Mycket snack och lite verkstad

Dagens övning - Att medvetet känna sig dum

Ni som känner mig vet att jag hatar att få uppmärksamhet, åtminstone i verkliga livet. Att däremot få uppmärksamhet för något jag skapat, har jag inget emot. Det kan vara bloggen, bandet jag spelar i, eller andra saker som jag gör för att jag gillar det, och där uppmärksamheten liksom kommer på köpet. Men att ha en publik under själva skapandet är något annat. Då krävs det att man antingen har gott självförtroende eller åtminstone vet vad man pysslar med. Eller så är man bara immun mot att folk iakttar en, vilket jag verkligen inte är.

I dagarna har jag kommit en bra bit på väg i analysen av mitt liv och dess små och stora problem. Det största tycks vara att jag är överkänslig. Inte mot något särskilt, utan i allmänhet. Jag tar omedvetet allt i livet på lite för stort allvar tror jag. Men å andra sidan kan meningslösa småsaker få mig att skina upp när som helst, av samma anledning.

Allt jag möter i min vardag påverkar mig starkt; gör att jag kan gå från jätteglad till jätteledsen på bara en liten stund. Från uttråkad till upprymd i ett nafs. Från lugn till stressad på nolltid. Det är ganska tärande faktiskt. Så jag har tänkt gå till doktorn i nästa vecka och diskutera om man kan få någon fin medicin som "slätar ut" känslorna, åtminstone när de blir lite väl påtagliga och när de inverkar lite väl negativt. Annars tror jag att jag ska försöka trivas med denna egenskap istället för att frukta den.

Kanske är det en styrka trots allt. Att aldrig vara likgiltig.

---------------------------------

Idag var allt på topp! Så efter jobbet bestämde jag mig för att jävlas lite med mig själv. Det är alltid nyttigt, om man inte mår dåligt av det. Därför åkte jag in till stan för att fotografera, mitt bland folk. Något som jag avskyr. Jag avskyr det för att jag känner mig uttittad, iakttagen; störd av blickar och osynliga tankar om mig och min uppenbarelse där jag kan stå likt en idiot och plåta något som nog ingen fattar. Det begränsar mig till den grad att det måste botas.

Nu till bilderna!

På Riddarholmen ligger Sveriges normalhöjdpunkt. Den bestämdes 1886 och består av en silvercylinder i bergväggen bakom luckan, med en skala ingraverad. Detta var under en tid då man frenetiskt ville mäta upp hela världen, och man ville ha en referenspunkt för höjd över havet även i Sverige. Här ligger den på 11,800 meters höjd (notera den svenska siffernomenklaturen med decimalkomma, inte decimalpunkt; således elva komma åtta meter).

Just här var det inte en kotte, men jag tänkte visa bilden i alla fall, eftersom det är en historiskt intressant plats.

Här är jag däremot säker på att alla förbipasserande undrade vad det var för idiot som stod och fotograferade en container istället för en vykortsfin stadsbild i det trevliga ljuset. Ja, skratta ni. Men det är så det känns, och det är därför jag inte gärna fotar i stan. 

Gångbanan på Centralbron är ingen bra plats om man vill komma undan folk. Så det var en utmärkt plats att öva sig i att bli uttittad. Särskilt när jag återigen fotograferade något som nog är rätt obegripligt i förbipasserandes ögon. Bakom ryggen har man ju en fantastisk vy i motljus.

Jag vet inte riktigt vad som händer om man trycker på knappen. Kommer Leif då, på beställning? 

På Kungsholmen ligger det vackra Landstingshuset, strax vid Rådhuset. Igen var jag tvungen att spela idiot och vända den solbelysta fasaden ryggen, och istället fotografera några fina rör i marken. Fast jag spelade ju inte. Rören var mycket intressantare än huset, men det tror jag inte att tanterna som gick förbi kunde förstå.

Bara några meter bort hittade jag dagens enda egentliga bild som kanske kunde röna förståelse. Men då fick jag istället ett jädra problem med ljusmätning och skärpeinställning, så jag tog säkert 8-10 bilder på trädet innan jag var nöjd. Det var egentligen komplementfärgerna jag ville åt, mellan löven och fasaden i bakgrunden.

