Mycket snack och lite verkstad

Det är inte bildkvaliteten jag vill åt med mellanformatet

En mening som härrör ur en av Strindbergs romaner, faktiskt själva titeln, är "En dåres försvarstal". Jag har inte läst den själv, men begreppet kan ibland användas om mig själv och det jag skriver om i bloggen. För varför släpar jag egentligen omkring på en kamera som är groteskt stor, där bara 10 bilder fås ut av en rulle och där varje ruta kostar uppåt tio spänn? Är det för att den är så otroligt "bra"? 

Bra och bra; det beror på vilket plan man avser. Bra kamera kan gälla vad som helst. Att bildkvaliteten är bra. Att den ser bra ut. Att den känns bra. Att bilderna blir bra för att man trivs med kameran. Att sökaren är bra. Att sidförhållandet på formatet är bra. Och så vidare.

Jag har snackat lite om bildkvaliteten. Den är verkligen "bra", tycker jag. Men det är inte främst därför jag använder kameran. Det är hela konceptet som tilltalar. Den irrationella känslan; påtagligheten, kanske just i att allt är så stort. Och bra.

När man väl hittat sitt motiv så gäller det att sakta ner. Knalla lite fram och tillbaka, välja vinkel, ställa in tid och bländare utifrån hur man kommer att framkalla filmen och vilket skärpedjup man vill ha. Tänka efter en gång till. Och så ännu en gång. Ta ett liiitet steg åt sidan för att justera utsnittet. Fokusera. Och så till sist under koncentration, ta bilden.

Jaha, det där var väl inte sådär otroligt intressant eller bra? Kanske inte, men det var inte poängen. Poängen är att det kändes att fotografera. Därtill kan vi direkt se att bildkvaliteten inte är på topp. Framkallningen har genom mina förvirrade experiment besudlat bildkanterna. Men det gör inte så mycket. För jag har ju i alla fall gjort allt själv!

För första gången provade jag att blända ner ordentligt, som brukar förespråkas med stora filmformat. Bilden ovan är tagen med 75/4,5 vid f/16 på 6x7-formatet. Ändå är det långt ifrån fullt skärpedjup i bilden. 

Sen mörknade det förstås i vanlig ordning och jag återgick till större bländaröppningar.

Inte heller detta är någon speciellt bra bild. Men den säger något, till mig själv. Den påminner mig om hur jag ansträngde mig till tusen för att stå helt still. Om hur sökaren immade igen och jag svor lite och av någon anledning misstänkte att det bara skulle bli skit. Men det tycker jag inte att det blev. Ansträngningarna lönade sig!

Återigen var det 75:an som satt på kameran, här vid f/5,6. bilden hade mycket väl kunnat tas med småbildsformatet vid ungefär f/2,8. Men det är ju inte lika kul!

Och så hade ju bildformatet blivit det utdragna 3:2. Man kan beskära, men det tar bort en del av känslan. Inte nödvändigtvis för betraktaren, men för fotografen.

För, ju mer jag fotar med 6x7, som i praktiken ger ungefär 5:4 i sidförhållande, desto mer säker blir jag på att det är helt perfekt. Harmoniskt, enkelt, rakt. Medan jag nästan alltid beskär mina bilder tagna med digitalkameran, råder motsatsförhållandet med mellanformataren. 

Tredje gången gillt med 75:an, vid f/8. Den  ojämna framkallningen syns till höger. Kanske den till och med tillför lite "känsla"?
Jaja, jag vet. Det där är bara fånigt. En dåres försvarstal, var det ju. Nästa gång ska jag framkalla enligt anvisningarna. Om jag inte får någon ny konstig idé, vilket jag brukar få.

Sen blev det ännu mörkare och jag plockade fram 105:an istället. 

Inte för att det behövdes egentligen. Men det är lite lättare att se i sökaren vad man håller på med om bländaröppningen är större. Särskilt fokuseringen som blir en barnlek! Det kan man inte säga om 75/4,5, om inte avståndet är ganska kort vill säga. 

Jag tror jag tog den här bilden vid f/4. FS-medlemmen Johan Larsson har någon gång skrivit i sin blogg att han alltid har en anteckningsbok med sig. Det ska jag nog också börja med. Inte för att det behövs, men för att om man ändå tar det lugnt och metodiskt, så kan man lika gärna skriva ner ett par rader om varje bild. Jag tror det kan bli extra trevligt då.

Resten av bilderna på rullen blev väl sådär. Den experimentella framkallningen; stående i 20 minuter helt utan någon agitering (ens i början) var intressant, men lite väl knöligt resultat blev det nog. En liten ljusning finns dock, och det är att jag helt slapp bubblor i kanten av bilden, som förut orsakat lokalt hämmad framkallning och därmed mörka rundlar. Så jag drar slutsatsen att bubblorna bildas vid agiteringen. 

-------------------------

Igår dök det förresten upp ett litet trevligt paket i brevlådan! Eller rättare sagt på hallmattan, eftersom jag bor i lägenhet. Två rullar Fomapan 400, 120-film som en FS-användare och tillika gammal mailkompis skickat. Denna film har fått väldigt blandade omdömen; allt från att den ska vara "lika bra som gamla tiders Tri-X" till att den är "kornig bortom användbarhet". Så det måste vi ju prova!

Avslutningsvis vill jag igen propagera för mellanformatet. Det behöver inte vara särskilt svårt, dyrt eller jobbigt att hålla på med det, när man väl tagit steget. Det är inte så man upplever det i alla fall. Det SKA liksom vara mer mödosamt, men jobbigt har jag aldrig sett det som. Prova, om du vågar!

Tillägg: Kameran ifråga är förresten Pentax 67II, om någon undrar.

Dela:

Den svåra konsten att trivas med ensamhet

Under alla dessa år av problem, motgångar, ångest och elände, har jag utvecklat en ganska bra egenskap. Nämligen att trivas med att vara helt ensam. Helt för mig själv och utlämnad åt endast mig själv, mina tankar och min egen lilla verklighet. 
Jag har inte riktigt förstått vad det inneburit eftersom det förut har varit en flykt från resten. Resten av allt, det vill säga livet.

Men nu, när eländet har blåst förbi, stormen är över och jag är mer stabil, så har egenskapen odlats till något helt annat.  För det är först nu jag ens inser att det är en egenskap och att den existerar, samt att den är det som räddat mig. Stärkt mig.

------------------------

Jag har nog beskrivit det förut, men kanske inte så ingående. Jag älskar att bara åka iväg nånstans och vara för mig själv i några timmar. Nog för att jag är det hemma också, men det är annorlunda. Där känner jag mig ofta instängd. Hjälplös och meningslös. Men ute i verkligheten, friheten, kan jag koncentrera mig. Har jag dessutom en kamera med mig så trivs jag i de tråkigaste av miljöer.

Idag var en sån dag. En sån där när jag bara var tvungen att åka iväg. Bort.

Solens sista tappra strålar sken över taken i Solna och jag råkade stanna till precis i en sådan vinkel till det här motivet, att det såg ut som att månen sköts iväg med en kanon. 

Förorten har alltid dragit mig till sig. Den är på många sätt rå och ful, men äkta. Inga krusiduller. What you see is what you get.

Att ensam vandra runt bland höghus och betong gör mig lycklig. Jag vet inte varför och jag skiter faktiskt i det. För är det något jag annars är bra på, så är det att överanalysera saker. Händelser, känslor och tankar. 

Nu började den blå timmen sakta inträda och mina fötter bönade och bad om en busstur. Men det sket jag i. Kroppslig smärta är ingenting mot själslig smärta. Så onda fötter var ett lågt pris för frihet i tanken. Och i själen.

Ibland känns det som att jag redan upptäckt allt som går att upptäcka, till fots i Stockholm. Men det beror nog mest på att jag ständigt dras till samma områden. Är man inte med bil så blir det lätt så. Man har sina favorittunnelbanestationer där man gärna går av, till exempel. Och från dessa går man sina favoritstråk, eftersom det kan bli så förbaskat långt att gå en annan rutt. Så allt det här har jag fotat förut. 

Men vad gör väl det? Syftet med turen uppfylldes. Jag trivdes och fotograferade. Bilderna är inget att hänga i granen tycker jag, men jag fick min terapi genom dem. Genom att söka upp motiven. Genom att gilla deras egentliga fulhet. 

-------------------------

Nu står sovrummet på utvädring. Det är kallt som attan ute, men det är bra. Tjockt duntäcke och nya, prassliga lakan och frisk luft är det bästa recept jag kan komma på för god sömn. Det har varit en bra dag, det får räcka så. 

Tillägg: Du kanske undrar varför jag skriver så intimt om mig själv. Det är för att det är så jävla skönt. Bara hälla ut allt man har inom sig och veta att det ändå inte har någon betydelse i det stora hela. Prova själv får du se! Erkänn dina brister för andra. Var öppen och våga visa dig svag när du känner för det. Jag tror att det är nyttigt.

Dela:

Regler är till för att brytas, även när det kommer till filmframkallning

Jag har nyligen startat och deltagit i en forumtråd här på FS som rör framkallning av 120-film, där jag ojat mig lite över att jag får artefakter i ena bildkanten, som med största sannolikhet beror på luftbubblor under framkallningen. Det kommer svar från höger och vänster om hur man borde göra och hur alla har gjort i alla tider med framkallning. Tipsen och råden är väldigt svåra att sålla eftersom de gamla rävarna brukar ha sina egna lösningar, ofta utan att verka veta varför det har fungerat för dem.

"Funkar det så funkar det", tycks devisen vara. Tyvärr är det så att många av råden går att avfärda direkt från mitt håll eftersom jag redan provat och det inte stämmer alls med deras erfarenheter. Så även om jag gärna lyssnar till goda råd, så tycker jag att det är bra att experimentera lite själv också! 

Idag var jag ute i solskenet och fotade en rulle Tri-X i Pentaxen, där jag exponerade efter vansinniga ISO 800 mitt i solskenet. Anledningen är att jag tycker att jag tidigare fått för låg kontrast i negativen och för bra teckning i skuggorna. 
Det fina med att plåta vid ISO 800 mitt på dan var att jag kunde blända ner till f/16 för några bilder där jag ville ha stort skärpedjup.

Väl hemma skulle filmen framkallas, men det fanns två rutor kvar. Så jag provade ett självporträtt på skoj. Först testade jag tidsutlösaren i Pentax 67:an genom att ha linslocket på, för jag visste att det skulle gå att exponera samma ruta en gång till med dubbelexponeringsfunktionen som finns i kameran. Tyvärr funkade inte denna, så det blev en blank ruta. Men självporträttet på sista bilden blev rätt bra tycker jag.

Pentax 67II och 105/2,4 vid full bländaröppning.

Man kan tydligt se att det förekommer en del ojämnheter i ljusheten över bilden. Det beror på att jag ställde filmen att framkallas i 20 minuter helt utan så kallad agitering. Agitering betyder att man vänder på framkallningsdosan så att ny och fräsch framkallare kommer fram till emulsionen på filmen. Gör man inte det så kommer framkallningsämnena att förbrukas i högdagrarna, och man får en kompensationseffekt som håller tillbaka högdagrarna medan lågdagrarna fortsätter att framkallas eftersom de inte "äter upp" så mycket av framkallningsämnet som råkar vara i närheten.

Den ovanstående bilden klippte jag från filmremsans ände när den hängde och torkade. Resten får torka ett tag till, så att den blir plan och bra. 

Nikon D700 och Nikkor 24/2,8 AI vid f/8.

Att få filmen plan är ett gissel som många analogfotografer lär ha brottats med genom tiderna. Jag har kommit fram till att om man hänger den som ovan, och vänder på den då och då, så blir den så gott som plan. Tyvärr funkar det bara med 120-film. 
Innan jag hänger upp den så låter jag dessutom duschen strila i kanske 5 minuter, så att luften i badrummet är mättad med fukt. Det binder eventuellt damm, och så går torkningen långsammare dessutom.

Jag skulle nog säga att min framkallning idag var misslyckad. Men det var kul att prova! Imorrn tänker jag nog plåta en rulle (eller två) Fuji Reala, alltså färgfilm. Och så kommer jag förstås skanna resten av den fulframkallade Tri-X-rullen.

Nu blir det en pilsner och sen gonatt! :-)

Dela:

Nytt köper vi först när det gamla är slut

Det är något speciellt med fotografer och deras kameraväskor. De flesta som har en bunt utrustning verkar ha ett otal väskor som de väljer beroende på hur mycket de tänker bära med sig, eller vad resten av aktiviteterna kommer att handla om. En väska för vardagsbruk, en för långpromenader, en för... Ja, ni förstår. Och kanske känner ni igen er.

Själv har jag haft en och samma väska i flera år nu. En enkel Lowepro Orion Trekker II, som har ett relativt litet kamerafack i underdelen och en ganska generös överdel för annat. Den har passat mig helt utmärkt, men nu har den börjat falla sönder i sina beståndsdelar. Plastsnäppena har spruckit sönder av kyla, blixtlåsen kärvar och sömmarna börjar gå upp. Dessutom har jag insett att jag behöver något mer mångsidigt när jag har mellanformataren med mig, eftersom den tar sån jämrans plats. Särskilt då jag gärna även har digitalkameran med mig samtidigt. Så idag köpte jag en ny väska. En som är mer dedikerad för endast fotografering, vilket är vad jag brukar pyssla med på helgerna.

I den får jag ledigt plats med allt jag någonsin kan tänkas behöva. Men det viktiga är att båda kameror får plats och att den är modulär. Vill jag bara ha en kamera så kan jag riva ur stora delar av inredningen för att göra plats för annat, såsom matsäck och kläder. Vill jag bära lätt så har jag en gammal axelväska från 80-talet modell skitsunkig, som funkar utmärkt.

Nog om detta! Jag har faktiskt fotat lite också;-) Fast det var innan väskinköpet.

I morse vaknade jag vid 8-snåret och kände mig allmänt sen som vanligt. En snabb kik på SL:s hemsida från sängen (bra med laptop!) visade att alla bussar, saltsjöbanan samt tvärbanan var ur bruk. Så jag ringde en arbetskamrat och sa att jag tänkte avvakta lite. Lite senare verkade det ha kommit igång igen, men när jag gick ner till Alviks station var det tvärstopp, igen! Tunnelbanan stod och likaså tvärbanan. 
Jag gick hem igen och sen upprepade sig samma förlopp strax före lunch, vid andra försöket. Då tyckte jag att det fick vara nog, så det blev ledig dag och lite fotande istället. 

Känslan av kalfjäll var påtaglig vid Kristinebergs strand. Här med ZF 100/2 vid f/8. Valet av objektiv var mest på jävelskap eftersom jag använder det för lite. Men när jag väl gör det, så älskar jag resultaten.

Det svåra för min del är att anpassa sig till den snäva bildvinkeln och försöka se det som objektivet kommer att se, innan man lyfter kameran till ögat. Alla telefotografer skrattar säkert högt nu, eftersom 100 mm på 24x36 inte är särskilt snävt egentligen. Men för mig är det det. Allt utgår från mitt aktiva synfält som är ungefär som en 35:a. 

Sen har jag inget mer att visa! Eller, vi skulle ju kunna ta en titt på en bild tagen med ungefär samma brännvidd, fast med fyra gånger större bildformat förstås:-) Alltså 105/2,4 på Pentax 67II.

En variant på Globentemat från sist. Jag gillar den här bättre, men den var inte klar när jag skrev förra inlägget. Nu ser jag förresten att den matchar bilden ovanför rätt bra.

------------------------------

Nu gäller det att komma upp imorrn. För det kan inte fortsätta såhär, med eviga försovningar och onödigt dåligt humör i arbetsveckorna. Hur ska jag då ha tid att fotografera så mycket som jag vill? Nej, bot och bättring!

Trevlig helg!

Dela:

Tjuvstart av fota-efter-jobbet-säsongen

Den här vintern har varit seeeeeg fotomässigt för min del. Jag har ständiga sömnproblem som gör att jag kommer sent som tusan till jobbet, i stort sett varje dag. Just den här veckan har jag varit så sen att det blivit pinsamt. Men vad gör man? Hellre gå dit och göra det som ska bli gjort än att sjukskriva sig för sömnproblem, resonerar jag. Det löser sig förhoppningsvis när ljuset börjar titta fram.

Och det var dit jag tänkte komma! Till ljusets framtittande alltså. Anledningen att jag inte fotat efter jobbet har nämligen delvis varit den sena ankomsten, som ju även ger sen hemgång och därmed både mörker, hunger och annat oinspirerande elände. För att inte tala om att man (i alla fall jag) är förbannad på sig själv över olägenheterna och därför helt enkelt inte sugen på att fotografera.

Men nu börjar det så sakteliga bli lite ljusare på eftermiddagarna, och det i sig ger mig mer motivation att verkligen ta itu med att komma upp på morgnarna. För om jag KAN sluta när det är ljust så gör jag gärna det. I midvintern spelar det ingen roll, för det är mörkt oavsett hur tidig man än är.

---------------------

I alla fall så grubblade jag lite över detta och fick nån form av inspiration. Så jag tog en promenad efter jobbet i skitvädret. Eller var det verkligen skitväder? Alla verkar tycka det, men det är rätt mysigt med snöstorm. Tyst, mäktigt och påtagligt.

Snön ändrar alla mönster, karaktärer och kända drag hos det vi är vana vid att se.

Den kan förstås också bilda helt nya mönster i sig själv. Med lite hjälp av mänsklig närvaro ibland.

Och så har vi stämningen förstås. Något som redan ser utsatt, övergivet och skraltigt ut, ser lustigt nog ännu värre ut när det insveps i mjukt och vitt fluff. Är det kontrasten mellan hårt och mjukt; skitigt och rent som spelar oss ett spratt?

Just den här cykeln verkar ha legat på sjöbotten och funderat ett tag. Undrar vad som är värst. Där nere, eller dess nuvarande kylslagna belägenhet.

Jag gillar inte "översiktsbilder" egentligen, men ibland måste de tas för att sätta allt i sitt sammanhang.

Vad skrev jag nu egentligen?? Så har jag aldrig tänkt förut. Det bara kom medan jag skrev. Men en sån bra formulering!

"De måste tas för att sätta allt i sitt sammanhang."

Hmmm! Det är förstås så jag ska tänka nästa gång. Att jag inte tänkt på det förut. Märkligt.

Dela: