Mycket snack och lite verkstad

En säck med gluggar

Imorgon far jag iväg på fotoresa med två kompisar. Jag hade länge vankat av och an och funderat på vilka objektiv jag ska ta med mig, eftersom jag inte gillar att ha mer än 2-3 stycken i kameraväskan. För att inte tala om att jag inte har plats med fler i min Lowepro Orion Trekker II.
Men så kom jag på att jag borde skaffa någon slags halvportabel grunka som också dubblerar som objektivförvaring i hemmet. I vanliga fall brukar mina gluggar och övrig utrustning ligga lagom utspridda på matbordet (som jag sällan använder till att äta vid). En sådan förvaringsgrunka skulle också kunna följa med på resan, tänkte jag.

Efter bara nån timmes funderande kom jag fram till att det skulle vara en hård plastväska med modifierbart innandöme av skumplast. Alltså så att man själv kan göra urtag som passar respektive objektiv, eller vad man nu vill ha med sig.
Jag flängde runt lite på stan för att kolla vad som fanns. Först gick jag till Clas Ohlson, som faktiskt hade en till synes perfekt väska! Tjock och redig plast; tung som satan och med skumgummiinlägg som är menat att kunna rivas ut till lämpliga kvadratiska former utan särskilda verktyg. Den kostade 400:- och kändes helt okej. Lite dyrt för en plastpryl kanske, men ändå. Att jag inte köpte den direkt var för att den på kortsidorna buktade så att den såg otät ut.
Jag gick vidare och hamnade hos FotoVideo. Där fanns en mycket snarlik apparat, men alldeles för stor. Jag språkade med expediten och kikade i katalogen över plastgrunketillverkarens utbud. Det verkade finnas mängder med olika storlekar, och priset var inte farligt heller. En i liknande storlek som den hos Clabbe skulle kosta en tusenlapp, och då var den betydligt bättre byggt och hade massor av konstiga garantier om att vara helt tät även om man utsatte den för ganska högt tryck, helt under vatten! Jag hade antagligen köpt en sån (fråga mig inte varför) om den storlek jag ville ha funnits hemma. Men det gjorde den inte.
Jag gick tillbaka till Clas Ohlson och klämde på den till synes otäta väskan i 5 minuter till. Och köpte den.

Väl hemma läste jag ett fint test om just såna här väskor, och där visade det sig att precis samma väska faktiskt var tät, även om testarna också hade rynkat på ögonbrynen över passformen. Strålande! Pengarna förhoppningsvis inte i sjön med andra ord.

Min uppskattningsförmåga över hur mycket jag skulle få ner i väskan var tydligen inte så bra. Den var för liten. Men jag får åtminstone plats med alla gluggar utom den som sitter på kamerahuset:-) Här nedan ser det lite taffligt ut uppe till höger, men det beror på att det urtaget är ämnat för 24-70, som sitter på kameran. I dess ställe ligger två andra objektiv med lite extra dämpning kring.

Tjusigt va? Och nu blir det gissningslek! Kan du lista ut vad det är för gluggar? Utöver de som finns i min kameraväska i profilen finns också en lånad glugg.

Nu är jag redo för resan. Återkommer säkert med lite dravel om den, om en vecka:-)

Dela:

En gammal klenod får nytt liv på FX

Jag har sedan tämligen lång tid tillbaka lite sporadisk msn- och mailkontakt med en annan FS-medlem, som nu i dagarna lånade mig ett gammalt Nikkor-H 85/1,8. Tanken var att jag skulle utvärdera det och eventuellt köpa det om jag fann det trevligt, men det var innan jag impulsköpte ett Samyang 85/1,4 härom veckan, som jag prisat allt sedan det anlände.
Hur som helst, objektivet dök upp på posten i alla fall, och jag har fått tillåtelse att AI-modifiera det för att se hur det funkar på D700. Det gjorde jag också i eftermiddags, och här följer hela förloppet.

För den som inte känner objektivet ifråga (det är inte så vanligt), så är det ett "pre-AI", vilket innebär att det inte utan vidare passar på de av Nikons kameror som ger ljusmätning med AI- och AI-S-objektiv. Bländarringen har nämligen inget urtag för den lilla pinne på kamerahuset som avläser vilket bländarvärde som är inställt på objektivet, och försöker man ändå montera det så riskerar man att bryta av pinnen! Klart obra övning.
För att använda det måste det alltså AI-modifieras. Åtminstone delvis, eftersom AI innebär lite fler saker som inte behövs på de moderna kamerorna.