--------------------------

Jag får nog säga att övningen löpte bättre än väntat. Jag kände mig förstås som en idiot några gånger, men jag lyckades ändå ignorera det och ta lite bilder som inte blev helt värdelösa. Exakt samma tänkande måste jag lära mig att anamma i andra situationer i livet. Att helt enkelt acceptera att man framstår som en fåne ibland, men att det verkligen inte gör något om man får ut något av det själv. Så mycket konstiga människor man ser runtom sig varje dag så är jag nog inte särskilt konstig. Bara onödigt självmedveten.

Igår satt det en yngre herre på tunnelbanan och dirigerade musiken i hans hörlurar. Damen mitt emot såg något besvärad ut, men jag beundrade honom. Han sket fullständigt i det och övade säkert genom ett stycke som han lyssnade till.

---------------------------

Att kunna vara fånig är en styrka. Vem är egentligen intresserad av alla de människor som bara försöker ge sken av att vara något annat än vad de är? Mitt yttersta mål är att alltid våga vara mig själv. Jag har en lång väg att gå, men jag hoppas att det går. 

Dela:

Mellanformat - Magisk bildkvalitet till lågt pris

Nu var det kanske en och annan som satte kvällsmackan i halsen. Mellanformat, lågt pris?? Ja, det är riktigt. Fast det beror ju på vad man jämför med förstås. Och hur man fotograferar. Gillar man att ta hundratals bilder per dag och sen sitta och försöka leta fram ett par-tre stycken som håller måttet så är det ingen bra idé. Men om man gillar att ta det lite lugnt, så är det desto intressantare.

För det första måste man ju ha en kamera! Är inte det dyrt? Nja, det går att hitta en TLR, alltså en twin lens reflex med 6x6-format för bara någon tusenlapp. Eller en gammal bälgkamera från Zeiss eller Voigtländer. Då är sökaren rikskass, men det gör inte bildkvaliteten sämre. Objektiven hos dessa kan vara riktigt bra. Själv hade jag turen att hitta en Fujica GM670 för en tusenlapp. 

Sen ska man ju ha film! Svartvitt kostar inte mer än en femtiolapp per rulle eller så, medan dia kostar kring hundringen. Skippa några bärs på fredagen eller ät matlåda på jobbet istället för apdyr utelunch.

Framkallning då? Jag framkallade just en diarulle i 120-format för 39:-. Svartvitt är nog dyrare, eller så gör man det hemma själv för någon tia per rulle.

Digitaliseringen kräver en skanner, då det kostar multum att få filmen skannad i samband med framkallning. Men med så stora filmformat som 6x6 cm och större, så krävs nog ingen särskilt fräsig skanner. Jag tror det blir utmärkt med en för under tvåtusen spänn.

---------------------

Jahapp, då har vi alltså en fast kostnad som hamnar på några tusenlappar för kamera och skanner. Kanske nedåt 3000:- om man letar och gräver lite! Den rörliga kostnaden blir kanske 3-15:- per bild, beroende på film och filmformat. Det gör att du kommer att lugna ner dig lite. Tänka lite mer. Ha roligare!

Jag har just insett att diafilm är helt underbart. 

En rulle Provia 100F som gick ut 2003 funkade tydligen hur bra som helst fortfarande. Färgerna är lite kalla, men väldigt, väldigt trevliga. Jag har ingen lust att försöka ändra dem så att de blir naturliga. Det får vara som det är.

Här hade kameran inte matat fram filmen riktigt ordentligt, så det fanns ett överlapp som jag var tvungen att skära bort. Men det blev rätt bra ändå. Det gäller att komma ihåg att blända ner! Skärpedjupet vid f/8 är fortfarande mycket kort jämfört med småbildsformatet.

Diafilmen har lågt dynamiskt omfång, men det behöver inte vara något dåligt. Istället får man en jädra stuns i bilderna utan att behöva göra något åt dem. De klippta lågdagrarna faller så brant i histogrammet att det ser rätt naturligt ut, tycker jag.

Detaljrikedomen är helt enastående. Jag har skannat i 2400 dpi, och efter förminskning till 4500 pixlars bredd blir det jämförbart med min Nikon D700 och ett riktigt bra objektiv. Lite mjukare på detaljnivå, men det ser å andra sidan mycket mer organiskt ut. Hade skannern varit fräsigare (men det ingår ju inte i billighetsmodellen) så hade det nog varit övertag för filmen.

Är du sugen på en ny utmaning? Köp dig en gammal mellanformatare! Det är hur roligt som helst:-)

Dela: