visst att ta sig hem hjälpligt med den, men inte så mycket mer.


Återigen en bild jag aldrig skulle ha tagit med en systemkamera. Den hade nämligen legat hemma.

-------------
Fortsatt trevlig valborgshelg!



Postat 2015-05-01 21:32 | Permalink | Kommentarer (8) | Kommentera
1 2 3 ... 127 Nästa