Såhär ser pre-AI-objektiv ut på baksidan. Bländarringen har en fläns som går ner förbi själva bajonettens plan, och en bit av denna måste filas bort. Bilden är förresten tagen med det helt utmärkta gamla Nikon Series-E 75-150/3,5 @ f/11 med en Nikon 5T apokromatisk närbildslins. Detta objektiv har jag mycket generöst fått gratis av samma FS-medlem!

Först skruvar man helt enkelt loss själva bajonetten med dess 5 skruvar (kan vara fler eller färre beroende på objektiv). Man kan skymta att skruven borta till höger är röd, och det är för att jag märkt upp den. Jag lästen nämligen om en AI-konvertering av ett 50/1,4 som referens, och där skulle man tydligen inte lossa den skruven eftersom den inte hade med infästningen att göra. Dock gjorde den det här, så det var till att lossa den också.
Bajonetten lossnade elegant, men skruvarna satt som berget! Man har vid montering smart nog använt någon form av gänglåsningslim, vilket emellertid kan vara problematiskt vid demontering. Men använder man ordentliga mejslar och trycker hårt nedåt så att man inte slinter, så går det bra.

Längst ute till höger i ovanstående bild ser man en skruvskalle som pekar radiellt ut från bländarringens räfflade greppdel, men det är svårt att se i det här lilla formatet (tillägg: jag ser nu att den syns utmärkt i den första bilden istället). Den skruven måste bort, för det är den som är överföringen mellan själva ringen och bländarmekanismen. Sen är det bara att lyfta bländarringen uppåt, med referens till ovanstående läge med objektivet stående på frontlocket.

Ovan syns hålet för nämnda skruv i bländarringen pekandes rakt mot betraktaren. På objektivet syns dels skåran där skruven agerar överföring till den innanförliggande mekaniken, samt det lilla stålbleck som står för klicken.
Tittar man på bländarringens insida så finns där spår, i vilka plåtblecket lägger sig vid varje klick. Det går uppenbarligen - som någon också nämnt i forumen (Martin Agfors tror jag) - att fila nya spår om man vill ha halva bländarsteg. Kameran kommer inte att rapportera dessa i EXIF eller ens i displayen när man fotar, men den kommer att exponera korrekt.

Nu gjorde jag inte det eftersom jag inte visste om ägaren ville ha det så, men det kanske blir en sådan modd senare. Jag kommer antagligen att lägga till halvstegsklick på några av mina egna objektiv också, särskilt vid de större bländaröppningarna där man gärna bländar ner en skvätt för lite skärpa, men helst inte onödigt mycket. 50/1,2 ska exempelvis få ett halvsteg mellan f/2 och f/1,4, vilket blir vid f/1,7.

Nu kommer det knepiga, nämligen att utröna precis var man ska fila. Jag följde en liten guide jag hittat på nätet, som dock var så svårbegriplig att jag tror att min egen här är lättare att förstå.
Först sätter man tillbaka bländarringen på objektivet och ställer in största bländare. Detta kan naturligtvis göras först av allt, men det kanske är lika bra att kolla så man får isär objektivet alls innan man börjar mäta och greja.
Sen lägger man försiktigt objektivet mot kamerans bajonett, i det läge där det normalt monteras. Alltså där pricken eller pilmarkeringen på objektivet är mitt över pricken på kamerahuset. Detta är inte så lätt som det låter, och man får gå på rent ögonmått. Tänk också på att objektivet nu ligger snett på kameran!
I detta läge ska man göra en markering på bländarringen där kamerahuspluttens övre kant finns. Alltså betraktat som om kameran stod i fotograferingsposition. Jag har markerat detta med rött. Denna markering är inte så noga, då man gott kan fila en bit förbi den.
De här bilderna är förresten tagna med Panasonic LX3 i makroläget. Klart användbart, även om det är jävligt vidvinkligt.

Sen flyttar man objektivets position till fotograferingsläge, det vill säga med markeringen rakt uppåt mot sökaren. Detta är ännu svårare med ögonmått eftersom det där inte finns någon som helst referenspunkt. Men man gör så gott det går, och sen kan man fila i omgångar framåt mot markeringen tills det lirar, om man är osäker.
Som synes så måste den lilla plåtgaffeln först monteras bort, vilket jag glömde att nämna i början. Här markerar man nu istället i bländaröverföringspinnens nedre kant (sett från fotograferingsposition). Denna markering är den viktiga, eftersom den talar om för kameran om bländarringen står i rätt läge vid sina respektive lägen.

Nu har man förhoppningsvis två fina märken, varav det ena ska befinna sig någonstans mellan markeringarna för f/8 och f/11. Ganska mycket närmare f/11 faktiskt, men det kan skilja beroende på objektiv.
Mellan dessa ska bländarringen filas ner så att den är minst lika låg som bajonettfattningen, när objektivet är monterat och beskådat bakifrån. Om man inte vill montera ihop hela objektivet för att kolla hur mycket detta motsvarar, så kan man bara lägga i bajonetten i bländarringen. Det rör sig om någon millimeter.
Som jag nämnde så är den ena markeringen tämligen viktig om man vill att ljusmätningen ska bli på pricken rätt. Därför kan det vara smart att inte fila ända fram till den, utan spara någon tiondel eller halv millimeter. Blir det fel så går det att justera efteråt. Filar man för mycket så blir det värre, men det går att ordna med exponeringskompensation om man inte tycker att det är så noga. Jag filade ungefär en tredjedels millimeter för lite, vilket gav en knappt märkbar exponeringsskillnad. Bländaren själv och bländarringen kommer alltid att ge det värde du ställer in, så oroa dig inte för att få fel värden där. Det ska bra mycket fel till innan kameran rapporterar fel bländarvärde mot det som står på ringen.

Ta det lugnt och metodiskt. Det bästa är att använda en riktig maskinfräs, men det har ju de flesta inte tillgång till. Jag filade för hand, med dels en ganska grov metallfil och sen finputsning med små nålfilar. Nikon har uppenbarligen använt nån mirakel-legering av aluminium, för maken till hårt elände har jag sällan skådat!
Svårt att se här, men om man filar bort onödigt mycket så sabbar man de gängade hål som ska hålla ljusmätargaffeln. Den kan vara bra att ha om man vill använda objektivet på någon stenålders-Nikon av analog sort, så undvik att fila så djupt. Det räcker med att nivån är i höjd med bajonetten, som sagt.

Sen är det bara att smäcka ihop gluggen igen! Naturligtvis ska alla delar borstas rena från slipdamm (aluminium är ganska "klibbigt") och rengöras från gammal gucka och smuts. Urtagen för plåtblecket som styr klicken smörjer man lämpligen med liiiiite fett av något slag. Det är inget nämnvärt slitage vi talar om här, utan bara för känslans skull. Motsatt sida på insidan av ringen kan också få sig en lätt påsmetning med fingret. Inga tjocka lager, utan bara så att ytan inte är torr.

Lite smårått sådär, men jag har tänkt ta av en tiondel eller två med en riktig maskinfräs på jobbet sen. Jag har semester nu;-) Det får duga så länge, och det funkar uppenbarligen riktigt bra.
Den justering jag avser handlar om att få pinnen på kameran att precis börja flytta sig från sitt utgångsläge när man bländar ner. Ni kommer att förstå om ni kikar på hur det ser ut när man monterar vilket glugg som helst med bländarring på kameran. Sätt objektivet till största bländare och observera pinnen under hela ditmonteringsförloppet. När gluggen är helt på plats så ska pinnen ligga dikt an mot kanten på bländarringen, UTAN att ha flyttat sig från sitt ursprungliga läge. Det kräver alltså lite finlir om det ska bli exakt, men det ska nog gå bra om man inte har tummen mitt i handen:-)

Såhär ska det se ut! En gammal klenod får uppleva något som man aldrig någonsin drömt om när den tillverkades:-)

Tjusigt va? Hur objektivet presterar får bli en annan historia. Men jag kan säga så mycket som att det är jävligt bra även vidöppet, om man ignorerar kanterna;-) Det kommer säkert en liten (?) recension såsmåningom. Trevligt objektiv i alla fall, som jag gärna rekommenderar.

Det var allt för denna gång. Hoppas ni vågar sätta filen i någon gammal glugg nu, så att de inte ligger och skräpar. Objektiv ska användas!

Dela:

Att laga ett objektiv

Förra veckan chansade jag lite och köpte ett osett Tokina 17/3,5 RMC, begagnat för en billig peng. Jag tänkte att det vore kul med en "fulvinkel", så jag hade verkligen inga större förhoppningar om god bildkvalitet på FF. Med så mycket vidvinkel så kunde det gott få vinjettera och ha sig bäst det ville.

Objektivet anlände i vad jag skulle anse som mycket gott skick för pengarna (en tusenlapp), och säljarens beskrivning och de bilder jag sett stämde mycket väl med den reella upplevelsen. Inte en repa eller märke på linserna, übersmutt fokusringskänsla och bara ytterst lite mekaniskt slitage.

Men sen provade jag objektivet. Och dra åt helvete vilken pisskärpa! Jag har aldrig varit med om maken. Vid f/8 såg det betydligt värre ut än vad mitt 50/1,2 ger vid f/1,2 i motljus, vilket säger en del. Allt var höljt i en dimma, och kontrasten var ett skämt.

Detta är vid f/8 i som synes väldigt snällt ljus, åtminstone på motivet:

Disigt värre! Tittar vi i 100% förstoring så är det egentligen inget fel på detaljskärpan, men det är en glöd kring allt som är lite ljusare.

Här måste ligga en hund begraven, så jag började syna gluggen ordentligt. Efter visst påseende hittade jag felet. På insidan av bakre linsen fanns en hop med små små prickar. Det såg ut som kondenserad vätska, eller möjligtvis någon slags svampangrepp.

Jag misströstade en smula och tänkte att; "vafasen, det var ju inte så mycket pengar". Men så tog jag upp saken på ett forum specialiserat på manuellt fokuserad optik, och någon skrev att det nog går att skruva isär utan specialverktyg. Det kändes lite tveksamt, men tanken grodde lite i huvudet under några dagar.

Så igår, så tog jag mod till mig. Det kunde ju inte gå mer än åt helvete, och jag föreställde mig ett bord fullt med okända linser, brickor, skruvar och fjädrar i en enda röra efter demontering. Men det gick bra!
Muttern med två hål som syns ovan gick att lossa med handkraft, och med denna följde hela det bakre linspaketet, ända fram till bländaren. I framändan av detsamma fanns ytterligare en mutter som lät mig plocka ut två sammanlimmade linser, och där innanför fanns sen den besudlade ytan av den bakersta linsen.

Efter rengöring medelst tops och lösningsmedel skruvade jag helt sonika ihop pryttlarna i samma ordning som de kom isär, och hela proceduren visade sig ha gjort susen. Nu är skärpan finfin i mitten redan från f/3,5 och skaplig ända ut i hörnen vid f/11.

Idag hade vi lite grillfest efter jobbet, och jag tog med kameran och bland annat Tokinan. Den funkade utmärkt, till och med i svårt motljus. Det går att få ganska fula flares om man inte passar sig, men objektivet verkar helt klart bättre än det Sigma 14/2,8 HSM som jag hade ett tag. För att inte tala om att det är typ hälften så stort.

f/11:

Och så 100%:

Nu är jag nöjd, och en erfarenhet visare. Vi får se om jag skruvar isär fler objektiv i framtiden. Det går uppenbarligen;-)

Dela:

Det perfekta normalobjektivet

I fredags köpte jag ett nytt objektiv (fast begagnat). Ett Voigtländer 40/2 Ultron II med Nikon F-bajonett, tillverkat av Cosina i Japan. Voigtländer är som bekant ett tyskt kamera- och objektivmärke av gamla anor, men idag är det japanska Cosina som använder namnet. Man tillverkar både analoga kameror och manuellt fokuserade objektiv av "gammalt snitt" (inte plastskräp) till diverse andra kameramärken.
Ultron-gluggen är ett så kallat "pannkaksobjektiv", vilket innebär att det är tämligen platt och lätt, och jag använde det med stor fröjd nu över midsommarhelgen.

Jaha, vad är det som är så kul med detta objektiv då? Ja, det kan man fråga sig. Det är en udda brännvidd som ligger mellan lätt vidvinkel och normalbrännvidd, och ljusstyrkan är inte jättehög. Det är ganska dyrt (ca 4300:- i nypris) och har inte autofokus. Kan det verkligen vara något? Jovisst, det kan ni tro! För att förstå varför, måste ni nog veta bakgrunden.
Jag ägt ungefär 40 objektiv vid det här laget, som jag använt på Nikon DX och FX. Jag fotograferar mest i "normalområdet", vilket utifrån mitt perspektiv sträcker sig mellan ungefär 24-105 mm på småbildsformatet (FF/FX).
Jag har numera en liten trevlig samling med manuellt fokuserade objektiv, samt den eminenta normalzoomen 24-70/2,8 till min snart ett år gamla Nikon D700. Alla är en fröjd att använda, och jag kunde inte önska mig mer från dem optiskt. Men, ju mer jag har fotograferat, desto mer har jag också funnit en vilja att begränsa mig. Inte bildkvalitetsmässigt, utan på ett rent funktionellt plan. Jag vill helt enkelt ha ett normalobjektiv som passar mig, och det har jag tidigare inte lyckats hitta.

Vad är ett normalobjektiv? Det brukar sägas vara 50 mm på småbildsformatet (eller dess ekvivalent på andra film- eller sensorformat), men det skiftar lite. På mellanformat är det ofta 80 mm, och det motsvarar en något vidare bildvinkel än 50 mm på småbild (ca 35-45 beroende på vilket mellanformat). Dessutom är mellanformat oftast kvadratiskt eller i alla fall mindre utdraget än småbildsformatet, vilket gör att man inte rakt av kan jämföra bildvinklarna.
Hur som helst, det jag förut kommit närmast mitt ideal med, är 35 mm eller 50 mm. Inget konstigt så långt, förutom att de flesta nog inte tycker att 35 mm är särskilt "normalt", utan snarare en lättvidvinklig brännvidd. Och det är just det som är hela grejen! Mitt aktiva synfält är inte så snävt som 50 mm på småbild. Inte heller är det riktigt så vitt som 35 mm. Utan något mitt emellan. När jag använder 24-70:n så hamnar jag också oftast just där. Det är här Ultron kommer som en liten välsignelse.

Jag tänker inte gå in så värst mycket på de optiska egenskaperna, utan tar det i en separat recension när jag använt objektivet ytterligare. Men jag kan säga så mycket som att det är jävligt bra. Det känns lite magiskt att man kan få så otroligt bra resultat från en glugg som är så platt.
Jag hade antagligen varit nöjd även om det vore sämre, för det är inte det som är grejen med objektivet. Det handlar om handhavande och fotoglädje! Voigtländern är ett litet mekaniskt mästerverk, helt i svarteloxerad metall. Fokusringen löper mjukt och precis lagom trögt, och jag måste säga att gluggen är väldigt snygg. Den ser lite hemlig ut på den biffiga D700:an. Nån liten svart konstig mackapär som man inte direkt hade väntat sig på en sån kamera.

Sånt här borde ju vara helt oviktigt, men visst påverkas vi psykiskt av prylarnas utseende och känsla. Väldigt mycket till och med, tror jag. Så mycket att det påverkar vårt sätt att fotografera. Är man nöjd med sin utrustning så tar man antagligen bättre bilder; i alla fall jag. Jag njuter mer av fotograferandet när jag använder mina andra manuella objektiv än när jag har 24-70 på kameran. Trots att zoomen på många plan utklassar vilket fast objektiv som helst; gammalt som nytt.
Jag är nöjd med Voigtländern, och därför har jag också lyckats ta ganska bra bilder i midsommar. Klart jag kunde ha gjort det med något annat objektiv, men pannkakan har suttit på nästan hela tiden och jag har inte saknat dess kamrater. Om jag bara fick ha ett objektiv med fast brännvidd, så skulle det vara detta. Utan tvekan.

Det kanske är konstigt att skriva en fotoblogg utan bilder, men den här gången blir det så. Dels för att jag inte fotograferar som du, så det skulle inte vara talande för objektivets användningsområde, och dels för att inlägget mer handlar om att hitta hem än om tekniska specifikationer. Jag kommer att skriva en mycket lång och utförlig recension inom någon vecka, där jag avhandlar den biten;-)
Innan jag öppnar en öl och fortsätter med bildbehandlingen så vill jag bara säga att om du någon gång funderat på att köpa det här objektivet, så gör det. Jag har mycket svårt att tro att någon vars intresse fångats av det, skulle kunna bli annat än nöjd med det.

Nu återstår bara att Nikon tillverkar en kamera som matchar objektivets smidighet. Med FX-sensor naturligtvis, och ingen jävla plast!

Dela: